Print Friendly

Kari Tarkiainen; Den finländska självcensuren

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KARl T ARKIAINEN:
Den finländska självcensuren
I en artikel i början av året tog enförfattare i
Finland uppfrågan om den finländska
självcensuren, ett brännbart ämne. Den innebär att ettförlag skjuter upp utgivandet av
en kontroversiell bok eller att tidningar och
TV frivilligt begränsar obehagliga nyheter
österifrån och tonar ner kritik åt det hållet,
medan de kan sk1-iva vad de vill omförhållanden västerut. Fil dr Kari Tarkiainen
framhåller, att en viss tradition finns i Finlandför sådant skrivsätt. En annan sak är
dess berättigande. H’an framhåller att systemet har olägenheter; om det haftfördelar för
Finland är svårt att veta. Han kommer också
in på ämnet finlandisering och redogörför
vad man i Finland lägger in i detta för landet föga tilltalande begrepp.
l ett litet la nd ryms det bara en debatt på en
gång, har det påståtts. Den diskussion, som
under våren har seglat upp i Finland, tycksi
stort sett verifiera detta påstående. T rots den
ekonomiska krisen och problematiken kring
riksdagsupplösningen ägnade massmedia at·
minstone fram till påsk ett ovanligt stort ut·
rymme åt ett par tidigare ganska tabubelagda ämnen, nämligen åt frågan om den finländska självcensuren och det i västvärlden
sedan en tid myntade begreppet Finlandisering – två spörsmål, som ingalunda saknar
beröringspunkter.
Dessa ämnen med en smak av känslig, besvärlig självrannsakan har givetvis diskuterats och debatterats även tidigat·e, men inte
särskilt öppet, eftersom ansedda media med
större spridning har undvikit alltför djupgaende lodningar i temat. I januari i år brot
emellertid den finlandsvenske skulptören
och författaren Carl-Gustaf Lilius tystnaden
med en artikel om den finländska självcensuren i tidskriften Kanava , som redaktione
efter mycken tvekan publicerade 111ed anmärkningen, att den inte ville genom ~
vägran bid ra till att befästa de missförhälla
den, som författaren behandlade. Däreft!’!
synes det ha varit fritt fram för åsikter iamnet utan att Pravda eller Izvestija har bn
sig om att höja ett pekfinger till varning.
Med självcensur avser Lilius företeel
att massmedia frivilligt begränsar både
nyhetsutbud och sina redaktionella kommentarer vad beträffar Finlands relation!’!
till Sovjetunionen och Sovjetunionens ut
kespolitik och inrikes förhållanden. flt.
gränsningarna går i den riktningen, au dt
för den östra grannen negativa elementen
n1 hetsflödet ges mind re proportioner och
au man tillämpar stor försiktighet i fråga om
na ståndpunktstaganden.
\!est markant har självcensuren slagit när
det har gällt några litterära verk, som i väst
har blivit föt·säljningssucceer men som inte
har utgivits på normalt äu i Finland. Till
dessa hör bl a Chrustjevs s k memoarer och
Solsjenitsyns Gulagarkipelagen, eu arbete
som efter eu nej i sista sLUnd från författaren ordinarie finske förläggare förlades i
Stockholm, trycktes på finska i Norge och
lom till de finska boklådorna med eu halvt
ar försening. Men självcensuren har utöver
1erk av oppositionellt ryskt eller internationellt antikommunistiskt ursprung också
drabbat arbeten av rent finsk proveniens, så-
som inrikesminister Yrjö Leinos minnen
fran 1940-talet.
En finländsk tradition
En självpåtagen försiktighet är ingen nyhet i
finländsk publicistik, snarat·e tvärtom. Tidmngarna i Finland hat· inte i samma mån
tungerat som väckarklockor i fråga om världens oräuvisor som pressen i Sverige, där
landsortsorgan på 1800-talet kunde vara
benägna au ”ge råd åt Bismarck”. Bristande
rngagemang i Finland har mindre berou på
länslan av au man ingeming kan uträtta
med protesterna – i deua hänseende är man
nog lika blåögd i de bägge länderna – än på
au man under större delen av föna seklet
hade att göra med en verklig censu.-. Pressens frihet var även senare alltid undemrdnad utrikespolitiken när det kärvade till sig.
Statsmän av det gamla gardet såsom J K Paa- 359
sikivi var påfallande pigga på au läxa upp
journalister, då dessa hade ”åter haft sönder
några fönster” eller skrivit ”som om Kreml
vore rådstuvurätt”, som han ullryckte sig.
Att vara censor är dock inte något privilegium för grånade män i staten. ysslan står
tyvärr fri för envar, som känner kallelse till
au befästa vänskapen mellan länderna genom förbud av detta slag. Till de mest tvivelaktiga inslagen i självcensurens funktionssätt
hör dess andliga släktskap med vanligt simpelt angiveri, flitigt använt av de folkdemokratiska tidningarna, från vilka brännmärkandena lätt finner sin väg till den sovjetiska
pressen och därigenom får en annan, mera
”officiell” tyngd. Ett annat tvek amt inslag i
självcensuren är att den drabbar olika länder
och olika ideologier ojämnt. Indignationen
är tillåten då det gäller missförhållandena i
väst men förbjuden i fråga om motsvarande
fenomen i öst.
l diskussionen efter Lilius· anikel tog man
bl a fasta på den sistnämnda synpunkten.
Finlands geografiska och politiska läge är
asymmetri kt, menade en del ski·ibenter,
som inte godtog författarens lägesbeskrivning; au i vår del av världen ha identiska attityder åt varje vädersträck är svårt. Det internationella nyhetsutbudet är strukturerat efter de i avgivarlänclerna rådande reglerna,
fortsatte man. Sålunda innehåller t ex amerikanska nyheter mängder av samhällskritik,
medan de sovjetiska nyheterna är kemiskt
fria från stoff av detta slag. Della förhållande måste ohjälpligen återspeglas i nyhetsutbudet i Finland, menade vedersakarna till
Lilius, för vilka bl a den mest auktoritativa
opinionsbildaren i landet, den finska rund- 360
radioledningen tog parti. Att utgå från ursprungslandets informationspolitik och inte
från den finländska allmänhetens behov av
nyheter är helt förkastligt, invände däremot
de som såg negativt på självcensuren. Vi tar
ju inte emot officiella nyheter utan en nypa
salt från Francos Spanien elle1· generalernas
Chile, varför hela argumentationen är befängd.
Censurens berättigande
Den yttersta frågan i diskussionen – som
knappast har blivit ställd än – gäller självcensurens existensberättigande. Är det frå-
ga om ett ursäktligt eller rentav värdefullt fenomen eller blott en skamfläck på den finländska yttrandefrihetens sköld? Att censuren existerar förnekar ingen. Men vilken
skada en annorlunda nyhetsutgivning än
den tillämpade hade gjort på relationerna
österut vet man tills vidare inte säkert. Man
brukar hänvisa till en del indicier som pekar
mot att den s k nattfrosten 1958- 1959 till en
del kan ha förorsakats av en påstådd svängning i den finländska opinionen från relativ
värme till kyla gentemot Sovjet, framkallad
av de talrika krigsminnen och fånglägerskildringar, som utkom mot slutet av 1950-
talet. Riktigt bevisad är saken ändå inte. Fö-
respråkarna för självcensuren vill i vilket fall
som helst ta det säkra i stället för det osäkra.
Att den självpåtagna försiktigheten i fråga
om kritik mot förhållandena i Sovjetunionen
skadar finländarna , genom att de därigenom är dåligt informerade om skeendet
inom en närbelägen supermakt, är medaljens ofrånkomliga andra sida.
Det måste emellertid ihågkommas, au
självcensuren faktiskt är någonting som är
helt beroende av den enskilde publicisten
elle1· förläggarens omdöme. Såsom systemet
är utformat i dag finns det utrymme för In·
dividuellt civilkurage av Carl-Gustaf Liliu ·
slag. Ännu mera vanligt förekommande iir
snabba satiriska sting, något påminnande
om den svarta humorn i östländerna, med
vilka ett alltför fjäskande uppträdande mot
rys arna nedgörs i pressen. Som det senaste
exemplet på fenomenet kan man hänvi a tiO
de fullkomligt förkrossande reaktionerna
med vilka det famösa inhemska försiagel
från i vintras om Sovjetunionens deltagande
i nordiskt samarbete bemötte .
Finlandiseringen
När allt kommer omkring, utgör den finländska självcensuren ett av de bevis, som
kan användas för att berättiga det nya begt·eppet Finlandisering. Med termen ”Finnlandisierung” eller ”Finlandization” mena
som bekant hela Västeuropas gradvisa omvandling till en ställning, som liknar Finlands nuvarande läge. För den finländska
statsledningen har Finlandiseringsdebauen
ute i Europa varit mycket ovälkommen, speciellt då den har dykt upp vid en tidpunkt.
då man försöker framställa den egna utri·
kespolitiken som ett föredöme i avspänningshänseende.
Samtidigt som debatten om självcen uren
pågick som hetast i Finland utkom ur tr)ckl’l
Harto Hakovirtas analys av Finlandisering
diskussionen ”Suomettuminen” (Gummerw
förlag). Författaren, som är assistent vid un~
·ersitetet i Tammerfors, tar i sin bok upp
ela den internationella bilden av Finlands
tällning i västvärlden till närgranskning.
an har finkammat ett stort antal texter av
lika kolumnister, politiker och framtidsorskare med hemort i Atlantpaktsländer
ör att finna belägg fö1· hur termen har an·änts. Till Hakovirtas slutsatser hör att teren Finlandisering i regel hör hemma i ”atmisternas” – dvs de kommentatorers, som
örespråkar USA :s fortsatta starka närvaro i
uropa – vokabulär. Endast i Västtyskland
ar ordet därutöver fått en inrikespolitisk
ccent i stiiderna mellan koalitionsregeringn och oppositionen. Termen återspeglar
ärmast avspänningssträvandenas skuggsia – misstankar och rädsla, att nedrustningn sker på östblockets villkor, och leder i det
ånga loppet till ett beroende, som man i
ri t på bättre har valt att kalla med Finlands
361
namn.
Finlands ställning vid den öst-västliga skiljelinjen mellan maktblocken har gjort det
lätt för observatörerna i de bägge lägren att
uppfatta ändringarna i landets politiska liv
som gående i en bestämd riktning, allt efter
deras egna önskemål eller, vad som oftare är
fallet, deras egen fruktan. Den finländska
självcensuren är till sin karaktär en spärr,
konstruerad för att hindra de östliga kommentatorerna att tolka åsiktsyttringarna i
Finland som fientlig propaganda som sprids
i landet. l elen västliga riktningen har man
ingen möjlighet att dämma upp obehagliga
rykten om Finlanels gradvisa sovjetisering på
motsvarande enkla sätt. Det enda hoppet
där består i att iakttagarna mera sätter sig in
i elen mångfasetterade verklighet, som landets exceptionella internationella situation
bjuder på.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner