Print Friendly

Julens gåvor

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Julens gåvor
Om julen 1968 hade det sagts att den
skulle bli annorlunda. Man kan knappast märka någon förändring. Ute i
världen, kring Medelhavet och i Biafra,
fördes krig som vanligt, och endast i
Vietnam gjordes ett uppehåll i striderna
under julnatten. I samma natt befann
sig tre amerikanska astronauter i en
rymdfarkost på väg runt månen, ett nytt
bevis på vad högt utvecklad teknologi
kan åstadkomma. I samma natt lästes
julens budskap för otaliga människor
över hela jorden, men hur många av
dem som verkligen har sett Hans stjärna i öster vet man ej.
Samtidigt sökte välmenande grupper,
ungdomar mest, förmå svenska folket att
förändra sina vanor i fråga om julfirandet. Man borde avstå från för mycket
ätande och från för många julklappar.
Om försöket är inget annat att säga än
att det däri ligger något riktigt. Om julen genom tillfälligheter i almanackan
blir ett konglomerat av ledighetsdagar,
finns uppenbarligen anledning att propagera för att dessa dagar blir vettigt
använda. Julklapparna förefaller det
vara mera onödigt att söka reformera.
Om svenska folket vill ha så mycket
kvar av julen som en hemmets högtid
att det till denna tid vill koncentrera
köpet av gåvor till sina familjer – och
det är ju därom det rör sig – så är det
svårt att förstå varför detta skulle
stämplas som felaktigt. Det är kanske
opraktiskt, men det är trevligt.
De som vill det annorlunda påstår
emellertid att gåvorna är onödiga och
representerar en lyx. Vad vet de egentligen om vad som är nödvändigt eller
icke? Det enda säkra är att de är inne
på samma vägar som alla diktatorer, i
smått som i stort, har gått. De vill bestämma i detalj vad som är bäst för
andra. Men det finns ingen anledning
att acceptera deras intrång i andras privatliv. Den måttstock, som medlemmar
av sådana grupper lägger på vårt handlande, skall bedömas uteslutande efter
vad vi själva finner vara riktigt och
lämpligt.
Men agitatorerna för det annorlunda
talar då genast om u-länderna och om
skyldigheten att ge till dem. De har
ingen uppfattning om hur mycket som
i själva verket blir givet, men givet i
stillhet och utan åthävor. Man kan taga
ett exempel från ett område som antijulpropagandisterna vet bra litet om,
nämligen från alla kyrkorna i Sverige.
Trettondagens kollekter ger miljoner,
som går oavkortade till mission i u-länder, dvs huvudsakligen till skolor och
till sjukhus. Hur mycket av frivilliga
gåvor har icke Rädda barnen eller Röda
korset förmedlat till Biafra? Hur mycket har icke gått ut genom Lutherhjälpen? Det finns i Sverige inget fel på
viljan att ge. Och det är icke heller nå-
got fel att gåvorna administreras på ett
både billigt och obyråkratiskt sätt.
Ty även med gåvor skall man handskas med förstånd. En i flera avseenden
instruktiv form av givande fick man
däremot uppleva i julas. En grupp studerande vid Konstfackskolan inbjöd till
skolans lokaler ett antal hemlösa för
att med dem fira julen på ett annorlunda sätt. Det föreföll från början som
ett vänligt och vackert initiativ. Till
skolan samlades alltså in Stockholms
clocharder, mindre pittoreska än dem
turisten finner under Paris broar men
lika obenägna att följa vanliga regler.
Detta framgick till fullo när de uttröttade värdarna ville avsluta julfirandet
– givandet skulle upphöra Annandagen
klockan 24. Gästerna fann emellertid
lokalerna trivsamma som omväxling och
vägrade att utrymma dem. Ett förvirrat
socialdemokratiskt borgarråd tillkallades, tydligen helt obenägen att erkänna
att det Social-Sverige, som hans parti
anses ha skapat, skulle hysa förkomna
individualister som dessutom ville bestämma själva.
Fortsättningen blev att annorlundajul-gruppen efterträddes av en mera
professionell extremistgrupp, kallad Aktionen alternativt samhälle. Den installerade sig som självgjorda värdar på
Konstfack. Samtidigt kom spriten dit,
och snart var grisigheten fullständig.
Samtidigt kom TV:s Aktuellt, förmodligen för att föreviga hur samhället misssköter sig och hur de duktiga ungdomarna gripit in. Emellertid fann någon
av individualisterna att en reporter ställde alltför närgångna frågor varför han
kastade en blomkruka mot TV-kameran, och reklamen upphörde.
I någon tidning talades det i sammanhanget med stora ord om de socialt
missanpassades rättigheter, om att de nu
5
kunde tala med människor och inte med
socialassistenter (”socialknektar” tycks
ordet ha varit inom lokalerna!) och annat löst prat. I varje fall vittnar detta
om grov okunnighet om alkoholskadades
problem. På ett ställe framhölls att för
ungdomarna, som ordnade julen på
Konstfack, var det av större intresse
att ”snacka med gubbarna” än att i hemmet deltaga i dess trista konventioner.
Varför dessa ungdomars hem skulle förutsättas vara trista framgick naturligtvis
ej. De dömdes ut alldeles av bara farten.
Det verkligt trista i hela historien är,
att ett experiment, som några kanske
alltför blåögda och okunniga ungdomar
gjort genom att för julkvällen samla
ihop ett antal nedgångna och svårskötta
existenser, utnyttjades av oansvariga element, som räknade med att samhällets
organ – som de energiskt fördömer –
som vanligt skulle börja stödja dem och
dalta med dem. Det gick nu icke helt
så. Aktionsgruppen för annorlunda
samhälle misslyckades totalt med sitt
självtagna uppdrag. Den klagade högljutt över att den icke fått hjälp ”med
några mindre praktiska detaljer”. I
själva verket ville den vältra över allt
ansvar på samhället, medan de själva
skulle framstå som dc som visste att
omhändertaga samhällets olycksbarn.
När så ej blev fallet, klagade Aktionsgruppen över att samhället gett den ett
misstroendevotum! Man får hoppas att
det förhåller sig just så. Samhället har
all anledning att hysa djup misstro mot
hela denna extremiströrelse.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner