Print Friendly

Johan Hakelius; Rättning mittåt

Av Redaktionen | 31 december 1998


1998


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

RÄTTNING MITTÅT
JOHAN HAKELIUS
Reagan och Thatcher, Glinton och Blair. Alla har de Lyckats.
Med hemorten i sina Länders värderingsmässiga mittfåra har de drivitförnyelsepolitik.
Inför det svenska valet sökte sig moderaterna mot mitten.
Frågan är om det verkligen var mot rätt mitt?
onald Reagan var
en mittenpolitiker. Och han var
det i en alldeles
bestämd mening.
Hans enorma politiska styrka – som
framstod som obegriplig för dem som
försökte förstå honom genom att följa svenska medier, men som gjort bestående avtryck på den amerikanska
politiken – bottnade i en direktkontakt med middle-America.
Amerikanerna förstod honom och
han förstod dem. De mötte varandra
i gemensamma värderingar. Och just
detta gav Reagan ett stort manöverutrymme.
Att han fick smeknamnet ”teflonpresidenten”, med undermeningen
att ingenting besvärande fastnade vid
hans person, berodde på detta. Den
man tycker sig känna och förstå tillå-
JOHAN HAKELIUS är biträdande politisk redaktör i Svenska Dagbladet.
4
ter man fler felsteg än den man inte
identifierar sig med. Att Reagan i
ord, och delvis i handling, vågade
torgföra en radikal och utmanande
sakpolitik berodde också på att han
värderingsmässigt var en mittenpolitiker. Radikalitet skrämn1er nästan
alltid, men baseras en radikal sakpolitik på en allmänt omfattad värderingsgrund oroar den betydligt farre
betydligt mindre.
R eagan inte unik
Reagan var inte unik i detta avseende. Franklin D Roosevelt var radikal åt andra hållet, men lyckades driva igenom många av sina program,
som i sak framstår som relativt främmande för amerikanskt tänkande,
delvis med hjälp av den armod depressionen skapade, men också genom att appellera till amerikanska
mittvärderingar om kristen medkänsla och ansvar för sin nästa.
Margaret Thatcher, en annan stor
samhällsförändrare, kanaliserade
middle-Englands värderingar, födda
SVENSK TIDSKRIFT
ur en historia av sjöfarande, handel,
imperialism, pragmatism och individualism. Det retade såväl den gamla
överklassen som den nya, fackliga
överklassen som kört Storbritannien i
botten. Men det gav henne den breda brittiska mittens stöd och möjliggjorde en sakpolitik som i Sverige
beskrevs som extrem.
Bill Clinton och Tony Blair har
samma förmåga att placera sig i värderingamas mitt!ara. Clinton har utnyttjat det bl a för en förhållandevis
radikal reform av välfardssystemen.
Blair har fortfarande en sådan möjlighet, även om han ännu inte har utnyttjat den i någon större utsträckrung.
Partier som överger värderingsmitten begränsar istället sitt handlingsutrymme och sin tillväxtpotentiaL
Demokraternas problem före Clinton bestod inte minst i att de alltmer
kom att spegla värderingarna hos ett
extremliberalt östkustetablissemang.
Det gjorde dem politiskt impotenta.
Brittiska labours ”ovalbarhet” övervanns först när vänsteretablissemangets radikala värderingar ersattes med
något som överensstämde med en
betydligt mer konservativ medelbritts
uppfattning om rätt och fel, skuld
och ära, rättvisa och rimlighet.
George Bush’s snabba fall skulle kanske ha kunnat undvikas om han inte
hade utstrålat country-club snarare än
bara country.
Sveriges mitt är
andras ytterlighet
Årets svenska val har också varit en
uppvisning i mittenpolitik. Från moderaterna till vänsterpartiet har rättningen skett mittåt. Drivkraften är, i
ett public choice-perspektiv, lätt att
förstå: det är i mitten marginalväljarna finns, de som inte är säkra på sitt
partival och vars röster utser vinnaren.
Men den svenska rörelsen mot
mitten saknar de nyanser och den sofistikation som återfinns i de anglosaxiska länderna. Ingen åtskillnad
tycks ha gjorts mellan en värderingsbaserad och en sakbaserad mittenpolitik.
sakpolitikens mitt är ett relativt
begrepp. Det definieras av politisk
tradition och existerande höger- och
vänsterpoler. Ett parti som, rakt av,
förespråkade en Blairsk eller Clintonsk sakpolitik i Sverige skulle
knappast uppfattas som ett mittenparti. Till vissa delar, om än inte alltid i retoriken, skulle tvärtom ett så-
dant parti placera sig bortom moderaterna. Det gäller t ex synen på bidragssystemen och hur omfattande
reformer dessa måste genomgå.
Det omvända är naturligtvis också
sant. Ett amerikanskt eller brittiskt
parti som, likt moderaterna gjorde i
årets val, hävdade att skatteprincipen
30/50 var rimlig, skulle i såväl USA
som Storbritannien uppfattas som extremt vänsterorienterat.
Vår mitt är, i denna mening, andras
ytterlighet.
Just därför att den sakpolitiska mitten är relativ i förhållande till traditioner, etablerade system och existerande partier kan den aldrig vara en
farbar väg för partier som vill förändra. Kanske är den attraktiv om målet
är att erövra makt för maktens egen
skull. Men väljer man den sakpolitiska mitten väljer man också en slags
vulgärkonservatism. Rådande system
görs till alltings måttstock. Implicit
levererar man budskapet att förändring är fara och att det etablerade
måste försvaras. Därmed ger man sina
företrädare problernformuleringsprivilegiet.
I den mån Clintons rörelse mot
mitten har varit sakpolitisk har den
således befäst Reaganerans tänkande.
I den mån Blairs mittenpolitik är en
mittenpolitik i sak har den bekräftat
Thatcher som det moderna
Storbritanniens grundare. Och en
moderat rörelse mot mitten, på det
sätt som skett i årets valrörelse, cementerar den socialdemokratiska
samhällssynen och den offentliga
maktapparat den fött.
Den sakpolitiska mitten i Sverige
är i allt väsentligt socialdemokratisk.
Hur handikappande detta faktum
SVENSK TIDSKRIFT
är visade professor Sven Rydenfelt
inför valet i en Brännpunktsartikel
(SvD 7/9) om valets mantra ”vård,
skola, omsorg”. När det offentliga
äger produktionsmedlen och står för
95 procent av utbildning, vård och
omsorg är det definitionsmässigt sant
att dessa sektorer är socialiserade,
konstaterar Rydenfelt. Vi vet, och de
flesta är överens om, att socialiserade
produktionssystem leder till köproblem, gigantomani, maktlöshet för
konsumenten, bristande personalutveckling och dålig kvalitet. Trots
detta, påpekar Rydenfelt, enas alla
partier i försvaret av en fortsatt socialiserad vårdproduktion:
”Om vår mat producerats i socialistisk regi i kolchoser och sovchoser
av sovjettyp, skulle den blivit både
sämre och dyrare, en slutsats som
praktiskt taget alla i dag anser självklar. Varför är det inte lika självklart,
att vård producerad i socialistisk regi
blir sämre och dyrare än vård producerad i privat regi?”
Vårdköer – men inga matköer
Att det skulle bero på att alla, oavsett
ekonomisk ställning, skall ra tillgång
till vård är inte ett hållbart argument.
För, konstaterar Rydenfelt, ingen
behöver svälta i Sverige trots att matproduktionen inte är socialiserad.
Staten garanterar alla mat, men behö-
ver för den skull inte sköta produktionen.
Rydenfelts redogörelse är träffande. En journalist som avkrävde statsministern besked om varför han inte
vill förstatliga matproduktionen skuls
<
>
r
V>
o
le bli till allmänt åtlöje. Men ra reagerar på att ingen frågar Göran Persson,
trots allt tal om vårdkris och undermåliga skolor, varfor han vägrar att
avsocialisera vård, skola och omsorg.
Och inget oppositionsparti väcker
frågan. De söker sig till en sakpolitisk
mitt. Den röda, svenska mitten.
Radikal förnyelsepolitik
möjlig
Den självklara invändningen mot att
bryta detta mönster är att en mer
långtgående och radikal politik aldrig
skulle ra tillräckligt folkligt stöd,
medan en flört med mitten möjliggör
maktskifte. Men det är på samma
gång ett alltfor optimistisk och en
alltfor pessimistisk synsätt.
Den överdrivna optimismen ligger
i antagandet att en sakpolitik for förnyelse som slipas av for att locka marginalväljare i mitten med nödvändighet är framgångsrik. Moderatemas
valresultat kan beskrivas som ett av
de bästa någonsin. Det kan beskrivas
som en forbättring sedan 1994. Det
kan beskrivas i termer av vunna mandat i riksdagen. Men det moderata
valresultatet kan också beskrivas som
ännu ett beslutsamt nedsättande av
foten på den plats där moderatema
stått och stampat i 20 år. 1979 bröt
moderatema igenom 20-procentsvallen. Sedan dess har egentligen ingen
forändring av betydelse skett.
Att så är fallet bevisar naturligtvis
inte att strategin att etablera sig i den
sakpolitiska mitten är dömd att misslyckas. Orsakerna till den 20-åriga
stiltjen är säkert många. Men det är
6
ingen orimlig arbetshypotes att kombinationen av talet om förnyelse och
framtid med en till stora delar socialdemokratiskt präglad sakpolitik saknar kraft.
Väljama är inte ointelligenta. De är
formögna att bedöma vad som är
rimligt och trovärdigt. De har erfarenhet av offentliga system som ständigt krävt mer resurser, men som
trots detta blivit allt sämre. De har erfarenhet av en offentlig byråkratisering som bara tilltagit. Och det är
svårt att ra dessa erfarenheter att
stämma överens med löften om lägre
skatt och mindre krångel inom de existerande systemen. Deras vardagserfarenhet säger dem att det inte går.
Att forsöka stå med ena benet i fornyeisen och det andra i det omhuldande av offentliga system som nu är
det konkreta uttrycket av svensk
mittenpolitik håller inte. Det saknar
trovärdighet.
”Den sakpolitiska mittett i Sverige är i
allt väsentligt socialdemokratisk.

slutsatsen skulle kunna vara att det
är omöjligt att driva förnyelsepolitik i
Sverige, annat än som ett litet parti i
ständig opposition. Men det är inte
nödvändigtvis sant. Det finns en
överdriven pessimism om möjligheterna att faktiskt vinna stöd for en
mer långtgående och radikal fomyelsepolitik.
SVENSK TIDSKRIFT
Betraktaren forblindas lätt av orimliga paralleller mellan Sverige och de
anglosaxiska länderna. ”En Thatcher
skulle aldrig gå hem i Sverige.” Sant.
”Reagans styrka var att han kunde
kommunicera direkt med den amerikanska folksjälen och den är annorlunda än den svenska.” Sant.
Folklig förståelse
Men valet står inte mellan att bedriva
mittenpolitik i socialdemokratiska
hjulspår och att importera 15 år gammal politik från andra länder. Vad vi
kan ra av Thatcher och Reagan är inte ett färdigt kampanjmaterial for
svenska väljare. Vad vi kan lära av
dem är tvärtom vikten av att forstå
just det folk vars politiska fortroende
man vill vinna. Att övertyga dem om
att man delar deras värderingar. Först
då kan man ra mandat for förändring.
En djärvare svensk förnyelsepolitik
måste, om detta är sant, knyta an till
djupare mentala stråk i samhället.
Den måste söka sig till mitten, men
till den värderingsmässiga mitten, inte till den sakpolitiska mitt som skall
rubbas. Det innebär t ex att trygghet
måste ges en mer framskjuten ställning än vad som är nödvändigt i anglosaxiska länder. Det innebär också
att järnlikhetstanken måste accepteras
och ges en intelligent tolkning som
är forenlig med forändring och förnyelse. Och det innebär med säkerhet en rad andra liknande och ibland
mycket svåra omprövningar.
Att göra så är inte att acceptera en
socialdemokratisk problembeskrivning. Det är tvärtom att utmana socim
.,
m
<
>
r
Vl
o
m
aldemokratema på den arena där de
fortfarande tillåts dominera.
Socialdemokraterna lyckades en
gång forankra sina sakpolitiska lösningar i den svenska mittfaran av värderingar. Det är detta som gjvit partiet en sådan oerhörd styrka. Men att
de socialdemokratiska lösningarna
varit i samklang med värderingamas
mittfira innebär inte att de är de enda
lösningarna med den egenskapen.
Varje uppsättning av värderingar kan
ge upphov till en mångfald olika
praktiska lösningar. Så är inte fallet
om den sakpoliriska mitten tillåts styra. Då gör man sig bara till nästa led i
en 60-årig tradition av socialdemokratisk dominans.
I den mån det socialistiska arvet alls
utmanas i Sverige görs det nästan
uteslutande på ett bakvänt sätt: i sakpolitik håller moderatema sig nära
socialdemokraterna, men värderingsmässigt vidarebefordras inte sällan
tankar och dogmer som är mer gångbara i USA och Storbritannien än i
SVEN S K TID SKRIFT
Sverige.
Som en strategi for att åstadkonm1a
forändring håller det inte. Inte ens
om det, trots allt, skulle ge tillträde
till makten.
Mittenpolitik är ett måste for ett
stort parti, men for ett parti som vill
forändra är den meningslös utan en
radikal sakpolitik. Skall moderaterna
nå framgång måste de därfor söka sin
mitt i väljarnas värderingar, inte i socialdemokratins sakpolitiska sediment.
7
m
m
<
>
r
o
m
””

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner