Print Friendly

Jonas Hellman, Carl Elfgren; Då bygger Sverige murar

Av Redaktionen | 31 december 1990


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

JONAS HELLMAN
CARL ELFGREN:
Dåbygger Sverige murar
Problemen med invandringen till
Sverige är i stor utsträckning
självförvållade och ett resultat
av den socialdemokratiska invandrarpolitiken, anser Jonas
Hellman och Carl Elfgren.
Uppfattningen att myndigheterna måste kunna ge alla ett
färdigt arbete och en bostad
som överensstämmer med
byggnormen, grundar sig på
den gamla socialdemokratiska
myten att välfärden skapas av
politiker. De som ansöker om
uppehållstillstånd vill i första
hand ha en fristad och det borde
de kunna få utan att behöva utredas i åratal.
Jonas H~llman och Carl Elfgren
är ledamöter av Moderata Ungdomsförbundets förbundsstyrelse.
M
inns ni den trettonårige polske
pojken Adam Kozlowski, som i
höstas infångades och utvisades av de svenska myndigheterna? Eftersom han inte var svensk medborgare hade
han som bekant inte rätt att bo kvar här.
Framför allt inte då han omöjligen kunde
klassas som flykting enligt Genevekonventionen, utan faktiskt hade både familj och släktingar att återvända till i
Polen. Ändå är vi många som tycker att
Adam borde ha fått stanna i Sverige. Vi
har läst om honom i kvällspressen och
kan inte förstå hur invandrarminister
Maj-Lis Lööw kunde vara så hjärtlös att
hon utvisade honom.
Att invandrarfrågan – som i Adams
fall – väcker känslor, är egentligen inte så
konstigt. Bakom varje siffra i invandrarverkets statistik finns faktiskt en människa som har starka skäl för att få bosätta
sig i Sverige. Vi kanske inte alltid tycker
det, men uppenbarligen är de själva av
den uppfattningen. Varför ansöker de
annars om uppehållstillstånd?
I det enskilda fallet ter sig debatten om
inkvartering, dokumentlöshet, kvoter och
arbetstillstånd oftast helt absurd. Det har
väl inget med trettonårige Adam att göra,
tänker nog de flesta spontant. Hans skäl
att få stanna låg ju i högsta grad på det
personliga planet, där invandrarverkets
principer är ganska ointressanta. Oavsett
hur mycket de utreder, vet väl ingen bättre
än den vars framtid det gäller! Att hävda
något annat är – sannerligen – att bekänna en övertro till vad som går att åstadkomma med politiska b~slut.
Målet -:: fri in- och utvandring
För oss som respekterar människors rätt
att själva forma sina liv måste målsätt- 22
niogen vara fri in- och utvandring. Varför
ska det krävas speciella skäl för att få
flytta från Prag till Eslöv, när det inte
krävs för att få flytta från Eslöv till Göteborg? Rätten att bosätta sig var man vill
borde vara lika självklar som rätten att
välja utbildning, yrke, läkare och tandkrämssort Sambandet mellan demokrati,
marknadsekonomi, välstånd och öppna
gränser framstår i dessa tider så tydligt, att
det väl knappt behöver påpekas.
Invandrar- och flyktingfrågan handlar
egentligen bara om detta, d v s rätten att
få bo var man vill. När vi i Sverige nekar
folk att flytta hit accepterar vi delvis den
politik som bl a Östtyskland och
Rumänien tidigare fört. Rätten att flytta
från ett land måste kopplas samman med
rätten att flytta till ett annat, för att ha
någon betydelse. Vad hjälper det mig att
jag får flytta ifrån mitt hemland, om jag
inte blir insläppt någon annanstans?
Visionen om en fri och öppen värld har
länge tett sig utom räckhåll, men i höstas
hände mycket som nu ger oss anledning
till optimism. Ute i Europa har murar
börjat rivas. Vi ser det i Östtyskland och
Tjeckoslovakien, men faktiskt också i
Västeuropa. När EG:s inre marknad fullbordas 1992 får vi fri rörlighet av varor,
tjänster, kapital och människor. Då blir
det automatiskt fri in- och utvandring
inom EG, liksom vi idag har inom Norden.
Effekterna av utvecklingen i Östeuropa
har inte låtit vänta på sig. Människor som
tidigare varit förlamade av skräck, ser nu
en chans till ett liv i frihet och välstånd.
Detta tar sig många uttryck. En del tar
aktiv del i det reformarbete som nu pågår,
medan andra väljer att ”rösta med fötterna”. Bara under 1989 har t ex 320 000
östtyskar flyttat till Västtyskland.
Sedan i somras har flyktingströmmen
till Sverige fördubblats. En del asylsökande kommer från andra länder, men ökningen beror till stor del på utvecklingen i
Östeuropa. Bl a har 5 000 Bulgarienturkar sökt sig hit, för att slippa den
diskriminering de fortfarande utsätts för i
Bulgarien. Egentligen är de turkar, men i
Turkiet blir de inte insläppta.
Vaiför ska det krävas specialla skäl
för att få flytta från Prag till Eslöv,
närdet inte krävsför attfå flytta från
Eslöv till Göteborg?
Vad är då Sveriges besked till dessa
människor? Jo, i december 1989 skärpte
regeringen den svenska flyktingpolitiken.
Fortsättningsvis ska vi bara pliktskyldigast följa Genevekonventionen. S k ”flyktingliknande skäl”, räcker inte längre för
att uppehållstillstånd ska beviljas.
Och vad innebär då detta i praktiken?
Jo, i princip att de människor som nu äntligen får flytta ifrån krisens Östeuropa,
inte har något att skaffa i Sverige. Bara en
returbiljett, sedan är det raka vägen tillbaka. Polacker, östtyskar, ungrare, tjecker
och bulgarer göre sig icke besvär! Och vad
rumäner beträffar, infördes visumtvång
redan i somras.
För oss som strävar efter öppna gränser är detta naturligtvis ett steg i helt fel
riktning. Vilka signaler är det som Sverige
sänder ut när vi sätter upp nya hinder, så
fort de gamla har rivits? Menar socialdemokraterna kanske rentav att det var
bättre på Haneekers och Ceausescus tid,
då vi fortfarande kunde vara säkra på att
inte så många östeuropeer skulle komma
hit?
Helt öppna gränser är förstås en långsiktig målsättning, som inte låter sig införas över en natt. En viktig förutsättning
är att andra länder liberaliserar i samma
takt, så att vi verkligen uppnår den frihet
vi eftersträvar. Men det är inte helt öppna
gränser som debatten nu handlar om. Vad
frågan gäller, är om Sverige verkligen
måste strama åt invandrarpolitiken –
samtidigt som nästan hela övriga Europa
går i motsatt riktning?
Måste Sverige verkligen strama åt
invandrarpolitiken samtidigt som
nästan hela övriga Europa går i
motsatt riktning?
Åtskilligt kan göras
Självfallet måste vi inte det! Sverige är ett
glesbefolkat land, som mycket väl rymmer fler innevånare. Även om skillnaden
mellan 20 000 och 29 000 flyktingar
framställdes som ett helt olöslgt problem
för invandrarverket under 1989, kan åtskilligt göras för att redan på kort sikt
underlätta för dem som vill invandra till
Sverige.
• Ge fler uppehållstillstånd! Med
andra regler och rutiner kan vi klara en
minst lika stor invandring som under
1989 även framöver. Öka arbetskraftsinvandringen och liberalisera flyktingpolitiken.
• Förkorta handläggningstiderna! Ge
invandrarverket en klumpsumma för att
utreda de fall som nu ligger och väntar.Inför sedan en spärr, som ger invandrar- 23
verket maximalt tre månader på sig att utreda varje enskilt ärende. Därefter ska
uppehållstillstånd automatiskt beviljas.
• Ge arbetstillstånd! Ingen ska nekas
rätten att försörja sig på hederligt arbete.
Både de som väntar på uppehållstillstånd
och samhällsekonomin som helhet tjänar
på om invandrarverket ger arbetstillstånd
direkt.
• Lån i stället för bidrag! De gällande
bidragsreglerna skapar avundsjuka, samtidigt som signalerna blir helt fel. Vad
finns det för anledning att tvinga arbetsföra och företagsamma invandrare in i ett
olyckligt bidragsberoende?
• Lika inför lagen! I princip är det lika
fel att flyktingar ges förtur i bostadsköer,
som att asylsökande kroppsvisiteras utan
att misstanke om brott föreligger. Särbehandling leder bara till konflikter.
• Systemskifte! Invandrarna är kanske
de som lider allra mest av socialdemokraternas ambition att likrikta samhället. Om
statsmakterna i större utsträckning accepterar olika sätt att bo, arbeta och leva förbättras deras situation avsevärt.
• Erkänn utländska examina! Många
av dem som flyttar hit är högutbildade,
även om det svenska samhället inte förmår ta tillvara deras kunskaper. Anpassningen underlättas, om vi inför ett system
för att skatta olika länders examina mot
varandra.
• Samma språk! Ett system måste
också etableras, så att alla som flyttar till
Sverige får en chans att lära sig svenska
ordentligt. Språket är en oskattbar gemenskap, som minskar de kulturella skillnaderna.
• Fri bosättning! Den utplaceringspolitik som nu ger kommunerna möjlighet att bestämma om de ska skriva avtal
j
24
med invandrarverket måste förändras.
Annars kommer det som hände i Sjöbo
tyvärr att upprepas.
• Gå med i EG! Genom ett medlemskap i EG, blir vi en del av den gemensamma arbetsmarknaden. Om vårt slutgiltiga mål är helt öppna gränser, så är EG
ett viktigt steg på vägen.
Ett samhälle som tar vara på människors kreativa förmåga, tål också ta
emot nya tankar, varor, ideer och människor utifrån. I ett dåligt system kan det
finnas kortsiktiga skäl för att täppa till
gränserna, men alla förlorar i längden på
en sådan politik.
Problemen är självförvållade
De problem vi under de senaste åren har
upplevt med invandringen till Sverige har
i stor utsträckning varit självförvållade.
Dokumentlösheten, förläggningsbristen
och väntetiderna -ja, till och med folkomröstningen i Sjöbo – är ett resultat av
den socialdemokratiska invandrarpolitiken.
Självfallet går det inte att dela ut bostä-
der, socialbidrag och TV-apparater till
hur många som helst. Men vem har begärt
det! Vad de som ansöker om uppehållstillstånd i första hand vill ha är en fristad –
vilket de också borde kunna få, utan att
behöva utredas i åratal.
Uppfattnjngen att myndigheterna måste kunna ge alla ett färdigt arbete och en
bostad som överensstämmer med byggnormen, grundar.sig på den gamla socialdemokratiska myten att välfärd skapas av
politiker. För den som accepterar detta
antagande måste det vara helt oförklarligt
att det amerikanska invandrarverket hann
Dokumentlösheten, förläggningsbristen och väntetiderna är ett resultat av den socialdemokratiska mvandrarpolitiken.
handlägga och administrera alla de hundratusentals svenskar, som flyttade till
Amerika i slutet av förra seklet. Hade de
fler anställda än vi har på vårt invandrarverk kanske?
Problemet är att även de flesta borgerliga politiker har antagit samma verklighetsbeskrivning. När socialdemokraterna
försöker lappa ihop den misslyckade förläggningspolitiken med ännu fler frihetsinskränkningar, möter de därför inga
svårigheter att få stöd för detta. Inte minst
då uppfattningen tycks leva kvar att
högerpolitiker ska vara lite skeptiska till
invandrare, vilket vi definitivt måste
tvätta bort om vårt frihetsbudskap ska
framstå som trovärdigt.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner