Print Friendly

Johan Hjertqvist; Bakom det ovala rummet

Av Redaktionen | 31 december 1997


1997


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

JOHAN HJER TQVI ST:
Bakom det ova la rummet
H
östen 1994 framstod
president Bill Clinton
som en på förhand
slagen man. De neofundamentalistiska republikanerna
under ledning av Newt Gingrich sopade banan med demokraterna i mellanvalen till kongressen. Genom majoritet i såväl senaten som representanthuset kunde Gingrich diktera
den politiska dagordningen. Att
Clinton skulle förlora presidentvalet
1996 var närmast en självklarhet.
Två år senare var bilden starkt förändrad. Clinton var återvald med en
historiskt bred marginal. Republikanernas presidentkandidat Bob Dole
gjorde en svag kampanj. Gingrich
hade fatt se sin ställning kraftigt försvagad. Att republikanerna fortfarande bevarade en krympt majoritet i
kongressen framstod som mindre bekymmersamt ur presidentens perspektiv. Han hade- vilket kanske var
den vid sidan av återvalet mest betydelsefulla landvinningen – lärt sig behärska kongressen och i hög grad
neutralisera motståndarnas numerära
övertag.
En stor del av förtjänsten kan tillskrivas Clintons politiske rådgivare,
den politiske konsulten Dick Morris.
Kort tid före presidentvalet 1996
tvingades Morris avgå efter en affar
med en lyxprostituerad, som främst
tycks ha spelat rollen som åhörare,
som Morris velat briljera inför. Om
hans eget fall far vi inte veta så mycket i hans skildring av samarbetet med
Clinton. Däremot så mycket mer om
arbetet bakom återupplivningen av
Clinton och presidentvalskampanjen
1996.
Gammal relation till Clinton
Morris skapade sig en unik ställning
som rådgivare. Clinton gör själv i boken jämförelsen med Franklin Roosevelts högra hand Harry Hopkins
(som också fick avgå p g a kvinnoaffarer). Morris, som sedan 1970 arbetat som politisk konsult för främst reBehind the oval office – Winning the Presidency in the nineties,
Dick Morris, Random House, 1997.
36
SVENSK T!DSKRIFT
publikanska kongresskandidater och
guvernörer, började sin Vita Huskarriär med begränsade opinionsundersökande uppdrag. Han hade då en
gammal relation till Bill Clinton, som
han hjälpt att bli guvernör i Arkansas.
Närmast traditionsenligt motarbetades han länge av presidentens stora
stab, som såg sin position hotad av
denne professionella utböling (som
inte ens var demokrat, även om detta
inte tycks ha varit någon av de tyngre invändningarna). Enligt Morris är
en av Clintons svaga punkter överdriven lojalitet mot medarbetare.
Följaktligen bemannades presidentens stab av samma rådgivare som var
medskyldiga till demokraternas svaga
valinsats 1994.
Den beskrivning vi far är Morris
egen, även om den ofta bekräftas genom citat av makarna Clinton och
andra källor. Det är inte säkert att de
stabschefer – Leon Panetta, George
Stephanopoulus, Harold lekes m fl –
som fick sin ställning underminerad
av Morris skulle beskriva maktspelet
på samma sätt. Det tog också ett år av
”infighting” innan Morris, Clinton
och staben fann en fungerande arbetsfördelning. I praktiken fungerade
Dick Morris under större delen av
1996 som presidentens personliga
rådgivare, med direkt och daglig acces till Clinton. Det var presidenten
som vidarebefordrade Morris fårslag
till medarbetarna, vilket gav dem en
annan dignitet än om de kommit från
konsultens mun.
Morris insatser och speciella ställning fårblev länge okänd får omvärlden och Washingtons grävande
massmedier. Därefter blev uppmärksamheten desto större – t ex ett omslag på Time Magazine där Morris satt
på presidentens axel och viskade i
hans öra.
Från underläge till överläge
Framfår allt kan Dick Morris peka på
fakta under sin tid som rådgivare.
Mycket tack vare hans insatser vände
Clinton ett tillsynes hopplöst underläge till kraftigt överläge. Han gick
från håglöshet och kvartalspolitik till
offensiv med tydliga, långsiktiga mål
(där ett – en bred uppgörelse om
budgetbalans – infriats genom kongressbesluten sommaren 1997).
Hur såg då Morris-Clinton-receptet ut, som redan ett år före presidentvalet skaffat den sittande presidenten – som det visade sig – ointaglig ställning i opinionen? Morris
pekar främst på följande faktorer (till
vilka rätteligen bör läggas den gynsarnma ekonomiska utvecklingen i
USA).
Kunskapsövertag-hela ”återupplivningen” av Clinton byggde på ständiga och omfattande opinionsundersökningar, som gav Morris överlägsen kunskap om väljamas uppfattning. Clinton är mycket beroende av
detta slags underlag, framgår av boken. Inte får att opportunistiskt välja
en populär ståndpunkt utan får att
urskilja vilka argument som är effektiva när det gäller att påverka opinionen i önskad riktning.
Djup kunskap om väljarattityder
fåranledde Morris att starta marknadsfåringen av presidenten via köpt
TV-tid mycket tidigt. Dittills hade
den etablerade kampanjvisdomen
sagt att väljama snabbt glömmer och
att dyr TV-tid därfår borde sparas till
slutspurten. När utmanaren Bob
Dole drog igång sin TV-reklam hade
Clintons budskap trummats in sedan
ett och ett halvt år och fårtog mycket av den republikanska effekten.
Morris visar samtidigt att konserverad gröt inte kan säljas med mördande reklam: aldrig så påkostade kampanjer är bortkastade om det inte
finns en grundläggande trovärdighet i
budskapet.
Övertygelse – inte plånbok
Denna intensiva fårbearbetning var
nödvändig också får att möta kritiken mot Clintons person (Whitewater, kvinnoaffårer m m). Morris
budord är att väljama anser att ”framgångar i ämbetet väger tyngre än privata förhållande”. Den kraftiga uppgången i Clintons popularitet kan
också tolkas som att minskad arbetslöshet, bekämpning av brottsligheten och bättre studiefinansiering mer
än väl uppvägde påstådda karaktärsbrister.
SVENSK TIDSKRIFT
Värdebaserade budskap – Morris
hävdar att amerikanen röstar efter
övertygelse, inte utifrån den egna
plånboken fårutsatt att nyttan av t ex
offentliga insatser klart kan dokumenteras. Han tycks ha rätt såtillvida
att presidentens skatteförslag, som
gynnade avdrag får speciella ändarnål
(högskolestudier, köp av det fårsta
egna hemmet etc) visade sig slå ut republikanernas linje – generella skattesänkningar, som skulle ge mest i
toppen.
Försonliga budskap
Positiva personliga budskap – Morris
lyfte fram Clinton på ett personligt
sätt i all opinionsbildning (”Hello,
I’m Bill Clinton” blev en stilbildande
introduktion). Clintons budskap och
framträdanden skulle vara positiva,
fårsonliga och statsmannalika. Negativ reklam sparades får speciella, avgörande dråpslag (som när republikanernas löften om skattesänkning
kontrasterades mot utmanarens faktiska insatser i kongressen, där han
vid 900 tillfållen röstat får skattehöjningar. ”Bob Dole – 35 år av höjda
skatter”).
Bill Clinton är förmodligen en av
1900-talets slugaste och skickligaste
amerikanska politiker (läs gärna den
uppmärksammade Primary Colours,
Vintage 1996, som ger en helt osanktionerad bild av Clintons uppgång).
Hans politiska handlag och Morris’
strategiska tänkande skapade det redskap som Morris benämner ”triangulation” – d v s presidenten som det
tredje hörnet i spelet mellan minori- 37
tet och majoritet i kongressen.
Den amerikanska forfattningen ger
presidenten stor handlingsfrihet när
det gäller att skapa majoriteter i viktiga frågor. Clinton stod ofta mitt
emellan en rigid demokratisk minoritet och en fundamentalistisk majoritet. Strategin blev att plocka de
mest positiva inslagen från båda lä-
grens ståndpunkter och lansera dem
som presidentens linje (som naturligtvis var grundligt testad via opinionsundersökningar). Frågor som
sjukvårdsreformen, socialforsäkringssystemet, minimilöner och budgetbalanseringen avgjordes genom att
Clinton övergav demokraternas ”rör
inte den offentliga sektorn”-attityden
och gick Newt Gingrich och Phil
Grarnm till mötes. Rätt skött gav det
Clinton ett övertag – han framstod
som problernlösaren, kongressen fick
spela på hans villkor, republikanerna
fick nöja sig med partiella framgång- 38
ar. På område efter område avlövades
republikanerna sitt övertag och hade
infor president- och kongressvalen
”Glinton stod ofta mitt emellan en rigid
demokratisk minoritet
och en fut~damentalis?-
tisk majoritet. Strategitl blev att plocka de
mest positiva inslagen
från båda lägretzs
ståndpu11kter och lansera dem som presidentens linje. , ,
svårt att peka på särskilt imponerande
framgångar.
Behind the Oval Office är ett spännande och högintressant samtidsdokument, som även har bäring på
SVEN SK TIDSKRIFT
svenska forhållanden. Så länge det
stelbenta partiväsendet består i Sverige lär rådgivare av Dick Morris
professionella slag inte ha någon
marknad. Men visst är president
Clintons slutsats intressant: när nu
”small government” gäller bör offentliga insatser styras över från bidrag till avdrag- for pensioner, sjukforsäkring, högre studier, köp av
bostad etc. Så kan ”generell välfärdspolitik” fOrenas med ökat enskilt ansvarstagande och lägre kostnader.
Dick Morris, då? Han ger intryck
av att vara en ytterst kompetent besserwisser som säkert skapat många fiender genom att a rätt. Om han
kommer att behandlas på det sätt han
forutskickat for sin uppdragsgivare –
d v s att det viktigaste är vad man uträttar i ämbetet – lär han komma tillbaka till de stora politiska rådgivaruppdragen. Annars lär han kunna
forsörja sig som fOrfattare.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner