Print Friendly

Johan Enegren; Den sovjetiska ateismen

Av Redaktionen | 31 december 1986


1986


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

JOHAN ENEGREN:
Den sovjetiska ateismen
Den sovjetiska staten kan inte
erkänna alternativa eller
konkurrerande ideologier som
jämlikar. Det skulle leda till
intellektuell pluralism.
Kampen mot den religiösa
livsåskådningen är en inbyggd
nödvändighet och inte avhängig
kyrkornas politiska inställning
eller följsamhet.
Jur och fil kand Johan Enegren
har ljänstgjort i Moskva under
två år. Han är nu stationerad i
USA.
••
A
nda sedan Keston College grundades år 1970 av den anglikanske
prästen Michael Bourdeaux, själv
rysktalande och stipendiat vid Moskvas
universitet åren 1959-1960, har detta institut ägnat sig åt ett inträngande och
lidelsefritt studium av de religiösa samfundens villkor i kommunistiska länder,
särskilt Sovjetunionen och de östeuropeiska staterna.
Keston College härleder sitt namn från
en förort söder om London, där institutet sedan 1978 är inrymt i ett gammalt
skolhus. Keston förfogar över ett utmärkt bibliotek och ett i sitt slag oöverträffat arkiv, i vatje fall vad beträffar
sovjetiskt undetjordiskt material, s k samizdat. Institutets forskningsavdelning
består fn av specialister på Sovjetunionen, Ukraina, Polen, Rumänien, Tjeckoslovakien, Ungern och Östtyskland. De
utför grundforskning, bidrar med material till Kestons publikationer och står till
förfogande för medverkan i radio och television samt för föredrag och privata
konsultationer. Avdelningen upprätthåller även förbindelser med specialister i
hithörande ämnen i andra länder.
Keston leds alltjämt av Bourdeaux,
som vid sin sida har en styrelse (Council
of Management) och ett antal höga beskyddare, däribland ärkebiskopen av
Canterbury, den katolske ärkebiskopen
av Westminster, Storbritanniens överrabbin, den ortodoxe biskopen av Thyateira och Storbritannien samt kardinalen
König. Dessa personer ger onekligen en
ekumenisk anstrykning åt institutets
verksamhet. Denna är säkerligen helt avsiktlig emedan Keston, som har·en till
religion positiv grundinställning, står
fritt från alla konfessionella bindningar.
Denna oavhängiga ställning får sägas
vara en förutsättning för att kunna verka
som objektiv bedömare av de olika samfundens förhållande till respektive kommunistiska statsmakt.
Keston utger regelbundet två publikationer: kvartalstidskriften ”Religion in
Communist Lands” (RCL), som började
utkomma år 1972, och den var fjortonde
dag utkommande nyhetsbulletinen
”Keston News Service” (KNS). I RCL
har bl a Bourdeaux skrivit insiktsfullt om
den sovjetiska manipulationen av de
verkställande organen vid Kyrkornas
Världsråd i Geneve (RCL 1985/1 s 4 ff).
Samma ämne har på svensk botten berörts av Gösta Hulten och Jan Samuelsson i boken ”Omaka Par” (Salt & Ljus,
Malmö, 1985) men förefaller ha rönt föga
eller intet intresse hos Svenska kyrkans
högsta styresmän. Detta förhållande är
inte ägnat att förvåna emedan den kyrkliga hierarkien i allmänhet lagt ned stor
möda på arbetet inom Kyrkornas
Världsråd; så t ex avancerade ärkebiskopen emeritus Sundby till vicepresident i
denna församling.
I RCL 1985/3 skriver den holländske
historikern William Van Den Bercken,
lektor i sovjetisk historia vid universitetet i Utrecht, över ämnet ”Religion och
ateism i Sovjetunionen” . Ämnet kan ju
tyckas föga uppseendeväckande. Sovjetunionen är förvisso en marxist-leninistisk partidiktatur och som sådan definitionsmässigt ateistisk. Van Den Bereken
vinklar emellertid sitt studium av ämnet
på ett sådant sätt att han framhäver skillnaden mellan den konventionella, mosofiska ateismen i Väst och den politiska,
sovjetiska.
313
En etatistisk ideologi
Van Den Bereken erinrar inledningsvis
om att den sovjetiska ideologien traditionellt identifierats med den dialektiska
och historiska materialismens samhällsteori. Han hävdar dock att den sovjetiska kommunistiska ideologien i vår tid
inte bör tolkas som en filosofi eller samhällelig vetenskap utan som en statsbä-
rande, eller etatistisk, ideologi. Denna
tolkas av de styrande så att den maximerar statens inflytande över individens
liv.
Van Den Bereken definierar tre funktioner hos denna ideologi. Dess informativa funktion består i att rättfärdiga sovjetstatens politik. Den känslomässiga
funktionen är ägnad att skapa ett emotionellt band mellan medborgaren och
staten, uttryckt i patriotism. Till sist har
den imperativa funktionen bl a till uppgift att förhindra statsfientliga handlingar. Van Den Bereken påvisar sålunda att
ideologien för de sovjetiska medborgarna och deras regering ej först och
främst bör ses som en uppsättning sanningar eller vetenskapliga värderingar att
godtagas som trosartiklar, utan snarare
som beteenderegler eller standarder för
samhälleligt beteende och politisk handling. statsmakten i Sovjetunionen är
samtidigt den instans som bestämmer innehållet i ideologiens doktrin.
Enligt Van Den Bereken skiljer sig
sovjetideologien på denna punkt från
västerländska ideologier, vilkas auktoritet grundas på förespråkarnas mått av
övertygelse och på deras godkännande
av grundsatserna hos vederbörande
ideologi. Den sovjetiska etatismen
skiljer sig i detta avseende också från en
vetenskaplig teori, som ju endast är giltig
j
l
314
så länge den stämmer överens med de
empiriska fakta som underbygger densamma. Den sovjetiska etatismen, däremot, grundar sin giltighet på rättsliga
sanktioner mot icke-auktoriserade tolkningar av doktrinen.
Ideologisk monokultur
Van Den Bereken konstaterar att den
sovjetiska staten, i dess egenskap av
ideologisk monokultur, inte kan erkänna
alternativa eller konkurrerande ideologier som jämlikar, vare sig på politiska
grunder eller som världsåskådning. Ett
sådant erkännande skulle leda till intellektuell pluralism, som i sin tur skulle
medföra att den sovjetiska etatismens
kvintessens omintetgjordes. Emellertid
finns det, menar Van Den Bercken, två
ideologiska värdesystem eller tankemönster som ifrågasätter den statsbä-
rande ideologien: den i vissa unionsreTroende kommunister måste vara
troende ateister.
publiker spirande nationalismen samt religionen. Nationalismen utgör ett än
större hot när den förknippas med religionsutövning såsom fallet är med den
litauiska katolicismen och den ryska ortodoxien. Religionen är dock ett hot mot
sovjetstaten även utan den nationella
kopplingen enär den genom att placera
Gud över staten tillbakavisar den sovjetiska ideologiens etatistiska anspråk.
Denna ideologi avvisar konsekvent
varje etisk värdering som strävar ovanför eller utanför staten, och förvägrar
medborgarna rätten till ett etiskt samvete. Den sovjetiska etiken förnedrar människan till att bli blott ett politiskt föremål, en statsmedborgare. Utifrån en religiös utgångspunkt, å andra sidan, flyttas
tonvikten från det politiska medborgarskapet till människans person och hennes uppslutning kring staten i enlighet
med det egna samvetet. En antydan om
att denna senare inställning förekommer
i andra kommunistiska stater fåt vi om vi
betraktar den p.:>litiska händelseutvecklingen i Polen från slutet av 1970-talet
och framåt. Sedan december 1981 har
visserligen den polska statsmakten sökt
att i någon mån återgå till det sovjetiska
mönstret. Den har dock en så gott som
järnvärdig motståndare i den katolska
kyrkan, ett förhållande som saknar motstycke i de andra kommunistiska länderna.
Van Den Bereken betonar att kampen
mot den religiösa livsåskådningen är en
inbyggd nödvändighet för den sovjetiska
ideologien och följaktligen inte avhängig
av de olika kyrkornas politiska inställning eller följsamhet. Således motarbetas kyrkorna och andra religiösa samfund i sin utövning och utsätts för ateistisk propaganda även om samfunden
ifråga förklarat sig vara lojala gentemot
det sovjetiska systemet. En sådan lojalitetsförklaring är f ö en grundläggande
förutsättning för att ett samfund skall få
verka.
Västerlandets sekularisering
Van Den Bereken påminner om det
självklara förhållandet att västerlandets
civilisation idag är högeligen sekulariserad utan att vara fientligt inställd till
religionen som sådan. Kulturen söker
inte förneka sitt religiösa ursprung och
strävar inte efter att utplåna de kvarvarande religiösa företeelserna med våld.
Allt detta söker den sovjetiska ideologien att åstadkomma.
Denna den sovjetiska ateismens politiska dimension skiljer den från den
gängse ateismen i Väst, som av sovjetiska kommentatorer anklagas för att utmynna i blott en teoretisk förnekelse av
Guds-begreppet. Enligt det sovjetiska
synsättet ägnar sig den västerländska
ateismen inte åt en aktiv antireligiös
kamp med hjälp av ständig ateistisk propaganda.
Hur viktigt det propagandistiska verktyget bedöms vara illustreras väl av den
konstitutionella regleringen härav. I den
ryska rådsrepublikens första författning,
antagen i juli 1918, tillförsäkrades medborgarna rätten till både religiös och antireligiös propaganda. Denna bestämmelse inlemmades så gott som oförändrad i den år 1923 för hela Sovjetunionen
antagna författningen. I maj 1929 ströks
rätten till religiös propaganda ur författningen. I Sovjetunionens gällande konstitution, antagen år 1977, stadgas i artikel 52 att samvetsfrihet, dvs frihet att
bekänna sig till en religion vilken som
helst eller till ingen alls, är tillförsäkrad
Sovjetunionens medborgare, liksom rätten att utföra religiösa riter och ägna sig
åt ren ateistisk propaganda.
”Vetenskaplig ateism”
Den politiska ateismen har begåvats med
en teoretisk överbyggnad i form av ”vetenskaplig ateism” (nautjnyj ateizm).
Analysen härav bör inte utgå från den
dialektiska materalismen. Denna av
Marx formulerade teori avvisar nämligen
religionen ur en strikt teoretisk ståndpunkt och leder inte av nödvändighet till
315
kamp mot religionen och religionsutövare, ehuru sovjetideologien numera
tolkar Marx’ religionskritik på detta sätt.
Sovjetisk vetenskaplig ateism är mera
än en filosofisk förnekelse av Gud. Det
är en förnekelse av alla religiösa värderingar oavsett om dessa har moraliska,
sociala eller kulturella förtecken. Av
denna anledning kallar Van Den Bereken
den för en kategorisk och radikal ateism.
Den kategoriska karaktären understryks
av dess uppfattning om sig själv som den
enda sanna ateismen.
Ett tredje viktigt kännetecken för den
sovjetiska ateismen är dess konfessionella karaktär. Troende kommunister
måste vara troende ateister emedan
ideologisk ateism inte hävdas som en enskild uppfattning utan tar sig uttryck i
organiserad otro. Den har sitt eget credo
och egna doktrinskrifter, sina egna riter
och symboler. I många avseenden på-
minner den organisatoriska uppbyggnaden om religiösa trosriktningars.
Lenin
Den sovjetiska ateismens tre väsentligaste drag, den politiska motivationen,
det kategoriska uttrycket och den
konfessionella uppbyggnaden, formulerades av Lenin. Van Den Bereken på-
minner om det ofta förbisedda faktumet
att Lenin betytt mycket mera för den
sovjetiska ateismens utveckling än
Marx. Lenin var förvisso ingen stor teoretiker och presterade inga självständiga
tillägg till Marx’ religionskritik. Enligt
denna var religionen teoretiskt föråldrad
och dömd att försvinna, varför den inte
behövde ägnas särskilt mycket uppmärksamhet. Lenin däremot tog marxismens
antireligiösa inställning på nitiskt allvar
j
l”
316
och sökte utplåna religionen i Ryssland,
enkannerligen i den ryska ortodoxa kyrkans form.
Lenin uppfattade helt korrekt kyrkan
som en antirevolutionär, och följaktligen
antibolsjevikisk, företeelse. Van Den
Bereken jämför härvid Lenin med storfursten Vladimir av Kiev och hävdar att
Lenin varit lika betydelsefull för strävan
att utplåna religionen i Ryssland, sedermera Sovjetunionen, som Vladimir varit
för att införa kristendomen i Ryssland
för snart ettusen år sedan år 988.
Van Den Bereken noterar samtidigt att
Lenins försök att avkristna landet är det
första försöket i sitt slag sedan Konstantin den Stores dagar. Frågan är dock hur
pass framgångsrik denna antireligiösa
kamp varit under de nära 70 år som gått
sedan den s k nya eran inleddes. Om man
Lenin har betytt mycket mera för
den sovjetiska ateismens utveckling än Marx.
får tro Van Den Bereken är svaret – inte
särskilt.
A-ateism
Den vetenskapliga ateismens farligaste
fiende är den likgiltighet mot organiserad
otro som en del partitrogna visar, s k aateism. Van Den Bereken påstår att denna attityd fått ordentligt fotfäste och att
den utgör ett större hot mot den sovjetiska ideologien än den s k religiösa renässansen, som han gör gällande är tämligen begränsad i omfattning och kan bekämpas med traditionella antireligiösa
metoder.
Van Den Bereken anställer sedan en
mera ingående jämförelse mellan den filosofiska och den ideologiska ateismen.
Den förra utgår från vetenskapliga argument istället för politiska motiv. Till
skillnad från den sovjetiska ateismen är
den filosofiska inte en kollektiv trosbekännelse utan en enskild angelägenhet.
Slutligen är den filosofiska ateismen varken kategorisk eller intolerant utan mottaglig för religiös symbolik och estetik
samt respekterar andras trosövertygelse.
Den ideologiska ateismen intresserar sig
endast för religionen ur en politisk, icketeoretisk synvinkel och erkänner inte det
filosofiskt berättigade i frågan om Guds
existens.
Ateismens kunskapsteori
Van Den Bereken redogör avslutningsvis för den ideologiska ateismens kunskapsteori. Han inleder med det självklara påståendet att Guds existens eller
icke-existens inte vetenskapligt kan
bevisas. Religiös tro och dogmatisk otro
är således förvetenskapliga begrepp,
som endast kan rationaliseras i efterhand. Ideologisk ateism bör därför
kunskapsteoretiskt jämföras med dogmatisk teologi. Enligt bägge dessa ” vetenskaper” bevisas något som a priori
var obestridligt för den ifrågavarande
”vetenskapens” utövare. Emellertid erkänner den dogmatiska teologien dess ur
vetenskaplig synpunkt relativa karaktär.
Den ideologiska ateismen, å sin sida,
gör anspråk på att vara helt vetenskaplig. Av denna anledning är det inte heller
möjligt att jämföra med andra, icke-sovjetiska former av religionsvetenskap.
Dessa studerar ju fenomenet religion ur
komparativ, strukturell, psykologisk och
filosofisk synpunkt och går inte in på
frågan om sanning när olika trosbekännelser granskas. Den vetenskapliga
ateismen studerar religionen för att avslöja osanningen hos religiösa uttalanden
och dogmer. Religionen betraktas som
ett samhälleligt ont och studeras därför i
syfte inte endast att avslöja dess absurditet utan även för att bättre kunna bekämpa den i praktiken. Den vetenskapliga
ateismens existensberättigande består
därför i att propagera och missionera för
sin otro.
Sanning och tro
Sammanfattningsvis kan sägas att Van
Den Berekens analys av den sovjetiska
ateismen är både skarpsinnig och övertygande. Dock är inte alla hans teser invändningsfria. Han synes t ex avvisa betydelsen av den pågående religiösa förnyelsen i Sovjetunionen på ett något lättvindigt sätt och förefaller fästa något för
stor tilltro till myndigheternas förmåga
att undertrycka dessa yttringar. Emeller- 317
tid är det svårt att inte instämma i hans
bedömning av att den vetenskapliga
ateismen är en grundpelare i den sovjetiska statsideologiens byggnadsverk.
Denna i sanning totalitära ideologi kan
definitionsmässigt inte erkänna en transcendent verklighet.
I den tid då vetenskapspositivismen,
med dess naiva anspråk på att genom ett
oavbrutet faktainsamlande nå fram till
den vetenskapliga Sanningen, för länge
sedan övergivits, står den sovjetiska
ideologien kvar på den vetenskapspositivistiska barrikaden som den siste kämpen för en förlorad sak. I sin fullständiga
tomhet och brist på känsla för livets
”vertikala” dimension är den sovjetiska
ideologien en tro som träffande kan beskrivas med följande av Van Den
Bereken anförda citat ur Dostojevskijs
roman Idioten: ” Ryssar blir inte normala
ateister, nej, ateism för dem är helt enkelt en ny religion. De tror på den utan
att förstå att de tror på Ingenting. Så
stort är vårt behov av att tro”.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner