Print Friendly

Johan Myhrman; Engman och inflationen

Av Redaktionen | 31 december 1980


1980


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

JOHAN MYHRMAN:
Engman och inflationen
Svensk Tidskrift har bett professorJohan
Myhrman vid Handelshögskolan i Stockholm att
kommentera Hans Engmans artikel. Han avvisar
forklaringen att inflationen bottnar i tillväxten
av eurodollarmarknaden och de multinationella
foretagens ökning.
Hans Engman har skrivit en uppsats om olika
inflationsförklaringar. Han tar upp både konventionella och okonventionella förklaringar.
Det utmärkande för Engmans egen inställning
är att han själv valt att ställa sig bakom de
okonventionella förklaringarna. Hans tes är att
inflationen beror på det internationella storkapitalet i form av multinationella företag och
internationella storbanker. Låt oss närmare
granska de argument han anför för att motivera
sin ståndpunkt.
Först ett klarläggande av pedagogisk natur.
Vad vi är intresserade av att kunna förklara är
inflationsprocessen, dvs den från år till år fortlöpande stegringen av den allmänna prisnivån
och variationerna i denna inflationstakt. Det är
viktigt att skilja denna från enstaka höjningar
av prisnivån ett visst år. Dessa uppkommer
vanligen vid en plötsligt inträffande knapphet
på en viss vara som har stor betydelse för hela
landets ekonomi. Oljeprishöjningen är ett gott
exempel på detta och förr i världen var missväxt en likadan företeelse.
Poängen med detta är att en höjning av prisnivån på olja ett visst år, t ex 1974, leder till
högre priser det året jämfört med året innan
och därmed till ökad inflation just år 1974. Det
förklarar ingenting av inflationsprocessen i allmänhet vare sig i början av 1970-talet eller
1975 (vissa eftersläpningseffekter kan göra sig
gällande år 1975), 1976, 1977 och 1978.
En förutsättning för att bygga den allmänna
inflationsförklaringen på sådana prisnivåhöjningar är att dessa inträffar varje år. Nu vet vi
ju att så inte varit fallet. Men även om så skulle
vara fallet är detta inte tillräckligt för att förklara den observerade inflationsprocessen. För att
396
den skall kunna fortgå krävs att efterfrågesidan
ökar i takt med prisstegringarna. Vi behöver
således i alla fall till slut en förklaring från
efterfrågesidan (penningmängden) for att forstå inflationsprocessen . Knapphetsinflation
kan således avfärdas som allmän inflationsteori, men bör hållas i minnet for fOrklaringen
av vissa enstaka år.
Vilken är Engmans motivering for att MNF
ligger bakom inflationen? Han synes anse att
det for dessa företag ”krävs” stora investeringar, att de därfor sätter priserna allt högre och
väljer produkter med stor vinstmarginal. För
mig låter detta fcirbryllande. Att foretag forsöker få så stor vinst som möjligt genom val av
produkter och prispolitik är väl inget nytt och
räcker inte långt som inflationsforklaring.
Dessutom lär man sig tidigt i nationalekonomi
att fOretagen inte sätter sitt pris precis var de
behagar. Även om de är monopolister sätter de
inte priset var som helst utan vid den nivå som
ger hög vinst, givet efterfrågan. Om man sätter
priset alltfor högt på Coca-Cola kan det hända
att människorna slutar dricka Coca-Cola och·
då blir inte vinsterna större än noll.
Dessutom råkar man in i en annan svårighet
med denna forklaring. Om inflationen beror på
makten hos de multinationella foretagen måste
variationer i inflationstakten bero på variationer i makten. Menar således Hans Engman att
de multinationella foretagens makt ökade
starkt 1969-70, minskade 1971-72, ökade
åter starkt 1973 får att sedan få uppleva raset
under 1975 och 1976? Är det också sant att
deras makt är betydande i England, Frankrike
och l talien, ganska obetydlig i Västtyskland
och nästan helt obefintlig i Schweiz?
Eorodollarmarknaden
Det andra elementet i Engmans inflationsteorier är eurodollarmarknaden. Förekomsten av
denna marknad och dess snabba tillväxt har
lett många till att se ett samband mellan denna
expansion och den (ökade(?)) internationella
inflationen. Engman ansluter sig tydligen till
dessa tankegångar och han säger uttryckligen:
” Det senaste årtiondets höga internationella
inflationtian är en foljd av de internationella
storbankernas verksamhet som genom sin helt
okontrollerade internationella kreditgivning
skapar krediter (pengar) i en sådan omfattning
att inflation blir foljden” .
Tankegången är tydligen att genom t ex en
överströmning av dollartillgodohavanden från
USA-banker till eurodollarkonton initieras en
kreditexpansionsprocess på eurodollarmarknaden via en penningmultiplikator av lärobokstyp. Resultatet skulle bli en stor ökning av
världspenningmängden med åtföljande ökning
av världsinflationen. Det måste gå till på detta
sätt for eurodollarbankerna kan inte ”trycka
nya sedlar” , det kan endast centralbankerna.
Denna kreditexpansionsforklaring synes
emellertid enligt senare års forskningsresultat
inte vara i överensstämmelse med verkligheten.
Dessa resultat tyder nämligen på att denna
multiplikator endast är obetydligt större än l.
(Se McKinnon, R (1979), Money in International Exchange) . Eurodollarmarknaden kan
med andra ord inte åstadkomma någon på
egen hand genomford kreditexpansion.
En annan faktor som talar emot ett sådant
här samband är det forhållandet att flertalet
stora länder haft rörliga växelkurser gentemot
varandra sedan 1973. Detta betyder att i princip är deras penningmarknader åtskilda i den
meningen att överskott och underskott inte utjämnas genom att pengar strömmar från det
ena landet till det andra. I stället ändras växelkursen tills jämvikt uppnås. Detta betyder också att för de länder som har rörliga växelkurser
ligger ansvaret för landets inflationstakt i huvudsak hos dem själva. Det betyder att nationerna redan har initiativet. Om de sedan förmår använda det på rätt sätt är en annan sak.
Det är inte så konstigt att Engman försöker
397
hävda att hans förklaringar inte har något gemensamt med en monetaristisk förklaring. Efter att ha utnämnt monetarismen till en konservativ teori (vilket den inte är i sin rena form) är
det nog naturligt om han till varje pris vill
undvika att ansluta sig till denna teori. Enligt
min mening är det dock uppenbart att om Engmans teori om eurodollarmarknaden (se citat)
vore riktig så måste han klassificeras som
monetarist.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner