Johan Norberg; Nyliberalismen är död, leve nyliberalismen


1999


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

egen omvändelse påverkar innehållet i tidningen, men påminner om att
det var den förre chefredaktören Bertil Torekull som på sin tid införde
avdelningen ”Själ och hjärta”.
”Det finns många människor
som är troende och jag hoppas att
jag har bidragit till att förstärka
Torekulls inriktning.”
Svegfors avfärdar kategoriskt att
det skulle finnas några likhetstecken mellan kristdemokrati och den
kristna tro som genomsyrar inte
bara Svegfors egna artiklar på ledarsidan. Johan Hakelius beskriver
kristdemokraterna som ”vilket parti
som helst, inte särskilt radikala, med
en outvecklad politik och en sökande attityd som vi inte har någon
anledning att bedriva kampanj mot.”
DN:s ledarredaktion har också
gett sig in i debatten om förändringen på SvD:s ledarsida. I en ledare på nyårsafton hävdade tidningen
att SvD drar i antiliberal riktning
med halvsmält värdekonservatism
och religiöst och mysticistiskt tankegods. Och när DN tar Carl Bildt i
försvar mot SvD tycker många
moderater att det är uppochnervända världen.
Svegfors själv talar om DN:s
vinstintresse och att det handlar om
att locka över moderata läsare. Att
döma av uttalanden från moderater
i riksdagsgruppen har DN också i
viss utsträckning lyckats med det.
PÅDRIVARE OCH MOTVIKT
”Det är inte bara partiledningen som
är kritisk mot Svenskans ledarsida”,
säger till exempel riksdagsledamoten Fredrik Reinfeldt, som tycker att
ledarsidan förlorat i kvalitet, att den
är ideologiskt spretig, för hurtig och
alldeles för personfixerad.
DN-prenumeranten OlofEhrenkrona förklarar varför: ”Under 90-
talet har DN släppt vänsterliberalismen och blivit företrädare för en
mer marknadsekonomisk och rationalistisk filosofi.”
Men det finns också de som uppskattar SvD:s ledarsida för dess puls,
goda humör och jävlar anamma.
Sammanfattningsvis är omdömet
om SvD:s ledarsida emellertid att
den är rörig och förvirrad.
Nyliberalismen är död,
leve nyliberalismen av Johan Norberg
E
TT SPÖKE GÅR RUNT Europa – nyliberalismens
spöke. Alla det gamla
Europas makter har förbundit sig till en helig
hetsjakt mot detta spöke. Var finns
det oppositionsparti, som inte av sina
regerande motståndare utskrikes som
nyliberalt? Var finns det oppositionsparti, som inte mot de mer avancerade oppositionsmännen såväl som
mot sina reaktionära motståndare
slungat tillbaka den brännmärkande
beskyllningen för nyliberalism?
Så kan en aktuell variation på ett
klassiskt tema låta. Och den slutsats
som Marx och Engels 1847 drog om
kommunismen gäller idag lika mycket för nyliberalismen: den erkänns
redan av alla europeiska makter som
en makt. Ja, den är mer än så, kulturvänstern menar att nyliberalismen
styr världen efter murens fall.
Alla talar om nyliberalismen, och
allt dåligt är nyliberalism. Det har
blivit ett samlingsnamn för allting
som socialister, miljövänner eller
konservativa ser som avarter i det
moderna samhället: egoism, ekonomiska hänsyn, sociala klyftor, storföretag, kulturupplösning, McDonalds, TV-reklam, miljöförstöring,
droger, osv. På så vis bringar man
ordning i ett kaotiskt händelseför- ”Vi ska vara både pådrivare och
motvikt, det finns ett drag av andlig
sköka i tidningen”, säger Mats Svegfors.
Det är väl inte att förvåna sig
över att det förändrade partipolitiska landskapet med ett näst intill
utraderat folkparti, ett moderat parti
som står och stampar, och ett kristdemokratiskt parti som vuxit dramatiskt har bidragit till en annorlunda politisk diskussion, som också
sätter sina spår på ledarsidorna. Men
man ska inte glömma bort att moderaternas båda tanketraditioner liberalismen och konservatismen har
haft sina företrädare på SvD:s ledarsida under många år. Under 80-talet
dominerade en tydlig liberal kurs
som fortfarande ligger fast. Nu tycks
det som om liberalismen är på väg
att förenas med en mer värdekonservativ riktning och att vägen dithän kantas med konflikter. Samt ett
och annat förbryllande vägmärke.
Helena Östman (helena.ostman- @telia.com) är journalist, bland annat f d
medarbetare i SvD.
lopp, och ser en stark kraft bakom
resultaten av miljarder människors
okaordinerade handlingar. Nyliberalismen ligger bakom det. För vissa
en konspirationsteori av välkänt slag,
för andra en genuin och orolig
önskan om sammanhang där inga
finns.
Och vilken politiker som helst
kan smädas med namnet nyliberal,
inte bara partiella liberaliserare som
Bildt och Thatcher, utan även tyranner
som Pinochet eller Deng Xiao Ping.
Bara de på något vis tar ekonomiska
hänsyn i sin politik. Sedan spelar det
ingen roll vilka hänsyn de tar, om
man är skattesänkare och bidragshöjare som Reagan, eller en skattehöjare och bidragssänkare som den
tidige Göran Persson.
Allt fast förflyktigas när vi talar
om nyliberalism.
r::
Q.J
EV)
jSvensk Tidskrift !1999,nr 2jf.m
s::
QJ
EV)
.._
Q)
O’l
o
o
Q)
”’O
~
DÖD OCH ÅTERUPPSTÅNDEN
Det enda som är säkert med nyliberalismen är att den är död. Den dödförklaras om och om igen. När jag
under min lägstadietid hittade en
gulnande tidning i mina föräldrars
skräpförråd läste jag min första artikel om politik. Detta var i början av
80-talet och tidningen var ett par år
gammal. Artikeln förklarade att
moderaternas senaste ideprogram
bevisade att något som hette nyliberalism var dött. Det måste ha skett
direkt efter att begreppet nyliberalism hade myntats. Och när Olof
Palme hade slagit tillbaka Ulf Adelsohns attack mot knatteidrotten 1985
var nyliberalismen verkligen död.
Sedan dess har Ingvar Carlsson
och Aftonbladets ledarsida dödförklarat nyliberalismen efter varje riksdagsval.
Pl:s Obs Kulturkvarten har
under våren fört en debatt, där frå-
gan har varit: är nyliberalismen död?
Debattens vågor har gått höga mellan dem som utropar: ”Ja, äntligen
är den död!”, och de som replikerar
”Nej, tyvärr inte ännu, men snart.”
I vilken mening är nyliberalismen död? Liberala lösningar praktiseras idag mer än förr, liberalismen
har en starkare akademisk ställning
FJ’a lSvensk Tidskrift 11999, nr zl
än tidigare, det finns fler intressanta
nyliberala författare och teoretiker
än någonsin, och folket är mer förtjust i marknadsekonomi och frihet
än på mycket länge. Vad är det i så
fall som har kolat vippen?
När nyliberalism inte används
som synonym till elak eller dålig
används ordet på två olika vis. Det
ena är som synonym tillliberalism i
ordets bredaste mening, d v s alla
som ansluter sig till demokratiska
fri- och rättigheter och någon form
av marknadsekonomi, och är emot
kollektivism och planekonomi.
Denna ”breda” nyliberalism kan
inkludera alla från Kjell-Olof Feldt,
över Carl Bildt och Ronald Reagan,
till Frihetsfronten.
Men ofta används begreppet specifikt för den mer renodlade klassiska liberalismen, laissez-faire eller
libertarianism. Nyliberalism handlar i så fall om fullständig individuell frihet, oreglerad kapitalism och
minimal stat, och bara tänkare av
Milton Friedmans, Robert Nazieks
och Ayn Rands slag platsar i denna
”smala” nyliberala kategori.
FIFFIGT SPRÅKBRUK
Det fiffiga med vänsterns bruk av
begreppet nyliberalism är att det inte
är fixerat vid någon av dessa betydelser, utan växlar mellan dem. Därför
kan de hävda att världen är nyliberal
(i den breda meningen), demokratin
breder ut sig och planekonomierna
har avvecklats, välfärdsstaten reformeras fläckvis, och budgetbalans och
inflationsbekämpning är angelägna
politiska mål.
Samtidigt kan politiker och
debattörer med jämna mellanrum
notera att de flesta inte alls är
anhängare av nyliberalism i den
smalare meningen. Institutioner som
representerar dagens konsensus, och
i vänsterns ögon är ultraliberala, som
EU, IMF, OECD, Världsbanken, är
ofta byggda kring ideer om angelägna interventionistiska uppgifter för
politiken. Den vakne vänsterdebattören kan då påpeka t ex att ”till och
med” OECD är emot nyliberalismen
och t ex vill se stora statliga infrastruktursatsningar. Det blir då
omgående ett argument för att nyliberalismen är på väg att dö ut, och
att inte ens dess forna företrädare
omhuldar den.
Egentligen är konstaterandet
irrelevant för dagspolitiken. Om
man översätter ett resonemang av
detta slag till begriplig svenska skulle det innebära: ”Västvärlden är socialliberal, men eftersom inte ens dess
försvarare (t ex OECD) tror på libertarianism, så måste den socialliberala västvärlden bli mer socialistisk.”
D v s det blir nonsens. Men med
mirakelbegreppet nyliberalism lyder
meningen i stället: ”Västvärlden är
nyliberal, men eftersom dess försvarare (t ex OECD) inte längre tror på
nyliberalismen måste den nyliberala
västvärlden bli mer socialistisk.” Och
med en gång har vi i alla fall något
som liknar ett argument
utan att vara det.
Med denna ”blandabort-begreppen-metod”
några ytterligare dödförklaringar.
Om chefredaktören för en stor
högertidning får frågan om han är
nyliberal, och säger nej kan det
betraktas som ett tecken på att nyliberalismen är död, trots att han
aldrig har kallat sig nyliberal.
Termen nyliberalism i dess
moderna mening uppstod i Sverige i
samband med översättningen av
Henri Lepages Imorgon kapitalism
1980. Lepages nya liberalism blev
”Om chefredaktören för en
kan man sedan hitta på
egna pseudoparadoxer: stor högertidning får frågan om
han är nyliberal, och säger nej
gade en politisk agenda som låg ljusår från den svenska välfärdsstaten.
Nyliberalismen fick rykte om sig att
vara verklighetsfrånvänd.
ETT PR-PROBLEM
MED MÖJLIGHETER
Det lever kvar. När Lars Leijonborg
skriver bok nämner han den svenske
1700-talsliberalen Anders Chydenius. Och Leijonborg frågar med sina
1900-talstermer om Chydenius var
nyliberal eller socialliberal.
Han refererar Chydenius
ultraliberala insatser för fri
ekonomi, individuella rättigheter och tryck- och religionsfrihet. Men Leijonborg
tycks ändå mena att Chydenius var socialliberal. Varför?
”Världen är nyliberal, men
det finns nästan inga nyliberaler.” Eftersom begreppet nyliberal syftar på två
olika saker i samma mening
blir det lika lite en paradox
som att säga att: ”Alla äter
kan det betraktas som ett tecken
För att han liberaliserade bl a
för att de fattiga skulle få lika
rättigheter och genom marknaden få drägliga levnadsför-på att nyliberalismen är död, trots
äpplen, men det finns ju
nästan inga päron.” Men
tro mig, det funkar, det är
nämligen precis den slutsats som de flesta Obsdebattörer nådde fram till. Och om
det inte finns några nyliberaler i en
nyliberal värld måste det vara en
ljusskygg elit högt över folket som
har dikterat de nyliberala kraven och
följaktligen sätter demokratin ur
spel. (Detta stycke är centralt. Läs
om det igen, kära läsare!)
INGEN VILL VARA NYLIBERAL
En bonus är att nästan ingen av dem
som kallas nyliberaler föredrar att
själva kalla sig det. Liberalkonservativa, socialliberaler, laissez-faire-liberaler, klassiska liberaler, libertarianer
– eller vad de nu är- föredrar ofta
att kalla sig just det, i stället för att
plocka upp en obestämbar term som
snarast är ett invektiv. Det innebär
att det är tacksamt att hoppa på nyliberalismen. Ingen kommer till dess
försvar, för få känner sig träffade.
Och det kan utnyttjas för att veva
att han aldrig har kallat sig
nyliberal.”
kort och gott nyliberalism. Och när
boken debatterades i spalterna blev
det nya ordet snabbt etablerat. Liberalismen hade ju redan fått ett uppsving, Milton Friedmans nobelpris
1976 hade gjort socialister röda av
ilska. Ideerna fanns där, och då vill
man gärna etikettera dem. Liberalism lät för vagt och mestrevligt, men
i ordet nyliberalism hittade vänstern
ett ord som var offensivt och aggressivt. Det lät lite lätt elakt, som nybrutal ungefär.
Dessutom kom ordet genom dess
teoretisk-lepageska ursprung att
associeras med en akademisk och
abstrakt syn på ideer och samhälle,
som till synes hade föga med människors vardag att göra. Det var inte
i politiska program, utan i forskarrapporter som termen myntades.
Ekonomiska modeller och aprioriska rättighetsresonemang rättfärdihållanden. Man är alltså inte
nyliberal om man har människovänliga anledningar att
genomföra nyliberala reformer, utan bara om man gör
det utan anledning eller med
elaka intentioner. Enligt folkpartiets
ledare är man riktigt liberal bara om
man är ond, och om man är liberal
och snäll så är man inte riktigt liberal. Det kan man kalla ett PR-problem.
Det ger däremot PR-möjligheter
till varje person som lanserar sig som
anti-nyliberaL En kategori mörkt
konservativa skribenter som t ex
Jonas De Geer och Per-Olof Bolander kan skapa en position i debatten
helt enkelt för att de från en högerposition angriper nyliberalismen för
ekonomism och individualism. Om
de presenterade sina egna ideer skulle många goda demokrater vrida på
sig och tro att renässansen och upplysningen bara hände för vissa. Men
de är ju inte med i debatten för vad
de är, utan för vad de inte är, d v s
nyliberaler. Samma faktum gör varje
borgerlig person- från chefredaktö-
c:
Q)
E
~
ro
:l..
Q)
.c
._
Q)
O”l
o
o
Q)
-c
1–1
JSvensk Tidskrift 11999,nr 2Jf.D
”’C
o~
a.
C’O
o.
o
”-
::J
UJ
ren till kommunalpolitikern- medveten om att han enkelt kan inhösta
beröm och glädje från mitten och
från vänster genom att uttala några
till intet förpliktande fraser om nyliberalismens brutalitet och verklighetsfrånvändhet.
Så är det alltså. Nyliberalismen
är en abstrakt och osympatisk ideologi. Det lönar sig att hoppa på den
eftersom ingen svarar. Och eftersom
iden är död behöver man inte ta upp
dess argument till granskning, det
räcker att oja sig över den egoistiska
människosyn som den bygger på.
Men nyliberalismen återuppstår
också, om och om igen- och framstår på nytt som ett hot mot välfärd
och biblioteksfilialer. Man kan tycka
att det är ett tecken på att dödförklaringen var felaktig, men det är
egentligen en nödvändig del av processen.
Nyliberalismen är ett högerspöke
som behövs för att skrämma väljare
till valurnorna, och man belönar
deras goda val genom att slå ihjäl
nyliberalismen. Men för att behålla
sitt existensberättigande måste man
ju ha ett främmande hot kvar, så
Stora förväntningar på Prodi
av Johnny Munkhammar
A
TT DEN GAMLA kommissionen föll är, som
många hävdat, inte ett
underbetyg åt EU.
Tvärtom visar det att
systemet fungerar väl. Trots stark
och ofta berättigad kritik om bristande öppenhet och möjligheter till
granskning fanns tillräckligt av den
varan för att fälla Santer-kommissionen. Samtidigt var de skäl som
tvingade den att avgå endast utlö-
sande faktorer.
Santers kommission var i mångt
och mycket en besvikelse. Som en
kontrast till den föregående Delorskommissionen fastnade den i sin
egen byråkrati, interna stridigheter
och brist på ork, ideer och vilja. Frå-
gan som nu indirekt ställs är om den
blivande ordföranden i ”millenniekommissionen”, Rornano Prodi,
kommer att kunna leda kommissionen och EU in i en ny era av optimism och beslutsamhet. Ganska
mycket tyder på det.
PÅ VÄG UPPÅT
De institutionella förändringar som
följer av Amsterdamfördraget, som
trädde i kraft den första maj, stärker
möjligheterna till effektivitet och
handling. Förutom att parlamentet
stärks avsevärt – och därmed det
”demokratiska underskottet” kraftigt
minskar – får ordföranden i kommissionen större inflytande. Han är
inte bara en person i en grupp som
råkar vara dess ordförande, utan ledare av en grupp vars sammansättning
han i högsta grad påverkar. De övriga
kommissionärerna ska passa in i den
allmänna inriktning på arbetet som
ordföranden tidigare har stakat ut. Så
har Prodi också meddelat att han vill
ha politiker som är på väg uppåt i karriären och inte nedåt. Han har också
önskat att medlemsländerna nominerar flera kandidater, så han kan välja.
Kommissionsordförandens roll
blir alltså viktigare och hans möjligheter blir större. Efter Santer-besvikelsen är förväntningarna i Bryssel
– och säkert på andra platser- riktigt stora. Prodi har ägnat de senaste veckorna åt att framträda inför
viktiga EU-aktörer och presentera de
ideer han ägnade veckorna dessförinnan åt att utforma. Vilka steg kan
en ny kommission föreslå, som kan
f.m l Svensk Tidskrift 11999, nr 2l
man skakar liv i liket för att slå ihjäl
det igen. Nyliberalismen är som asagudarnas goda gris Särimner. Man
kan slakta den med vällust, bara för
att man vet att den återuppstår i
morgon igen. Annars skulle man ju
inte kunna slakta den nästa kväll
igen, och igen, och igen.
Ryktet om nyliberalismens död
må vara överdrivet, men hugade
begravningsentreprenörer lär se till
att det fortsätter surra länge till.
Johan Norberg Uohan@heureka.org)
är idehistoriker och författare.
mäta sig med Delorstidens inre
marknad, GUSP och EMU?
FEDERALISTISK AMBITION
Redan i början av april var riktningen tydlig. Prodi gjorde på ett möte i
Bryssel klart att han inte tänker leda
någon tillfällig interimskommission,
utan endast en millenniekommission
som leder EU in i nästa sekel. Ett skäl
för honom att vänta med utformandet av den nya kommissionen till
efter valet till Europaparlamentet är
att Prodi vill se om det blir borgerlig
majoritet där. Då kan han mer ta
hänsyn till kompetens än partifärg i
valet av kommissionärer – vilket
annars, med ”det röda Europa”, riskerar bli komplicerat. Vidare bör
kommissionen inte bara få lägga förslag som berör enskilda rättsakter
utan också hela program- samt vara
en jämbördig, trovärdig samtalspartner med ministerrådet, påpekade Prodi. Det vill säga i klartext en
mycket mer regeringslik kommission
än någonsin tidigare.
Den federalistiska inriktningen
blev ännu klarare vid hans framträ-
dande vid det informella ED-toppmötet den 14 april i Bryssel. Såväl
Europaskeptiker som entusiaster
hade likartade tolkningar av framträdandet: Prodi skissade på Europas Förenta Stater. Både till inne-