Print Friendly

Kampen mot räntan

Av Stefan Björklund | 20 oktober 2017



Räntan är idag i många länder noll eller till och med negativ. Det är sannolikt första gången i världshistorien som det inte finns ett marknadspris på pengar. Ränta är kompensation för uppskjuten konsumtion. Nu straffas vi för det. Har vi ännu en fungerande fri marknadsekonomi, frågar sig Stefan Björklund.

För att finna bakgrunden måste vi gå tillbaka 100 år i tiden. De ekonomiska teorier som idag tillämpas av ECB, SNB, Sveriges Riksbank med flera har sina rötter i diskussioner på ölkällare i München, efter Tyskland förlorat första världskriget.

När kriget bröt ut 1914 beslutade det engelska imperiet omedelbart om en total mobilisering, baserat på erfarenheter från Napoleonkrigen. Finansministern Lloyd-George drev igenom kraftiga skattehöjningar.

Tyskland räknade med ett kort krig, det skulle vinnas på några få månader. Därefter skulle de i likhet med kriget 1870-71 sluta en snabb fred. Som segrarmakt skulle de kräva krigsskadestånd för att täcka krigets kostnader. Därför chansade Tyskland på krigsobligationer, upplåning från hushåll och företag.

Ansvarig för att organisera försäljningen av alla obligationer blev Tysklands Riksbankschef Dr Rudolf Havenstein. Denne kallades Der Generalgeldmarschall. Det fanns ett tryck från 1915 med Havenstein ”Aufmarsch der Milliarden”.

Nu blev det inget snabbt krig, avgjort till Tysklands fördel. I stället blev det ett utdraget ställningskrig. Det utblottade alla deltagande europeiska länder. I Tyskland blev det revolution i november 1918. Fredsfördraget i Versailles 1919 innebar att Tyskland måste avträda viktiga industriområden, därtill betala stora krigsskadestånd till Belgien och Frankrike.

I Bajern utropades i slutet på 1918 Sovjet (Råds) republiken, som inte blev särskilt långlivad. Som finans- och konfiskationsminister utnämndes en okänd tysk vinbonde, Silvio Gesell, som tillbringat kriget i exil i Schweiz. Denne hade på eget förlag 1916 publicerat en bok ” Die natürliche Wirtschaftsordnung durch Freiland und Freigeld.“

Gesell framhöll alla människors lika värde, betonade vikten av fri konkurrens mellan människor, han var en typisk socialdarwinist. Gesell ansåg att arbetsfria kapitalinkomster från ränta på pengar och arrende från fast egendom var omoraliskt. Mammonismen kallades det då. Idag kallar vi det finanskapitalism.

Under kriget hade en grupp kapitalister och kapitalägare blivit rika på att producera krigsmaterial och importera livsmedel från neutrala länder som Danmark och Sverige. I den tyska statspropagandan framställdes rika judar, familjen Rothschild i England och Frankrike, som profitörer på kriget. Många agitatorer ansåg att de hade framkallat Världskriget för att tjäna pengar på det.

Gesell och hans socialistiska gelikar i Tyskland var inte anhängare av en våldsam revolution, i stil med Lenins kupp i Ryssland. Bolsjevikerna mördade och konfiskerade kapitalägare hämningslöst. Gesell ville i stället ha en fredlig samhällsomvandling till ett socialistiskt samhälle. Vägen framåt var ett statligt monopol på penningpolitiken. Staten skulle trycka obegränsat med pengar och använda det för att köpa upp obligationer, aktier och även land. Staten skulle ta över alla banker, möjligheten för privata banker att skapa pengar i samband med utlåning skulle försvinna.

För att motverka privat kapitalackumulation skulle alla sedlar tidsbegränsas, demurage, så de måste lösas in till underkurs vid ett visst datum. På längre sikt skulle alla kontanta pengar avskaffas. Under en övergångstid skulle de som ägde fast egendom gynnas av ständigt högre priser. Det skulle ge en politisk reaktion, man kunde då tvinga kapitalisterna att sälja till staten. Människor skulle ha sina pengar på girokonton i den statliga centralbanken. Regeringen kunde sedan öka hastigheten på penningmängden efter samhällets behov. Snabbare cirkulation av pengar skulle ge högre välstånd var hypotesen. Efter Rådsrepublikens fall fick Gesell chans att propagera sina penningpolitiska idéer på ölhallarna i München. Folk var närmast utblottade och många ville se en ny politisk ordning.

Samtidigt med Gesell framträdde 1919 en annan socialistisk agitator, Dipl Ing. Gottfried Feder. Denne var specialist på armerad betong, byggde bunkrar, blev arbetslös efter kriget. Feder blev känd på ölkällarna, där han spred sina pamfletter ”Das Manifest zur Brechung der Zinsknechtschaft” och ”Staatsbankrott als Rettung.” Han ville också förbjuda räntan, och begränsa Mammonismens makt. Feder såg däremot positivt på privat kapital som var investerat i industriproduktion och lantbruk. Feder menade att kapitalet skulle tjäna samhället. Feder grundade tillsammans med Dietrich Eckhardt Deutsche Arbeiterpartei (DAP). Partiets devis var ”Gemeinnutz vor Eigennutz” En kväll kom en korpral i armen, Adolf Hitler. Han lyssnade på Feders anförande.

Hitler skriver senare i ”Mein Kampf ”att Feder för fösta gången hade gjort honom medveten om den stora faran med Leihkapital [finanskapital] Hitler anslöt sig till rörelsen, som 1920 bytte namn till Nationalsozialistische Deutsche Arbeiter Partei (NSDAP). Feder skrev det nya partiets 25 punktsprogram, som till stor del handlade om problemet med räntan.

De följande åren fanns det inom NSDAP en vänsterfalang: Göbbels, Himmler m.fl. De sympatiserade med Gesell. Hitler och Göring insåg att partiet behövde ekonomiskt stöd från industrialister som Henry Ford och Fritz Thyssen. De valde att satsa på Feders ekonomiska program.

Den brittiske ekonomen John Maynard Keynes deltog i fredskonferensen i Versailles 1919. Han blev allt mer kritisk till vad han ansåg var orimliga krav på krigsskadestånd på Tyskland,från Frankrike och Belgien. I boken ”The Economic Consquences of the Peace” 1920 förutser han att den hårda freden kommer att destabilisera Europa och kanske leda till ett nytt krig. Keynes kunde tyska och läste uppenbarligen Sivio Gesell. I Keynes bok ”The General Theory of Employment, Interest, and Money” 1936 ägnar han ett helt kapitel åt Gesell. Denne dog 1930. Feder nämns inte, han var vid denna tid i den Nazistiska regeringen, då mest känd för boken ”Kampf gegen die Hochfinanz” (1935). Inte särskilt gångbart i Keynes kretsar i England.

Havenstein, presidenten för Reichsbank, insåg efter Versaillesfreden 1919 att Tyskland inte skulle klara av att betala av alla lån. Gesells ide om att staten skulle trycka obegränsat med sedlar, för att köpa upp alla skulder tilltalade honom.

Reichsbank började trycka pengar i en tidigare aldrig skådad omfattning. Det var bara tillgången på tryckpressar och papper som begränsade penningmängden. Resultat blev hyperinflationen 1922-23. Riksmarken blev värdelös. Sedlarna hade till sist valörer på miljarder. De som kunde, de köpte fast egendom eller utländsk valuta som Dollar eller Pund. Medelklassen som sparat i obligationer eller på banken blev ruinerad. Detta skapade potential för radikala politiska rörelser som Kommunisterna och NSDAP.

Havenstein avgick från Reichsbank i oktober 1923. Efterföljaren blev Dr Hjalmar Schacht. Denne fick sortera upp den ekonomiska röran. Schacht blev snart internationellt berömd för sin smarthet och förhandlingsförmåga. Han hade som ung bott i USA och behärskade amerikansk engelska flytande. Schacht var med och förhandlade fram Dawes- och Youngplanerna och deltog i bildandet av BIS (Bank for International Settlements) i Basel, ett institut som från början avsetts att hantera Tysklands internationella skulder enligt Youngplanen. Över tiden utvecklades den till Centralbankernas Centralbank med stort tyskt inflytande.

Keynes ansåg att staten i tider av ekonomisk depression, som den tidiga 30-tals krisen, skulle stimulera efterfrågan genom offentliga byggprojekt och utbyggnad av offentlig sektor. 1933 fick hans idéer genomslag i politiken. Roosevelt valdes till president i USA på ett program ”New deal” som innebar stora offentliga satsningar. Hitler kom till makten med ett likartat program. ”Neuer Plan”. Tyskland hade sex miljoner arbetslösa, det var den främsta anledningen till att NSDAP kunde vinna valet 1932. Hitler utnämndes till Rikskansler i januari 1933.

Det var inte många som trodde det skulle vara möjligt för Hitler att genomföra sin hyperkeynesianska politik, med tanke på Tysklands stora utlandsskulder. Schacht reste till Amerika och träffade flera gånger Roosevelt och bankirer på Wall Street. Han övertygade Roosevelt om Hitler var en New Dealer, föreslog att regeringen skulle utöva påtryckningar på Wall Street att ge Tyskland en ”haircut” på sina skulder. Detta genomfördes, Tysklands skulder skrevs ned och amorteringstiderna förlängdes. Schacht som inte var medlem i NSDAP, fick Hitlers förtroende och utnämndes även till ekonomiminister.

Som ”Aller Högste” ledare för upprustningen och ekonomiska frågor ”Fyraårsplanen” utsågs Hermann Göring. Denne begrep inte ett dugg om ekonomi. Göring och Hitler agerade enligt principen ”Primat der Politik”. Att politiken står över lag och rätt. Göring var urtypen för de politiker som kallas ”kleptomaner”. Det ledde snart till konflikter med Schacht, och hans vänner inom storindustrin.

1938 ökade den politiska förföljelsen av judar och andra fiender. Tredje riket hade redan då världens högsta skatter och omfattande valutaregleringar. Det fanns en lag ”Förräderi mot Tyska Rikets Ekonomi” med drakoniska straff mot ekonomiska brott. Kapitalflykten ökade trots det. Heinrich Himmler var högste ansvarig för att bekämpa ekonomisk brottslighet och penningtvätt, Han föreslog Göring att Riket borde avskaffa kontanta pengar. De skulle inte längre trycka sedlar. Bara tillåta mynt. I stället för sedlar skulle folk använda MEFO-växlar. Större belopp skull sättas in på Girokonto. Sedan kom Kristallnatten i november. Detta fick en mycket negativ påverkan på Tysklands anseende i utlandet.

MEFO skuldväxel, som formellt garanterades av stora industriföretag som Krupp och Siemens. Efter några år ökade emissionsvolymen från miljoner till miljarder RM, så varken företagen eller staten kunde lösa in dem. Så de omvandlades till statsobligationer som skulle betalas när Riket vunnit kriget.

I januari 1939 skrev Schacht en PM till Hitler, att Riket hotades av statsbankrutt. De var beroende av internationell upplåning. Hitler fick ett raseriutbrott. Schacht avskedades från Reichsbank med omedelbar verkan. Totalt utan inflytande anslöt han sig i hemlighet till oppositionen mot Hitler. 1944 greps han av Gestapo och sändes till koncentrationslägret Flossenbürg.

I sina memoarer skriver Schacht elakt om Göring

Gebt mir, sprach Göring, vier Jahre Zeit
bis ich die Wirtschaft vom Gelde befreit.
Ich lasse den Schacht Euch als Bürgen,
Ihn möcht Ihr, entrinn ich, erwürgen.

Ge mig, sade Göring fyra år
till jag befriat ekonomin från pengar
Jag ger er Schacht som pant
Han kan ni strypa,om jag försvinner

Schacht var före kriget en förmögen man. Han hade godset Gülen norr om Berlin, i det som blev DDR. Han hade alla sina pengar på ett girokonto i Reichsbank. Vintern 1944 bombades bankens arkiv, allt brann upp. Schacht blev frikänd i Nürnberg. Utan bostad och utan pengar!

Därefter föll de tyska ekonomiska teorierna i glömska. Ingen läste längre Feder och Gesell. Nästan inget har utgivits på engelska. Inga ekonomer eller dagens finansministrar har en aning om Feder och Gesell. Men de överlevde genom Keynes. Trettio år senare började de att få fotfäste på amerikanska MIT i Boston.

Tidningen Wirtschaftswoche hade 2016 en intressant artikel. Den visade att praktiskt taget alla dagens centralbankschefer eller IMF toppar hade studerat tillsamman på MIT i Boston i slutet av 1970-talet och haft professor Robert Solow, som lärare. Draghi, Bernanke, Fischer, Yellen, Kuroda, Summers, Rogoff, Blanchard, Obstfield mfl. Bernanke och Draghi påstås ha bott på samma studentkorridor.

Centralbankscheferna och deras chefsekonomer träffas var annan månad på styrelsemöten på BIS i Basel. Dessa möten omges med total sekretess. Det förs inga officiella protokoll.

På 1990-talet blev det modernt med att göra centralbankerna formellt självständiga från finansministerierna. På så vis har centralbankerna fått oerhörd stor makt utan att kunna ställas till ansvar i en demokratisk process.

När den senaste ekonomiska krisen började på allvar 2008 var alla ledande centralbanker i stort sett var eniga om samma problemlösning. Räntan sänktes till noll. När krisen intensifierades började centralbankerna köpa upp statsobligationer, och till sist även företagsobligationer och aktier. Så kallad quantitative easing. ECB, Riksbanken och Schweiz nationalbank har gått längst med denna politik. Detta trots att erfarenheter från Japan på 1990-talet visat att nollräntepolitiken inte fungerat som avsetts.

Mervyn King f.d. chef för Bank of England, var också en i gänget på MIT 1970-talet. Han har numera, efter sin pensionering, en avvikande uppfattning. Han anser att centralbankerna agerat efter group think och att de saknar en ”Exit Strategy.” King bedömer att risken är överhängande för en ny ännu värre kris, så fort ECB och Fed slutar med att köpa statsobligationer. Inflationsmålet 2 % är en siffra gripen ur luften, utan teoretisk grund. 2 % inflation innebär att penningvärdet halveras på trettio år. Knappast det som påstås vara ett stabilt penningvärde. Det handlar om statsfinansiering via centralbankerna.

Även mångårige vicechefen för Federal Reserve, Stanley Fisher, säger nu i samband med sin pensionering att politiken med nollränta inte har gett den positiva effekten på ekonomin Fed hade förväntat.

Det förefaller som om teorierna från de Nationalsocialistiska ölkällar-ekonomerna i München, genom centralbankernas group think, har lyckats avskaffa marknadsekonomin. Hittills, utan blodspillan. Detta på ett sätt som Marx, Engels och Lenin aldrig kunnat drömma om.

Stefan Björklund är skriftställare och f.d. konsult åt Kommissionen mot ekonomisk brottslighet.

 
Läs mer:
Feder, Gesells och Keynes böcker nämnda ovan’
Hartmann et al. Hitler, Mein Kampf, Ein Kritische Edition, München-Berlin 2016
Schacht 76 Jahre Meines Lebens, Wörishofen 1953
Mikuni & Murphy: Japans Policy Trap, Brookings, Washington 2003

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner