Print Friendly

Kai Curry-Lindahl; Befolkningsökning, naturvård och u-hjälp

Av Redaktionen | 31 december 1987


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KAI CURRY-LINDAHL:
Befolkningsökning,
naturvård och u-hjälp
Under 35 år har det från naturvårdens sida oavbrutet på-
pekats för regeringar, internationella och nationella biståndsorgan hur fundamentalt det är
att miljöaspekter betonas och
prioriteras i biståndsarbete. Det
ter sig patetiskt när biståndsministern nu deklarerar att
svenskt bistånd skall ta hänsyn
till miljöaspekter och att naturens egen produktionsförmåga
skall bevaras.
Hade denna insikt funnits i regeringen redan för 30 år sedan
hade svenskt biståndsarbete
inte behövt haverera så ofta
världen runt och mycken produktiv natur i u-länder hade inte
i onödan totalförstörts.
Professor Kai Curry-Lindahl har
bl a under många år varit
huvudrådgivare i ekologi och
naturvetenskap till United
Nations Environment Programme.
B
efolkningsökningen i u-länderna
under de senaste 100 åren har åtföljts av en naturförstörelse av tidigare aldrig kända dimensioner. Endast
genom att allt kraftigare tära på ett ständigt minskande kapital av förnyelsebara
miljötillgångar har människan förmått att
upprätthålla en enorm och oproportionerlig överbefolkning.
Mänskliga populationer kan i längden
inte undgå de begränsningar som bestäms
av tillgängliga miljöresurser. Framstegen
inom medicin och teknologi ledde emellertid till att människan steg för steg eliminerade den ena miljöbarriären efter den
andra, så till den grad att de mänskliga
populationerna inom en stor del av världen under de senaste l 00 åren har ökat
oavbrutet,· nästan helt ohämmade av
miljöfaktorerna. En sådan utveckling innebär på lång sikt en ytterligt farlig situation för miljön och så småningom också
för människan själv. Den är särskilt
utpräglad i u-landsregioner.
Vi har bokstavligen hamnat i en dödsfälla, eftersom människan inte i evighet
kan undvika att drabbas av miljöns motstånd i form av oförutsedda bumeranger.
Dessa ekologiska rekyler kan få formen
av epidemier, virus, svält, naturkatastrofer, social oro, sammanbrott för samhällslivet, krig eller andra biologiska vittnesbörd om en sjuk miljö. Men samtidigt har
vi ingen aning om när, var och med vilken
kraft dessa oundvikliga miljöbumeranger
kommer att drabba de mänskliga populationerna.
Sistnämnda tre meningar publicerade
jag i Sverige redan 1969 och åren därpå i
flera böcker på 42 språk. Tyvärr gäller
deras konstateranden alltjämt, och vad virus, svält och krig beträffar har de under
450
senaste årtionden bekräftats på ett ohyggligt sätt.
Ändå fortsätter utvecklingsstrategier
och biståndsplanering utan hänsynstagande till elementära ekologiska och
biologiska bakgrundsfaktorer i u-länder
den blinda miljödestruktion som karakteriserat u-hjälpen under mer än tre decennier. Detta gäller i hög grad också för
det inskränkta politiskt-doktrinärt styrda
svenska biståndet.
Miljöns bärkraft ignoreras
En av orsakerna härtill liksom till såväl
överbefolkning och därav föranledd
miljöförstörelse och svält – som f ö utlöser ytterligare u-hjälp och därmed ett
nytt varv av den onda cirkeln – är att biståndsorganen nästan alltid ignorerat miljöns bärkraft, d v s den maximala förmå-
ga utöver vilken ett mark- eller vattenområde eller ett ekosystem med deras
förnyelsebara resurser inte kan utnyttjas
av djur eller människor utan att det leder
till överexploatering. Sistnämnda förhållanden utmärker en allt större del av vår
planet. De är för framtiden minst lika viktiga globala problem som frågan om nukleär avrustning.
Principen om miljöns bärförmåga har
länge tillämpats av biologer, som sedan
årtionden förgäves föreslagit att också
ekonomer, socionomer och andra borde
göra detsamma när det gäller planering
för utnyttjande av betesmarker, skogar,
sjöar eller hav. Regeringar och internationella biståndsorgan har sällan brytt sig
om att lyssna till dessa råd och inte heller
har de använt sig av redan befintliga undersökningsunderlag innan de fattat beslut. Resultaten har på sikt allför ofta blivit rena dödsdomar ledande till veritabla
avrättningar av produktiva land- och
vattenområden. Exempel härpå finns i
u-länder på alla kontinenter utom Antarktis. Också i Sverige existerar otaliga
prov i form av vandaliserade skogar, sjö-
ar, älvar och nationalparker, vilkas kortsynta förstörelse i regel bestämts eller
godkänts av s-regeringar med Vattenfall
som exekutor och Naturvårdsverket som
passivt eller medagerande vittne.
När äntligen en ansträngning görs att i
större skala tillämpa bärkraftprincipen
erhålls avslöjande resultat. Nyligen använde Världsbanken denna metod i sju
västafrikanska Sahel-länder i samband
med en studie av livsmedels- och hushållsbränslebehoven för befolkningen.
Det befanns att hushållsveden f n endast
räcker för 21 miljoner av områdets befolkning på 31 miljoner. Alltså inom kort
finns varken träd eller buskar kvar. Ökenspridningen förtsätter sålunda. Livsmedelssituationen var något bättre men
snart kommer befolkningsökningen och
miljöförstöringen att medföra en ny livsmedelskris oberoende av klimat och
väderlek. .
Exemplet visar hur okontrollerad befolkningsökning raserar förnyelsebara
naturtillgångar och därmed förutsättningen för mänsklig existens och nationers
framtid. Exemplet är nästan allmängiltigt
för Afrika och dessutom krisartat akut i
Indien, Mellanamerika, Andemas höglandsstater och Brasilien samt flera andra
områden i Asien, Syrlamerika och Oceanien.
Befolkningssituationen
Enligt World Population Institute i
Washington nådde världspopulationen
den 7 juli 1986 siffran 5 miljarder och
ökar med ca l miljon människor vart fjärde eller femte dygn. År 1970 var jordens
befolkning över 3,6 miljarder, vilket utgjorde nästan en fördubbling på 40 år.
Prognosen då var att nästa fördubbling
beräknades ske år 2000, men det var innan AIDS dykt upp på världsscenen som
ett effektivt hillder mot befolkningsökning.
Demografiskt sett karakteriseras världen av idag av två helt olika befolkningssituationer. Nästan hälften av jordens
landareal upptas av stater (=industriländer och Kina, alltså i stort sett Europa,
Nordamerika, Japan, Kina, Australien
och Nya Zeeland), som helt eller nästan
nått en balans mellan födelse- och dödstal. I dessa länder uppgår den årliga befolkningsökillngen till 0,8 % (=18,6 miljoner), medan den i övriga länder (alltså i
Asien, Afrika, Mellan- och Sydamerika)
utgör 2,5 % (=64,6 miljoner). I denna senare hälft börjar den med medicinsk hjälp
oavbrutet understödda befolkningstillväxten trots hög barndödlighet att i accelererande takt eliminera de förnyelsebara
naturtillgångar som utgår förutsättning
också för mänskligt liv. Vägen utför till
misär och utplåning av människan samt
hennes grödor och boskap går via misshushållning och ekologisk förödelse av
samverkande resurser som luft, vatten,
jordar, vilda växter och djur. Allt detta
har vi i u-länder sett prov på i gigantisk
skala på alla kontinenter, medan u-hjälpen utan att förstå vad den ser omkring sig
och utan att lyssna på varningar med sina
oftast hemmagjorda och orealistiska
skrivbordsprojekt påskyndat förstörelseprocessen. Därmed har de vridit klockan
tillbaka, effektivt saboterat u-länders
451
framtid och försnillat deras tillgångar.
Och på hemrnaplan har såsom i Sverige
regering och riksdag begripit ännu mindre och lett belåtet åt vad de trott vara
generöst goda gärningar utförda av SIDA:s s-indoktrinerade byråkrater.
Ekonomisk och ekologisk kollaps
Snabb befolkningstillväxt och irreversibel
miljöförstörning går hand i hand och leder till ekonomisk och ekologisk kollaps
med åtföljande social och politisk upplösning eller helt enkelt kaos. En stor del av
u-länderna är på glid däråt eller befinner
sig sedan länge redan i misären, klart uttryckt genom social stress, förorsakad av
bl a svält, vattenbrist och trångboddhet.
Den fortsatta befolkningsökningen
kommer att utlösa ännu flera negativa
symptom. En befolkningsstabilisering är
nödvändig men kan inte framtvingas.
Frågan är om det inom rimlig tid finns
sociala, ekonomiska och politiska lösningar på många u-länders befolkningsproblem. Vi vet att höjd social standard
medför en sänkning av befolkningstillväxten. Dilemmat är att en sådan social utveckling går för långsamt i större delen av
u-landsregionerna. Den hinner inte få
gynnsamma miljöeffekter, innan de förnyelsebara naturresurserna genom förbrukning och misskötsel kollapsat i berörda områden.
Flera stater i Afrika utgör exempel härpå. Nigeria med över 100 miljoner människor och en befolkningstillväxt av 3 %
skulle nå ett invånareantal av 532 miljoner innan den årliga populationsökningen
skulle plana ut i mitten av 2000-talet. Det
är nästan lika många människor som hela
Afrika rymmer i nutiden. Och Algeriet
4S2
med en årlig tillväxtkvot av 3,2 % skulle
vid samma tidpunkt ha ökat sin folkmängd 20-falt till ca 320 miljoner. Och i
Kenya med en årlig populationstillväxt av
4,2 %skulle befolkningen, som idag räknar 20 miljoner, fördubblas inom 18 år
och öka lS-falt, innan den beräknas att
stabilisera. Sammalunda gäller för Etiopiens 42 miljoner, trots att befolkningen
där genom svältkriser och poli~isk-agrar
vanskötsel reducerats med enorma tal.
I Egypten, där Assuandamrnens på-
stådda välsignelser – som vi från naturvårdens sida under 1960-talet kraftigt
varnade för – skulle medföra att landet
blev självförsörjande på sädesslag, utgjorde importen 1986 mer än SO % av konsumtionen, medan den 1968 var endast
20%.
Dessa exempel enbart från Afrika visar
hur prekärt läget är och hur verklighetsfrämmande biståndsinsatserna hittills varit.
De kan suppleras med situationen i
Mexico, där den ”gröna revolutionen”
började för lS-20 år sedan med sin förkunnelse att kunna ”föda världens snabbväxande befolkning de närmaste
lS0-200 åren”. I Mexico lever nu 82
miljoner människor, som årligen ökar
med 2,1 %. Denna faktor jämte en makaber miljöförstöring medför ett ökande behov av livsmedelsimport, som i sin tur
ökar skuldbördan till utlandet. Den uppgick för några månader sen till l 02 miljarder dollars.
Befolkningsökningen i u-länder är av
fundamental betydelse för förståendet av
bakgrunden till nuvarande miljöhot i
form av överexpoatering av förnyelsebara
naturtillgångar i berörda områden. Den
leder till att mänskliga populationer för
sina dagliga existensbehov tvingas att förbruka och förstöra alltmer av produktiva
resurser som vatten, mark, vegetation och
djurliv. Några andra möjligheter att upprätthålla livet står inte till buds för dessa
människor. Snart är också dessa möjligheter utplånade …
situationen accentueras av att produktionen av sädesslag i minst 40 u-länder på
alla sydkontinenter oavbrutet minskat
per capita (i flera stater med över SO %)
under perioden 1972-198S, trots alla
storslagna profetior om motsatsen av olika biståndsorgan och jordbruksexperter.
Orsaken till dessa u-hjälps-fiaskon är att
man varit blind för samtida miljöförstö-
ring och resursvanskötsel genom befolkningsökningen och felaktiga biståndsinsatser. I de få fall då man angripit problemen med populationstillväxten har man
försynt nöjt sig med att försöka minska
den i stället för att hejda den.
Att det senare faktiskt är möjligt under
förvånande kort tid har visats av flera länder i Asien. Kina lyckades att på l Oår reducera födelsetalet från 34 till 20 (per
1000 invånare) och Japan på samma tid
från 34 till 18. Andra asiatiska stater har
också varit demografiskt framgångsrika,
t ex Hong Kong med 14, Singapore 16,
Taiwan 20, Syd-Korea 23 och Thailand
28 (som jämförelse kan nämnas att i Sverige är siffran 12). Även Indonesien har
gjort stora framsteg på detta område. Detta är hoppingivande födelsetal för sydöstra Asien, men flera länder där som Burma, Malaysia, Filippinerna och Vietnam
närma sig alltmer en fatal befolkningssituation, som underminerar produktiva
miljöer, förorsakar ekonomisk tillbakagång och utlöser social upplösning.
Eftersom befolkningsökningen i u-länderna utgör roten till praktiskt taget alla
miljöproblem och -hot i dessa områden
inklusive ödeläggelse av produktiv natur,
är det nödvändigt att realistiskt granska
dess effekter, i synnerhet som den så kraftigt inverkar på människans möjligheter
att kunna uppehålla livet och tillfredsställa sina basbehov. Sådana synpunkter har
hittills nästan aldrig beaktats i utvecklingsstrategier och biståndsplanering.
Även i socioekonomiska analyser och
prognoser för u-länder saknas hänsynstagande till elementära ekologiska och biologiska bakgrundsfaktorer, vilket torde
vara en av förklaringarna till att kalkylerna så ofta slår fel. Detta gäller f ö också i
globala sammanhang.
Under 35 år har det från naturvårdens
sida oavbrutet påpekats för regeringar,
internationella och nationella biståndsorgan hur fundamentalt och avgörande det
är att miljöaspekter betonas och priorite- 453
ras i biståndsarbetet för u-länders bästa.
För Sveriges del har dessa propåer klingat i det närmaste helt ohörda. statsråd
och deras kanslifolk, SIDA-chefer och
deras handläggare, partiledare och deras
bisittare har nästan utan undantag totalnegligerat dessa ständigt upprepade maningar, förslag och synpunkter. Därför ter
det sig patetiskt när ijuni 1987 den svenska s-regeringen yrvaket genom biståndsminister Lena Hjelm-Wallen äntligen efter tre årtionden har insett nödvändigheten av att ”allt svenskt bistånd skall ta
hänsyn till miljöaspekter och att naturens
egen produktionsförmåga skall bevaras”.
Om denna insikt hade funnits i regeringen redan för 30 år sedan, så hade
svenskt biståndsarbete inte behövt haverera så ofta världen runt och mycken produktiv natur i u-länder hade inte i onödan
totalförstörts.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner