Print Friendly

John Magnus Lindberg; Sommarremisser-en politisk sommarsjuka

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

-..–.- – ~· ….–~
DEBAn
JOHN MAGNUS LINDBERG:
Sommarremisser –
en politisk sommarsjuka
S
ommartid är ofta remisstid. Remisser på tunga och viktiga, men kanske framförallt förväntat kontroversiella utredningar och förslag, förläggs ofta till några korta sommarveckor. Egentligen borde inte remisser som berör pensionärerna föras till denna kategori. Det
är ju frågor som hör hemma i den politiska marginalen. När två stycken ”äldrebetänkanden” – om äldrevård resp pensionärernas medbestämmande – skickats
ut på sommarremiss får detta tillskrivas
slentrian och brist på planering.
Den tyngsta av dessa båda remisser
gäller huvudmannaskapet för äldrevården. Under många år har man från såväl
myndigheter som brukare varit överens
om att äldrevården kommit i kläm mellan
de båda ansvariga myndigheterna; landsting och kommun. Det politiska ansvaret
har varit ”otydligt” deklarerar Bengt
Lindqvist, ansvarigt statsråd. Efter ”direktiv” från den socialdemokratiska partistyrelsen fick den s k äldredelegationen i
uppdrag att utreda och framlägga förslag
om fördelningen av ansvaret för äldrevården.
Sett ur den äldres- den vårdbehövandes – perspektiv är det ointressant vem
som är huvudman, landstinget eller kommunen. Avgörande är vårdens kvalitet
och att den svarar mot de äldres behov
och önskemål.
Det har i många sammanhang konstaterats att det föreligger brister i äldrevården. Det stora antalet s k ”klinikfärdiga”
patienter som belägger platser på akutsjukhusen därför att de ej kan beredas
plats på sjukhem eller ålderdomshem är
ett exempel, bristen på vårdresurser i
gruppboende för senildementa är ett annat och hemsjukvårdens underdimensionering ytterligare ett exempel.
Förslaget att samordna äldrevården
under en huvudman – kommunen – är
ett steg i rätt riktning.
sjuksköterskor, sjukgymnaster, logopeder m fl i äldrevården skall föras till
den nya huvudmannen kommunen. Lä-
karna har emellertid undantagits. Landstingen skall också i fortsättningen stå för
det medicinska ansvaret för de äldre genom sina läkare.
Med hänvisning till läkarnas centrala
roll måste deras ställning i äldrevården bli
föremål för särskild uppmärksamhet. Betydligt mera än Äldredelegationen ägnat
denna fråga. Den hittills förda debatten i
och utanför delegationen har i alltför hög
grad visat att uppmärksamheten ägnats
den förestående ekonomiska uppgörelsen
mellan landsting och kommun. Det medicinska ansvaret, kompetensen och
kunnandet, som är en förutsättning för en
äldrevård, vilken är bättre än dagens, är
en fråga som kommit i bakgrunden. Huvudfrågan när det gäller huvudmannaskapet är: Hur skall de medicinskt ansvariga
läkarna, som blir kvar under landstingen,
integreras i det vårdsystem för de äldre
som kommunerna nu skall bli ansvariga
f.. ?
or.
Det har varit oroande att taga del av uttalanden från ansvarigt håll inom kommun. och landsting och deras respektive
organisationer. Det har talats om att den
nu förslagna konstruktionen av huvudmannaskapet är betingad av vårdideologiska skäl. Man säger t ex: ”Utgångspunkten är de sociala omvårdnadsbehoven,
inte de medicinska, även om dessa måste
tillgodoses.” (Kommunaktuellt 1989:15).
Prioriteringen måste starkt ifrågasättas.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism