Print Friendly

Känslans irrfärder – eller politiken som teater

Av Redaktionen | 31 december 1996


1996


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

et egentliga
innehållet i den
socialdemokratiska extrakongressen låg på ett
symboliskt plan. Det viktiga som
hände var inte behandlingen av
texten, det var inte arton tusen
ändringsyrkanden, typ ”att betona
vikten av insatser”. Nej, hur mycket
tid som än ägnades åt att
kommentera och justera dokumentet
så var mötet platsen för ett annat
ärende. I det ledarlösa tillstånd
Sverige levt sedan lång tid tillbaka
hade motstridiga verklighetsbeskrivningar skapat missmod och
slitningar. Nu var den primära
uppgiften för den nye att santia och
ena. Det var också vad han gjorde.
Kongressen var sammankallad inte så
mycket för att staka ut riktlinjer för
framtiden som för att ta emot
riktlinjer. Kongressen var det
HELENA RIVIERE:
Känslans irrfärder
– eller politiken som teater
ceremoniella arrangemanget som står på spel. Ni har
omkring delgivningen av ett arbetarrörelsens öde i era händer. Var
budskap om viljekraft och och en av er har förstått att vi måste
motståndskraft. se till helheten och till gemensamma
Göran Persson har denna intressen. Vad det gäller är att
verkningskraft. Och då är det väl komma fram till sådant som förenar
att märka peiformern Persson jag talar och inte till sådant som splittrar.
om. Vem han är bakom scenen visar (Ungefår så.)
sig med tiden. Om man säger att han
är en god pedagog så fangar det en
icke oväsentlig del av hans fönnåga,
men långtifrån allt. Han talar i klara
ord, förmedlar en gammaldags
rättskänsla som inte dinglar fram i
släptåg på underdogen utan som står
rak och bärs av ansvar. Han bottnar i
sig själv, i en självkänsla som är av
godo. Hans övertygelsekraft är av
samma slag som övertalningsfornlågan hos en timmerbil
som kolliderar med en Cittra. Den
känslomässiga sidan av det politiska
framträdandet bär sitt eget budskap
oberoende av det politiska innehållet
och ska inte negligeras:
Arbetarrörelsens öde
– Det finns spekulationer om att vi
ska gå härifrån splittrade, men vi vet
bättre. Vi villlägga splittring och inre
motsättningar bakom oss. Vi är här
som beslutsfattare. Vi vill vara
överens. Var och en av er förstår vad
SVEN SK TID SKRIFT
Försonligt stämd
För valje ord av beröm för den
mognad och vidsyn som Göran
Persson lyfte fram, sträckte hela
kongressen på sig och lade en tum till
sin inre växt. Det var vanlig god
barnuppfostran, inte konstigare än så.
Uppmuntran som direktiv. En
variant på potträningen. Det känns
bra att höra att Vårt land ärfint, att vi
lever i ett fint land, att Sverige är ettfint
och bra land, att vi kan vara stolta över
vårt fina land, att vårt land är fint…
Man blir försonligt stämd och vill
höra mera.
Det är naturligtvis med känslan
som en politisk reformator måste
börja sitt arbete. Moderaterna kan ha
en aldrig så god och framtidsinriktad
politik men själva anropet ger inte
någon kick direkt. Siffror och
teknikaliteter blir lätt till ett läte. De
fåster inte. Det politiska budskapet
måste på något sätt ta omvägen om
s
den personliga känslan för att nå medikalisering, ömkad och petad på Moderat är vidare känslan av
fram. med käppar. Som fyra unga bosnier protest mot megalomanin, mot
Svårigheten för moderatema ligger
att göra politik av en politik som
har som bas att låta folk vara ifred.
”Problemet med individualismen är
att skapa en massrörelse av den” som
Henrik Tikkanen noterade.
Socialdemokratiska idealbilden
Ändå är det detta LÄMNA MIG
IFRED som är den känslomässiga
grunden för liberalismen. Det är en
känsla som växer ur det eviga
gnagandet på den som arbetar,
strävar, förkovrar sig, tar sig upp,
berikar sig, vidgar sina ramar. Det är
ett intuitivt motstånd mot att sugas in
i den socialdemokratiska idealbilden
av den totalt medellöse, den
barskrapade, att avklädas sitt jag, sin
unicitet, och matas in i den svenska
svaghetsidentiteten, upphängd
stödapparaten och föremål för
6
‘ ‘ Det iir ett i11tuith•t
111Msta11d 111M att sugas i11 i
dCII socialdemokratiska
ideafbildetl az’ deu totalt
medellöse, dw barskrapade,
att avklädas sitt jag. sill
z111icitct, och matas iu i de11
sl’c11sku sl’aglzetsidelltitctell,
upplzii11gd i stöd,lpparaterr och
färcllltl f för medi kafiscri Hl!,
ömkad oclz petad pa med
käppar. Som fyra 1111ga
bos11il r uttryckte det 11iir dc
aten•ärrdc till Bos11ie11 efter
lla.(!ra ar i de11 sl’enska
omsorgc11: hellre gra11atcr ä11
SI’Citska psykologer. ‘ ‘
uttryckte det när de återvände till
Bosnien efter några år i den svenska
omsorgen: hellre granater än svenska
psykologer.
SVEN S K TIDSKRIFT
storhetsvansinnet, att staten är för
stor, att staten hanterar för mycket
pengar, att grunden för den omoral
som breder ut sig är att staten samlar
på sig för mycket, att moralen skulle
vridas rätt igen om folk själva fick
tillgodogöra sig frukterna av sitt
arbete, om de fick erkänsla och
respekt för det de tåletiskt bidrar med
till det gemensamma, om dygden
och insatserna och förbättringarna
belönades i stället för att bestraffas.
Inte ens halva sanningen
Människans existentiella grundvillkor är yttre tvång och inre frihet.
Det är den känslomässiga basen. Den
rationella förklaringen av världen och
sanmunhangen är konstigt nog inte
ens halva sanningen. Inte ens i
politiken. Det är värt att betänka att
så är det.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner