Print Friendly

Johan Hakelius; EMU – ett teknokratiskt projekt

Av Redaktionen | 31 december 1995


1995


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

EMU – ÅTERVÄNDSGRÄND ELLER VÄG MOT FRAMTIDEN?
EMU-ETT
TEKNOKRATISKT PROJEKT
JOHAN HAKELIUS
EMU-projektet delar socialismens tro på storskaliga lösningar och det
mänskliga förnuftets förmåga att forma världm ifter en abstrakt plan.
Det vill säga just det som fick kommrmismen på fall.
I
andra världskrigets efterföljd långt gången integration skulle omöjpräglades europeisk politik av ~ liggöra fiendeskap i framtiden.
en fast beslutsamhet att säkra en Bara ett par år senare var det tänkt
stabil och långvarig fred. Med en l att nästa steg skulle tas. En militär och
stor del av Europa under sovjetisk domi- politisk umon mellan Frankrike,
nans var detta inte ett alldeles enkelt pro- Västtyskland, Italien och Beneluxlänjekt. Den effektiva, men i övrigt inte särskilt tilltalande terrorbalansen var den
enda tillgängliga lösningen för att åtminstone hindra Sovjetunionen från att ytterligare flytta fram sina positioner. Inom
Västeuropa fanns andra möjligheter.
Samarbete mellan historiska fiender,
främst Frankrike och det fria Tyskland,
blev ett överordnat mål.
Fasta kopplingar
När kol- och stålunionen bildades 1952
togs det första avgörande steget i denna
riktning. Då lades också strategin fast.
Det räckte inte med ett lösligt samarbete.
Skulle målet uppnås måste kopplingarna
vara fasta och institutionaliserade. Bara en
JO HAN HAKELI US är ledarskribelll i Svenska Dagbladet.
derna planerades. Diskussionen kring
detta nya, radikala steg var ödesmättad.
Det var ”nödvändigt”, ja t o m ”oundvikligt”. Ett misslyckande skulle i
grunden skada Europas framtid. Återigen
skulle risken för konflikt, kanske t o m
krig, bli en realitet. Unionen fick inte,
kunde inte, gå i stöpet.
Så, i augusti 1954, röstade den franska
nationalförsamlingen nej. De storslagna
planerna fick läggas på hyllan. Men trots
att det oundvikliga undveks bröt inte det
europeiska samarbetet ihop. Tvärtom.
Resultatet av 1954 års besvikelse blev en
ny överenskommelse, undertecknad i
Rom. Den gemensamma marknaden
reste sig ur den militära och politiska unionens aska.
Jag är alldeles för ung för att ha upplevt diskussionen som föregick den
390 SVENSK TIDSKRIFT

franska folkforsamlingens beslut 1954. l eller for komplicerat for att kunna styras.
Men stämningen lär inte ha varit olik den Ingenting som inte kunde fangas i tabellsom nu piskas upp kring verkens kolunmer var värt respekt eller
Maastrichtfordraget, och särskilt den
monetära unionen, EMU. Aterigen finns
bara en väg. Aterigen är utvecklingen l
oundviklig. Aterigen är det oansvarigt att
ifrågasätta de planer som gjorts upp. Aterigen måste Europa gå vidare. Och återigen hotas det Europeiska fredsprojektets själva fundament om så ej blir fallet.
Då konm1er allt att gå bakåt.
Tabun och Totempålar
Analysen var uppenbarligen inte riktig
1954. Jag tror inte den är riktig den här l
gången heller. Framforallt tror jag inte att
det europeiska samarbetet vinner på att
byggas på tabun och totempålar.
Tvärtom tror jag att, inte bara de ekonomiska och politiska argumenten f<ir den
monetära unionen, utan även den syn på
världen som gjort EMU till det europeiska samarbetets juvel, behöver prövas.
Och varfor inte ta vår egen tids kanske
mest omvälvande händelse som utgångspunkt?
Rysslands-, Öst- och Centraleuropas
frigörelse var en kollaps for kommunismen. Men hur mycket vi än skulle
vilja tro det var inte det främsta skälet till
att konm1unismen gick under att den var
ond. KoJrununismen gick under. Och
den var ond. Men den gick inte under
därfor att den var ond.
Det främsta skälet till att kommunismen kollapsade var istället dess tro på
storskaligt planlagda lösningar och det
mänskliga fornuftets obegränsade formåga. Ingenting var for stort, for svårt
intresse.
Ekonomiskt haveri
Det var inte fortrycket i sig som gjorde
kommunismen omöjlig. Det omöjliga
var forsöket att kontrollera den komplicerade och samtidigt ömtåliga väv som
utgör ett samhälle. Resultatet blev ekonomiskt haveri.
skillnaden är inte ointressant.
Västeuropa räddades från konm1Unismens fortryck. De flesta av de vedertagna
fri- och rättigheterna hotades inte, även
om äganderätten urholkats kraftigt. Få
storskaliga indoktrineringskampanjer har
forts, även om staten visat ett systematiskt
forakt for tradition och kultur. I jämforelse med de länder som drabbades av
kommunistisk diktatur har vi klarat oss
lindrigt undan. Men helt skadeslösa är vi
inte. Drömmen om det stora politiska
projektet, viljan att styra det komplicerade, tron på det obegränsade fornuftet,
finns kvar. Vi forsvarade oss mot kommunismen men anammade delvis det
synsätt som ledde till dess kollaps.
Vilsenhet
För många politiska grupperingar har de
stora politiska projekten t o m blivit
synonyma med politik i allmänhet. Utan
pyramidbyggen ingen politik. Den vilsenhet som uppstått när välfärdsstaten
nått vägs ände har nog egentligen mer att
göra med detta än med vackra men till
intet forpliktigande formuleringar om
”rättvisa” eller ”jämlikl1et”. Utan välSVENSK T!I)SKIUFT 391
—-· – — ·~~
färdsstaten står man utan. ett _projekt. l
Utan ett projekt kan man mte tanka s1g
en politik. Och utan politik ingen upp- . . ål lgift, ingen merung, mget m .
Moderaterna avviker inte nämnvärt
från andra partier i detta avseende. Partiet
har kanske aldrig varit särskilt fortjust i
den socialdemokratiska välfärdsstaten.
Men i takt med att de konservativa tankarna förläget stuvats undan i något slags
idehistoriskt museum har det som den
brittiske filosofen Michael Oakeshott kallade den politiska rationalismen blivit allt
mer framträdande. De stora projekten, l
det teknokratiska synsättet, den determi- l
nistiska argumentationen och bristen på
ödmjukhet inför en komplicerad värld
har blivit tongivande. Det skall ”moder- 1
niseras”. Och ”globaliseras”. \
I moderaternas europapolitik har 1
rationalismen fatt verkligt fotfäste. Det
reservationslösa ställningstagandet för den
europeiska monetära unionen, EMU, är
det tydligaste exemplet.
I den moderata entusiasmen för EMU
finns allt det som kännetecknar rationalismen. Det är ett stort visionärt projekt
som syftar till att ta kål på irriterande
olikheter (En gemensam marknad kräver
en gemensam valuta). Argumentationen
är historie- och traditionslös (Varför skall
Europa ha flera valutor när USA har en?).
Någon hänsyn till alla de informella insti- l
tutioner som sätter sin prägel på de euro- ”De stora projekten, det
teknokratiska synsättet, den deterministiska argumentationen
och bristen på
ödmjukhet inför en
komplicerad värld har
blivit tongivande. Det
skall ”moderniseras”.
Och ”globaliseras”.

peiska ländernas penningpolitik tas inte
(Om den europeiska centralbanken far
samn1a statut som bundesbank korruner
den att fungera som bundesbank). l bakgrunden finns idealismen (EMU innebär
att fredsprojektet EU säkras) och determinismen (Det är meningslöst att diskutera om EMU är bra eller dåligt. Besluten
är fattade). Och ibland gör sig ett repressivt drag som främst tar sig utttyck i guiltby-association påmint (Den som är skeptisk till EMU är också en ansvarslös keynesian).
Partiet verkar vara på väg att lämna
både den frihetliga liberalismen och konservatismen bakom sig. Vad blir då kvar?
Ett teknokratiskt europaparti?
Att förneka vikten av de mer konventionella ekonomiska och politiska argument som bryts mot varandra i debatten
om EMU -i den mån den förekommer
– vore naturligtvis fel. Men att för den
skull blunda för att EMU, såsom den nu
SVENSK TIDSKRIFT
392
EMU ETT TEKNOKR.ATISKT …
utformats, speglar ett visst tankemönster
vore lika fel. Särskilt om tankemönstret
framstår som oförenligt med en idetradition värd att bevara.
storskaliga lösningar
EMU är förvisso inget socialistiskt projekt, men det delar socialismens tro på
storskaliga lösningar och det mänskliga
förnuftets förmåga att forn1a världen efter
en abstrakt plan. Argumentationen för
EMU avslöjar inte sällan samma förakt
för icke-kontrollerbara, spontana ordningar. Det är ingen slump att allt fler
socialdemokrater, i likhet med sina europeiska kamrater, beskriver den monetära
unionen som ett sätt att göra de ”onö-
diga” valutaspekulanterna arbetslösa.
Inser man att det var en sådan tilltro
till det planerade framför det spontana,
det enhetliga framför mångfalden, och
inte moralisk underlägsenhet, som ledde
till kommunismens kollaps, kan man
också ana hur riskabelt EMU-projektet
är. De politiska och ekonomiska farorna i
fonn av arbetslöshet, krav på en omfattande europeisk transfereringspolitik, en
svag europeisk valuta, utslagning av dollarberoende industri, en direkt motsättning mellan tysk och fransk syn på penningpolitik och en försvårad integration
av Öst- och Centraleuropa är i ett sådant
perspektiv bara några av de konkreta
manifestationerna av det verkliga problemet: en rationalistisk världssyn.
Oförutsägbara risker
För varje steg i processen mot en
gemensam europeisk valuta finns tusentals okontrollerbara och delvis oförutsägbara risker. Och skulle man trots allt
lyckas är det svårt att se vilka vinsterna är.
Har vi tur slutar det på sarruna sätt som
det gjorde 1954. Vem vet vad gott som
kan komma ut av det?
SVENSK TIDSKRIFT 393

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner