Print Friendly

Johan Tralau; Nomadernas återkomst

Av Redaktionen | 31 december 1999


1999


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

:L..
😮
0:::
Q)
:ro
..c
E
ro
(/’)
Nomadernas
återkomst
l av Johan Tralau
Med den neolitiska revolutionen började människor att skapa platsbundna
identiteter. Informationstekniken och politiskt skapade nödvändigheter av
människors rörlighet utmanar nu dessa. Men bidrar denna modernitet till
en bättre civilisation, eller ställs vi åter inför nomadernas problem?
tillför vi själva. Andå är det märkligt hur .. _,
N
EJ, HISTORIEN SJ.~LV är inte ironisk: ironin der gesellschaftlichen Verhältnisse”1
– och
därför var den mänskliga naturen överhuvudvissa tankefigurer förändras och blir .:·
kvar. Det var inte särskilt länge sedan det ‘-,-,_
taget ingenting alls, därför fanns ingen mänsklig
natur. Ungdomsskrifternas besynnerliga spekulation om hur människan var och borde vara
förvandlades på det sättet till den tröttsamma
hette att historien med nödvändighet hade \..’:.
-·sin världsrevolutionära gång alldeles oavsett vad .;’
begreppsexercis som skulle avgöra i vilket ögonblick motsättningen mellan produktivkrafter och
produktionsförhållanden tillät den gnostiska övergången till den världsrevolutionära frälsningen. Och därför
människan tyckte eller gjorde- och att ·~_,.;,-•__,
revolutionen var helt obekymrad _,-;
av irrläror om människans -”.,..,
”””natur, bestämning, eller ‘
(f’.
behov. Tvärtom skulle människorna alltid anpassa sig till l’~
den historiska nödvändighe- i
ten, och deras behov, önsk- ‘
ningar och identitet alltid vara ,._en ren avspegling av samhällets
utveckling. Detta innebar också att
frågan om det önskvärda överlämnades åt Historien; trots allt var det ju meningslöst
att diskutera hur saker och ting skulle gestaltas om det
fanns en absolut nödvändighet.
Tanken lever också kvar i de nu så moderna föreställningarna om det återupptagna nomadlivet. Den nya
människa vi nu ser konturerna av sägs kunna byta
arbetsplats, vänkrets och bostadsort lika lätt som hon
väljer bland andefattiga massmedier. Och hemlandet?
Äsch, hemlandet.
F
ÖR DEN SORTENS FÖRESTÄLLNING finns sedan länge en
teoretisk bas. Marx hade enligt den rådande uppfattningen redan genom den sjätte tesen om Feuerbach
avfört frågan om människans natur från dagordningen.
Människans väsen var bara sitt samhälle, ”das ensemble
såg sig också Marx tvungen att ironisera över
föreställningen om människans väsen och
hennes främlingskap i förhållande till det
egna arbetet och sig själv; omsorgen om människan kallades därefter ”filosofisk fraseologi”.
Men naturligtvis var marxismen inte ensam om
att reducera människans personlighet till en enkelriktad avspegling av samhällets uppbyggnad. Så kunde
Emile Durkheim i sitt storslagna verk om den samhälleliga arbetsdelningen, De la division du travail social,
förklara att den historiska individualiseringen var en ren
konsekvens av samhällsförändringar: ”Il n’y a que la
societe qui ait assez change pour pouvoir expliquer les
changements paralleles de la nature individuelle”.l!
Det krävs rätt lite klarsyn för att se att det här rör sig
om en förvrängning och förenkling. Kulturers samhällsliv och mentalitet kan se mycket olika ut även om de har
en identisk ekonomisk struktur. Så livnärde sig både de
nordamerikanska arapahoindianerna och crowindianerna på buffeljakt, men hade ändå annorlunda samhällsstruktur, där bara de senare hade klaner. Ändå har det
blivit en tröttsam dogm att människan inte har någon
egentlig natur, utan bara är en funktion av sitt samhälle.
lm l Svensk Tidskrift 11999, nr 41
M
EN OM MÄNNISKORNAS PERSONLIGHETER, önskningar och behov tänks utgöra en ren avspegling av
de samhälleliga förhållandena, måste även synen på
mänsklig olycka förändras. All olycka måste då väsentligen vara eftersläpning: är den enskilde otillfredsställd,
desorienterad eller destruktiv på grund av omvälvande
samhällsförändringar, kan detta reduceras till ännu bristfällig anpassning till historiens nödvändighet. Frågan
blir dock om detta synsätt inte innebär att man förvränger verkligheten till bilder vi inte känner igen, till
groteska irrande gestalter som aldrig har funnits och inte
kan finnas.
Den antropologiskt orienterade samhällsteoretikern
Arnold Gehlen hävdade att det egentligen bara har funnits två stora historiska brott som på ett mer grundläggande sätt har förändrat människans förhållande till sin
omgivning. Den ena var teknifieringen av (de dåförtiden så moderna) industrisamhällena, som bevisligen
hade givit upphov till en stor mängd sociala problem.
Därför var den oundvikliga omvandlingen också en stor
påfrestning inte bara för samhällenas stabilitet, utan även
för alla människors tillvaro. Men den andra, historiskt
föregående övergängen hade säkerligen varit lika problematisk. Den neolitiska revolutionen innebar det platsbundna jordbrukets införande. Människan blev bofast
– och detta måste ha upplevts som en fullkomlig och
skrämmande vändning. När jägar- och samlarsamhällenas människor lämnade det irrande nomadlivet för att
skapa sig ett beständigt hem, måste även den nya tillvaron ha tett sig skrämmande eller förtryckande. På samma
sätt som vi idag talar om teknikens demoniska aspekter,
bör det därför vid övergången till ett bofast liv ha funnits
föreställningar om ”åkerns demoni”.111
Hemmet slutade
emellertid med historisk nödvändighet att förefalla
skrämmande och bindande, och blev i stället grunden
för mänsklig frihet. Och på samma sätt måste även det
teknifierade samhället frambringa människor för vilka
det var det enda naturliga, och för vilka varje annat liv
måste förefalla skrämmande och onaturligt. Så skulle
alltså historien rätta till allt obehag- för när ingen längre tänker på något som ett problem, kan det heller inte
vara ett sådant.
TANKEFIGUREN KÄNNS VÄL IGEN. Känns utvecklingen
obehaglig, anbefalles tålamod. Obehag är eftersläpning och bristande anpassning. I viss män stämmer detta
också – även om historiens utveckling själv naturligtvis
inte kan ge svar på frågan om huruvida historiska övergängar är önskvärda eller riktiga. I efterhand är det
naturligtvis lätt att förlöjliga rädsla, och ständigt har
man citerat sädana där komiska avvisande domar över
cyklar, jazzmusik eller tåg. Trots allt innebar ju järnvägstrafiken inte som okunniga bakåtsträvare hade fruktat att människor pressades sönder av farten. Dödsolyckorna däremot tillhör samma kategori som naturkatastrofer; för övrigt är nyanser förvirrande.
Nu hör det till vanligheterna att man identifierar
människans natur med den personlighetstyp som är vanligast förekommande i det samhälle man själv lever i.
Därför bör det också påpekas att människans förverkligande som människa inte nödvändigtvis ligger i en socialstatligt inrättad tillvaro som inbegriper implicit garanterad livstidsanställning i offentlig sektor eller i industrin
– liksom personlighetsstörningarna hos sekelskiftets
wienska överklass endast i dr Freuds fantasi kunde utgö-
ra människans väsen.
Vissa historiska övergångar som har beskrivits i
kataklystiska termer har också i efterhand visat sig vara
tämligen förnuftiga inrättningar. Åter andra har dock
inte varit det, och det gäller även mentalitetsförändringar. Ytterligare andra, på sin tid alldeles ofrånkomliga utvecklingar har inte blivit av alls.
Men om nu utvecklingen med nödvändighet kräver
ett fullkomligt rörligt liv, och detta innebär ett nomadliv utan hemort, kvarstår ändå frågan om huruvida det
är möjligt eller önskvärt. Det är inte uppenbart att människor anpassar sig till vad som helst. Det gäller förstås
även hemlöshet.
MÄNNISKANS ÖVERLEVNAD SÄKRAS genom det
mångsidiga samspelet mellan anpassning till och
motstånd mot problem. Grundläggande i detta är arbetet. Identifikationen med det egna arbetet är en väg till
självbekräftelse, och detta var en av den unge Hegels viktigare insikter. Sin teoretiska skepnad fick den i den strid
Hegellät två medvetanden utkämpa: och det blev en
strid som slutade med att den ene underkastades den
andre. Den senare, trälen, tvingades bearbeta den yttre
naturen för härskarens räkning. Men i detta påtvingade
arbete skedde en avgörande vändning – och det var en
vändning som visade att idealisten Hegel hade långt större insikter i människans produktiva och tillägnande förhållande till naturen än den franska upplysningens materialister, för vilka materien bara var föremål för åskådning, inte arbete. Genom arbetets yttre tvång fick trälen
bearbeta sin omgivning, och detta bearbetande fick
honom att slutligen identifiera sig själv med sitt arbete,
att upptäcka sitt arbetes resultat som sitt eget andra.1
v
Därmed har något helt avgörande hänt: människan har
förverkligats och igenkänt sig i sitt arbete, och av en verksamhet som till att börja med bara var yttre tvång och
nödvändighet blev genom disciplin i stället frihet och
självbekräftelse. Den påtvingade nödvändigheten vändes i tillfredsställelse och självständighet när människan
identifierade sig med sitt arbete- och detta var en paradoxal, lycklig vändning i den mänskliga tragedin.
Q)
:ro
..c
E
ro
(/)
lSvenskTidskrift 11999, nr 41 ~~
Q)
:ro
..c
E
ro
(./)
Men varje förändring och varje tvång kan inte fä
något lyckligt slut. Därför kvarstår frågan om vad människan kan och bör anpassa sig till. Att människan är
sina samhälleliga förhållanden är förstås redan det bara
en liknelse: hon är ju inte sina arbetsredskap, ägandeförhållanden och politiska organisationer. Bilden av
människan som en ren avspegling av samhällsstrukturen är och förblir dock en abstraktion av tvivelaktigt
värde. Å ena sidan är alltså identifikationen med det egna
arbetet och omgivningen viktig. Å andra sidan kan den
inte ske till vilket pris som helst: dessa bör vara människovänliga.
F
RÅGAN BLIR DÄRFÖR hur en alltmer internationaliserad ekonomi kan eller bör möjliggöra identifikation med arbetets omständigheter. Industriella rutinarbeten, som under lång tid har varit favoritbilden för
teorin om alienerat arbete, förläggs i allt högre grad
utanför västvärlden av lönekostnadsskäL Detta innebär
dock naturligtvis inte att de avancerade industrisamhällena är dömda till ekonomisk stagnation. Tvärtom
gör två nya arbetskategorier sitt inträde på scenen: den
förre amerikanske arbetsmarknadsministern och ekonomen Robert Reich gav dem i en oerhört inflytelserik
bok, The work of nations, de nu vedertagna namnen
”symbolanalytiker” och det mycket amerikanska och
kanske svåröversatta ”in-person servers”. Den förra
gruppen är den kategori oftast mycket välbetalda människor som får sin utkomst av att tolka en alltmer
abstrakt och symbolisk verklighet. Den mest talande
bilden är här kanske den person som arbetar med så
abstrakta och rumsligt obundna enheter som nätinformation eller valutor. Det har ofta påpekats eller hävdats
att denna grupp mer sällan känner samhörighet med
sitt hemland eller sina landsmän – och för Reich själv
blev därför det största hotet mot informationsekonomin symbolanalytikernas bristande solidaritet med de
samhällen de lever i. I den mån den nya överklassen inte
tar det ansvar som tillkommer varje elit kommer nämligen all samhällelig stabilitet och kontinuitet att bryta
samman. De arbetslösa industriarbetarna och rutinproducenterna kommer i vilket fall att i allt högre grad
söka sig till den andra nya formen för arbete – och gör
de inte det kan lösningen alltid vara arbetskraftsimport.
I takt med att rutinproduktionen flyttas ut efterfrågar
däremot symbolanalytikerna nämligen allt fler ickeindustriellt producerade eller individualiserade tjänster som utförs av ”in-person servers”; de mindre kvalificerade av dessa kan vara sådant som städning eller
massage.v Om detta utvecklas väl eller till kaos är sist
och slutligen beroende av elitens ansvarstagande.
Många menar emellertid att den mer avgörande förändringen är den ökade rörlighet som krävs för att ett
lnJ J Svensk Tidskrift 11999, nr 4J
land eller en region skall vara konkurrenskraftig i den
globala ekonomin. Förebilden är, nu som alltid, transatlantisk: precis som i USA skall överflödig arbetskraft
ständigt bryta upp och flytta efter arbetstillfällena.
NOMADLIVET TÄNKS ALLTSÅ VARA NÖDVÄNDIGT. Det
har ofta upprepats att valutaunionen kräver en
gemensam arbetsmarknad. Att Europa konjunkturmässigt går i otakt är vi vana vid – och det tycks inte finnas
någon vettig anledning att tro att detta kommer att förändras i något mer grundläggande avseende. Trots allt
befinner sig regioner i alla större valutaområden ständigt i olika faser i konjunkturcykeln. Genom införandet
av en gemensam europeisk valuta avhänder man sig dock
en mängd möjligheter att lindra problemen. En asymmetrisk chock, likt den som exempelvis den finska ekonomin utsattes för efter Sovjetunionens implosion, kan
mildras av en försvagning av landets valuta- och den
som önskar stabilitet bör förbereda sig på kriser. Allvarligare är kanske att man avhänder sig förmågan att penningpolitiskt begränsa överhettning och konjunkturnedgångar. Ett land i recession kan naturligtvis inte ensidigt
sänka räntan eller öka penningmängden om det är medlem i valutaunionen. Därför kan man också förutse en
mängd försök från enskilda medlemsländers sida att
påverka den europeiska centralbankens penningpolitik;
det krävs varken överdrivet mycket fantasi eller realism
för att inse att dragkampen om räntan mellan länder
med konjunkturproblem kan bli unionens ödesfråga.
I ett framtida skede där vissa regioner befinner sig i
kris – här är naturligtvis jordbrukslobbyn en bubblare
-kan opinionstrycket bli politikerna övermäktigt. De
måste ”göra något”. Är då centralbanken enligt tysk
modell oavhängig och effektivt avskild från politiska
ingrepp finns egentligen bara en utväg. Frestelsen att
vinna röster genom unionsfinansierade finanspolitiska
åtgärder kan komma att bli oemotståndlig inför en negativ hemmaopinion och en destabiliserande kris. Är en
region i kris, tänker man sig kunna ändra detta med regionstöd – en gren som alltid har varit problematisk för
unionen. Men har man en gäng lindrat en kris för en
region är dammluckorna öppna, och EU kommer att
behöva pengar, mycket mer pengar. Lösningen på detta
kan bli egen beskattningsrätt och en allt större budget
för alltjämt ineffektiva transfereringar. Tunneln i slutet
av ljuset kan då bli den finansunion som nära nog ingen
vill ha och som inom överskådlig framtid skulle sakna
folklig legitimitet.
Naturligtvis kan kostnaderna för att stå utanför valutaunionen vara mycket mer kännbara på kort sikt, och
förlusten i ekonomisk makt och politiska påverkansmöjligheter kunde komma att bli betydande. Kanske är
också möjligheterna att bedriva en självständig penningpolitik redan nu så små att förändringen vore marginell.
Kanske skulle också ett misslyckande för EMU kunna
bli katastrofalt för hela kontinenten.
M
EN UTVECKLINGEN MOT en allt större europeisk
stat med beskattningsrätt gäller förstås under
förutsättningen att människor inte flyttar från de krisdrabbade regionerna. Ett sätt att ”rädda” en region eller
ett land undan alltmer destruktiva kristillstånd med
arbetslöshet, utslagning och social oro är naturligtvis att
de nu plötsligt överflödiga flyttar efter högkonjunkturen. Detta tänks vara såväl förutsättningen för den integrerade arbetsmarknaden som lösningen på dess problem. Därför måste det återupptagna nomadlivet lösa
svårigheten. Men det är en lösning som själv är ett problem. Det första är naturligtvis att människor i tämligen låg utsträckning faktiskt flyttar, utan envisas med
att kvarstanna hemma till och med om arbete kan finnas
i kulturellt närstående regioner. Ett exempel vore Spanien, som har en arbetslöshet som är flerdubbelt större
än grannlandet Portugals. Men problemet är inte egentligen att europen inte återigen har blivit nomad.
Även i det fall en fullkomligt integrerad arbetsmarknad skulle ”fungera” står vi nämligen inför stora problem. Frågan är hur samhällen kontinuerligt kan vara
stabila om allt större grupper människor blir tvungna
att bryta upp från sin hemort och sakna en platsbunden
identitet. Bofastheten var förutsättningen för historien
överhuvudtaget: när de spridda människagrupperna
tillägnade sig jorden och åkerbruket blev också de döda
en verklighet i föreställningsvärlden. Bofasta människor
måste någonstans begrava sina döda, och därför blev
plötsligt minnet av förfäderna och det förflutna allt viktigare. Och på samma sätt som erinran och historieberättandet utvecklades genom minnet av det förflutna,
blev tanken på framtiden väsentlig när den omedelbara
konsumtionen av ätlig vild flora och fauna ersattes av
jordbrukets planering och lagring. Detta blev därför nödvändigt för människans utveckling till en historisk varelse, och en väsentlig utveckling av hennes medvetande.
Så utvecklades hon från ögonblicksvarelse till människa
med historia- och därför blev också hemmet centralt i
mänskligt liv och förverkligande.
NOMAD ENS TILLVARO ÄR DÄREMOT irrandets och
hemlöshetens. Men det finns en avgörande skillnad
som kan göra den senmoderne nomaden långt mer hemlös än någonsin jägar- och samlarsamhällenas klaner och
stammar. Bristen på en platsbunden identitets säkerhet
och självbekräftelse kompenseras av samhörigheten med
gruppen: den arkaiske nomaden lever med nödvändighet genom sina ovillkorliga och beständiga förhållanden med sina medmänniskor. Detta gäller även diasporakulturer vilkas identitet inte främst är platsbunden; därför är också gruppidentiteten avgörande för deras överlevnad- så skulle ju exempelvis de europeiska judarna ha
assimilerats och försvunnit i majoritetskulturerna om
de inte hade haft en stark gruppidentitet och solidaritet. På detta sätt kan alltså den egna gruppen bli en plats
och ett hem. Hemmet behöver då inte främst vara bundet till en plats.
Men beständiga och starka förhållanden till medmänniskorna skapas inte ur intet, utan kräver sin historia. Detta innebär att nomadens tillvaro inte ka:n vara
förutsättningslös. Men frågan blir förstås hur den moderne nomaden skall kunna bygga långsiktiga fasta förbindelser till sina medmänniskor. Är rörlighet den enda
möjligheten att undvika utslagning och samhällelig instabilitet, kan följden mycket väl bli just utslagning och
samhällelig instabilitet. En människa som ofta byter
hemort eller hemland riskerar steg för steg att förlora
sin solidaritet med samhället i brist på hemland och
landsmän. Naturligtvis rymmer utvecklingen löften lika
väl som hot: för vissa personer i självmedvetna regioner
som Emilien eller Baden-Wiirttemberg kan övernationell
integration förefalla nästan odelat god. På samma sätt
kan en människas band till sin hemort bli starkare om
hon flyttar därifrån för att sedan återkomma. Men detta
gäller under särskilda förutsättningar, nämligen återvändandet. Måste en person ständigt byta hemort, kan
däremot hans solidaritet med den ständigt nya
bostadsorten bli allt svagare.
Men frågan kvarstår: hur tänks en människa kunna
utveckla ansvarstagande och beständiga förhållanden till
sina medmänniskor och sitt samhälle om hon ständigt är
i uppbrott? Blir den moderne nomaden verklighet, kan
han bli ensammare, mer rotlös och mer destruktiv än
någon människa vi har känt- och han kommer inte som
enstaka spejare.
Johan Tralau Uohan.tralau@statsvet.uu.se) är doktorand i
statsvetenskap vid Uppsala universitet.
I Marx/Engels: Ausgewählte Werke, band I, s. 199, Berlin: Dietz,
1981.
11
Durkheim, Emile: De la division du travail social, s. 340, Paris: PUF,
1960.
m Gehlen, Arnold: Anthropologische Forschung. Zur Selbstbegegnung
und Selbstentdeckung des Menschen, s. 99, Reinbek: Rowohlt, 1961.
Iv Hegel, GW F: Phänomenologie des Geistes, s. l35f, Hamburg:
Meiner, 1988.
v Reich, Robert B: The work of nations. Preparing ourselves for 2lstcentury capita/ism, s. 174-195, New York: Alfred A. Knopf, 1991.
(])
:ro
..c:
E
ro
(/)
JSvensk Tidskrift 11999,nr 4J lP]

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner