Print Friendly

Kampen om Latinamerika

Av Redaktionen | 31 december 1941


1941


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KAMPEN
OM LATINAMERIKA
Av redaktören fiZ. lic. JEAN BRACONIER, Malmö
THEODORE ROOSEVELT profeterade en gång, att Sydamerika
skulle bli det »tjugonde århundradets framtidsland». Det är väl tvivelaktigt om den latinamerikanska kontinenten har mycket större
utsikter härtill än Afrika, vars rikedomar kanske äro än mer betydande. Man rör sig här med så många obekanta faktorer, eftersom ingen vet i vad mån framtida uppfinningar komma att betyda
en värdeökning eller värdeminskning för olika råvaror. Huruvida
en storindustriell expansion av stora mått är möjlig i Sydamerika
är dock ganska ovisst. Koltillgångarna äro obetydliga och om det
också finns gott om järn, ligga malmfälten illa till. De enorma avstånden och den glesa bebyggelsen ha försvårat uppkomsten av en
industri, allrahelst som vattenkraften är ganska litet utbyggd. I stor
utsträckning lever Latinamerika kvar på kolonial~äldets nivå: importerar nödvändiga industrivaror som betalas med export av rå-
varor.
Sydamerika är ett väldigt område, nära 31/2 gånger större än
Europa väster om Sovjetunionen. För något år sedan producerade
det 4/o av världens kaffe, 1/o av dess koppar, 1/s av majsen, 12 procent
av oljan. Det är som råvaruleverantör, som denna del av den amerikanska kontinenten har sin utomordentliga betydelse, icke minst
när det gäller vissa metaller och viktiga förnödenheter för krigsindustrien. Här kan erinras om att Chile är nummer två i fråga om
världens kopparproduktion, att Bolivia intar samma ställning beträffande tennet och är nummer sex i fråga om volfram och har antimon, att Peru med Sydvästafrika konkurrerar om att vara världens största vanadinproducent och har gott om bly och silver, att
Brasilien har stora tillgånger på bauxit och manganjärnmalm liksom av krom, att Mexiko har rikligt med kvicksilver liksom zink.
Colombia har – för att fortsätta uppräkningen – platina, och Argentina täckte före världskriget 80% av världens importbehov av linfrö
och har måhända även betydande radiumförekomster samt stor produktion av jordnötter. Vidare kan påpekas, att de sydamerikanska
staternas andel i världens bomullsproduktion enligt senaste statistik
utgjorde 10% samt att Argentina och Uruguay tillhöra världens
största ullproducenter, om också den argentinska ullproduktionen gått
tillbaka en del under senaste decennier.
Dessa siffror säga något om Latinamerikas utomordentliga bety- 615
.· ,.· … ,:;·.~—-
.t
Jean Braconier
delse som råvaruproducent. Hade icke U. S. A. och Storbritannien
denna världsdel att tillgå vid upprustningen skulle de komma i en
mycket besvärlig situation. Ty hur imponerande U. S. A:s mineraltillgångar än kunna synas, uppvisar dock världens mäktigaste rå-
varuland betänkliga luckor i sin försörjning i fråga om mineralier.
Det är då naturligt att amerikanskt kapital är investerat i koppargruvorna i Chile, Mexiko ·och Peru, i mangangruvorna i Brasilien,
i vanadinföretagen i Peru, i tenn- och volframbolagen i Bolivia, i
blygruvorna i Argentina och Peru etc.
Syrlamerika har under århundraden varit ett tacksamt fält för
främmande makters exploatering. Sedan den vita rasen upptäckt
Syrlamerika för något mer än fyra århundraden sedan ha europeerna aldrig upphört att intressera sig för denna rika kontinent.
I kampen om den sydamerikanska marknaden ha huvudmakterna
under senaste decennierna varit England, vars kapital och teknik
har varit en obestridligt mäktig drivkraft, samt Tyskland och Förenta Staterna. Också Italien och Japan ha givetvis uppträtt på
det handelspolitiska fältet men ha icke på långt när haft samma
inflytande. För La Flatalandens ekonomiska utveckling har engelskt
kapital spelat större roll än någon annan stats – det var engelska
pengar, som gjorde Argentinas och Uruguays järnvägar till de bästa
i Sydamerika. För några år sedan var av det främmande kapitalet
i Argentina över hälften engelskt, medan U. S. A:s andel var blott
15 %. Men också i andra sydamerikanska länder såsom Uruguay,
Peru och Paragu~y äro engelsmännen starka intressenter i järnvägar,
gruvor och andra företag. Här dominerar väl alltjämt det engelska
kapitalet, medan i Venezuela, Ecuador, Chile och Colombia de amerikanska finansintressena äro betydligt starkare. Det förra världskriget betydde en väldig frammarsch på den sydamerikanska marknaden för U. S. A. Ju mer Förenta Staternas näringsliv industrialiserades, desto nödvändigare blev det för Förenta Staterna att skaffa
sig nya marknader. Tysklands utestängning från världshaven gav
U. S. A. trumf på hand mot Tyskland, och ej heller England kunde
hålla ställningen. Så gott som överallt i de nämnda länderna erövrade
U. S. A. första platsen.
Redan före det förra världskriget hade det talats om den tyska
faran i Sydamerika. Alltifrån 1890-talet till 1914 hade den tyska handeln gjort stora framsteg samtidigt som en relativt betydande tysk
invandring kom till stånd. Enligt beräkningar fanns det år 1914
ungefär 600,000 tyskar i Argentina, Brasilien och Chile. Konkurrensen mellan Tyskland och England hindrade icke dessa makter att
samarbeta på ett märkligt sätt. Ar 1902 tvingades Venezuela att erkänna sina finansiella förpliktelser därigenom att Tyskland och England gemensamt tillgrepo blockadvapnet mot Venezuela och lade beslag på åtskilliga fartyg. Med dylika metoder tvungos på den tiden
sydamerikanarna att betala. Under världskriget gick det tyska kapitalet förlorat i Latinamerika. Det bör emellertid framhållas att en
rad sydamerikanska stater såsom Chile och Argentina varken förklarade Tyskland krig eller avbröto de diplomatiska förbindelserna.
616
Kampen om Latinamerika
Efter världskriget gjorde tyskarna emellertid snart väldiga ansträngningar för att taga in det förlorade. De skötte sin kommersiella offensiv med en skicklighet, som snart icke kunde undgå att ge
resultat. Å ven England arbetade sig åter fram men det gick snabbare för Tyskland. I Argentina intogo visserligen engelsmännen
snart åter första platsen, men år 1936 hämtade Brasilien och Chile
en större del av sin import från Tyskland än från något annat land.
Här hade Tysklands andel på några få år fördubblats, men även
i Uruguay och Mexiko, för att icke tala om Guatemala, inhöstade
Tyskland stora framgångar. Samtidigt gick vissa sydamerikanska
republikers export ända upp till 22 % till Tyskland. Som det har
påpekats i Foreign Alfairs förorsakade de tyska triumferna ett visst
bakslag för det brittiska rikets handel. Tyskarna köpte genom speciella valutametoder stora mängder råvaror och livsmedel till priser, som genomgående lågo över dem som andra köpare ville betala.
De betalade med s. k. Askimark, som mottogs av de sydamerikanska
exportörerna och som användes som likvid för tyska maskiner och
andra industriprodukter. Kursen på Askimark sattes så, att devalveringen innebar en stor prissänkning på tyska varor. Tyska företag förvärvade koncessioner på koppargruvor i Brasilien, nickelgruvor i Goyaz och oljefält i Argentina. Krupp byggde stålverk i Chile,
och en mängd textilfabriker och bryggerier blevo tyska. I. G. Farben
konkurrerade med Dupont Nemours, Sicmens och A. E. G. med standard Electrics om elektricitetsmonopol och tyska kopparkoncerner
sökte utmanövrera de nordamerikanska. Det var uppenbart att denna
tyska offensiv med tiden utomordentligt kännbart kunde skada brittiska och amerikanska intressen. Härtill kom fruktan i London och
Washington, att handelsoffensiven kunde vara ett led i en omfattande
politisk plan.
Redan vid mitten av 1920-talet märkte man spår av nationalsocialistisk propaganda i Sydamerika, en propaganda som intensifierades
då Hitler 1933 kom till makten. Tyska ambassaden i Buenos Aires
fick t. ex. en attache, som officiellt representerade propagandaministeriet i Berlin. Officiella tyska och italienska nyhetsbyråer distribuerade gratis till tidningarna nyheter, kåserier, noveller och fotografier. Sydamerikanska tidningar ha även medgivit att de mot
betalning efter annonstaxa publicerat nyheter distribuerade från de
tyska legationerna. Antisemitiska och totalitära statsideer bredde
också ut sig i Latinamerika. studenterna ha erbjudits gratisresor
till Tyskland, och universiteten ha fått tyska professorer, vilkas
löner betalades av tyska riket. De tyska universiteten ha frikostigt
utdelat hedersdoktorat, och politiker, vilka i New York och Washington nästan helt ignorerades – som Mexikos president Calles – ha
i Berlin mottagits med pomp och ståt och med militära parader.
Tyskarna ha till Sydamerika skickat dugliga affärsmän och goda
propagandister. Utbildade för propagandaverksamhet i ett institut
grundat av Alfred Rosenberg, ha de utmärkt behärskat spanska och
portugisiska samt satt sig in i spansk kultur, rätt och sedvanor. Föreningar med så pass opolitiska beteckningar som Volksdeutsche Turn
617
f –
.-·~
.!
‘ ‘
Jean Braconier
Verein, tyska skolföreningen i Buenos Aires, germanska föreningen
för kultur och undervisning ha skapats överallt i Sydamerika men
i regel blivit propagandainstitutioner. När arbetarna i Buenos Aires
anordnade motdemonstrationer för ett par år sedan mot att uniformerade nazister fått marschera upp i militära formationer i Luna
Park, varvid tyska ambassadens handelsattache deltog i full uniform,
så förvandlade sig de politi.<;ka nationalsocialistiska organisationerna
till kulturella eller humanitära föreningar – men med samma personer i spetsen som tidigare. Tidningar ha köpts för tyskt kapital
och personer i framträdande ställning ha fått höga gager för att
för syns skull fungera som chefer i de många av tyskarna nybildade handelsföretagen. ‘l’ysk radio har fyllt etern sexton timmar
dagligen i Latinamerika. De radioprogram, som publicerats t. ex.
i Guatemalas tidningar, upptogo före kriget till 90 % tyska utsändningar. Där användes med förkärlek latinamerikanska aktörer och
författare.
Kommer härtill, att de största flyglinjerna i Sydamerika upprättböllos av dotterbolag till Luft-Hansa, sådana· som Syndicato Oondor i
Brasilien, Scadta i Oolombia, Lloyd aero Boliviano, att Argentina
genom de snabba Junkers kom två a tre dagar och Rio de Janeiro
fyra dagar närmare Berlin än New York, att de tyska ångbåtslinjerna voro i färd med att konkurrera ut åtskilliga av de
engelska och amerikanska, att de bästa privatskolorna i Sydamerika
voro tyska – så kunde tyskarna med förklarlig stolthet säga: här
ser Ni tysk effektivitet och organisationsförmåga.
Denna propaganda kunde inte lämna London eller Washington oberörda, särskilt som mycket tydde på att hemliga tyska agenter efter
tremaktspaktens ingående samarbetade med de italienska och japanska i Latinamerika. Tyskland fick sälja stora mängder krigsmateriel och ammunition till Argentina, Brasilien, Dominikanska
republiken, Nicaragua, Guatemala, Ecuador med flera länder, något
som öppnade vägen för militära experter att få inflytande här. Tyskarna organiserade Chiles arme, Argentina, Brasilien och Ecuador
hade många tyska instruktörer och en tysk general ledde de bolivianska styrkorna i Ohacokriget. Utan tvivel hyste också ett betydande antal sydamerikanska officerare stora sympatier för Tyskland.
Det nuvarande stormaktskriget har för de tjugu latinamerikanska
republikernas handel medfört stora svårigheter. Stora marknader
avspärrades genom atlantkriget. Det beräknas att Argentina förlorat 42% av sin export, Uruguay 36% etc., fastän handeln med
U. S. A. tack vare dess upprustning starkt ökats. Tonnagesvårigheter och engelska importrestriktioner framför allt i fråga om jordbruksprodukter ha verkat restriktivt på handeln med Storbritannien.
Helt ha väl icke axelmakterna avskurits från en viss sydamerikansk
export, och J apan, som 1940 köpte huvudparten av Brasiliens bomullsexport, har antagligen reexporterat åtskilligt av vad det köpt
från Latinamerika till ‘l’yskland. Avspärrningen från axeln BerlinRom är dock ganska effektiv. Argentinas lagerhus ligga fulla med
spannmål, kött och hudar, och liksom under förra världskriget
618
~-==-==————–~—-· ·—
Kampen om Latinamerika
måste majsen nu användas till eldning i lokomotiv och ångpannor,
eftersom den ej kan lagras lika lätt som annan spannmål. Handelstonnagets ringhet bidrar till att pressa upp fraktkostnaderna. För
att öka varuutbytet måste de latinamerikanska staterna ty sig till
U. S. A. U. S. A:s varuutbyte med Latinamerika, som normalt visat
ett betydande exportöverskott, väntas nu övergå till ett importöverskott, som i år beräknas till över 200 miljoner dollars.
Det bör emellertid understrykas, att omläggningen av världshandeln under kriget även lett till en utbyggnad av den inhemska industrien. Det pågår en betydande industriell expansion i Sydamerika, varom bl. a. den starkt ökade textiltillverkningen i Brasilien
vittnar. Här spåras samma autarkiska tendenser som i europeiska
länder. Men för att bygga nya industrier kräves kapital och U. S. A.
står gärna till tjänst med lån men mot vissa villkor. Så växer Latin- -arnerikas ekonomiska beroende av Förenta Staterna.
* ”
*
Politiskt synas däremot Wallstreetintressena nu öva betydligt
mindre inflytande i Latinamerika än t. ex. på Hardings tid. Ekonomi och politik äro visserligen ofta intimt förbundna, men det är
icke säkert, att de ha rätt som göra gällande, att de sydamerikanska
staterna påverkats så av den amerikanska »dollardiplomatien» –
för att använda ett i de tyska tidningarna vanligt uttryck – eller
att de gå så till den grad i Washingtons ledband, att de utan större
invändningar låta U. S. A. få luft- och flottbaser i olika sydamerikanska länder eller pressas till krig mot »axeln», om U. S. A.
även formellt blir krigförande. Någon panamerikansk enhet existerar f. ö. icke och knappast heller någon verklig enhetskänsla
mellan de sydamerikanska republikerna inbördes, om också denna
är i växande. Sedan Roosevelt kommit till makten i U. S. A. och präglat slagordet det goda grannskapets politik, ha dock relationerna
mellan Syd- och Nordarnerika påtagligt förbättrats.
Före Roosevelt hördes det många vredgade ord i Vita huset om
Sydamerika, och i Buenos Aires, Rio de Janeiro, Santiago, Lima
och de övriga latinamerikanska huvudstäderna märktes allt annat
än entusiasm över Monroedoktrinen, över U. S. A:s intervention t. ex.
i Mexiko 1927 eller över de hårdhänta metoderna i Nicaragua och
övriga centralamerikanska stater. De sydamerikanska staterna ha
i Monroedoktrinen sett en U. S. A:s täckmantel för rent imperialistiska intressen. Ursprungligen formulerad så att den kunde tänkas
som värn för de svaga sydamerikanska republikerna fick den i
Washington ofta en tolkning som kom Latinamerika att frukta,
att dess store och mäktige granne i norr strävade efter hegemonien
över hela Amerika. Parollen »Amerika åt amerikanarna» väckte i
Buenos Aires eller Lima icke samma hänförelse som i Washington.
Hade icke U. S. A:s utrikesminister under Venezuelakonflikten 1895
deklarerat: »Förenta Staterna är numera i praktiken denna kontinents suveräna makt och dess vilja är högsta lag i frågor, som upp- 619
••• ;. ··——-
f .1′
Jean Braconier
komma inom detta område.» På de panamerikanska konferenserna
– den första ägde rum 1889 – höllo i regel de sydamerikanska staterna ihop mot U. S. A. Emot U. S. A:s hegemonianspråk önskade
de jämlikhet mellan staterna och verklig frihet för dem.
Det var också i hög grad för att undslippa U. S. A:s inflytande,
som de latinamerikanska staterna gingo med i Nationernas förbund,
där de största sydamerikanska staterna dock hade svårt att trivas.
Argentina lämnade förbundet 1924 men återinträdde 1926, medan Brasilien anmälde sitt utträde 1926. Någon större roll spelade förbundet icke i sydamerikansk politik, då det icke kunnat hävda sig mot
Förenta Staternas anspråk att vara den självskrivna medlaren i de
så vanliga gränsstriderna mellan de sydamerikanska staterna.
Roosevelts energiska arbete att mildra oppositionen mot de nordamerikanska hegemonikraven har haft åtskillig framgång men har
icke kunnat hindra att motsättningarna mellan de ledande amerikanska staterna stå kvar. Roosevelt hade redan 1933 förklarat, att
han opponerade sig mot interventioner i Latinamerika. I ett tal
i december samma år lovade han att ingen väpnad aktion från
U. S. A. skulle företagas vid omstörtningar i andra amerikanska
stater. I Washington trodde man helt visst vid denna tid på möjligheten att skapa ett försvarsförbund, som skulle vittna om en
verklig amerikansk solidaritet. Den panamerikanska konferensen i
Lima 1938 visade emellertid att flera stater, vilka hade intima relationer med Europa, icke voro villiga att antaga den av Hull framlagda deklarationen angående »den amerikanska solidariteten». Man
enades om ett i realiteten föga förpliktande kompromissförslag,
framlagt av Argentina. Man tyckte sig dock kunna iakttaga att
motsättningen mellan staterna i norr — de som lågo kring Panamakanalen – och staterna i söder nu avseviirt reducerats. Kom sedan Havannakonferensen i juli 1940. Härvid enades de 21 republikerna bl. a. om en konvention där det förklarades, att om en icke
amerikansk stat direkt eller indirekt försökte att överta från en
annan icke amerikansk stat suveräniteten eller kontrollen över nå-
got område i Amerika och därvid hotade den amerikanska kontinentens fred, detta område automatiskt skulle underställas en provisorisk förvaltning av en eller flera amerikanska stater. Något försvarsförbund var tiden dock icke mogen för.
I Berlin har det gjorts gällande, att Tyskland sitter inne med ett
sensationellt material, som bevisar att Washington genom hemliga
förhandlingar träffat förberedelser för att upprätta stödjepunkter
i Sydamerika. I själva verket har emellertid U. S. A. stött på stark
patrull i sina anstriingningar att få baser; här som alltid visar sig
särskilt Argentina kyligt mot U. S. A:s planer. Inte ens Brasilien,
som strategiskt sett har det mest utsatta läget i händelse av en invasion från exempelvis Dakar, synes villigt att tillmötesgå de nordamerikanska generalstabschefernas önskemål.
U. S. A. offrar otvivelaktigt nu oerhörda summor på att vinna den
sydamerikanska kontinenten på en enhetlig linje mot axelmakterna
samt att stärka det panamerikanska samarbetet överhuvud. En rad
620
Kampen om Latinamerika
institutioner och organisationer ha grundats för en sådan propaganda. Den mest omdiskuterade torde vara den som ledes av Nelson A. Rockefeller, en sonson till den store oljemagnaten. Denna
institution bär den långa titeln: Coordination of Commercial and
Cultural Relations between the American Republics. Det är diskutabelt om den amerikanska propagandan i Latinamerika alltid är så
väl skött, och den tycks i vart fall vara överdimensionerad. En
amerikansk tidskrift skrev nyligen, att Argentina, Brasilien och
Chile snart skulle bli »sjuka» av all propaganda, och den citerade en
brasiliansk minister som yttrat: nästa gång som det anländer en
good-willkommitte till Rio, tänker Brasilien förklara krig mot Förenta Staterna. Orden böra givetvis tagas cum grano salis, men säga
en del. Isolationisterna hävda med förtjusning, att U. S. A. helt
misslyckats att vinna Latinamerikas vänskap. Den kände senator
Clark från Idaho framhöll nyligen att U. S. A. bedrev samma taktik
i Latinamerika som nazisterna i Europa.
President Roosevelts politik går ut på att icke blott genom materiella utan även ideella medel vinna inflytande på den amerikanska
kontinentens sydliga del. Till de ideella medlen hör tesen att det
nuvarande kriget betyder en avgörande kraftmätning mellan demokrati och diktatur eller despotism. Huruvida denna paroll är ägnad
att få Latinamerika med på en enhetlig front mot axeln är tvivelaktigt. De demokratiska principerna sitta nämligen ganska trångt
i de sydamerikanska republikerna. På Buenos Aireskonferensen 1936
hävdade visserligen Roosevelt att »aldrig ha regeringarna i Sydamerika som nu varit uttryck för folkens vilja». Men yttrandet var
icke sant då och lika litet motsvarar det verkligheten i dag. Formellt
kan det hävdas, att där finns demokrati, eftersom parlament och
oppositionspartier existera i en rad stater och därmed en legal kontroll av regeringsmakten. I realiteten koncentrerar sig dock all makt
i de flesta stater hos presidenten. Bredvid honom föra de demokratiska kontrollinrättningarna en skuggtillvaro. Väl väljas presidenterna av folket men valen ge nästan alltid seger för regeringspartierna, som använda mer eller mindre illegala metoder för att bekämpa oppositionen. Så blir revolutionen den normala vägen för
regeringsskiften i Sydamerika. En sydamerikansk presidents normala regeringstid är längre än man vanligen tror. Ett sådant
system leder till godtycke, varvid ofta press- och yttrandefriheten avskaffas. Den enda fasta punkten i samhället blir ej sällan
armen, som utgör diktaturens grundval. Man kan också med en
viss rätt som Andre Sigfried gör i sitt arbete »Amerique Latine»
hävda, att diktaturen har sitt berättigande i ett relativt nytt, socialt
ganska kaotiskt samhälle. För en verklig demokrati och parlamentarism är måhända ej heller Sydamcrika moget. Samtidigt som
detta understrykes bör det ihågkommas, att statens maktbefogenheter alltjämt äro ganska ringa i Sydamerika. Någon totalitär regim
finns icke – de förpliktelser staten både finansiellt och militärt
ålägger medborgarna äro föga betungande. Förståelsen för de demokratiska principernas värde är också helt visst i växande överallt;
621
•1
.•
Jean Braconier
folkens breda lager sympatisera med England i den stora kraftmätningen och hysa en frihetskänsla, som uppreser sig mot diktaturmetoder.
Ett typiskt exempel på inre ideologiska motsättningar erbjuder
Brasilien. Dess nuvarande president Vargas fick i novemberrevolutionen 1937 hjälp av de av tyska nationalsocialister organiserade
grönskjortorna. Han har undertryckt pressen och arresterat opponenter utan rättegång enligt totalitära metoder. Demokratien har
dock starka anhängare bl. a. i den betydande industristaden Säo
Paolo, också centrum för kaffe- och bomullsaristokratien. Allvarliga
motsättningar råda sedan länge mellan den mest betydande av de
södra staterna, Rio Grande do Sul, där Vargas haft sitt främsta
stöd, och Säo Paolo. Denna provinsiella rivalitet har söndrat landet,
trots Vargas’ försök att ena landet genom att centralisera förvaltningen och begränsa delstaternas rättigheter. Tecken finnas nu på
ett närmande mellan provinserna till fromma för statsmaktens stärkande samt näringslivets utveckling. Den eminente kännaren av
Sydamerika, Carleton Beals, har i sina briljanta arbeten understrukit
vad särskilt Brasiliens demokrater hävda, nämligen att Roosevelt
aldrig kan skapa ett verkligt sunt amerikanskt inflytande i Latinamerika, om han icke låter bli att gynna »tyranniet och despotismen»
och träder i intim kontakt med de demokratiska och framstegsvänliga krafterna. Nu blir talet om att hela den amerikanska kontinenten slår vakt om demokratien ett nonsens, som möjligen kan
medföra den verkan att det leder till sydamerikanska revolutioner
mot diktatur och feodalism. ·
I Chile härskar en demokratisk eller folkfrontsbetonad regim, men
det nazistiska inflytandet är alltjämt stort trots den misslyckade
nazistkuppen den 5 sept. 1938 och senare lika litet lyckade kuppförsök. Personer i inflytelserik ställning ivra för en chilensk Franco
eller för en Hitler. Å ven Stalin har sina apologeter. Ty kommunisterna ha i Chile haft stort inflytande, och utan deras stöd kunde folkfronten tidigare ej existera. En lag om förbud för kommunistpartiet har visserligen införts men den vållade stark splittring. Det är
ovisst, om presidenten Don Tinto skall kunna hävda demokratiens
principer, allrahelst som det inom armen, vilken haft tyska instruktörer, finnas stora sympatier för Tyskland. I södra Chile är det
tyska inslaget mycket starkt; att resa där är enligt en iakttagare
från New York ungefär som att komma till Tyskland. Här påstås tyskarna ha gömt mycket vapen och ammunition. Skulle Chile komma
i krig med Tyskland är det fara värt, att landet söder om Concepcion
skulle visa sig mera tyskvänligt än chilenskt. I Peru, där axeln
också bedrivit en livlig propaganda bl. a. under ledning av gauleiter
Karl Detering och där en rad betydande banker äro tyska och italienska, har diktatorn Benavides’ efterträdare visat sig vara en god
demokrat och U. S. A.-vänlig. I Peru synes man f. ö. på sina håll
anse japanerna som de farligaste »femte kolonnarna». Respekten för
konstitutionella metoder är dock fortfarande klen på de flesta håll
i Latinamerika. Ett typiskt exempel härpå lämnar· Paraguay. Där
622
….
Kampen om Latinamerika
tog presidenten Morinigo nyligen makten genom att suspendera
konstitutionen och genom att landsförvisa oppositionsledarna eller
sända dem till en ohälsosam ö i Paragmlyfloden.
Det är obestridligt att det inom ledande affärs-, ämbetsmanna- och
politiska kretsar finnas starka sympatier för styrelseskick, som icke
äro demokratiska. Katolikerna, som räkna anhängare till över 70 %
av Latinarnerikas befolkning, äro misstänksamrna mot U. S. A. av
religiösa skiil och de äro ofta inga övertygade demokrater. Tvärtorn
framhålla de gärna att Francos och dennes portugisiske diktatorkollega Salazars styrelsesätt vore det som mest passade Amerika.
De flesta katolikerna av tysk härkomst äro klart nazistvänliga.
Framstående präster visa en dragning åt totalitära ideer och bedriva aktiv propaganda mot U. S. A. Nyligen ha uttalanden gjorts
av högtstående präster i Ecuador och Peru, som tyda på stora sympatier för :B’ranco och Salazar. ~långa av de friimsta prästerna äro
för övrigt spanjorer och portugiser. I Ecuador – där åtskilliga tidningar alltjämt använda sig av tysk nyhetstjiinst och uttala sin
beundran för de starkt tyskvänliga falangisterna i Spanien – beskylles Washingtonregeringen för att alliera sig med frimurare, som
i Latinarnerika betraktas som kyrkans fiender.
I Argentina finnas flera regeringsledamöter, som ganska prononcerat visa sympatier för Tyskland. Medan den klart engelsk- och
U. S. A.-viinlige presidenten Roberto Ortiz nu icke kan utöva sitt
ämbete – han kom till makten i februari 1938 men lider av sockersjuka, som förra sommaren tog ett allvarligt förlopp och hotade
att medföra blindhet – så är den under hans sjukdom fungerande
presidenten, vice president d:r Rarnon Castillo, kylig mot U. S. A.
Det är många som anse, att Argentinas framtida viig blir beroende
på om Ortiz, vilken insatt amerikanska instruktörer i arme och flyg,
blir frisk eller icke. Blir han det kommer Argentina att med all
säkerhet närma sig Roosevelts politik. De tyskvänliga argentinska
statsråden ha gjort stora ansträngningar att få Ortiz avsatt och
förklara honom ur stånd att regera, men parlamentet har vägrat. Nu
intrigeras det med sedvanlig sydamerikansk skicklighet av partierna för att förhindra resp. få Ortiz åter till makten. Det är i hög
grad rent personliga motsättningar, som här spela in, men också
motsättningar av ideologisk art. Den inre spänningen kan lätt explodera i våldsamma händelser. Som nedan beröres har även Castillo
tvingats till kraftåtgärder mot den tyska propagandan och mot den
tyska ambassaden i Buenos Aires. Åtskilliga av de ledande ha uttryckt tvivel på demokraternas seger och ofta hör man framstående
argentinare rosonera som så: »Bry er icke om Roosevelts tal; axeln
har redan vunnit kriget innan Roosevelt får U. S. A. med.» Om
Förenta staterna går med är det emellertid högst antagligt, att
den allmänna opinionen skulle tvinga Argentinas neutralt avvaktande regering att taga ställning mot axeln, trots att det italienska
inslaget i Argentina – liksom i Brasilien, Chile, Peru och Uruguay
– är mycket starkt. Ä ven om det inte är så som det understundom
påstås, att Buenos Aires niist New York är viiridens största italienska
623
.. ‘
.1

Jean Braconier
stad, ha de flesta ledande familjerna italienskt blod i sina ådror.
Men tyskarna i Argentina anses vara mindre nationalsocialistiskt
betonade än exempelvis i Brasilien, där det finns minst 300,000 tyskar,
eller i Chile.
Under de senaste månaderna har det i en rad sydamerikanska stater företagits åtgärder mot utländsk propaganda och gjorts razzior
mot s. k. landsförrädiska såmmanslutningar. Intermezzon ha inträffat, som säkert skapat ett mera spänt förhållande mellan en del latinamerikanska stater och Tyskland. Att närmare gå in på dessa tilldragelser skulle dock föra för långt. Särskilt anmärkningsvärda voro
de anklagelser, som Bolivia i juli i år riktade mot den tyska verksamheten där. Bl. a. publicerades ett brev från den bolivianske
militärattachen i Berlin, Belmonte, till Tysklands minister i la Paz,
Wendler, synnerligen komprometterande för den senare. Både Belmonte och Wendler förnekade emellertid kategoriskt att de korresponderat med varandra. I Wilhemstrasse hävdar man, att det
»falska aktstycket» hade fabricerats av en tredje makt. Man ansåg
sig emellertid ha upptäckt en nazistsammansvärjning mot president
de Castillo, och regeringen förklarade minister Wendler vara persona non grata och utvisade honom. Detta föranledde en tysk diplomataktion i hela Sydamerika. Tyska regeringen sände en not till alla
de sydamerikanska länderna, vari bl. a. framhölls att Bolivia gjort
sig skyldig till en i det internationella umgänget exempellös händelse. Wilhelmstrasse gjorde de sydamerikanska regeringarna uppmärksamma på den hets, som U. S. A. påstods bedriva i Latinamerika mot Tyskland. Roosevelt eftersträvade, hette det i noten, ett
ökat politiskt inflytande, sedan den sydamerikanska kontinenten
ekonomiskt i hög grad blivit beroende av Förenta staterna. Åven
vissa tilldragelser i Argentina betraktades som bevis på U. S. A:s
försök att misstänkliggöra och utmanövrera Tyskland. I Buenos
Aires hade man lagt vantarna på tre väskor ur det tyska diplomatbagaget, varvid den argentinska senatens undersökningskommitte
påträffat och beslagtagit propagandamaterial och chifferdokument i
ett lönnfack i en kortvågssändare. Vidare företogs en husundersökning på tyska ambassaden, enligt uppgift för att komma åt det nazistiska partiets högkvarter. I många tyska organisationer företogos
liknande undersökningar och dokument beslagtogos. I kongressen
hävdades, att den nazistiska propagandan vunnit insteg i ministerierna, hos polismyndigheterna, universiteten och armen. I deputeradekammaren angreps tyska ambassadören von Thermann skarpt
och Castillo kritiserades för att Thermann icke förklarats persona
non grata. I slutet av september meddelade presidenten, att regeringen också avslöjat en omfattande militärkomplott, som syftat till
att bemäktiga sig kontrollen över flera flygplatser. Det ansågs vara
nationalsocialistiska element inom armen, som stodo bakom upprorsplanerna, och åtskilliga officerare arresterades. Tyskfientliga demonstrationer ha sedan hållits på olika platser i Argentina och en
rad tyskar ha häktats, några anklagade för att till propagandaändamål ha använt pengar till tyska vinterhjälpen. Bland 83 paket, sända
624
-~·

Kampen om Latinamerika
med en japansk ångare och avsedda för den tyska ambassaden, fingo
myndigheterna tag i en 60-sidig bok med en lista på 3,000 personer,
som skulle skuggas såsom varande »ovänligt inställda till Tyskland».
Nästan ‘överallt i Latinamerika ha företagits liknande razzior. Tyskar
ha häktats, t. ex. i Chile och Colombia. Haiti och Mexico och andra
stater ha stängt de tyska konsulaten, varvid Tyskland svarat med
utmanande motåtgärder. Och Costa Ricas regering har beslutat att
avbryta all handel med de firmor, som stå på Roosevelts »svarta
listor». Venezuela och Guatemala m. fl. ha infört drastiska restriktioner mot nazistisk, fascistisk och spansk falangistisk verksamhet.
Det finns knappast någon latinamerikansk stat, som icke företagit
noggranna undersökningar av tyskars eller tyska organisationers
verksamhet. Men detta är dock icke så uppseendeväckande, då man
erinrar sig att exempelvis Brasilien – där president Vargas, säkerligen med orätt, påstås vara nazistvänlig – redan för ett par år
sedan ingrep mot nazistiska eller fascistiska organisationer, t. ex.
grönskjortorna, trots att dessa hjälpt honom till makten. Och i Argentina antogs 1939 en lag som förbjöd nazistiska organisationer
— ehuru man nu uppt~ickt att de visst icke äro döda. I Brasilien
har man t. o. m. stängt skolor, där det undervisats i tyska, italienska
eller japanska. Brasiliens åtgärder äro dock ej blott riktade mot
axelmakterna. Av de 37 utländska tidningar, som förbjudits, voro
visserligen 13 tyska, 2 italienska och 3 japanska, men också 6 engelska, l polsk, 2 judiska, l spansk o. s. v. I Chile och Argentina har
man ~iven förbjudit all radiopropaganda till förmån för de krigförande staterna. I Buenos Aires ha emellertid de fyra främsta tidningarna begärt, att president Castillo skall överge sin neutralitetspolitik. Det synes som nu vinden överallt i Latinamerika blåser
ganska kraftigt mot Tyskland. Om vindstyrkan är tillräckligt stor
för att förmå dessa stater till att markant ta ställning på Englands
och U. S. A:s sida iir dock tämligen ovisst trots Roosevelts upplysning den 27 oktober, att han i sin ägo hade en hemlig karta uppgjord
av Hitlerregeringen om en planerad tysk uppdelning av Sydamerika.
Ännu visar sig Argentina icke villigt att lämna U. S. A. flott- eller
flygbaser vid La Pluta, men kan icke hindra att Uruguay får lån
av U. S. A. för att bygga en flygbas, som kontrollerar flodens
mynning.
starka motsättningar finnas alltjämt mellan de sydamerikanska
staterna inbördes, varom de ständiga gränstvisterna och gränskrigen
vittna. Ännu är det klent både med grannsämja och demokrati i
Latinamerika, femtekolonnare äro i flitig verksamhet, och trots en
viss upprustning imponera inte Latinamerikas militära resurser.
Och dragkampen kan en dag bli så intensiv, att främmande makter
kunna finna det lämpligt att försöka ockupera någon eller några
av dessa länder. Det var inför dylika perspektiv, som Uruguays utrikesminister Guani nyligen förklarade, att neutraliteten upphört att
vara en garanti för freden, varför alla amerikanska nationer – även
de på södra hemisfären – borde förena sig om ett kraftigt gemensamt
försvar för den amerikanska kontinenten.
625
46- 41718. Svensk Tidskrift 1941.
·l
….. ,.· …
.; …_…._____

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner