Print Friendly

John-Henri Holmberg; Omprövning

Av Redaktionen | 31 december 1986


1986


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

JOHN-HENRI HOLMBERG:
Omprövning?
l. Moderaterna vann inte valet. Detta
torde bero på att (fp) gjorde det istället.
Förlorade gjorde (s), (m) och (c). Nu
hävdar politiska tänkare som Erik Granberg (tidskr HTKTHT) att skälet till att
(m) förlorade var att det finns en liten
grupp nyliberaler i partiet som virrade
till allting i strid med den konservativa
majoritetens önskemål. Samma analys
utförs av hr Olof Palme. Är den sannolik?
2. Under våren meddelade (m) att det
skulle bli systemskifte. I partimotion
sades också att man borde spara i kommunerna, t ex på färdtjänst. Ulf Adelsohn framhöll att den nuvarande sektorindelningen inom bl a omsorgsområdet
ledde till en strukturalistisk-ekonomisk
kris som på sikt kunde hota fundamentala sociala trygghetsfunktioner, vilket
torde medföra att en förändring av ansvarfördelningen mellan offentliga och
enskilda åtaganden borde inledas.
Efter dessa markeringar sade (s) att
systemskifte var läbbigt varvid moderata
valarbetare framhöll att i så fall skulle
det inte vara något. På förfrågan om man
menade att spara på färdtjänst medgavs
att det menade man förstås inte, utom
ibland, fast inte så att någon inte fick åka
taxi. Bengt Westerberg kommenterade
hr Adelsohns framhållande med att säga
att hans parti tyckte att syster Brita på
centrallasarettet i Ystad borde få starta
eget så att hon kunde hjälpa flera gamla
med dålig rygg. Denna kommentar lockade 800000 väljare medan hr Adelsohns
stötte bort 400000. Det framstår i det
perspektivet som svårt att kategoriskt
hävda att innehållet i hr Adelsohns budskap var vad som ledde till valförlusten.
3. I en brännpunktsartikel har riksdags- 61
ledamoten Gösta Bohman påpekat att
valförlusten för nyliberalismen inte var
oväntad i och med att någon nyliberalism
lika litet 1985 som i något föregående års
val ställt upp som alternativ. Här finns
sanmng.
4. För samhällsarkitekter är en principfast liberalism av klassiskt snitt den värsta tänkbara politiska motståndaren, i och
med att dess alternativ till centralplanering är ingen planering. Däremot kan
man (historiskt lättdemonstrerat) väl
samarbeta med odefinierade ”mittpartier” och med socialliberala och socialkonservativa partier, eftersom också
dessa är i princip för statlig samhällsstyrning. Det som skiljer är åt vilket håll
man bör styra, inte att man skall göra
det. Detta ger en acceptabel grund för
kompromisser ibland, enighet ibland och
för övrigt åtminstone hanterliga kontroverser. (s) har i enlighet med detta ett
givet egenintresse av att motverka tendenser till ökad liberalism inom oppositionspartierna.
5. Någon extrem sådan liberalism finns
emellertid ännu inte hos dessa partier.
Vad som finns är en växande insikt om
att den centralstyrda samhällsplaneringen hittills har gått fel, och att förändringar i det uppkomna systemet följaktligen
måste vidtas. Diagrammet på nästa sida
illustrerar situationen.
(s) har hävdat att de gruvliga nyliberalerna i (m) vill ersätta nuläget A med
motsatsläget C. I stället har (m) med nå-
got större kraft än andra borgerliga framhållit att nuläget A bör gradvis förändras
till mellanläget B. Den principiella liberalismen skulle, som (s) korrekt uppfattat, förespråka C. Men det gör inget
svenskt parti.
l..
62
statligt
huvudmannaskap
Privat
huvudmannaskap
Statlig finansiering
A
B
6. Vi kan med detta närma oss frågan:
Är nyliberalismen död? Svaret förefaller
vara: Inte dödare än tidigare; snarare
tvärtom.
a) Den djupnande insikten om att välfärdsstaten (dvs den centralplanerade
blandekonomin) hittills har misslyckats
tycks ägnad att främja utbredningen av
liberala synsätt. Detta eftersom skilda
välfärdsmodeller provats i skilda länder
(Sverige, Norge, Danmark, Västtyskland, Sydafrika, Storbritannien, Frankrike, Italien, Spanien, USA, Kanada, Australien m avsevärt fl) och ingen någonPrivat finansiering
D
c
stans lett till det överflödande lyckorike
som avsetts. Tvärtom präglas samtliga
de planerade länderna av ekonomisk
stagflation, strukturella problem, civilt
missnöje och ökande alienation. Detta
har fått somliga att åtminstone reflektera
över möjligheten att problemet ligger i
planeringen som sådan snarare än i de i
varje särfall specifika åtgärder som vidtagits. Detta har fått några att läsa
Hayek, von Mises och till och med Rothbard eller Kirzner, vilket är befrämjande
för själ och liberalism men besvärande
för samhällsplanerare.
b) Nyliberalismens fundamentala patos är moraliskt,.inte ekonomiskt, vilket
gör att övertygade nyliberaler inte övertygas tillbaka av tillfälliga konjukturfluktuationer. Detta tenderar att motverka
de politiska effekterna av tillfälligt införda pris- och löneregleringar liksom av
devalveringar.
c) Mängden akademiskt-analytiskt nyliberalt anstruket material ökar stadigt
tack vare att de teorier som utvecklats
av folk som Hayek, Nozick, Buchanan,
Tullock, Szasz, Branden, Hospers,
Rothbard , Machan, Sowell mfl vinner
spridning, något som sker i första hand
genom att de visar sig korrekta eller åtminstone resultatgivande när de appliceras på aktuella samhällsfenomen. Detsamma kan inte sägas i nämnvärd utsträckning om motsvarande teorier till
förmån för centr;:tl planering, socialistisk
samhällsomdaning eller ens vanlig gammal keynesianism. Det finns följaktligen
en stor risk för att nyliberalismen hittills
bara är toppen på ett framtida isberg i
fård med att kalvas från ledande västerländska universitet och forskningscentra.
d) Nya ideer föds nämligen inte i politiska partier utan genom intellektuellt arbete. Först sedan de segrat i den akademiska debatten kommer de att prägla
nya studentgenerationer; först sedan
dessa studentgenerationer nått vuxen ålder och själva tagit plats på lärostolar,
redaktioner och taburetter kommer ideema att börja omsättas i praktiskt handlande. Ett (för att falla till föga för modet) paradigmskifte sett i detta perspektiv genomförs inte på några år utan på ett
par generationer.
63
7. Vilket inte hindrar att insiktsfulla politiker före sin tid kan bidra till det, förutsatt att de själva förstår implikationerna i
de nya ideer de för fram. Gösta Bohman
och Bengt Westerberg torde förstå implikationerna. Det är sannolikt att en korrelation existerar mellan hur övertygad en
person själv är om riktigheten i sina principer och hur väl han kan applicera dem
på konkreta situationer, och hur trovärdig och övertygande han framstår för
väljare. Bohmans och Westerbergs stöd
kan tolkas i sådana termer; den tolkningen antyder möjligen också något om
mindre framgångsrika politikers ideologiska resning.
8. Framtiden ligger med andra ord som
vanligt öppen för alternativ. Som en viss
ljusglimt i osäkerheten kan dock antydas
att det skulle förefalla osannolikt att en
mänsklighet som till följd av modern teknologi i stadigt ökande utsträckning blir
individuellt oberoende av kollektiv (online-systemen gör att var och en kan
”rösta med fötterna” utan att ens byta
arbete; ekonomisk tillväxt ger åtminstone utrymme för ökande livsstilsval ; stigande utbildningsnivå ger växande krav
på egen beslutanderätt) i ökande utsträckning skulle efterfråga paternalistisk styrning. Motpolen till detta skulle
vara att folk i takt med ökande komplexitet och osäkerhet inför framtiden (till
följd t ex av den exponentiella teknologisk-vetenskapliga utvecklingen och den
därmed följande konstant snabba och
accelererande föränderligheten i tillvaron) i högre grad efterfrågar den trygghet
som erbjuds genom att andra övertar
deras beslutanderätt. Också här är utfallet osäkert; det är dock inte givet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner