Print Friendly

Kampen om makten över BBC går vidare

Av Carl Otto Werkelid | 15 oktober 2010

BBC har blivit föremål för tukt och förmaning sedan koalitionsregeringen tillträdde i maj. Att en sittande regering så direkt går in och tvingar det anrika och ansedda public service-företaget att vädra sina garderober offentligt är en uppseendeväckande sak i Storbritannien. Kulturministern gör detta för att stoppa inte minst den svindlande lönekarusell som under senare år snurrat på BBC. Det skriver Carl Otto Werkelid.

Hotet om en nyhetsstrejk på BBC under de konservativas partikonferens i Birmingham kom av sig. Återstår att se om det strejkvarsel infrias som utfärdats för 19 och 20 oktober, tidpunkten för finansminister George Osbornes presentation av det omfattande ekonomiska åtstramningspaket som enligt regeringen ska ställa det krisdrabbade Storbritannien på fötter igen.

Strejkhoten dök upp i slutet av september till följd av ett utbrett missnöje med långtgående planer på ett reviderat, d v s försämrat pensionsprogram för BBC:s journalister. Att en första 48-timmarsstrejk kunde avblåsas berodde på att ett 30-tal av de mest ansedda BBC-profilerna – Jeremy Paxman, Nick Robinson och Huw Edwards bland dem – varnade facket för att åtgärder just under Tory-konferensen skulle kunna skada koncernens ömtåliga relationer till regeringen – och dessutom skulle spela de kritiker i händerna som menar att merparten av journalistkåren inte bara har vänstersympatier utan är direkta motståndare till de konservativa.

Det vore en klar överdrift att påstå att BBC och Storbritanniens knappt halvårsgamla borgerliga regering har en kärleksaffär. Helt i enlighet med de uttalanden som kom från konservativt håll under våren har BBC blivit föremål för tukt och förmaning sedan koalitionsregeringen tillträdde i maj. Den nye kulturministern Jeremy Hunt har utan publikt skrammel men envist, steg för steg, pressat BBC-koncernen till sans och transparens.

I slutet av september stod det klart att BBC:s högsta ledning under fullt skönjbart motstånd tvingats gå med på att brittiska riksrevisionen, National Audit Office, nu ska få gå in och granska dels mediekoncernens lönepolitik, dels hur den hanterar licenspengarna – som uppgår till 3,6 miljarder pund om året.

Kritik och varningslampor har inte saknats i debatten; att en sittande regering så direkt går in och tvingar det anrika och ansedda public service-företaget att vädra sina garderober offentligt är en uppseendeväckande sak i ett Storbritannien som visserligen älskar att hatälska gamla ”Auntie Beeb” men samtidigt är känsligt för de klara gränser som måste råda mellan medier och makthavare. Marken är med andra ord minerad, den journalistiska integriteten är i fara för BBC-jätten med sina 23 000 anställda, menar en del kritiker.

Jeremy Hunt har svarat anmärkningsvärt lugnt på kritiken och mer eller mindre tvingat fram en frysning av licensen (cirka 1 675 kr/år) under 2011 och eventuellt också under 2012 för att intäktsvägen tvinga BBC till reflektion och behärskning. Kulturministern gör detta i övertygelsen om att han har en stor del av publiken med sig i försöket att stoppa inte minst den svindlande lönekarusell som under senare år snurrat på BBC. I vintras avslöjades att över 300 anställda på mellanchefsnivå hade löner på drygt 1 miljon kronor och att 37 personer högst upp i BBC:s chefspyramid hade årslöner som i många fall vida översteg den landets premiärminister har, det vill säga cirka 2,3 miljoner kronor. Högste BBC-chefen Mark Thompson utkvitterar en årslön på 9 miljoner kronor.

Sedan knipsluga, genomkloka och mycket avhållna deckarförfattarinnan P D James vid årsskiftet gick i eget fälttåg mot avarterna tog debatten och kritiken rejäl fart. Det gick inte att avfärda den 90-åriga damens inlägg i debatten hur som helst; dels har hon som baronessan James of Holland Park och medlem av överhuset en politisk plattform att tillgå, dels deltog hon själv under flera år med stor passion i BBC:s övergripande verksamhetsplanering i The BBC Trust.

Den omfattande debatt kring BBC som blev följden ledde i våras till att mediekoncernen aviserade nedskärningar och nytänkande. Det mediala imperiebyggande som man ihärdigt ägnat sig åt sedan mitten av 90-talet var nu till ända, hävdade man i ett förslag som innebar att två digitala radiostationer ska försvinna, företagets nätsajt halveras och diverse budgetåtstramningar för inköp av t ex sport- och utlandsprogram genomföras.

Ett utvecklingsdokument, ”Putting Quality First”, togs fram för intern diskussion på olika nivåer och därmed trodde nog, eller åtminstone hoppades, BBC-ledningen ha turnerat den mesta kritiken – bara för att finna att man från labourhåll utsattes för annan kritik, nämligen för politisk anpasslighet i väntan på en konservativ regering.

Den tidigare labourministern för kultur och medier, Ben Bradshaw, har legat anmärkningsvärt lågt nu när koalitionens stora kvast gått fram i BBC-korridorerna. Allmänt tycks ett slags lättare chocktillstånd ha inträtt också på BBC sedan det visade sig att Jeremy Hunt faktiskt vann den segdragna striden om att företaget ska genomgå offentlig revision.

Huruvida de planerade strejkåtgärder blir av som hotar BBC:s nyhetsförmedling av George Osbornes kommande åtgärdsutspel är för ögonblicket högst ovisst. Sedan den nyvalde labourledaren Ed Miliband offentligt allmänt avrått fackföreningarna från att äventyra landets återhämtning tycks luften något ha börjat pysa ur den fackliga kampviljan i ett annars fackligt kampvilligt Storbritannien.

Carl Otto Werkelid är kulturråd vid Svenska ambassaden i London.

Läs Werkelids tidigare inlägg om BBC i Svensk Tidskrift: Så kom verkligheten ifatt BBC

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

De svarta åren

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism