Print Friendly

Kabul är inte Saigon

Av Mats Fält | 24 september 2010

Afghanistan har varit ett tidvis infekterat ämne i höstens svenska valdebatt. Vilket inte alls är konstigt eftersom det handlar om risker som vi svenskar inte längre ser som en del av vår egen verklighet. De flesta andra länder har inte varit lika lyckligt lottade. I Afghanistan är det på allvar.

En del av debatten handlar om konfliktens natur. Vad är det egentligen för konflikt vi är en del av? Kan den jämföras med andra? Det stora spöket är förstås Vietnam. En konflikt i vilken vårt land spelade en viss roll även om vi aldrig själva tog några risker. En konflikt som dessvärre omges av en dimma av missförstånd och förvirring.

En av de bästa böckerna om just kriget i Vietnam är Michael Linds ”The Necessary War” (Touchstone, 1999). Författaren gör ett mycket seriöst försök att förklara vad som hände och varför. Slutsatsen blir att det går att försvara engagemanget. Det var viktigt att hejda kommunistregimernas expansion. Utan USA:s insats hade även länder som Thailand kunnat svepas med och bli totalitära diktaturer. Det fanns inget starkt stöd i Sydvietnam för kommunistisk diktatur. Samtidigt var regimen i Saigon korrupt och den amerikanska militärens insatser ofta ineffektiva. Det var USA:s kongress svek som slutligen knäckte Saigon – med fortsatt stöd hade Sydvietnam haft en chans att överleva.

Kan man då jämföra Vietnam med Afghanistan? Ja, men man blir inte särskilt mycket klokare av att göra det. Förutsättningarna är så annorlunda – både på marken och internationellt.

I likhet med många andra konflikter fanns det även i Vietnam en stor grupp som helst ville slippa att engagera sig, delvis för att de inte hade någon egentlig åsikt om vad som vore den bästa lösningen, delvis för att de såg stora brister på båda sidor. Här finns en parallell till de många i Afghanistan som helst inte vill ha utländsk trupp på plats men inte heller vill ge tillbaka makten till talibanerna. Protesterna mot regeringen i Saigon var sällan ett uttryck för stöd för den totalitära diktaturen i norr. På samma sätt bör mycket av kritiken mot de utländska truppernas närvaro i Afghanistan inte tolkas som ett stöd för den tidigare regimen. Många ser överhuvudtaget inget bra alternativ i dagsläget. Vilket dessvärre är en tämligen realistisk och klok bedömning.

Liksom i Vietnam är de kulturella skillnaderna mellan de i huvudsak västerländska trupperna och den lokala befolkningen i Afghanistan stora. Detta problem var nog mindre i Vietnam som länge levt under fransk kolonial administration. Det franska styret minskade det kulturella avståndet men skapade samtidigt ett betydande motstånd mot utländsk dominans.

Stödet för regimen i Saigon var svagt men betydligt större än sympatierna för kommunisterna i norr. Regeringen var korrupt men samhället ändå mycket öppnare än det som kom att ersätta det. I Kabul har Karzai svagt stöd men det är svårt att se något alternativ. Val genomförs men de har stora brister – liksom i Sydvietnam.

I Vietnam var det i praktiken Nordvietnams reguljära armé med stöd av Sovjet och Kina som förde kriget. Även soldater från de kommunistiska stormakterna fanns på plats även om det sällan framkom i medias rapporter. Något motsvarande stöd har inte talibanerna i Afghanistan. USA och Sverige möter ingen modern armé. Stödet från olika terrornätverk och delar av Pakistans miltäretablissemang kan inte jämföras med kinesiska vapenleveranser och välutbildade ryska stridspiloter och artillerister.

”Fredsavtalet” som skrevs under i Paris 1973 innebar att USA accepterade att Nordvietnam behöll sin militära närvaro i Sydvietnam. Henry Kissinger tvingade regeringen i syd att acceptera resultatet samtidigt som han utlovade stöd från USA. Efter att demokraterna avbröt dessa insatser blev situationen omöjlig att hantera. Något så obalanserat fredsavtal har ännu inte förslagits i Afghanistan även om diskussioner förs även med grupper som står talibanerna nära.

Dominoteorin har ofta förlöjligats – tanken att en förlust av Sydvietnam skulle leda till kommunistiskt maktövertagande även i andra länder. I praktiken föll regimerna i både Kambodja och Laos samtidigt som den i Saigon. Vi har redan sett hur talibanstyre i Kabul kan påverka övriga världen. Alternativet att lämna Afghanistan till sitt eget öde verkar inte finnas.

Idag bidrar Sverige till arbetet med att, trots dåliga odds, göra Afghanistan till ett bättre samhälle. Hanteringen av framför allt styrkans utrustning kan diskuteras. Det är uppenbart att fordonens skydd borde varit bättre. Frågan är hur långt vi kan nå i att göra Afghanistan till ett land som vi kan vara stolta över. Uppenbara konflikter som synen på kvinnors rättigheter och religionsfrihet kommer att vara mycket svåra att lösa.

Jämfört med fallet Vietnam kan vi dock konstatera att vi denna gång åtminstone befinner oss på rätt sida. Sverige stöder numera inte införandet av totalitär kommunistisk diktatur och anfallskrig.

Mats Fält har varit kommunalråd i Tyresö och är riksdagskandidat (M) i Stockholms län.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner