Print Friendly

Johnny Munkhammar; Stora förväntningar på Prodi

Av Redaktionen | 31 december 1999


1999


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

”C
os…
c..
ro
Cl.
o~
::J
LU
ren till kommunalpolitikern- medveten om att han enkelt kan inhösta
beröm och glädje från mitten och
från vänster genom att uttala några
till intet förpliktande fraser om nyliberalismens brutalitet och verklighetsfrånvändhet.
Så är det alltså. Nyliberalismen
är en abstrakt och osympatisk ideologi. Det lönar sig att hoppa på den
eftersom ingen svarar. Och eftersom
iden är död behöver man inte ta upp
dess argument till granskning, det
räcker att oja sig över den egoistiska
människosyn som den bygger på.
Men nyliberalismen återuppstår
också, om och om igen- och framstår på nytt som ett hot mot välfärd
och biblioteksfilialer. Man kan tycka
att det är ett tecken på att dödförklaringen var felaktig, men det är
egentligen en nödvändig del av processen.
Nyliberalismen är ett högerspöke
som behövs för att skrämma väljare
till valurnorna, och man belönar
deras goda val genom att slå ihjäl
nyliberalismen. Men för att behålla
sitt existensberättigande måste man
ju ha ett främmande hot kvar, så
Stora förväntningar på Prodi
av Johnny Munkhammar
A
TT DEN GAMLA kommissionen föll är, som
många hävdat, inte ett
underbetyg åt EU.
Tvärtom visar det att
systemet fungerar väl. Trots stark
och ofta berättigad kritik om bristande öppenhet och möjligheter till
granskning fanns tillräckligt av den
varan för att fälla Santer-kommissionen. Samtidigt var de skäl som
tvingade den att avgå endast utlö-
sande faktorer.
Santers kommission var i mångt
och mycket en besvikelse. Som en
kontrast till den föregående Delorskommissionen fastnade den i sin
egen byråkrati, interna stridigheter
och brist på ork, ideer och vilja. Frå-
gan som nu indirekt ställs är om den
blivande ordföranden i ”millenniekommissionen”, Rornano Prodi,
kommer att kunna leda kommissionen och EU in i en ny era av optimism och beslutsamhet. Ganska
mycket tyder på det.
PÅ VÄG UPPÅT
De institutionella förändringar som
följer av Amsterdamfördraget, som
trädde i kraft den första maj, stärker
möjligheterna till effektivitet och
handling. Förutom att parlamentet
stärks avsevärt – och därmed det
”demokratiska underskottet” kraftigt
minskar- får ordföranden i kommissionen större inflytande. Han är
inte bara en person i en grupp som
råkar vara dess ordförande, utan ledare av en grupp vars sammansättning
han i högsta grad påverkar. De övriga
kommissionärerna ska passa in i den
allmänna inriktning på arbetet som
ordföranden tidigare har stakat ut. Så
har Prodi också meddelat att han vill
ha politiker som är på väg uppåt i karriären och inte nedåt. Han har också
önskat att medlemsländerna nominerar flera kandidater, så han kan välja.
Kommissionsordförandens roll
blir alltså viktigare och hans möjligheter blir större. Efter Santer-besvikelsen är förväntningarna i Bryssel
-och säkert på andra platser- riktigt stora. Prodi har ägnat de senaste veckorna åt att framträda inför
viktiga ED-aktörer och presentera de
ideer han ägnade veckorna dessförinnan åt att utforma. Vilka steg kan
en ny kommission föreslå, som kan
f.m lSvensk Tidskrift 11999, nr 2l
man skakar liv i liket för att slå ihjäl
det igen. Nyliberalismen är som asagudarnas goda gris Särimner. Man
kan slakta den med vällust, bara för
att man vet att den återuppstår i
morgon igen. Annars skulle man ju
inte kunna slakta den nästa kväll
igen, och igen, och igen.
Ryktet om nyliberalismens död
må vara överdrivet, men hugade
begravningsentreprenörer lär se till
att det fortsätter surra länge till.
Johan Norberg Gohan@heureka.org)
är idehistoriker och författare.
mäta sig med Delorstidens inre
marknad, GUSP och EMU?
FEDERALISTISK AMBITION
Redan i början av april var riktningen tydlig. Prodi gjorde på ett möte i
Bryssel klart att han inte tänker leda
någon tillfällig interimskommission,
utan endast en millenniekommission
som leder EU in i nästa sekel. Ett skäl
för honom att vänta med utformandet av den nya kommissionen till
efter valet till Europaparlamentet är
att Prodi vill se om det blir borgerlig
majoritet där. Då kan han mer ta
hänsyn till kompetens än partifärg i
valet av kommissionärer – vilket
annars, med ”det röda Europa”, riskerar bli komplicerat. Vidare bör
kommissionen inte bara få lägga förslag som berör enskilda rättsakter
utan också hela program- samt vara
en jämbördig, trovärdig samtalspartner med ministerrådet, påpekade Prodi. Det vill säga i klartext en
mycket mer regeringslik kommission
än någonsin tidigare.
Den federalistiska inriktningen
blev ännu klarare vid hans framträ-
dande vid det informella ED-toppmötet den 14 april i Bryssel. Såväl
Europaskeptiker som entusiaster
hade likartade tolkningar av framträdandet: Prodi skissade på Europas Förenta Stater. Både till innehållet och i parallellerna med USA
var detta tydligt. Förutom att den på
det området ganska trovärdige Prodi
förstås ville bekämpa korruptionen
aviserade han mer samarbete inom
områdena arbetsmarknads-, skatteoch försvarspolitik. Vi bör sträva
efter att ha ”en enda ekonomi i
Europa”, ansåg Prodi, och därmed
också ”gemensam politik på fler
områden”. Uttrycket ”I am here to
unite” i parlamentet sammanfattade väl ambitionen.
Självfallet var de Europafientliga
svenska representanterna kritiska till
detta ganska offensiva och bestämda anslag. Vänsterpartiet och de
gröna nationalisterna vill ju riva ner
det europeiska samarbete som stegvis, enligt en successiv integrationsmodell, har byggts upp. Inte överraskande. Men det intressanta är förstås att det inte alls är otänkbart att
de skulle kunna få som de vill. Ett
misslyckat EMU, ytterligare en misslyckad kommission, fortsatt korruption och handlingsförlamning – för
att ta några möjliga utvecklingar från
den just gångna tidsperioden- skulle kunna inleda en sådan utveckling.
Idag är det tack och lov inte så, utan
händelserna har varit de motsatta,
men risken fanns och finns. Den
utveckling vi istället kan anse mest
sannolik efter april månads klargö-
randen om den nya kommissionen
är en nystart för integrationen.
SINGLE DEMOCRACY
Om 1980-talet handlade mycket om
”single market” och 90-talet mycket om ”single currency” är frågan
vad 2000-talets första decennium
främst kommer att präglas av. Ett
tips är ”single democracy”. Europanivån har fått så pass mycket makt
på flera centrala områden att en
federalistisk – det vill säga demokratiserande- utveckling av EU närmast är en oundviklig inriktning för
demokratiska politiker. Därefter,
eller ungefär samtidigt, kan EU alltDr Spocl<- ett hot mot
demol<ratin? av Li Bennieh-Björkman
U
NDER 1990-TALET har
intresset för att engagera sig i mer traditionella former av politiskt deltagande systematiskt minskat. För den representativa demokratin, såsom den
utvecklats under det 1900-tal som
bevittnat demokratins segertåg över
världen, är utvecklingen i bästa fall
omtumlande, i värsta fall förödande.
Intresset för att delta i föreningar och organisationer av folkrörelsekaraktär har minskat. Framförallt är
det benägenheten att aktivt delta i
partipolitiken som har direkt politisk betydelse, och den är generationsbetingad. Det är de yngre generationernas- från 70-talisterna och
framåt – vilja att engagera sig i den
representativa demokratins kanske
viktigaste fundament som lyser allt
starkare med sin frånvaro.
Och frågan ställs, om medborgarna inte längre vill ta del av, eller
bryr sig om, det som Demokratirådet kallar för ”den stora demokratin”, vad händer då med samhällsandan och innebörden i att vara
medborgare?
ANDRA VÄRDERINGAR
Vad beror då detta på? Spekulationer och mer eller mindre välunderbyggda teorier har inte saknats. På
basis av amerikanska data, och efter
att empiriskt ha prövat men också
avfärdat en rad sannolika hypoteser
som kvinnornas intåg på arbetsmarknaden och utbildningsnivåns
mer tänkas utveckla en ”single economic policy”. Idag är penningpolitiken gemensam. Då är möjligheterna för en samordnad finanspolitik
också större.
Samtidigt är vägen inte given och
risker för misslyckanden stora. Prodi
har inte varit helt klar på alla punkter och svårigheterna med att leda
ED-kommissionen kan ibland tyckas
mycket stora. Därför är det inte på
sin plats att luta sig tillbaka och tro
att allt är ordnat för de kommande
fem åren. För att underlätta formeringen av en vettig kommission och
undvika att den skissade federalismen används till skadliga regleringar och skatter måste alla vara aktiva
för att byta färg på såväl Europas
regeringar som dess parlament.
För Europa kan. Bättre.
Johnny Munkhammar (johnny.munkhammar@saf.se) arbetar för det
svenska näringslivet i Bryssel och kandiderar
i Europaparlamentsvalet för folkpartiet.
förändringar, har den amerikanska
statsvetaren Robert Putnam dragit
slutsatsen att generationsmönstret
med en tilltagande minskning av
intresse från 1950-talet och framåt
bäst sammanfaller med tv:ns introduktion och segertåg. Både vad gäller den tid som åtgår till tv-tittande,
men också till viss del beroende på
det våldsutbud som kommit att prä-
gla mediet, har tv:n, enligt Putnam,
bidragit till att det amerikanska
medborgarsamhället nu håller på att
förtvina.
Ronald Inglehart, en annan
framstående samhällsvetare, ser mer
ljust på demokratins framtidsutsikter och framhåller i sina analyser att
den förändring från materiella till
post-materiella värderingar som
kännetecknat den högt industrialiserade västvärlden efter andra
världskriget påverkat det politiska
beteendet i riktning bort från representativa institutioner och hierar- :l..
QJ
”C
C’)
~
”C
:l..
(‘;l
C’)
:l..
o
.c
”C
QJ
:ä!
….ro.._
…::.::
o
E
Q)
o
lSvensk Tidskrift 11999, nr 21 f.m

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner