Johan Örtengren; Teknik och industristruktur

JOHAN ÖRTENGREN:
Teknik och industristruktur
En grupp forskare vid Industriens
utredningsinstitut (JUl) har under ledning
av Dr Bo Carlsson utarbetat en rapport som
här kommenteras av en av deltagarna,
civilekonom Johan Örtengren. Rapporten
ingår i studien om Sveriges tekniskt
industriella kompetens, som genomföres av
Ingenjörsvetenskapsakademien och Styrelsen
för teknisk utveckling. Syftet är att klargöra
orsakerna till 70-talets kris för att kunna
förstå vilka åtgärder man bör vidtaga för att
komma ur krisläget. Subventionspolitiken
måste avvecklas om svenskaföretag åter skall
kunna bli konkurrenskraftiga. Vi måste ta
vara på vår tekniska kompetens och inte
längre äventyra kvaliteten på vårt
utbildningsväsende.
Sverige har under 70-talet upplevt ett antal
år av mycket kännbar ekonomisk kris. Industriproduktionen minskade 1976-78 för
första gången på 25 år och under en längre
sammanhängande period än någon gång tidigare under vår industriella historia. Finansiellt har industrin upplevt en mycket svår
tid, som hade fått katastrofala följder, framför allt för basindustrierna, om inte staten
hade trätt in med omfattande stödåtgärder.
Den öppna arbetslösheten har hållits nere
genom en massiv satsning på sysselsättningspolitiken. Antalet människor som saknat meningsfull sysselsättning i industrin har dock
uppskattats till flera hundra tusen.
Efter den långa period av jämn och förhållalldevis gynnsam ekonomisk utveckling
som hittills präglat efterkrigstiden kom 70-
talets kris som en blixt från klar himmel för
de flesta. Till en början framstod svårigheterna i allt väsentligt som resultatet av ett
övergående internationellt konjunkturbakslag, låt vara ovanligt djupt. Man såg inget
onormalt i det. Detta var t ex utgångspunkten för såväl den statliga långtidsutredningen 1975 som den långtidsbedömning som
. IUI presenterade året därpå. Snart skulle
man vara tillbaka i de föregående decenniernas tillväxttakt. Utvecklingen blev emellertid
en helt annan.
Varför det blev så och vilka faktorer utöver de konjunkturella som bidragit till krisens djup och långvarighet är de frågor som
står i centrum för utredningen. Syftet har
sålunda varit:
e att förstå varför Sverige under de senaste
hundra åren haft en snabbare ekonomisk
tillväxt än något annat i-land,
236
e att jämföra 70-talets kris med tidigare
kriser i vår industriella erfarenhet,
e att mot denna bakgrund försöka reda ut
vad i krisen som kan hänföras till kort- respektive långsiktigt verkande faktorer.
Med denna kunskap kan vi bättre förstå
vilka åtgärder som behövs för att ta oss ur
det akuta krisläget och vilka problem som
kommer att finnas kvar även när vi gjort det.
Det långa perspektivet
Sedan industrialismen fick sitt genombrott i
Sverige omkring 1870 har dåtidens jordbrukssamhälle omvandlats till dagens samhälle, där industrin svarar för i stort sett lika
stor andel av landets samlade produktion
somjordbruket 1870. Under de drygt hundra åren har Sverige förvandlats från ett av
Europas fattigaste länder till ett av världens
2-3 rikaste.
Bakom denna exceptionellt gynnsamma
utveckling har i första hand legat två faktorer: Sverige har haft turen att vara utrustat
med värdefulla naturtillgångar nära den europeiska marknaden och skickligheten att
bygga upp konkurrenskraftiga industrier
kring dem. Svensk industri nådde tidigt en
framskjuten position i tekniskt avseende.
Denna har man behållit och förstärkt. Båda
dessa faktorer ha1· i sin tur intimt hängt samman med att Sverige deltagit livligt i det
internationella utbytet av varor och kunskap.
Export av råvaror i obearbetad form, som
exempelvis järnmalm, eller förädlade till
massa, papper och stål, har spelat en central
roll under hela industrialiseringsprocessen.
I inledningsskedet svarade basindustriernas
produkter för 9/ l O av den totala svenska
exporten och ännu i dag utgör de en dryg
tredjedel. I de kriser som den svenska ekonomin tidigare har upplevt har denna export givit en mycket betydande draghjälp.
Våra råvaror har givit det svenska folkhushållet ett stort ”rotnetto”. (Termen rotnetto
har hämtats från skogsbruket och avser här
det värde som en naturtillgång har utöver
kostnader för utvinning.) Detta har varit en
förutsättning för att vi skulle kunna uppnå
en högre levnadsstandard än snart sagt varje
annat land.
Den andra faktorn – svensk industris
höga tekniska nivå – har också varit förknippad med de svenska företagens internationella inriktning. Många av våra största företag grundades under den stora industrialiseringsperioden mellan 1890 och första
världskriget. I flertalet falllåg betydande innovationer till grund, vilket gav en ledande
ställning på världsmarknaden. Dock har det
därefter varit mer typiskt för svensk industri
att man varit snabb med att tillämpa och
vidareutveckla teknologi som förvärvats
från utlandet. Antalet större innovationer
inom landet har varit förhållandevis litet,
och få svenska företag baserar i dag sin produktion på genuint svensk teknik.
Ett karakteristiskt drag hos den industriella tillväxten har varit att industriproduktionens trendmässiga ökningstakt har varit i
stort sett oförändrad under industrialismens
hundraåriga historia. Svängningarna kring
trenden var emellertid stora fram till andra
världskriget. Framför allt inleddes såväl 20-
talet som 30-talet med djupa kriser. Under
237
efterkrigstiden har däremot svängningarna fått lämna plats åt en annan. Verkstadsindunästan helt uteblivit fram till 70-talets krisår. strins betydelse har dock vuxit kontinuerligt
Ett kännetecken har också varit en snabb sedan 1800-talet.
och genomgripande strukturomvandling,
där det centrala draget varit att nya varor
och produktionsmetoder kommit till, medan
gammalt uttjänt kapital avvecklats. Varje fas
i utvecklingen har karakteriserats av att nå-
gon bransch minskat starkt i betydelse och
Efterkrigstidens industriella utveckling
Den svenska ekonomin klarad e sig genom
det oroliga 30-talet långt bättre än flertalet iländer. Det försprång vi då skaffade oss förUtvecklingen av världsexporten, världsproduktionen, den svenska
exporten och den svenska produktionen av industrivaror 1926/30-1977
Index 1926/30 = 100. Semilogaritmisk skala
1000
..
DY-43
800
500
7.:.· ···/
/ ~/
/
/ .·(. ..
~
/ .·
//
;:;:;,,.,. ….. –
;”
//;
/ v..-..
·,,.
1’\ :, 7v
400
JOO
200
100
80
1926/ 30 35 38 48 50 55 60 65 70
Världsexport
Svensk e•port
—- VärldsproduktiOn
– – Svensk produkt•on
l/
~
l
l
’
l
75 77
Anm: För världsexporten och världsproduktionen saknas uppgifter för åren 1949- 1952.
238
stärktes kraftigt i och med att vi inte drogs in
i världskriget. Svensk industri, med dess
oskadade produktionsapparat, befann sig
därför i slutet av 40-talet i ett extremt gynnsamt utgångsläge jämfört med det krigshärjade Europas. Den redan höga konkurrenskraften förstärktes ytterligare av att den
svenska kronan blev undervärderad efter en
devalvering 1949.
Denna utveckling kulminerade i samband
med Korea-boomen 1951. Från en mycket
hög nivå har därefter förutsättningarna för
svensk industri långsamt försämrats och det
försprång vi hade 1951 har förlorats. Utvecklingen sammanfattas av figuren. Försämringen bröts dock tillfälligt men markant
av den period av mycket snabb tillväxt som
inföll 1958- 1965 och som i efterhand framstår som något av en industriell guldålder.
Impulserna till den kom i första hand från
en snabb tillväxt i omvärlden och en våg av
handelsliberaliseringar som ledde fram till
att EFTA och EEC bildades. Omvärldens
efterfrågan kom att i stor utsträckning riktas
mot viktiga svenska exportvaror. Vår konkurrenskraft var fortfarande god, vilket bl a
visas av att Sveriges export av industrivaror
ökade snabbare än världsexporten av dessa
varor.
I mitten av 60-talet hade emellertid det
mesta av den västeuropeiska integrationens
positiva effekter för svenskt vidkommande
utn yt0ats. Flera långsiktigt negativa drag i
vår ekonomiska utveckling gjorde sig i stället
gällande.
I början av 50-talet befann sig svensk industri en bra bit efter USA i tekniskt avseende.
Efterhand inhämtade vi det amerikanska
försprånget på allt fler områden och hamnade själva på den teknologiska fronten. Detta
var i sig en styrka men innebar att det svenska teknologiska kunnandet inte kunde höjas
i snabbare takt än fronten försköts framåt. l
stället för att som tidigare ta efter amerikansk teknik tvingades svenska företag
själva ”ploga” till höga kostnader och med
ett större risktagande.
Vidare kunde inte mellankrigstidens
gynnsamma prisutveckling på de svenska
basindustriernas produkter uppehållas.
Från en historisk höjdpunkt under 50-talets
första år har de fallit under hela efterkrigstiden i förhållande till övriga industripriser.
En starkt bidragande orsak härtill har varit
att kostnaderna för långa sjöfrakter sjunkit
kraftigt. Den europeiska marknaden har
öppnats för konkurrenter med snabbare
växande skogar och billigare malm i kustbelägna dagbrott.
Industrins finansiella ställning har också
urholkats under efterkrigstiden. På samma
sätt som mellankrigstiden utmärktes av finansiell konsolidering har efterkrigstiden
kännetecknats av en långtgående försvagning av industrins finanser. Det främsta
tecknet på detta är den kraftigt sänkta soliditeten. soliditeten anger andelen eget kapital
i företagen och ger en uppfattning om företagens förmåga att bära förluster. I viss utsträckning har statsmakterna eftersträvat
denna utveckling eftersom den ökade den
ekonomiska politikens genomslagskraft. l
allmänhet har inte heller företagen motsatt
sig detta. Lånen var som regel billiga. Tilltron till det ekonomiska systemets stabilitet
ökade dessutom och minnet av framför allt
20-talets finansiella katastrof förbleknade.
Företagen såg framför sig fortsatt stabil tillväxt och måttlig inflation och trodde sig inte
behöva den buffert som en hög soliditet
kulle ha gett. PÅ 70-talet har vi emellertid
blivit varse avigsidorna av denna utveckling.
Industrins förmåga att själv bära påfrestningar som förluster och större riskfyllda
nyinvesteringar har minskat dramatiskt.
En annan långsiktigt verkande negativ
faktor har varit den venska ekonomins förämrade anpassningsförmåga sedan mitten
av 60-talet. Sverige kunde i kraft av sitt utgångsläge länge delta i ett allt livligare internationellt handelsutbyte utan att alltför mycket besväras av de kostnader som följde med
detta, nämligen kravet på strukturomvandling och nedläggning av icke konkurrenskraftiga företag. Detta kunde hanteras så
länge ekonomin befann sig i snabb tillväxt.
Efterhand hårdnade emellertid den internationella konkurrensen, samtidigt som omvandlingstrycket kom att berö1·a allt större
delar av industrin. Det var inte längre bara
tekoindustrin som var i svårigheter utan
även varven, stålindustrin och metallmanufakturindustrin fick problem. Samtidigt som
kravet på anpassning sålunda ökade, försvagades förmågan och viljan till anpassning.
taten gick av sysselsättningsskäl allt oftare
in med selektiva stödåtgärder för att hålla
företag under armarna. Detta har lett till att
ett stort behov av strukturomvandling har
ackumulerats i framför allt basindustrierna
men också i andra branscher.
239
Svensk industri ännu tekniskt ledande
Har svenska företag halkat efter i den tekniska utvecklingen? För att få en uppfattning om detta genomfördes en enkätundersökning där en fråga just gällde hur de ledande svenska företagen legat till i tekniskt
avseende i förhållande till sina främsta konkurrenter under efterkrigstiden. Svaren var
i stort sett entydiga: De svenska producenterna har på nästan alla de områden undersökningen omfattade antingen bibehållit en
framskjuten teknisk ställning eller hämtat in
de främsta konkurrenternas försprång. De
enda viktiga undantagen var stålindustri och
varv. Det förefaller därför som om den
svenska industl”ins konkurrensproblem inte
kan förklaras med att de främsta svenska
företagen förlorat ett tekniskt ledarskap på
de produkter de tillverkar i dag.
Svensk industri har nått sin höga tekniska
nivå till största delen utan att lämna några
egna betydande bidrag till den teknologiska
utvecklingen under efterkrigstiden. Viktiga
undantag finns men de är inte många. Styrkan har i stället varit förmågan att tillämpa,
vidareutveckla och kommersiellt utnyttja
teknologi som förvärvats utifrån. En förutsättning för detta har varit den höga svenska
utbildningsnivån.
Om vi fortfarande är tekniskt ledande har
dock en rad faktorer samverkat till att göra
ledarställningen mindre värd och mer utsatt
än tidigare. Intervjuer med tolv ledande
storföretag gav alla vid hanelen att den internationella konkurren en blivit allt. hårdare.
Fler länder har nått i stort sett samma tekniska nivå som Sverige. skillnaderna mellan
dessa länder och ett ökande antal ”andra
240
rangens” konkurrenter har starkt utjämnats.
Tekniskt kunnande sprids dessutom allt
snabbare till nya konkurrenter, bl a i de s k
NIC-länderna ( ewly lndustrialized Countries). Priser och kostnader som konkurrensmedel har därför kommit att träda i förgrunden på ett helt annat sätt än tidigare till
fördel för våra konkurrenter.
Dessutom förefaller de svenska företagen
få betala ett högt pris för att behålla sin
framskjutna position genom att de tvingas
till en mycket långt driven specialisering.
Framför allt under 70-talets krisår har man i
stor utsträckning koncentrerat verksamheten till det egentliga kompetensområdet och
skurit bort verksamheter vid sidan av detta.
Företagens allt svagare finansiella ställning
torde ha bidragit till denna defensiva strategi. Man har därigenom vunnit i kompetens
och konkurrenskraft på det egna området
men samtidigt frånhänt sig kompetens på
andra, som på längre sikt kanske skulle ha
gett väsentliga möjligheter.
Inte den första krisen
Den kris Sverige har upplevt på 70-talet är
inte den första och inte heller den mest dramatiska i vår industriella erfarenhet. En
mycket djup kris inträffade i början av 20-
talet. Dess mest karakteristiska inslag var ett
fall i prisnivån på mer än 50% under ett år.
Krisen innehöll också betydande strukturella inslag i samband med industrins anpassning till fredsförhållanden. 30-talets djupgå-
ende kris rörde sig dock i allt väsentligt om
en utifrån kommande depression som innebar små strukturproblem för Sveriges del.
70-talets kris kan till stora delar sägas utgö-
ra en kombination av en internationell lågkonjunktur av samma typ som på 30-talet
och strukturproblem liknande 20-talets. Dagens problembranscher är emellertid inte
bara som då stålindustrin utan omfattar också varv, gruvor, tekoindustrin och delar av
skogsindustrin. l alla dessa branscher finns
på 70-talet ett betydande behov av att avveckla gamla anläggningar. l vårt ekonomiska
system har dock under efterkrigstiden
byggts in en rad tröghetsfaktorer. Situationen har på 70-talet dessutom förvärrats av
en ekonomisk politik som siktat till att bevara just den industristruktur som enligt studien är en av krisens huvudorsaker. Mycket
har därigenom undvikits av det stora lidande som karakteriserade 20- och 30-talskriserna med arbetslöshetstal på 30% och enorma förluster för kapitalägarna. Vi får emellertid betala ett pris för detta i form av vä-
sentligt försämrad anpassningsförmåga. Under de tidigare kriserna skedde en i det närmaste hänsynslös anpassning till ändrade
prissignaler. Det gav på samma gång en stor
styrka i konjunkturuppgångarna. I den nuvarande krisen har anpassningen i stort sen
uteblivit. Vilken effekt detta kan komma att
få i en konjunkturuppgång är det för tidigt
att yttra sig om.
Företagens finansiella svaghet inför den
senaste krisen gör också att denna fått en
delvis annan karaktär än de tidigare. En av
marknadskrafterna helt styrd utslagning a1
kapital skulle vid dagens lönsamhets- och soliditetstal ha fått lika katastrofala följder som
den fick i 20-talskrisen. Staten har därför
gått in med omfattande stödåtgärder i form
av subventioner, kreditgarantier, mjuka lån
etc. De har kommit att ersätta det skyddsnät
som en hög soliditet kan ge. De är dock inte
alls marknadsstyrda och förrycker konkurrenssituationen även för de livskraftiga företagen.
Lär av historien
Det internationella konjunkturbakslaget
1974, en misslyckad svensk stabiliseringspohuk som syftade till att hoppa över lågkonjunkturen och ett kostnadsdrivande löneavtall975 är kortsiktiga faktorer som spelat en
avgörande roll för 70-talskrisens djup och
långvarighet. En central tes i utredningen är
emellertid att det därutöver finns betydande
inslag som har sina rötter långt tillbaka i
tiden. Dit hör våra basindustriers försvagade
ställning, vår mer utsatta tekniska position,
industrins finansiella försvagning samt den
försämrade anpassningsförmågan till en
hårdnande internationell konkurrens. Dessa
långsiktiga faktorer har bäddat för en kris
som de kortsiktiga gjort akut.
Samtidigt har dessa kortsiktiga faktorer
ytterligare försvårat en anpassning till förändrade förutsättningar, som förr eller senare måste ske. En anpassning till industrins
förändrarle förutsättningar måste ofrånkomligen förr eller senare ske, antingen genom sänkta anspråk på vår framtida levnadsstandard eller genom en snabbare omvandling. De kortsiktiga åtgärder som vidtagits under 70-talet försvårar denna anpassning. Den ekonomiska politikens obestridliga framgångar på sysselsättningsområdet
får inte helt överskugga att den är förenad
med stora risker. Om Sverige även i fortsätt- 241
ningen skall kunna tillhöra världens rikaste
nationer kan vi i det långa loppet inte kosta
på oss en ekonomisk politik som riskerar att
förvandla stora delar av industrin till beredskapsjobb. För att hindra en sådan utveckling måste vi redan i den konjunkturuppgång som inleddes för mer än ett halvår
sedan avveckla det mesta av subventionspolitiken. Detta har länge sagts vara ett mål men
mycket tyder på att ord inte åtföljs av handling delvis på grund av att de kortsiktiga
målen skymmer de långsiktiga. Staten satsar
sålunda mer än l mrd på att rädda Södra
Skogsägarna och NCB samtidigt som oppositionen vill satsa ännu mer på basindustrierna trots de senaste 25 årens prissignaler.
Många av de miljarder som satsats och som
uppenbarligen kommer att satsas även i fortsättningen på en rent defensiv industripolitik borde i stället användas till att försöka
åstadkomma tillväxt och förnyelse.
Våra råvarors konkurrenskraft vacklar.
De kommer även på lång sikt att vara hörnstenar i vårt välstånd. Däremot kan vi inte
räkna med att de kommer att ge mer än
marginella bidrag till en ytterligare höjning.
Vårt tekniska försprång är hotat. Ändå är
det mänskliga kapitalet och vår tekniska
kompetens i stort sett de enda faktorer som
skulle kunna ge oss en högre levnadsstandard än omvärlden. Den fråga politikerna
måste ställa sig är hur vi bäst skall kunna ta
till vara dessa resurser. Har vi råd att exempelvis försvaga incitamenten för företagarverksamheten eller äventyra kvaliteten på
vårt utbildningsväsende i syfte att uppnå vissa politiska mål, även om dessa kan förefalla
viktiga?