Print Friendly

Jonas Frycklund; Privata postföretag – en bortglömd historia

Av Redaktionen | 31 december 1997


1997


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PRIVATA POSTFÖRETAG
EN BORTGLOMD HISTORIA
JONAS FR YCKLUND
Vid åtskilliga tillfällen genom historien har privata entreprenörer försökt etablera sig på
postmarknaden. Att ingen av dessa finns kvar idag beror på att politikerna aldrig
tvekat att använda sin makt för att skydda monopolet.
innaren skriver historien. Vinnaren
har tiden, pengarna
och makten på sin
sida och kan sätta
bilden för framtiden. Förloraren har
varken ork eller lust att teckna ner sin
version. I historiskt källmaterial finns
ett överflöd av vinnarversioner och
ett underskott på forlorarnas bilder.
Det är därfor som vi alltid måste läsa
historien med ett kritiskt öga.
När CityMail startade sin privata
postverksamhet 1991 fick jag iden att
ta reda på hur det egentligen hade
gått till när staten fick monopol på
postformedling. Ofta hävdas att ett
visst monopol är naturligt, en given
foljd av ekonomiska lagar. Men i
många sådana fall visar det sig när
man skrapar på ytan, att monopolet
inte alls är naturligt utan att det bygJONAS FR YCKLUND är civilingenjör
och arbetar som ekonom på Industriförbundets ekonomiskpolitiska avdelning.
16
ger sm existens på någon form av
statligt reglerat skydd mot konkurrens.
I Linköpings universitetsbibliotek
hittade jag en pampig festskrift till
Postverkets ära utgiven i samband
med världspostkongressen i Stockholm 1924. I denna skrift nämndes
inget om privat postväsende. Dock
fanns det en tabell över viktiga årtal i
svensk posthistoria. En rad sade att år
1888 hade det stiftats en postmonopollag. Det fanns ingen forklaring till
varfor det just det året infordes en så-
dan lag.
Förlorarnas historia
Under rotandet i riksdagstryck och i
mikrofilmad dagspress framträdde en
dold historia. En forlorarnas historia i
kamp mot ett stort statligt monopol.
Ett tips är att om du verkligen vill bli
bortglömd for eftervärlden då ska du
se till att forlora mot staten. Staten,
dess organ och ~änstemän har mycket stora möjligheter att definiera bort
foreteelser och historiska skeenden
SVENSK TIDSKRIFT
som ointressanta.
Den dolda historien handlar om
små foretagares kamp om att ta agera
på postmarknaden. Och som det visade sig var det ingalunda så att
CityMail var forst. Gång efter annan
har entreprenörer forsökt och lyckats, men i slutändan fatt ge sig mot
staten.
Redan 1620 etablerades en postgång mellan Hamburg och Markaryd. Verksamheten utvidgades och
gavs en institutionell ram 1636. De
statligt anställda postbönderna var utplacerade på jämna avstånd från varandra och formedlade posten medelst gång. På sätt och vis var det naturligt att posten vid den här tiden
blev en statlig angelägenhet. Den
post som formedlades rörde i stor utsträckning militära och andra offentliga ärenden. Posten var en sorts statlig internpost.
Med tiden bötjade man även mot
en avgift formedla privatpersoners
brev. Denna sidoverksamhet tilltog i
omfattning vilket gjorde posten till
en vinstmaskin. Redan 1660 finns
rapporter om att fårsök gjordes att
etablera privat postverksamhet.
Detta fårbjöds genom kungligt dekret. Liknande kortfattade rapporter
finns genom åren. Privata aktörer
fårsökte – men stoppades.
Postverket skyddades av en monopollagstiftning som gav ensamrätt till
brevbäring mellan orter. Förmedling av brev skedde bara mellan orter
och inte inom en ort. När breven anlände till postkontoret i Stockholm
antecknades de på en offentlig lista.
Den som väntade brev fick gå till
kontoret får att se efter om det kommit. Det går livligt att fårestilla sig
hur gtannar, familj och vänner hjälptes åt genom att hålla utkik efter varandras brev.
Brevbärare anställdes
Om ett brev inte hämtades inom nå-
gra dar, fårdes det över till en restlista. 1669 blev det så vanligt med
överblivna brev att två brevbärare
fick anställas får att leverera ut brev
som inte avhämtats vid postkontoret.
Ar 1752 bestämdes att breven till
Stockholm skulle fårses med uppgift
om gatunamn och husnummer.
I andra städer förekom inte motsvarande brevutbäring. I Göteborg
infördes hemleveranser först på
1850-talet.
Brevutbäringen Stockholm underlättade, men det fanns två kvarvarande problem får allmänheten. För
det första, när man ville skicka ett
brev var man tvungen att gå till stadens enda postkontor på Lilla
Nygatan får att lämna in det. För det
andra, kunde man inte skicka brev
till adressater i Stockholm utan bara
till andra orter.
En privat entreprenör löste båda
dessa problem. Den förre regementskomrnissarien Emanuel Mallen startade 1838 en egen rörelse. Mallen
tillsammans med sin hustru och tillfålligt anställda böljade gå regelbundna rundor i staden. Vid givna tidpunkter längs givna gator kunde allmänheten lämna brev får vidare
transport till postkontoret. Med sig
hade postmannen en ringklocka får
att påkalla uppmärksamhet och vid
mörker en lykta på en stång får att ta
sig fram i staden. För servicen fick
man betala en avgift på en skilling
banco till Mallen vid sidan av det
statliga portot. Senare böljade Mallen
även distribuera brev inom staden direkt från avsändare till mottagare.
Från och med 1848 tillät Post-verket att brev som lämnades in i Stockholm även levererades till adresser i
Stockholm. Troligen ska detta ses
som ett sätt att möta konkurrensen
från privata aktörer.
Två uppfinningar satte stopp får
Mallen: frimärket och brevlådorna.
Ar 1855 böljade Postverket att med
engelsk förebild sätta upp brevlådor i
staden i vilka allmänheten kunde lägga brev med påklistrade och i fårväg
köpta frimärken. Mallen fick ett indirekt erkännade får sina ~änster genom en statlig pension.
Den mallenska utmaningen fåranledde ingen fårändring av posdagstiftningen. Brevlådor och frimärken
SVENSK T!DSKRIFT
räckte får att skydda postmonopolet.
Detta gjorde att det fortfarande fanns
en lucka i lagen, eftersom monopolet
inte uttryckligen omfattade brevfårmedling inom en ort. Ingen tänkte
på att täppa till denna lucka.
Redaktionssekreteraren på Mtonbladet Anders Jeurling hade vid en
resa till Köpenhamn 1887 sett exempel på ett privat lokalpostfåretag.
Liknande lokalpostföretag var vid
den här tiden vanliga i Danmark,
Tyskland och Norge. Tillbaka i
Stockholm drog han igång en motsvarande verksamhet i Stockholm.
Det nya privatpostföretaget fick
namnet Aktiebolaget Stadsposten.
Privat postsucce
Företaget tryckte upp egna frimärken
och satte portot till 4 öre. Postverket
tog får motsvarande lokala brev ut 5
öre. Dessutom tillät Stadsposten
tyngre brev till samma porto, vilket
medförde 60 procent lägre pris än
Postverket i vissa fall.
Stadsposten satte upp egna gula
posdådor som skilde ut sig från Postverkets på den tiden svarta lådor.
Redan från böljan blev den privata
posten en succe. Antalet levererade
brev låg på drygt 2.000 per dag, vilket uppskattningsvis motsvarade en
marknadsandel på över 30 procent.
Inte nog med att allmänheten fick
lägre priser genom konkurrensen.
Dessutom införde Stadsposten ett antal innovationer på marknaden, varav
en del sedemera togs över av Postverket. stadsposten införde möjlighet
att prenumerera på tidningar och tid- 17
skrifter, något som Postverket inte
tillät. Stadsposten införde mängdrabatt på reklarnförsändelser.
Det privata postföretaget började
trycka upp kortbrev med reklam.
Kortbreven såldes sedan med ett
nedsatt porto på 3 öre. Den allmänhet som så önskade kunde därmed
ännu billigare skicka sina brev och
meddelanden, samtidigt som företagen hittade en ny annonseringskanaL
Efter en tid införde Stadsposten möjligheten att lämna in paket på flera
ställen i staden för vidareleverans till
centralstationen. Man åtog sig också
att samla in medlemsavgifter for föreningar direkt vid dörren i samband
med att man delade ut sina brev.
Reaktionen lät inte vänta på sig.
Postverkets vinst minskade dramatiskt 1887 och 1888. I riksdagen lämnades motioner in om att utvidga
monopolet till att även gälla lokal
brevförmedling. Huvudargumentet
var att staten förlorade pengar genom
minskade intäkter från Postverket.
Monopolförespråkarna ansåg dessutom att den privata konkurrensen var
onödig, att den gjorde det krångligt
för allmänheten att hålla reda på olika
frimärken och postlådor, samt att allmänheten var nöjd med Postverkets
service.
Utvidgad monopollagstiftning
I utskottsbehandlingen fick monopollinjen allmänt stöd. Där tillfogades
även argumentet att Stadsposten endast be~änade de mer lönsamma centrala delarna av Stockholm. Detta i
sig dåliga argument stämde inte med
18
verkligheten eftersom Stadsposten till
följd av den stora efterfrågan snabbt
expanderade sin verksamhet till att
omfatta hela Stockholm. I både första
och andra kammaren fattades beslut
om att beställa en utvidgning av mo- ”Monopolföresprå-
karna ansåg dessutom
att den privata konkurrensen var onödig, att
den gjorde det krångligt för allmänheten att
hålla reda på olika frimärken och postlådor,
samt att allmänheten
var nöjd med Postverkets service ”
nopollagstiftningen från regeringen.
Beställningen verkställdes av Gillis
Bildts ministär och Stadsposten gavs
en respittid till oktober 1889 innan
de var tvungna att lägga ner sin verksamhet.
Monopolanhängarnas argument
kan så här i efterhand recenseras.
Påståendet att allmänheten var
nöjd med Postverkets service och att
privat konkurrens var onödig kan
knappast vara riktigt mot bakgrund
av stadspostens stora marknadsandel.
Det uppfattade krånglet att hålla reda
på olika frimärken och postlådor kan
inte heller ha varit så betydande.
Självklart lämnades brev i fel brevlådor. Om ett postverksbrev lämnades i en stadspostlåda fördes brevet
över till en postverkslåda. Resultatet
SVENSK TIDSKRIFT
blev på sin höjd en mindre försening.
Om å andra sidan ett brev med stadspostfrimärke lades i en statlig postlåda
blev adressaten tvingad att erlägga en
stämpelavgift för att få ut brevet. Det
var alltså det statliga Postverkets oresonliga beteende som var huvudorsaken till allmänhetens problem.
Som har konstaterats ovan minskade Postverkets och därmed statens
vinst till följd av konkurrensen.
Monopolanhängarna hade här ett argument med stöd i fakta. Men likväl
är argumentationen missriktad. Den
riktiga målfunktionen borde ju vara
samhällsekonomisk effektivitet. Det
står åtminstone nuförtiden klart att
finansiering via mer generella skatter
är bättre än smygfinansiering genom
statliga monopol.
Det nya monopolskyddet visade
sig på nittonhundratalet ha ytterligare
en lucka. Lagen från 1888 omfattade
inte öppna brev, tidningar, trycksaker och paket. År 1925 hade marknaden för dessa försändelser ökat så
mycket att det återigen blev lönsamt
med privat konkurrens. Ett antal
postföretag startades i de större stä-
derna, flera av företagen var kortlivade.
Den troligen mest framgångsrika
privatposten under den här perioden
var Hälsingborgs Lokalpost, som bedrev sin verksamhet mellan 1926 och
1947. Det privata företaget i
Helsingborg tog från början ut 4 öre
för ett lokalt brev, att järnföra med
Postverkets 10 öre. År 1944 höjdes
portot till 6 öre som en reaktion på
den statliga portohöjningen till 15
öre. Helsingborgsföretaget hade
brevlådor utplacerade i staden och
fungerade på samrna sätt som Postverkets verksamhet. Den största
nackdelen för kunderna var att kuverten inte fick klistras igen utan
måste vara öppna.
När det statliga portot höjdes 1944
förbättrades lönsamheten för den privata lokalposten, cirka 50 postföretag
etablerades i städer runt om i landet
under 1945 och ungefår hälften av
dessa bedrev verksamhet till 1947.
Privatpostföretagen startade även en
egen branschorganisation och planer
fanns på att börja förmedla brev mellan företag i olika städer.
Intensifierade motåtgärder
I takt med att Postverket såg sin ställning hotad intensifierades motåtgärdema. Om ett lokalpostbrev lades i
en statlig brevlåda började man tillämpa samrna metod som på 1880-talet: att låta adressaten lösa ut brevet
med en stämpelavgift. Postverket
försökte även systematiskt skicka
igenklistrade kuvert via de privata lokalpostföretagen. På så sätt hoppades
man kunna samla på sig bevis om att
företagama bröt mot lagen. Till slut
satte politikerna stopp för de privata
entreprenörerna genom att 1947
skärpa monopollagen till att omfatta
även öppna försändelser.
Den svenska posthistorien visar att
gång efter annan har privata aktörer
försökt och lyckats konkurrera med
den statliga posten. Resultatet för allmänheten har blivit lägre priser och
innovationer som förbättrat servicen.
I slutändan har monopolet skyddats
SVENSK TIDSKRIFT
genom politiska ingrepp på marknaden.
Men historien måste inte upprepa
sig med naturnödvändighet. Sedan
1991 förekornmer återigen konkurrens på postmarknaden. Konkurrensen har den här gången stöttats upp
med ett avskaffande av postmonopolet och genom en ny postlag. Detta
historiskt sett positiva bemötande
kan tolkas som en allmänt mer accepterande syn på konkurrens. En alternativ tolkning är att de privata aktörerna inte ses som ett allvarligt hot
mot Postverket. Möjligen kan den
nya attityden också bero på att postförmedling inte längre ses som ett lika centralt kommunikationsmedel
och att därmed motivet att behålla
den statliga kontrollen minskat. Låt
oss hoppas att den svenska postavregleringen kan hålla i sig och att vi far
en postmarknad med verklig kon- 19

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism