Print Friendly

Johan Tralau; Allt som är fast förflyktigas

Av Redaktionen | 31 december 2000


2000


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MARX15M
Allt som är fast förflyl<tigas
Marxism och modernism – synonymer eller motsatser?
JOHAN TRALAU har läst Marshall Berman och sett
likheten: Människan som ett provisorium.
D
ET SKRIVS ALLDELES
för mycket, och läses
alltför lite. Det kan
låta märkligt i vår tid,
då de akademiska och
publicistiska klasserna har gtvtts
möjligheten till masskonsumtion av
böcker. Men de verkliga läsarna är
och förblir få – de andra, de alltid
alltför pressade, de mindre lyckligt
lottade, fortsätter att jaga vind,
snabbt, snabbt, sida upp och sida
ned, bok efter bok efter bok, som
sedan snart glömda förpassas till
bokhyllan. Allt som är fast förflyktigas, och så också böckerna; kan man
inte skriva något viktigt, kan man i
alla fall skriva mycket. Först en vansinnesfärd längs motorvägar täckta
av information, inte av kunskap:
snabba blickar i otaliga snabbt skrivna texter, därefter snabbskrivs ytterligare en bok. Kanske är forskare och
kulturskribenter värst. Inte för att de
nödvändigtvis syndar mest, utan för
att de borde veta bättre. För de flesta läskunniga återstår det att upptäcka och erövra läsandets konst.
Det kan därför vara hur betagande som helst att möta en författare som inte ser sig tvungen att
pressa fram två böcker om året. Skriver man en bok per årtionde, är man
förstås inte särskilt modern. Men
kanske finns då en chans att boken
själv inte förflyktigas, åtminstone
inte för dem som vet att läsa.
MÄNNISKAN SOM PROVISORIUM
Den amerikanske marxisten Marshall Berman gjorde sig känd i början av åttiotalet med bestsellern All
that is solid melts inta air (Allt som
är fast förflyktigas i svensk översättning), där han gjorde sig till tolk för
det han betraktade som det modernas erfarenhet. Att vara modern
innebär att vara utslängd i och
utlämnad åt den ständiga förändringen på gott och ont. ”Allt som
är fast förflyktigas”: med en dåres
envishet upprepade Berman orden
ur det kommunistiska manifestet.
Människans grundläggande erfarenhet av den moderna tillvaron är
nämligen att allting flyter. Ingenting
skapas för att ha något värde om ett
sekel eller ett årtionde – eller ens finnas kvar. Byggnader och böcker, fordon och tankar, teknik eller underhållning: allt detta är underkastat en
underlig form av förgänglighet. Att
vara modern är att vara ett provisonum.
Hyllningstalen till detta är tröttsamma, ofta oändligt mer tröttsamma än den nostalgi som under de
senaste tvåhundra åren har velat
vrida tillbaka tiden tio eller femtio
eller tvåhundra år. Även de mest destruktiva vänstermännen såg dock – i
den mån de var intelligenta – att
detta var en i grunden ambivalent
utveckling, som rymde både hot och
löften. När den störste av dem alla i
Das Kapital förklarade att den
begynnande nya tiden hade skapat
”fågelfria proletärer” låg den dubbelheten redan i uttrycket. När hantverkarna eller de livegna kördes ut
ur trygga men förtryckande gemenskaper tilllöneslaveriet i Manchesters grottekvarnar, var de för Karl
Marx redan ”halva medborgare”.
Förtrycket var visserligen värre, tydligare och naknare; men enligt den
gnostiska tankefiguren måste ofriheten då den stegrades slutligen slå
över i den fullständiga friheten. Den
fågelfrie är den fredlöse – men han
är också den som har befriat sig från
klassamhällets repressiva gemenskap,
och som därför kan söka sig till de
fredlösas revolutionära stamgemenskap i skogarna.
Med skogarna är det dock inte
mycket bevänt nuförtiden, och inte
heller med den världshistoriska frälsningen. Marshall Berman förtjänar
viss respekt för att han inte tillhör
dem som följde sin rhenländske
läromästare i tron på historiens nödvändiga happy end. Däremot såg han
i det moderna självt något dubbelt.
”To be modern is to find ourselves
in an environment that promises us
adventure, power, joy, growth, transformation of ourselves and the world
-and, at the same time, that threatens to destroy everything we have,
everything we know, everything we
are.” Det är inte världshistorisk självfrälsning, men det är hopp och förhoppning, likt Hötderlins
Wo aber Gefahr ist, wächst
Das Rettende auch.
(Men där fara är, växer
Det räddande även.)
ÄVENTYR I MARXISM
Berman såg därför även i förtrycket
möjlighet till frihet, gemenskap och
mening- och avvisade dem i vänstern som i det moderna såg en ondskefull varböld på den där aldrig förverkligade Mänskligheten. Tvärtom
följde han modernismens fotspår,
och över Faust och Baudelaire till S:t
Petersburgs och New Yorks arkitektur sökte han utläsa den frihet
modernismen kunde härbärgera.
Det var ett lustfyllt läsande, och ett
l
.-….-…(O
……
Q.)
.-…
c::
……
JSvenskTidskrift l2ooo,nr 2-3J lEJ
passionerat sådant. Berman är inte
lysande som närläsare, ibland naiv,
ibland fånig – men han är intensiv,
entusiastisk, och så förtjust i sitt
läsande att även andra blir det. När
han nu efter nästan tjugo år ger ut
ännu en bok finns det därför anledning att lystra till. Berman vill kartlägga sina marxistiska äventyr- och
boken heter följdriktigt Adventures
in Marxism. Den som väntar sig
något banbrytande eller äventyrligt
lär dock bli besviken: här har förfatIIIlSvenskTidskrift 12000, nr 2-31
taren samlat ihop en del tillfällighetsskriverier, recensioner av amerikanska vänsterböcker, och i något
falllite viktigare tankar. Möjligen är
det typiskt för sextioåttagenerationen, som gärna överskattar sin egen
och sina texters betydelse, ungefär
som vore tårgasen och talkörerna i
Berkeley, Dahlem och Nanterre
världshistoriens heroiska men förfuskade vändpunkt. Men Marshall
Berman må vara aningen självupptagen; självcentrerad till oläslighet är
han inte, och hans marxistiska äventyr är intressanta och läsvärda.
Intresserar man sig för den efterkrigstida vänsterns genealogi och
psykologi, finner man här en inte
oviktig ledtråd.
Marshall Bermans far var små-
handlare i klädindustrin. Lysande
gick det inte för honom, men det
gick runt. Så en dag slutade hans
vänner och affärskontakter att höra
av sig: ett efter ett löpte kontrakten
ut, och kort tid därefter stod familjen
i det närmaste på bar backe. Det var
inte det första slaget. Några år tidigare hade fadern blivit bedragen av
sin spelberoende kompanjon, som
hade länsat företagets konto och försvunnit med pengarna. Från det
hade han hämtat sig. Men när hans
verksamhet snabbt förföll, och uppdragsgivarna och vännerna aldrig
ringde tillbaks, gick det för långt för
den hårt drabbade Berman senior.
Den andra hjärtattacken var dödlig.
VEM DÖDADE FAR?
Detta blev för sonen början på ett
livslångt sökande efter den som hade
dödat fadern. Den direkta orsaken
var förstås att mannen var sönderarbetad och hade hjärtproblem. Men
vem låg bakom det? Det enkla svaret
fick Berman senare: ett japanskt syndikat hade dumpat priserna för att
slå ut all konkurrens, och vännerna
hade följaktligen anlitat syndikatet i
stället för småhandlaren. Men samtidigt skämdes de och kunde inte se
sin vän i ögonen- de lät honom inte
ens komma med ett motbud. Detta
var Marshall Bermans första tankeställare, hans första kontakt med
internationaliseringen av ekonomin,
och det var ett möte som lärde
honom att det moderna samhällets
oförutsebara och kaotiska förändring kunde vara hotfull, skrämmande och förödande. Men samtidigt fanns redan där ambivalensen,
för vid den tiden förde honom stipendier till Columbiauniversitetet,
där han fick fördjupa sin bekantskap
med den modernistiska konsten, litteraturen och filosofin. I det moderna samhället förändras allt- och de
ständiga omvälvningarna innebär
både hotfull förstörelse och befriande nyskapande. Den stegrade förändringstakten frambringar förstörelse och skräp, men också odödliga
mästerverk.
Ordet ”självutlämnande” har
genomlevt en del strapatser på senare år: det är vanskligt att skriva om
sig själv. Få genrer är så olidliga som
den andefattigt självbespeglande
lunk som meningslösa kvällstidningskolumnister har fastnat i. Än
mer störande är det kanske med akademiker som inte kan låta bli att föra
in stort och smått om sig själva i sina
skriverier. Ibland är det emellertid
lärorikt, inte för att man är särskilt
intresserad av skribenten som person, utan för att de självupptagna
utsvävningarna säger oss något om
hur skrivande och i förekommande
fall tänkande människor fungeBerman att läsa Karl Marx ekonomisk-filosofiska manuskript, som
dåförtiden var rätt obekanta i det
bildningsmässigt efterblivna Amerika. Det blev upptakten till Bermans
långa äventyrligheter i marxismens
irrgångar. I New Yorks sovjetiska
bokhandel bläddrade Berman i en
engelskspråkig utgåva – och blev
fast. Helt plötsligt tyckte han sig förstå allt: hur, vad och vem människan
verkligen var, vad som var fel på
rar. I Marshall Bermans fall får Fortfarande är Berman en
vi genom en knapp återblick
bevittna reprisen på en vän- entusiastisk marxläsare.
stermans födelse – och det är en
vänsterman som både älskar Ungdomstraumat hade
och hatar det moderna samhället. förts över till teorin och till
Bermans äventyr inuti
marxismen blir alltså inte självt politiken. Här inleddes ett
en intressant bok, utan en bok
som är intressant för att den intellektuellt äventyr, för
visar hur den partiotrogna eller
partilösa marxismen kan Berman liksom det hade varit
komma till. I det moderna kapitalistiska samhället ser han för- för Marx. Men här började
tryckta, vilsna människor –
men det är människor han även ett sorgespel.
älskar, och en vilsenhet han
älskar, och ett samhälle han ändå
älskar, om än på sitt eget säregna
sätt. Därför ställs fascinationen och
kärleken till vissa delar av det
moderna samhället mot vreden och
hatet, för hatet mot det ogripbara
som hade berövat fadern livet fanns
kvar. Den unge brooklynrebellen
ville hämnd, hämnd för faderns
skull. Men hur kan hämnd utkrävas
när förövaren är en ogripbar tragisk
räcka omständigheter?
HÄMND INGEN LÖSNING
På Columbia satt den lysande filosofen och judaisten Jacob Taubes,
och hans svar på den säkert lätt
odräglige studentens bryderier och
frågor var enkelt. Hämnden – å,
hämnd var inte att tänka på. Men det
fanns andra, mer konstruktiva lösningar. Taubes uppmanade den unge
henne, och hur hon skulle kunna
vinna sin frihet. Berusad av upptäckten köpte han tjugo exemplarde var billiga, för sovjetmedborgarna betaladeju-och delade ut bland
vänner och familj. Och passionen
försvann inte. Fortfarande är Berman en entusiastisk marxläsare.
Ungdomstraumat hade förts över till
teorin och till politiken. Här inleddes
ett intellektuellt äventyr, för Berman
liksom det hade varit för Marx. Men
här började även ett sorgespel.
Redan i den unge studentens läsning av den unge Marx förespeglas
nämligen de blindheter, halvsidesförlamningar och oförsonade motsättningar som präglar även den
kommunism som inte själv är etatistiskt totalitär. Berman kunde liksom alla andra marxister inte se
något annat än frihet i marxismenlSvenskTidskrift l2ooo,nr 2-31 m
politisk frihet för den mänsklighet
som slutligen insåg sin världshistoriska uppgift, och intellektuell frihet
för den som läste och förstod den
dogmlöse Karl Marx. Sanningen är
dock den att friheten är ett mycket
problematiskt kapitel i marxismen,
och detta inte bara i dess försök att
överföra teori till praxis och bild till
handling, utan även i själva teorin.
Marx rykte är efter 1989 inte särskilt
gott (det kan tyckas märkligt att
kommunismen har blivit så impopulär först efter murens fall: 1989
ändrade ju ingenting, utan visade
bara att sovjetbolsjevismen inte var
överlevnadsfähig. Vem som helst
med ryggrad, hjärta och ögon kunde
ju sedan sjuttio år se att den var förtryckande och omänsklig- därvidlag
innebar Öst- och Centraleuropas
befrielse ingen förändring alls). Men
den redan dödsrosslande marxismen
lyckades gömma undan en av sina
mest seglivade myter, nämligen den
om den marxistiska utopins frihetlighet. Stalin, för vilken definitionen
av en individ var tusen man delat
med tusen, fortsatte nämligen en
gammal tradition: redan Marx hade
föga till övers för mänsklig individualitet. Även för dem som avvisade
de röda förbrytarstaterna satt dock
föreställningen om det utopiska
samhället som den mänskliga individualitetens förverkligande i orubbat bo. Det gällde den unge student
som i feberrus slog i sin plötsligt
upptäckta favoritbok i slutet av femtiotalet i den där kommunistiska
bokhandeln nära Union Square –
men det gäller även den åldrade
skäggige marxisten Berman som
undervisar och skriver år 2000.
Är motsättningen mellan den fascinerade bejakelsen av och avståndstagandet från den moderna världen
oförsonad hos vänstern, gäller detta
än mer förhållandet till den egna
läran. Man bejakar marxismen och
den revolutionära förändring den förutspår eller predikar, men avvisar den
i alla dess konkreta former. Så också
~~ lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 2-31
Berman. Sovjetunionen var inte kommunistisk, heter det – i själva verket
har inga av de politiska samfälligheter som har kallat sig kommunistiska
varit det. Kanske har han någon gång
vågat sig på tanken att ett kommunistiskt samhälle inte kan skapas utan
övergrepp och förtryck, och att det
inte heller kan fortbestå utan förtryck.
Men i sådana fall säger han det i vilket
fall ingenstans. Och kanske, kanske
har han också tänkt tanken att det
marxistiska frihetsidealet skulle kunna
ha problem med den enskildes självständighet, med individens egen personlighet. Men i sådana fall har han
gömt den tanken djupt inne i sig.
SAMTALSVÄNLIGARE MARXISM
Inte heller i den nya boken nämns
Stalin. Lenin förekommer några
gånger – för det mesta polemiskt,
men någon gång också för att hans
teori om avantgardet var bättre än
Georg Lukacs föreställning om partiet som det ”förkroppsligade” proletariatet, eftersom Lenins variant var
sekularistisk och pragmatisk. Marxismen, upprepas det trosvisst, är inte
dogmatisk. Men när marxister, även
de mest inflytelserika, är omisskännligt dogmatiska, är de i själva verket
inte marxistiska. En av nittonhundratalsmarxismens skarpaste hjärnor,
den ungerskjudiske teoretikern
Lukacs, var inte alltid marxist, och
tog under sina mest renläriga år
avstånd från sina icke-marxistiska
ungdomsskrifter. Men Berman hävdar i en tankeväckande och i övrigt
spänstig essä att Lukacs var som mest
marxistisk just när han var mindre
dogmatisk, och inte själv kallade sig
marxist. Alltså: en marxist är inte
dogmatisk, och är han dogmatisk, är
han inte marxistisk. Kanske är var
och en som inte är dogmatiskt lagd
just därför marxist, vare sig han vet
det eller inte. Cirkeln är sluten, allt är
bevisat. Men för den som inte tror på
den dogmen…
Bokslutet av ett livs marxistisk
reflektion är talande. Vänstertänkandet tycks fortfarande oförmöget
att göra upp med sina ohyfsade
praktiskt lagda syskon. Naturligtvis
var sextioåtta års studentrevolter
något annat än den kaotiskt godtyckliga lika väl som industriellt planerade utrotningen i Sibirien och
Kambodja. Men förhållandet till
dem som förnekade eller försvarade
förblir ouppklarat.
Ändå är detta en annan marxism,
en öppnare, friare och samtalsvänligare marxism än den vi vanligtvis
möter. Marshall Berman och hans
art av vänstertänkande är befriande
jämfört med den marxism som har
dominerat akademierna i Västerlandet. Han är ingen sektmänniska, för
sekter behöver inga tolkningar, och
inga tolkningsfrågor. Han är ingen
tänkare, inte lysande, inte tillnärmelsevis så skarp som man har
framställt honom; men har man
velat ha honom till en stor författare och läsare, så är det nog för att
han är en av de få som fortfarande
verkar ha roligt när de läser. Ja, han
läste nog fel- där i den illa upplysta
sovjetiska bokhandeln den där
novembereftermiddagen i slutet av
femtiotalet. Boken han höll i handen
stod i någon sorts förhållande till
stridsvagnarna i Budapest, och det
var inte ett helt godtyckligt eller
slumpmässigt förhållande. Och
ändå: han läser, med entusiasm, och
han vill att andra skall läsa. Det är
något annat än att förbjuda böcker,
tolkningar eller människor. Och det
smittar av sig.
Johan Tralau Uohan.tralau@statsvet.uu.se) är doktorand i statsvetenskap vid
Uppsala universitet.
BOKFAKTA
Författare: Marshall Berman
Titel: Allt som är fast förflyktigas
Förlag: Arkiv, 1995
Författare: Marshall Berman
Titel: Adventures in Marxism
Förlag: Verso, 1999

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner