Print Friendly

John-Henri Holmberg; Marxismen enligt Marx och Sowell

Av Redaktionen | 31 december 1986


1986


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

JOHN-HENRI HOLMBERG:
Marxismen enligt Marx
och Sowell
Marxismens styrka ligger i dess
patos, dess moraliska anslag,
dess indignation och förmåga
att övertyga. Att dess
grundsatser är ofullständiga
eller felaktiga, dess analys
verklighetsfrämmande och
empiriskt motbevisad och dess
effekter tillsammantagna utgör
den största masslakten och det
mest förkvävande slaveriet i
mänsklighetens historia har haft
mycket liten betydelse för dess
fortsatta attraktionskraft på
unga och intellektuella.
Mänsklig frihet – för oss lika
väl som för Karl Marx – är ett
oersättligt gott och ett
kompromisslöst värde, men
Marx väg att nå den förde i
själva verket till frihetens
utplåning.
Förlagsredaktör John-Henri
Holmberg är en av Sveriges
ledande förespråkare för
nytibera/a och libertarianska
ideer.
D
et har nu gått drygt ett århundrade sedan Karl Marx dog (1818-
1883). Sedan hans huvudverk
Kapitalet publicerades har det förflutit
över nittio år (bokens tre delar publicerades ursprungligen 1867, 1885 och 1894).
Det rent tidsmässiga avståndet till Marx
har emellertid inte som i de flesta andra
fall kommit att medföra att det blivit lättare att bedöma hans person eller verk;
snarare tvärtom. Till det finns tre huvudskäl.
Ett är det faktum att möjligheterna att
klart urskilja det egentligen nya i Marx
tänkande är små: för att alls kunna våga
försöket borde man totalt glömma vår
tids debatt, synsätt och idediskussion
och i stället fördjupa sig i de åskådningar
som var dominerande under – säg –
1840-talet. Så mycket av Marx egentliga
teser har blivit allmängods att den som i
hopp om att finna något radikalt nytänkande idag gör försöket att läsa Marx
själv enbart kan bli besviken, och det
oberoende av om han utgår från en socialistisk eller ens radikalt antisocialistisk
utgångspunkt. Ett huvudskäl till detta är
naturligtvis att det hos Marx verkligen
fanns betydande och värdefulla insikter
som därför tagits upp inte bara av hans
meningsfränder utan av forskningen
över huvud taget.
Ett andra är naturligtvis marxkulten.
Det är nätt och jämt möjligt att över huvud taget närma sig ett studium av Marx
tänkande utan att tvingas in i ett ställningstagande för eller emot ”marxismen”, en företeelse som det kan vara
värt att erinra sig att Marx själv bestämt
tog avstånd ifrån. Försök att bedöma
Marx opartiskt och kritiskt som person
och tänkare bemöts med samma hysteri
som man kan förmoda !’kulle möta ett
försök att i någon mera devot församling
diskutera Jesus påstådda utsagor ur normal satslogisk och argumentationsanalytisk synvinkel.
Ett tredje är Marxtolkningarna och utbyggnaderna på Marx egna arbeten. Moderna ”marxister” som Paul A Samuelson, Marcuse, Habermads och andra må
vara socialistiska teoretiker av rang; de
har det oaktat över huvud taget inga beröringspunkter med Karl Marx och vad
han egentligen skrev. Redan Lenins ”uttolkningar” är Marx egentliga texter vä-
sen främmande; sedan hans tid har i sextio år de moderna socialistiska teoretikerna alltid – kanske i syfte att vinna
ökad legitimitet, kanske uppriktigt, möjligen till och med för att med trollformelns hjälp själva få del av odödligheten
– hänvisat till och sagt sig utgå från
Marx, men ytterligt sällan i realiteten
återvänt till hans ursprungliga teorier.
Thomas Sowell
De inte ointressanta frågorna vad Karl
Marx således egentligen sade, vari hans
storhet bestod och vilket varaktigt värde
om kan tillskrivas hans verk består således. Den som gör försöket att kortfattat,
överskådligt och lättförståeligt besvara
dem är den amerikanske ekonomen Thomas Sowell.
Sowell är utbildad vid Harvard, Columbia och Chicagouniversiteten. Han
har tidigare innehaft professurer vid
bland annat Chicago och UCLA; numera
är hans chefsforskare vid stanforduniversitetets Hooverinstitut Redan mycket tidigt i sin karriär skrev han om
Marx; tjugofem år senare har han nu utgivit studien Marxism: Philosophy and
319
Economics (New York: William Morrow
1985, inb, 281 sid, Sl5.95). l den boken
gör han försöket att dels redovisa Marx
egentliga synsätt, dels i en avslutande
del presentera Karl Marx som person
och hans lära som inspirationskälla för
senare ideologer.
Vad som i första hand imponerar i
Sowells bok är dess översiktlighet och
klarhet. Som han själv betonar i förordet, är ”marxismen inte i sig svår att
förstå, vare sig vad gäller dess filosofiska
eller ekonomiska aspekter”. Vad som
däremot gjort den svårbegriplig är inte
minst Marx egen framställningsmetod, i
synnerhet i hans centrala men också
mest ordrika och ibland obskyra verk
Kapitalet.
Sju centrala fält
Sowell väljer att presentera Marx tankevärld uppdelat i sju centrala fält: Den
dialektiska metoden, Den filosofiska materialismen, Den marxistiska historieteorin, Den kapitalistiska ekonomin, De
ekonomiska kriserna, Värdeteorin samt
Politiska system och revolution. Genom
framställningssättet klargörs de olika huvuddragen i Marx tänkande; det blir
samtidigt möjligt att parallellt skärskåda
både teorins stöttepelare och att kritiskt
studera eller värdera Marx faktiska bidrag till vår tids tänkande.
Vad sade då Karl Marx?
Primärt är att Marx valde att se ekonomin som en del av filosofin och filosofin
som helhet som det instrument vi måste
utnyttja för att förstå verkligheten. På
motsvarande sätt var han den förste som
betonade nödvändigheten av att beakta
de ekonomiska faktorernas avgörande
inflytande över den mänskliga historien,
_j
320
en insikt som idag är så självklar att den
betraktas närmast som trivial: inte ens
kommunismens mest oförsonliga fiender
skulle längre få för sig att hävda annat än
att de materiella villkoren för människors tillvaro är avgörande för deras politiska, sociala och kulturella utveckling.
Till dessa fundamentala teser lade
Marx ett antal ytterligare grundsatser.
På det filosofiska planet framför allt två:
dialektiken och materialismen.
Dialektiken
Dialektiken utgörs helt enkelt av uppfattningen att världen är en mängd processer
vars förlopp, utveckling och samverkan
måste analyseras teoretiskt för att kunna
förstås – medan således det motsatta
synsättet skulle vara att världen är en
mängd ting som kan förstås som isolerade, observerbara fakta. Det vi måste
förstå hos de processer som utgör vår
värld är de inre spänningar som ger drivkraften till förändring. Vi måste också
inse att nödvändiga förändringar är så-
dana som följer av förhållanden och
spänningar som är inbyggda i ett samhälle; det är sådana som kan leda till revolution.
Men för Marx är en revolution av det
slaget inte jämställbar med en kupp organiserad av någon grupp personer i syfte att påtvinga samhället sin egen uppfattning om hur det bör se ut. En önskvärd samhällsmodell är följaktligen en
som tillåter en fri utveckling av de krafter som finns inneboende i de många
ständigt pågående förlopp som utgör
samhällslivet; på motsvarande vis är på
det individuella planet en fri människa
den som lever i ett samhälle där hon kan
förverkliga sitt jag genom utveckling på
egna villkor i stället för att underordna
sig artificiella och av människor skapade
ting, sådana som religionernas gudar och
krav eller kapitalismens ekonomiska institutioner. Det är denna form av psykologiskt slaveri under företeelser utanför
det egnajaget och dess behov som Marx
beskriver med termen ”alienation”.
Materialismen
Marx filosofiska materialism missförstås
ofta helt enkelt till följd av att ordet ‘materialism’ har två innebörder. Populärt är
en materialist någon somjagar materiella
belöningar. Filosofiskt innebär materialismen emellertid ett specifikt metafysiskt synsätt: uppfattningen att den fysiska världen är den yttersta verkligheten,
att våra sinnen kan uppfatta och förstå
den och att vi är förmögna att påverka
den.
Materialismens filosofiska motsats är
idealismen, uppfattningen att den yttersta verkligheten är våra sinnes- och
känslaintryck och att ingen objektiv, från
betraktaren skild verklighet existerar eller kan uppfattas av människor.
Utifrån sin filosofiska materialism drar
Marx bland annat slutsatser om den
mänskliga historiens förlopp. Han ser historiska förändringar som effekten av
teknologiska förändringar. Nya upptäckter och uppfinningar leder till nya
sociala relationer i och med att de tvingar fram förändringar i människors sätt att
organisera produktionen av varor och
tjänster i samhället. Genom att de nya
teknikerna och förändrade relationerna
skapar nya och berikande möjligheter leder de till konflikter mellan de människor som vill bevara existerande lagar,
normer och samhällsinstitutioner och de
som vill drastiskt förändra dem för att
underlätta förverkligandet av de nya
möjligheterna.
Det måste betonas att Marx med skärpa framhåller att de människor som
själva tar del i den här sortens konflikter
inte betraktar dem som frågor om speciella materiella förmåner utan som filosofiska eller ideologiska konflikter. Den
framväxande medelklassens kamp för individuella mänskliga fri- och rättigheter
under upplysningstiden fördes på det
principiella och filosofiska planet; aktö-
rerna i kampen uppfattade sig som motiverade av enbart teoretiska övertygelser. Men det som historiskt gjort
deras ställningstagande möjligt och nödvändigt var de förändrade ekonomiska
och teknologiska villkor som för att till
fullo kunna komma majoriteten människor till del kräver de sociala och politiska omvälvningar ideerna skulle leda
till.
Klassbegreppet
Nästan definitionsmässigt orsakas de
ideologiska konflikter som på detta sätt
kan leda till dramatiska sociala förändringar av klasser. Men en klass i Marx
bemärkelse är en betydande befolkningsgrupp som förenas inte bara av sammanfallande ekonomiska intressen utan också av en gemensam ideologi och av en
övergripande organisation. Enligt Marx
har till exempel bönderna normalt saknat
sådan ideologi och organisation, varför
de även om de historiskt utgjort en befolkningsmajoritet i många länder inte
kan betraktas som en klass i den marxistiska bemärkelsen. Däremot kan adelsrevolter mot envåldsmonarkierna, medelklassrevolter mot adelsväldet och tänkta
321
arbetarrevolter mot borgarväldet ses
som klasskonflikter.
Borgerskapets revolt ledde till kapitalismen, som Marx definierade som det
system där kapitalinnehav utgör en fordran på andra människors arbete. Andra
aspekter av kapitalismen är inte på motsvarande sätt skilda från tidigare ekonomiska system: ackumuleraodet av rikedom hos enskilda, det enskilda ägandet
av egendom och så vidare har kännetecknat de flesta epoker. Kapitalismens
historiskt nya kännemärke var att produktionsfaktorerna samordnades till kollektiv medan deras överskott tillföll enskilda ägare som inte själva ingick i produktionskollektivet.
Kapitalismens produktionsförmåga
För Marx var det just kapitalismens
överlägsna produktionsförmåga som ledde till uppfattningen att det enskilda
ägandet nu måste ha spelat ut sin roll.
Till skillnad från andra samtida och senare socialister ansåg Marx det historiskt
nödvändigt att en minoritet i alla samhällen kunnat leva i överflöd, eftersom enbart den minoriteten haft möjlighet att se
bortom nuets materiella behov och därigenom kunnat långsiktigt genom att ge
upphov till nya ideer, kunskaper, tekniker och filosofier förbättra hela mänsklighetens lott. Men kapitalismens oerhörda produktivkraft ledde till att denna
tingens ordning inte längre kunde rättfärdigas. Överflödet kunde vara var mans
lott förutsatt att inte bara arbetet utan
också ägandet av produktionsmedlen
blev kollektivt.
En sådan utveckling var också nödvändig för att undvika de ” kriser” Marx
l
l
\
l
322
ansåg ofrånkomliga under kapitalismen.
Sådana kriser var enligt Marx effekten
av disproportionalitet mellan skilda produktionssektorer i ekonomin, inte (som
hos konkurrerande kritiker som Malthus eller Sismondi) av någon total
” överproduktion”.
Värdeläran
Det bakomliggande skälet till disproportionaliteten står hos Marx att finna i analysen av värdebegreppet. I en kapitalistisk ekonomi överförs värde/arbetet
slumpartat från en ekonomisk sektor till
en annan, vilket leder till felallokeringar.
Skälet till slumpmässigheten är att det
sociala värdet inte rättvisande kan motsvaras av priset eller bytesvärdet, därför
att varor som producerats med skiftande
kombinationer av kapital och arbete inte
kan utbytas i proportion till respektive
arbetsvärde då vinstmarginalerna till
följd av konkurrensen tenderar att bli
lika.
Också i värdeteorin är Marx grundläggande dialektala synsätt uppenbart: iden
om motstridiga tendensers gemensamma
bidrag till förändring och utveckling är
som förhoppningsvis i någon mån framgått central för hela den marxistiska analysen, vare sig den specifikt är inriktad
på historien, samhällslivet eller det ekonomiska livet. Det är följaktligen inte
rimligt att behandla marxistisk ekonomi
som någon separat teori; snarare utgör
den bara en utveckling av och ett specialfall inom den totala marxistiska samhällsanalysens försök att identifiera och
analysera de processer och förändringstendenser som kontinuerligt utgör samhället.
Om staten
En ytterligare fråga som Sowell behandlar är Marx’ uppfattning om staten som
sådan, och den åtföljande frågan om hur
han ser på statens roll i ett önskvärt samhälle. Central är här uppfattningen om
staten som genom sin natur en tvångsinstitution och därmed principiellt motsatt
mänsklig frihet och individuell utveckling. Man måste minnas att den synen på
staten gäller oavsett om staten styrs efter
auktoritära eller demokratiska beslutsmodeller och oavsett om dess politiska
inriktning är kapitalistisk eller socialistisk. Demokratin betraktades av Marx
som en nödvändig men inte tillräcklig
förutsättning för mänsklig frihet. Ytterst
skulle också den demokratiska staten
vittra bort i den efterrevolutionära epoken.
Men också begreppet revolution ger
fel associationer. För Marx innebar en
”revolution” den historiska transformationen av ett slags samhälle till ett annat;
idealiskt skulle den äga rum med fredliga
medel och under inga omständigheter
kunde den äga rum genom någon minoritetskupp. En sådan kupp kunde nämligen inte, som vi sett, uppfylla kraven på
historisk nödvändighet.
Den socialistiska revolutionen Marx
väntade sig skulle äga rum skulle leda till
upprättandet av ”proletariatets diktatur” ; det vet nästan alla. Men innebörden i begreppet är återigen inte den allmänt antagna.
En kapitalistisk stat är enligt Marx en
stat vars lagar och institutioner upprätthåller de allmänna förhållanden som är
nödvändiga för en kapitalistisk ekonomi.
Detta innebär inte att regeringen består
vare sig av kapitalisterna själva eller av
dessa lejda ombud. Tvärtom är det
sannolikt att en kapitalistisk stat reglerar
kapitalisternas verksamhet och bestraffar sådana enskilda kapitalister vars
handlingar endera hotar samhällssystemet eller upprör den allmänna opinionen.
På motsvarande sätt är en arbetarstat
den stat vars lagar och institutioner är
ägnade att upprätthålla ett socialistiskt
samhällssystem.
Både den kapitalistiska och den socialistiska staten är definitionsmässigt diktaturer i och med att varje stat är en
diktatur genom sitt monopolistiska bruk
av tvångsmedel. ”Proletariatets diktatur” enligt Marx är således tänkt som en
demokratisk stat med största möjliga antal enskilda fri- och rättigheter men
strukturerad i syfte att främja en socialistisk ekonomi.
Vårt århundrades påstått kommunistiska diktaturer i Östeuropa, Sovjet och
Asien uppfyller avgjort inte Marx’ krav
på en dräglig ”proletariatets diktatur”.
Snarare skulle man faktiskt med risk att
allmänt begabbas kunna hävda att dagens Sverige kommer nära den realitet
Marx föreställde sig, då med förbehåll
för att svenskarna valt att istället för att
direkt socialisera produktionsmedlen
helt via staten kontrollera deras utnyttjande.
Sowell om Marx
Om detta är en låt vara synnerligen förenklad och ofullständig bild av Karl
Marx synsätt, vilken utvärdering av det
kan man då enligt Thomas Sowell göra?
För det första kan man helt brutalt
konstatera att Marx bidrag till senare
ekonomisk forskning är noll. Ingen eko- 323
nom idag – inte ens marxisterna – begagnar sig av Marx metoder eller modeller. Detta förnekar inte Kapitalets
storhet som prestation, men faktum
kvarstår att det är som ideolog, politisk
teoretiker och historiker som Marx givit
varaktiga bidrag, inte som ekonom.
För det andra kan man lika entydigt
konstatera att inget försök att i praktiken
omsätta Marx lära någonsin haft någon
som helst framgång. Sowell ägnar en
längre studie åt fallet Lenin, som framstod både som en av Marx’ första stora
apologeter (Lenins ” vidareutveckling”
av Marx’ teorier är snarare ett lyckat
försök att då historien föreföll på väg att
visa hur totalt fel Marx på avgörande
punkter haft i sin samhällsanalys skyla
över detta med att helt i strid med Marx
publicerade verk tillvita honom nya och
ännu inte överspelade åsikter) och som
en av dem som i verkligheten försökte
tillämpa Marx lära bokstavligt.
Resultaten av den tillämpningen är
välkända: inom fem år efter den ryska
revolutionen hade också revolutionsregimens varmaste anhängare rest sig mot
den, svälten var utbredd, industrierna
hade upphört att fungera och den ekonomiska katastrofen hade lett till en levnadsstandard som inte kunde jämföras
med de senaste femtio åren under tsarerna. Lenin kapitulerade för verkligheten;
hans ”Nya ekonomiska politik” är till
alla delar ett brott med Marx synsätt,
liksom hans institutionaliserande av en
byråkratisk statsapparat för att leda samhället är helt och hållet i strid med grundläggande marxistiska uppfattningar.
För det tredje kvarstår det Sowell kallar ”arvet från Marx” olyckligtvis ograverat. Det arvet utgörs av ”en så över- 324
gripande, dramatisk och fängslande vision att den förmår motstå oräkneliga
empiriska motsägelser, logiska motbevis
och moraliska konvulsioner inför dess
effekter. . . Marxismens suveräna ironi
är att en i grunden human och egalitär
övertygelse så till den grad kom att domineras av ett abstrakt perspektiv att
den blivit blind för fakta och döv för
humanitet och frihet.
Trots det fortsätter marxismens moraliska vision och intellektuella strålglans
att avväpna kritiker, tysta tvivlare och
försätta motståndare på den moraliska
defensiven. Den har försett dem som i
dess namn utövar makt med både intellektuella och moraliska skyddsnät. Några av den västerländska civilisationens
främsta personligheter – bland andra
George Bernhard Shaw, Jean-Paul
Sartre, Sidney och Beatrice Webb- har
framträtt för att urskulda brutala diktaturer som i Marx namn härskat och begått
avskyvärda handlingar som ingen av de
nämnda skulle kunnat tänka sig att acceptera om de begåtts under någon annan etikett. Människor som aldrig skulle
kunna korrumperas av pengar eller makt
kan inte desto mindre förblindas av en
vision”.
Patos och övertygelsekraft
Ytterst är detta förmodligen också den
främsta lärdom som kan dras av såväl
Sowells utmärkta studie som den verklighet vi under de senaste sjuttio åren
kunnat studera i vår omvärld. Marxismens styrka ligger i dess patos, dess moraliska anslag, dess indignation och förmåga att övertyga. Att dess grundsatser
är ofullständiga eller felaktiga, dess analys verklighetsfrämmande och empiriskt
motbevisad och dess effekter tillsammantagna utgör den största masslakten
och det mest förkvävande slaveriet i
mänsklighetens historia har haft mycket
liten betydelse för dess fortsatta attraktionskraft på unga och intellektuella.
Följaktligen är verkligheten inte nog
och den intellektuella analysen inte tillräcklig för att motverka marxismen. Vad
som är nödvändigt är ett inte mindre
stort patos, en inte mindre kraftfull övertygelse och en inte mindre hängiven moralisk vision. För den som vill söka erbjuda ett alternativ till socialismens slavläger räcker inte samhällsekonomiska resonemang eller påpekanden om lämpligheten i demokratiska kompromisser mellan skilda intressegrupper. Istället fordras insikten att mänsklig frihet – för oss
lika väl som för Karl Marx – är ett oersättligt gott och ett kompromisslöst värde, men att Marx väg att nå den i själva
verket förde till frihetens utplåning. Följaktligen måste vi lämna hans synsätt och
deras konsekvenser bakom oss för att
pröva lika radikala men helt väsensskilda vägar.
Vad vi i dag borde kunna erbjuda som
alternativ till ”proletariatets diktatur” är
individens frihet undan varje form av
förtryck. Något dåligt alternativ är det
knappast. Men den lär inte övertyga så
länge vi erbjuder det bara med en ursäkt
för att vi saknar Marx sociala samvete.
Den tanken är född ur faktum att också
icke-socialister kommit att acceptera
Marx vision som ‘det goda’. Men vad
man än må säga om den som förkastar
tanken på förtryck, slavläger, massutrotningar, censur, svält och diktatur finner
jag det svårt att hävda att det skulle vara
samvete han saknar eller det goda han
vänder sig emot.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner