Print Friendly

Johan Fernö, Anders Janson; Lägger Kina om kursen

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

JOHAN FERNÖ
ANDERS JANSON:
Lägger Kina om kursen?
l Kina genomförs nu omfattande
ekonomiska reformer för att bemästra
denförsening som kulturrevolutionen
innebar för landets utveckling. Det är
inte fråga om en kursomläggning mot ett
nytt system av västerländskt snitt utan
snarare om ettförsök attjämka samman
två i grunden oförenliga system – det
marknadseknomiska och det
centralplanerade. Den kinesiska
kommunismen sätter fortfarande
gränserna.
Johan Fernö och Anders Janson är
båda samhällsvetare från Lund.
För bara några år sedan var massmedias
rapportering från Kina mycket fragmentarisk, oftast begränsad till skildringar av
paraderande människomassor framför
gigantiska Mao-porträtt. Efter Maos död
och arresteringen av ”de fyras gäng” har
man emellertid gläntat på dörren till omvärlden. Den senaste tidens ökande nyhetsflöde är ett tecken på detta.
I dagstidningar, radio och TV möts vi
av reportage om alltifrån statsbesök och
ekonomiska frizoner till notiser om
hundförbud i Peking. En växande turism
och ett stigande kulturellt och idrottsligt
utbyte understryker också att något håller på att ske i Kina.
Fullt naturligt har förändringarna lett
till spekulationer om Kinas framtid. Är
Kina i färd med att varaktigt lägga om
kursen? Betyder de ekonomiska reformerna, bia inomjordbruket, nyheten om
Coca-Colas genombrott osv, att Kina avsäger sig kommunismen? Kan vi rent av
förvänta oss ·ett nära förestående kinesiskt under, en förvandling till en högeffektiv marknadsekonomi typ Japan eller
Taiwan?
För att kunna besvara dessa frågor
måste vi först ge en bild av vari förändringarna består och hur det ser ut idag.
Ekonomin i politikens ledband
Den ekonomiska utvecklingen i Kina har
ständigt följt det politiska systemets
framväxt, och skiftningar inom det senare har lett till kraftiga återverkningar på
ekonomins funktionssätt. Det har av tradition funnits en stark koncentration av
makten till ledande personligheter, och
samhällsutvecklingen kan därför ses mot
bakgrund av en politisk maktkamp. Denna kan förenklat beskrivas som en kamp
144
mellan Mao med anhängare och mer
pragmatiskt inriktade grupperingar,
Blickar man tillbaka karakteriseras utvecklingen sedan Folkrepubliken bildades 1949 av tvära kast och ekonomiska experiment.
Återblick
Efter sovjetisk förebild satsades det i
den första femårsplanen 1953-57 på
tung industri och kollektiviserat jordbruk. Framgångar kunde skönjas men i
och med brytningen med Sovjet övergavs det sovjetiska mönstret. Vstället lanserade Mao det ” stora språnget framåt”
1958, ett program med vars hjälp utvecklingen skulle accelereras. Folkkommuner upprättades, arbetskraften
mobiliserades och stål och järn skulle
utvinnas i små smältugnar utspridda på
landsbygden – ”folkstålet”. Ett av de
många slagorden förkunnade ”hellre röd
än expert” .
Snart visade det sig emellertid att strategin misslyckats, ”det stora språnget”
hade fått katastrofala följder för ekonomin. Istället sattes nu industrin, hantverket och jordbruksproduktionen i
främsta rummet. Bönderna återfick sina
privata jordlotter och tilläts sälja en del
av sina produkter på den ”fria marknaden”. Ekonomin hade återfått viss balans 1962/63 och man talade öppet om att
tidigare misslyckanden berott på mänskliga misstag och att ingen hänsyn tagits
tilllönsamhetsfaktorer. Den strategi som
följdes under dessa år påminner i mångt
och mycket om dagens politik.
Mao Zedong som sedan 1959 fått finna
sig i en relativt undanskymd roll blev
under kulturrevolutionen. som inleddes
1966, föremål för en personkult av sällan
skådat slag, och ”Maos lilla röda”
spreds överjordklotet. Kaos blev följden
av revolutionsgardisternas utrensningar
och de ideologiska renlärighetskampanjerna, främst riktade mot de intellektuella. Landet kastades åtminstone ett
decennium tillbaka i utvecklingen. Det
är de djupa såren från kulturrevolutionen, i viss mån inom ekonomin men i
första hand på utbildningens område,
man idag försöker läka.
Maos död och arresteringen av ”de
fyras gäng” 1976, satte punkt för kulturrevolutionen. Ett par år av oklarhet om
maktförhållandena följde . I december
1978, vid Centralkommittens tredje plenarmöte, styrde så Kina, med Deng
Xiaoping vid rodret, in på dagens politiska kurs. Pragmatikerna hade fått
övertaget över den neo-maoistiska fraktionen.
Arvet efter Mao
Under 1979 lanserades en treårsplan
med syfte att finna lösningar till de problem som uppstått under kulturrevolutionen och som Mao överlämnat åt sina
efterföljare. Bland svårigheterna märktes:
-eftersläpning i jordbruksproduktionen
bristande effektivitet i industrin
hög ungdomsarbetslöshet
låg levnadsstandard
otillräckligt vetenskapligt och tekniskt kunnande
ökande apati och cynism bland befo.kningen
flaskhalsar inom transportsystem.
kommunikationer och energiförsörjning
– kraftig befolkningsökning
Man ville nu fä till stånd en äteranpassning till tiden före kulturrevolutionen och betoningen lades på nedskärningar i stålproduktionen och den tunga
industrin till förmän för lätt industri och
jordbruk. Det övergripande målet var att
höja den allmänna levnadsstandarden,
och jordbruket måste förbli grundstenen
iden kinesiska ekonomin.
Ekonomiska reformer
För att få igång jordbruksproduktionen
har folkkommunerna delats upp i mindre
brukningsenheter bestående av en eller
flera familjer. Bönderna har underställts
ett ”ansvarssystem” (kontraktssystem)
som innebär att de, mot ersättning, levererar en fastställd kvot till staten. Vad
som därutöver kan produceras får säljas
fritt på den lokala marknaden. Bönderna
har även frihet att själva bestämma vad
som skall odlas. med en ökad diversifiering i produktionen som följd . Den utvidgade friheten gäller dock inte ägandet,
det är fortfarande staten som äger jorden.
Genom att prioritera produktionen av
konsumtionsvaror, samtidigt som den
tunga industrin anpassats till ökade rationaliserings-, lönsamhets- och kvalitetskrav, har man skapat en bättre balans mellan lätt och tung industri.
En reformering av rättssystemet, med
bia en lag rörande s k ”joint ventures”,
har lett till ökad klarhet vid affärsrelationer med utländska intressenter. De
kinesiska bankerna sköter numera sin
kreditgivning efter mer ekonomiska principer och Kina är sedan 1980 medlem i
Världsbanken och Internationella valu- 145
tafonden. Handeln med omvärlden har
de senaste åren ökat betydligt och de
utländska investeringarna har tagit fart,
främst inom energi- och transportsektorn.
Man har också upprättat fyra stycken
ekonomiska frizoner och 14 ”fria”
städer i södra Kina. Här erbjuds utländska företag tillgång till billig arbetskraft,
låga markkostnader, tullfri införsel av
maskiner och råvaror samt låg vinstbeskattning. För att stimulera exporten ges
inhemsk industri, som etablerar sig i
zonerna, friare händer att planera sin
produktion.
Fyra ekonomiska frizoner har
upprättats i södra Kina.
Lönenivån inom industrin har stigit,
prestationspremier har införts. De största höjningarna har specialister och tekniker erhållit. Det som belönas är kvalifikationer och ansvarsställning, betoningen har flyttats frän ”röd” till ”expert” .
Vidare har man för att råda bot på den
ökande ungdomsarbetslösheten så sakteliga börjat äterupprätta en servicesektor
i städerna med alltifrån tvätterier till restaurangverksamheL Privathandeln för
dessutom en allt självständigare tillvaro.
Utbildningssektorn, som drabbades
mycket hårt under kulturrevolutionen,
upplever nu en renässans. Skolorna fylls
av kunskapstörstande ungdomar, men
även hemstudier är vanligt förekommande: Bland de populäraste ämnena finner
man teknik och utländska språk, företrä-
desvis engelska och japanska. Att det nu
är kunskap som prioriteras framför ideologisk skolning understryks av att man
J
146
vaije år skickar omkring lO000 studenter
till utländska universitet.
Socialism i ny form?
Ett svårlöst problem uppstår vid försö-
ken att sammanjämka de två i grunden
oförenliga systemen, det marknadsekonomiska och det centralplanerade. Så
länge som ekonomin planeras centralt
med artificiellt reglerade priser, kan inte
marknaden arbeta fritt för att uppnå den
effektivitet som krävs för att produkNu prioriteras kunskap framför
ideologisk skolning.
tionen skall fungera friktionsfritt. Resursallokeringsproblem och flaskhalsar
drabbar industrin och konsumenternas
önskemål och behov tillgodoses inte tillfullo. Grunderna för en svart marknad
skapas. Ökade klyftor mellan regioner
och befolkningsskikt, inflationsrisker
och luckor i den rättsliga ramen är andra
exempel på svårigheter. ·
Ett stort steg mot problemens lösning
togs i oktober 1984 då en plan för fortsatt
ekonomisk utveckling enhälligt antogs
vid ett centralkommittemöte.
Beslutet innebär att de reformer som
prövats, med enorm framgång, inom
jordbruket nu skall införas även för industrin. Staten ger företagen möjlighet att
agera som självständiga enheter, ansvariga för eventuell vinst och förlust, inom
riktmärken staten uppställt. En utökad
” riktlinje”-planering kommer att införas
istället för ordergivning, och man kommer i större utsträckning att förlita sig till
de fria marknadskrafterna för bl a prisoch lönesättning.
Denna översiktliga genomgång visar
att förändringarna är många och i vissa
fall genomgripande, en del mer lyckade
än andra. Men det måste betonas att det
hela tiden rör sig om förändringar
inom det centralplanerade systemets
ram. Det som sker i Kina idag är således
inte en kursomläggning mot ett nytt ekonomiskt-politiskt system av västerländskt snitt. Det är snarare ett försök
att förena det bästa ur kinesisk kultur
och tradition med valda delar av ett
marknadsekonomiskt tänkande men den
kinesiska kommunismen sätter fortfa- .rande gränserna.
Behovet av stabilitet
Avgörande för huruvida den nuvarande
politiken skall lyckas eller inte är om
reformarbetet får fortgå ostört. Vad
Kina behöver är stabilitet, men ledarna
är gamla och en maoistisk oposition,
främst inom armen, skapar viss osäkerhet. Ledargruppen, bestående av förutom Deng Xiaoping bl a ekonomen
Chen Yun och de redan utsedda efterträ-
darna Hu Yaobang och Zhao Ziying försöker noga förankra sina ideer inom parti
och regering. I syfte att föra vidare sin
pragmatiska ekonomiska politik är Deng
Xiaoping och hans anhängare inbegripna
i en balansakt där utrensningar och olika
uppstramningsprogram drabbar både
vänsterradikaler och ideologiskt smittade högerelement.
Men även om Kina lyckas uppnå kontinuitet och stabilitet vid ett ledarskifte
och får fortsätta det ekonomiska reformarbetet återstår många hinder.
Den ständigt växande befolkningen,
drygt en miljard människor – en fjärdedel av jordens befolkning, ställer allt
högre krav på ledarna att finna lösningar
på försörjningsproblemet. Kampanjen
”en familj – ett barn” är ett drastiskt
och kontroversiellt försök att råda bot på
svårigheterna. Den pragmatiska reformandan har dessutom lett till ökade förväntningar hos befolkningen. Om dessa
förväntningar överstiger den ekonomiska verklighetens möjligheter uppstår allvarliga risker för att den politiska stabilitet, som är nödvändig för ett framåtskridande, faller samman.
Kina har en lång och mödosam marsch
framför sig. Det försiktiga reformarbetet
147
kan som så många gånger tidigare tvärt
avbrytas. Dörren kan åter slå igen. Fortsätter man däremot på den inslagna vä-
gen, med kinesiska lösningar i linje med
Utvecklingen sedan 1949 karakteriseras av tvära kast och ekonomiska experiment.
Deng Xiaopings motto: ”det spelar ingen
roll om katten är vit eller svart, så länge
den fångar möss”, kan Kina mycket väl
bli en konkurrent och samarbetspartner
som av omvärlden betraktas med en
blandning av fruktan och förväntan.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner