Print Friendly

Joen Lagerberg; Försvarets inriktning

Av Redaktionen | 31 december 1982


1982


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

——–~————…………..
Debatt
JOEN LAGERBERG:
Försvarets inriktning
Mitt i all den internationella uppståndelsen
kring Warszawapaktens upprustning med
kärnvapenrobotar typ SS-20, och NATO:s
beslut om en moderniserad kärnvapenstrategi för Västeuropa, har ubåtsincidenterna
1981 och 1982 påmint oss svenskar om Östersjöområdets snabbt ökande strategiska betydelse.
I skuggan av en kärnvapendebatt, som engagerar allt fler människor, har det varit lätt
att glömma den betydande uppbyggnad av
konventionella styrkor, som pågår söder och
öster om Östersjön. Samtidigt som Sovjetunionen byggt upp en betydande flotta av
kärnvapenbärande ubåtar i Östersjön har
Warszawapaktsländerna kraftigt förbättrat
sin förmåga till nabba och överraskande anfall. Detta har skett genom utbyggnad av
landstigningsfarkoster och helikoptrar samt
genom en betydande satsning på pansarvapnet.
Warszawapaktens (WP:s) stora satsning på
konventionella styrkor har kommit i skymundan för det välbekanta kärnvapenprogrammet, men på senare år genomförda mycket
omfattande krigsförbandsövningar med landstigning på kust som viktigt inslag låter ana
en krigsplanering, som inte kan undgå att på-
verka våra egna bedömningar.
Många tecken tyder på att tyngdpunkten i
WP:s militärastyrkeuppbyggnad har förskjutits norrut i Europa sedan mitten av 1970-
talet. Denna rörelse är måhända ännu inte
avslutad. Men varje förändring i denna riktning tyder på en strategisk nyorientering,
vars konsekvenser för Sveriges del måste bedömas som allvarliga.
Vår kunskap om de nya militära hot, som
kan riktas mot Sverige, är redan så stor att
det numera råder allmän enighet om att betydande vikt kall läggas vid försvar mot
snabba och överraskande angrepp, som primärt riktas mot mål i vår närhet, men som
kan beröra svenskt territorium eller luftrum.
Detta medför skärpta krav på snabb mobilisering, hög beredskap och en ständigt vidmakthållen kvalitet på våra krigsförband.
Ett grundläggande problem i svensk försvarspolitik av i dag är att utifrån tillgänglig
kunskap om omvärldens nya strategiska och
taktiska tänkande formulera en målsättning,
som ger det militära försvaret erforderlig
styrka både för krig och för fred. Klart är
dock att omvärldens strategiska nytänkande
ställer krav på en anpassning till utvecklingen, och att denna anpassning måste gälla hela
försvarsmakten.
Sedan 1982 års försvarsbeslut tagits av
riksdagen kan flygplansfrågan förhoppningsvis få sin lösning. I stället har uppmärksamheten kommit att riktas mot flottans problem.
Ubåtsjakterna i våra skärgårdar hösten
1982, och förra årets incident i Karlskrona,
har redan satt sina spår i försvarets planering
och arbete. Den nya regeringen har tillsatt en
parlamentarisk kommission för att utvärdera
och lägga förslag. Det är naturligt att i det
läget komma in på frågan om det svenska
försvarets anslagsfördelning. Det är också
lätt att därvid ge debatten en materielorienterad vinkling. Det inlägg, som Jarl Femlund
gjorde i Svensk Tidskrift nr 8, 1982, är ett
exempel härpå.
Men ubåtshotet aktualiserar inte bara frå-
gor om en prioritering av olika slags materiel.
Vad det gäller är frågan om försvarsmaktens
inriktning överhuvud taget. Problemet är ju
att det militära försvaret i dag fortfarande i
huvudsak har den inriktning som socialdemokraterna genomdrev åren 1968 och 1972, då
flottans nedrustning beslutades. Sedan dess
har också flygets organisation kraftigt reducerats, medan armen lämnåts tämligen orörd.
En av svagheterna med 1978 års försvarskommille var att den inte ville ta konsekvenserna av att de strategiska förutsättningarna
håller på att förändras , trots att man inom
kommitten var medveten om detta förhållande. Vid den nödvändiga nyinriktning av försvarsmakten, som förr eller senare blir nödvändig, räcker det inte längre med att ställa
en försvarsgren mot en annan eller ett vapenslag mot ett annat. Vid en sådan nyinriktning
kan man inte undgå att ta upp till diskussion
den utbildningsverksamhet, som i fredstid
jämte neutralitets- och incidentberedskapen
är försvarsmaktens främsta uppgift.
Ett nyinriktat försvar kräver främst flera
kvalificerade faltförband vid armen, utveckling av ett nytt svenskt stridsflygplan JAS
samt en förnyelse och förstärkning av flottans ytattack. Den klart högre ubåtsjaktkapacitet vi behöverjämfört med försvarsbesluten
1972-1982 borde kunna lösas i anslutning
härtill. Dessutom är behovet av en väsentligt
höjd effektivitet inom civilförsvaret och totalförsvarets civila grenar allmänt omvittnat.
Försvarsbeslutet 1982 kom att föregås av
långa diskussioner om hur armens fredsorganisation borde vara utformad. Jag vill hävda, att en nyinriktning av försvarsmakten
måste omfatta fler kvalificerade fältförband
vid armen, även om detta innebär en minskning av krigsorganisationen totalt sett.
Aven inom de år 1977 och 1982 beslutade
reala anslagsramarna borde det kunna gå att
ge försvarsgrenarna de resurser, som krävs
för att klara omvärldens nya strategier, och
de krav dessa ställer på oss. Vår egen försvarsstrategi och taktik måste samtidigt ge
den svenske soldaten en ärlig chans att överleva på slagfältet. Argumenten har blivit
många för en omprövning av den anslagsförJARL FERNLUND:
489
delning mellan försvarsgrenarna, som beslöts
år 1958, och som i stort gällt sedan dess.
Detta kräver en omprövning av armens krigsorganisation och innebär att några infanteribrigader måste utgå ur organisationen.
Det är om detta som försvarssdebatten nu
borde handla, och om möjligheterna att inom
det militära utbildningsväsendet skapa de resurser som behövs för att nyinrikta försvarsmakten. Det är klart att en sådan nyinriktning kräver avvägningar mellan olika utbildningar och olika materiel. Men det vore
fel att med gamla utgångspunkter ställa olika
· intressen mot varandra. Det vore enligt mitt
synsätt inte rätt att exempelvis ställa ytfartyg
med uthållighet i ubåtsjaktfunktionen mot nå-
gon typ av vapenbärare, eller ammunition,
som behövs för pansarbekämpning. Vi måste
kräva bådadera. Men då måste vi också välja
en ny väg för framtidens försvar.
Kommentar till Joen Lagerbergs debattinlägg
Den gångna femårsperioden har utmärkts av
stora behov av omplanering inom försvaret.
Det priskompensationssystem som tillämpats
har inte gett tillräcklig kompensation för lö-
neökningar och materielfördyringar. Bristen
på medel har medfört att repetitionsutbildningen har måst reduceras samt att materiel
har måst utgå ur planerna eller anskaffas i
väsentligt mindre antal. Samtidigt har flera
materielobjekt måst senareläggas.
Sysselsättningen inom för försvaret nödvändiga industrisektorer har härigenom minskat, vilket kan få till följd att värdefullt tekniskt kunnande och viktiga inhemska resurser försvinner ur landet. Ubåtsjaktområ-
det är ett sådant system- och teknikområde
(fartyg, olika former av sensorer samt undervattensvapen) som kommer att försvinna i
brist på svensk teknisk utveckling inom Jandet. Risken är stor att andra eftersatta teknikområden följer efter. Ett alliansfritt land som
Sverige bör i sina försvarsansträngningar
som en självklarhet utnyttja landets teknologi
och tekniska kunnande samt inse att detta är
en förutsättning för överlevnad mot högteknologiska motståndare.
Den socialdemokratiska försvarspolitiken
går i en annan riktning. ”Ett välutvecklat
folkförsvar med en till detta anpassad teknik” (ur partimotion 1978/79:594 (s)) innebär
en sänkt ambitionsnivå ifråga om marinens
och flygvapnets uppgifter. Begreppet folkförsvar ställs mot ett teknologiskt skalförsvar. Det är därför debatten bör ha en ” materielorienterad inriktning’ ‘.
Det militära försvarets inriktning i stort
med hänsyn till nuvarande strategiska förutsättningar bör diskuteras mot bakgrund av
Perspektivplan del 2 (ÖB 80) samt programplan 1982-87.
490
MAGNUS af PETERSENS:
Sverige under andra världskriget
Docent F Hirschfeldts TV-progam inför
reprisen på ”förintelsen” var en värdefull repetition för de äldre och en nyttig lektion om
”det nära förflutna” för de yngre. Även om
framställningen i stort sett var objektiv gav
programmet i vissa hänseenden en något
skev bild. Ett så stort ämne kan helt enkelt
icke få en rättvis behandling på så begränsad
tid. Det hade nog varit bättre att dela upp
programmet och då mera ingående behandla
de viktigaste händelserna.
En i och för sig obetydlig händelse. General Thörnells m fl besök hos Hitler på dennes
födelsedag våren 1939 skedde naturligtvis
med den socialdemokratiska regeringens instämmande. En helt annan sak är den uppvaktning som svensk-tyska föreningen
gjorde, den var ett bevis på en omdömeslös
naivitet.
I framställningen betonades icke tillräckligt
det historiska beslut, det viktigaste som en
svensk regering fattat i modern tid, då den i
mars 1940 avböjde fransk-engelsk hjälp till
Finland över Narvik. Ettjakande svar kunde
ha ändrat utgången av andra världskriget.
Sverige hade kommit i krig med både Tyskland och Sovjet och hela Norden blivit krigsskådeplats i ett storkrig och troligen fått dela
Polens öde.
Beviljandet av de tyska ”permittenttransporterna”, som med rätta väckt sådant uppseende, föregicks av ett telegram från vår
minister i London, av vilket det framgick att
den engelske statssekreteraren i utrikesdepartementet tillrådde eftergift med uttrycket
här gäller att visa ” common sense no bravado” .
Som läget var i Europa fanns ingen möjlighet för något land att skicka hjälp om tyskarna skulle anfalla. Engelsmännen hade haft
nog av misslyckanden i Norge, Grekland och
Frankrike. Svenskt motstånd, som i detta
skede icke hade kunnat räcka länge, hade
icke varit till nytta för den fria världen och
allra minst för Norge och Danmark.
En annan sak är att det kan ifrågasättas om
icke avtalet om permittenttransporterna hade
kunnat sägas upp tidigare. Nu dröjde uppsägningen av avtalet till sommaren 1943, bl a därför att först då risken för tyska militära motåtgärder syntes ringa. Tyskarna var försvagade särskilt efter nederlagen på ostfronten och
vårt försvar hade i detta läge blivit en faktor
att räkna med. Huvuddelen av den svenska
armen grupperades vid gränsen mot Norge.
Om vi då icke hade haft ett starkt försvar
kunde den tyska reaktionen blivit som i Ungern. När regeringen Horthy försökte lämna
förbundet med tyskarna, besattes landet av
relativt obetydliga, huvudsakligen SS-förband, och en statskupp genomfördes av nazistsympatisörer.
Transiteringen av en tysk infanteridivision
på järnväg till Finland vid tysk-ryska krigets
utbrott i juni 1941 var den största avvikelsen
från vår neutralitetspolitik. Militärt sett var
eftergiften av ringa betydelse. Tyskarna insatte ca 200 divisioner i Ryssland, därav sex i
Finland. I anfallsplanen Barbarossa anges att
Sverige troligen kommer att ställa både sitt
landsvägs- och järnvägsnät till tyskarnas förfogande. Med detta undantag blev så icke
fallet. En förnyad tysk begäran, några veckor
enare, om transport av ytterligare en division avvisades. Detta måste ha betraktats
som en allvarlig politisk motgång för tyskarna, som då behärskade nästan hela Västoch Sydeuropa utom England.
Även med England förekom samarbete på
underrättelsetjänstens område, vilket ofta
skedde genom samarbete med dansk och
norsk militär underrättelsetjänst, som var
etablerad i Stockholm. I det officiella verket
”British Intelligence service report” omtalas
flera exempel på sådant samarbete. Bl a kom
underrättelsen att kryssaren Bismarck passerade Kattegatt från svenskt håll via norske
marinattachen i Stockholm. När under tysk
övningsskjutning den första kända V 2 raketen av misstag slog ner i Småland, uppsamlades restema och skickades i hemlighet för
analys till England. Flera varningar om förestående tyskt anfall mot Sovjet lämnades till
England från Sverige. Engelske ambassadören i Moskva, sir Stafford Cripps, torde
också ha framfört dem. Trots att t o m tidpunkten var angiven och varningar kom från
flera andra källor, tycks Stalin icke ha satt
tilltro till varningarna.
Utbildningen av flera tusen man danska
och norska s k polistrupper under de två sista
krigsåren stred naturligtvis mot ett strikt neutralitetsbegrepp, liksom att på vintern 1945
amerikanskt flyg tilläts att transportera en
norsk bataljon till Nordnorge.
Officerskåren har ofta beskyllts för tyskvänlighet och ibland har dess lojalitet ställts
ifråga. Vem minns i våra dagar den s k radiomajorens sedermera översten Arvid Ericsons
tal i radio på våren 1941 med uppmaning till
motstånd i alla lägen och praktiska anvisningar hur tex luftlandsättningar skulle försvå-
ras? Tyskvänligheten är en stor överdrift och
vad lojaliteten beträffar torde de ansvariga
politikerna inte ha tvivlat på officerskåren,
utom möjligen i några fall under finska vinterkriget.
De yngre officerarnas inställning framgår
av vad undertecknad skrev i Officersförbundsbladet 1943 och som med instämmande
citerades i DN den 13.6 samma år. I artikeln
står bl a: ”Officerskårens inställning till
Ryssland präglas icke av någon klasspåverkad avoghet, tvärtom beundras den ryska
kraftutvecklingen och särskilt armens prestationer på många håll. … Vad inställningen
till Tyskland beträffar, måste man komma
ihåg att detta land icke på länge utgjort något
hot mot Sverige. Att läget nu har förändrats
CARL JOHAN LJUNGBERG:
Behöver vi intellektualismen?
I SvT 6/82 drar Olof Ehrenkrona en lans för
intellektualismen som han menar idag satts
på undantag. Han hävdar att frihetens överlevnad fordrar inte bara lydnad mot ”demokratins yttre former”, ”stadgans paragrafer”, utan också mot vad han kallar ”det
intellektuella förhållningssättet”. Detta betecknas med ord som frihet, tolerans, saklighet. Det sägs bygga på insikten ”att inga sanningar är eviga utan att politiska åsikter och
491
har officerskåren så gott som undantagslöst
förstått. Vad som skett och sker i Norge kan
inte undgå att utöva sitt inflytande.”.
Vidare står i artikeln: ”De fall då officerare
gjort sig skyldiga till bristande omdöme i utrikespolitiska frågor kan förklaras med att särskilt de yngre officerarna har en ganska bristfaltig kunskap om utrikespolitik. Det är naturligt, men knappast försvarligt att en ung
fanrik ser på sitt yrke ur en begränsad militär
synvinkel. Han faller lätt i ”fäförundran” inför någon utländsk militär prestation”.
Mer upplysning anges vara nödvändig för
ökad förståelse för den ”svenska linjen”.
”Varje officer måste förstå att målet för vårt
handlande icke är att fegt följa minsta motståndets lag utan har en positiv syftning, en
framtid för ett fritt Sverige och ett fritt Norden”.
De flesta svenskar både de som aktivt civilt
eller militärt upplevde beredskapen och de
yngre, som inte minns den tiden, inser numera att Sveriges politik var riktig. Den var inte
heroisk och neutraliteten var flexibel men resultatet blev det bästa möjliga både för oss
och våra nordiska grannländer.
uttalanden likaväl som naturvetenskapliga
teser måste kunna prövas på logiska grunder”. Ehrenkrona tänker sig att vi med hjälp
av vissa debattregler skall kunna pröva så-
dana åsikters hållbarhet. För denna tanke
åberopas filosofen Karl Poppers s k ”logic
for scientific discovery”.
Som hotet mot intellektualismen ser Ehrenkrona människors fördomar, inte minst
benägenheten även bland intellektuella att
——–~————–…………..
492
bedöma åsikters värde efter vem som framför
dem, inte efter åsikternas kvalitet. Att politiska mäl liksom skilda grupplojaliteter av
flertalet lätt överordnas den intellektuella
redbarheten gör att en spänning även finns
mellan majoritetsstyret och ”förnuftsstyret”,
the ru/e ofsense, hävdar han.
Det är utan tvivel bra att värdet av intellektuell disciplin såsom en del av det ansvar vi i
det fria samhället bär som omväxling framhävs. Vem retar sig inte på när pamparna
begär utrymme och respekt för ofta torftiga
budskap, påhejade av de egna. Samtidigt vill
jag ifrågasätta tron att logisk metod, intellektuella spelregler, som botemedel för oss särskilt längt. Bortsett frän att en vädjan därom
snart överröstas är det också ovisst om föreställningar som Poppers, alltså rena vetenskapsteorier, kan visa vägen i så handfasta
sammanhang som de politiska.
Enligt Ehrenkrona måste vi ha ett öppet
samhälle därför att ”inga sanningar är eviga”. Dessa måste oupphörligt omprövas, och
detta förutsätter det öppna samhället. Men
det tycks som om han därmed tenderar åt en
förväxling av politiker problem med vetenskapsmannens. Forskaren sysslar med sant
eller falskt, politikern med bra eller dåligt.
Vår fråga inför nya förslag till reformer är
inte ”Är de sanna?” utan ”Är de lämpliga?”
eller ”Hur kan de bidra till ett bättre liv?”
Tolkningen av sädana åtgärders värde sönderfaller inte heller i en prövning av deras
överensstämmelse med några regler. Den är
en intuitiv handling, ett slags omdömeskonst
vars beskaffenhet ingen helt förmär återge.
De flesta politiker har nog åtminstone någon
känsla av ansvaret och värdigheten i sin verksamhet, men med rätta torde fä fråga sig vad
denna har med regler respektive med ”eviga
sanningar” att göra.
Det kan invändas att strävan borde vara att
också i praktiskt politiska inrättningar såsom
riksdagen eller massmedierna söka närma sig
”det intellektuella förhållningssättet”, också
om des regler sällan uttalat föresvävar dem
som deltar. Om denna strävan saknas, kan
det då hävdas att dessa inrättningar verkar
rationellt? Jag vill svara ”ja”. Det sker givetvis en prövning i de politiska församlingarna,
men det skulle överraska om den ser eller bör
se ut så som EhrenkrorJa be kriver den. Jag
vill hävda att prövningen sker enligt ett slags
intuitivt, dynamiskt kriterium som kan kallas
institutionens anda. Denna utgör en för täelse för institutionens ändamål, en grundattityd
som formats a” tidigare beslut, av milstolpart
författningsutvecklingen, och inte minst av
personligheter som tidigare verkat. Vi är tex
demokrater, inte därför att vi på ett abstrakt
sätt omfattar folkstyrets regler, utan därför
att vi konkret absorberat den demokratiska
livsstilen sådan den funnit uttryck i specifika
nationella institutioner och dess historia. Vi
är demokrater av vana och genom deltagande
i vår politiska kultur.
Institutionens anda – är då inte det bara ett
förskönande sätt att uttrycka de regler för
prövning av åsikters hållbarhet som Ehrenkrona hävdar vara kärnan i ”det intellektuella förhällningssättet”? Är det inte olika
uttryck för samma sak? I en mening, ja. Både
önskan att binda de demokratiska avgörandena hårdare vid debattregler och önskan att de
skall genomsyras av den anda jag antytt kan
härledas ur kravet att motverka godtycket
hos tillfälliga viljeyttringar. Bägge ståndpunkterna kan ses som uttryck för en konstitutionell demokratisyn, i motsats till en plebiscitär eller direktdemokratisk.
Samtidigt finns det mellan dessa synsätt
skillnader. Institutionens anda är förvisso
både förenlig med lydnad mot regler och tar
sig uttryck i utbildande! av regler. Men den
kan aldrig uttömmas genom sädana regler.
Detta visas inte minst i det fall, då en trohet
mot författningens eller institutionens anda
fordrar att reglerna åsidosätts. Edmund
Burke, den engelske 1700-talspolitikem, har
menat att den ärorika revolutionen var exempel på hur författningens bevarande krävde
att dess bokstav för en kort tid åsidosattes.
Reglerna är statiska, den konstitutionella andan däremot utvecklas och fördjupas ständigt. Med denna som norm prövas de specifika reglerna ständigt, vilket leder till att de
modifieras. Innebörden i tidigare beslut nytolkas efterhand i sökandet efter författningens ändamål. Genomgående är att debattreglerna är uttryck för den politiska andan, narare än inbegreppet av denna.
Att Ehrenkrona inte riktigt har insett detta
komplicerade samspel mellan demokratins
regler och vad jag kallar dess anda eller livsstil antyds av att han tycks jämställa tolerans
med lydnad mot debattregler. Iakttas den intellektuella prövningen, tycks han mena, har
toleransens villkor uppfyllts. Men det är
långtifrån klart att intellektualism i hans mening skänker ökad tolerans i det politiska umgänget. Också det exempel han väljer, CaJvins Geneve, visar detta. Ehrenkrona säger
att toleransen där till synes oförklarligt upphörde när Calvin kom till makten. Men ingen
förklaring ges. Kan inte denna sökas i den
anda, i vilken Calvin omfattat trosfriheten? I
de motiv som präglade hans tolerans? Att
iaktta spelregler är inte nog, om motiven inte
är höga nog.
Tillspetsat kan sägas, att också lydnaden
mot regler kan hävdas i en anda som blir
intolerant. Det är i vaije fall svårt att se hur
reglernas innehåll skulle kunna utgöra en garanti för en ”hjärtats” intolerans. Kanske är
det betecknande att den förebild Ehrenkrona
anger, Karl Popper, uttalat: ”Jag har alltid
betonat behovet av en viss dogmatism; den
dogmatiske vetenskapsmannen har en viktig
roll att spela.” Trots sitt tal om att inga
mänskliga upptäckter är bestående har Popper ändå i sin s k falsifieringsregel menat sig
äga en tidlös och neutral replipunkt varifrån
han menar att såväl vetenskapens antaganden som politiska åsikter och värderingar kan
dömas. Visst är vetenskaplig dogmatism en
sak, politisk en annan. Men följer inte med
överflyttaodet av en sådan logisk teori till det
politiska området lätt en benägenhet att auktoritativt utdöma meningsyttringar som ovetenskapliga och därför som utan bei;ittigande?
Ris ken – man kan bara tala om en risk –
med en dogmatisk rationalism av Poppers
slag är att nya ideer hämmas, något som väl
493
knappast avsågs. Det myndiga kravet på att
varje föreställning skall prövas enligt ” de vetenskapliga upptäckternas logik”, ja, själva
tron att deras relevans kan avgöras med logisk metod, undanskymmer den allmänna erfarenheten att nya ideer och livsstilar först
efterhand avslöjat sin mening och sitt värde.
Faktum är att det ofta är i den långvariga
koncentrationen på vissa vanor, som intellektet aldrig medvetet bejakat, som de flesta av
våra civiliserade landvinningar gjorts. Vanor,
uppfattade som värden eller bevarare av värden, har gjort mera för kulturens framsteg,
förnuftets inbegripet, än en intellektuell prövning av Poppers slag. Det var genom att envist hålla fast vid vissa former av ekonomiskt
utbyte som de insikter som lett fram till den
fria ekonomin kunde göras. Det var genom
att inte överge de framväxande demokratiska
vanorna som majoritetsstyrets möjligheter
kunde utforskas. Själva utvecklaodet av dessa bägge institutioner gav också upphov till
begrepp, som vaije bedömning av deras värde måste beakta. En prövning som söker vara
”neutral” i så motto att den inte inbegriper
dessa begrepp är antingen meningslös eller
otänkbar.
Ehrenkrona talar om det ”mödosamma arbete för individuell och intellektuell frigörelse” som skett i Västerlandet. Men vad han
ser som målet för denna frigörelse är en rationalism som inte tycks ha lärt mycket av
”det mödosamma arbetet” i den meningen
att den har en ohistorisk syn på människans
förnuft. Behöver vi intellektualismen? Ja, i
den mån den är villig att jämställa det värdefulla intellektuella arbetet med ett fasthållande vid civiliserade, moraliska vanor, snarare än vid logiska debattregler. Som en bestående vilja att tolka och förfina en specifik
tradition är intellektualismen i hög grad berättigad.
——–~————–…………
494
OLOF EHRENKRONA:
Svar till Carl Johan Ljungberg
Carl Johan Ljungbergs invändningar mot min
artikel om kravet på att de intellektuella spelreglerna följs i den politiska debatten, är inte
kristallklara. Det finns således en risk att jag
missförstått honom och drar för långtgående
slutsatser av hans invändningar.
Ljungberg ser såvitt jag förstår ett visst
värde i att de intellektuella reglerna tillämpas
i politiken men invänder samtidigt på en rad
punkter mot deras praktiska betydelse. Den
som försöker sätta sig på två stolar löper
vanligen risken att hamna mittimellan. Oklarheterna i Ljungbergs artikel kan bero på denna besvärliga sits.
Ljungberg hävdar en gammal konservativ
teori om att institutionerna styrs av en slags
anda som förefaller ganska oåtkomlig för en
rationell analys. Han hävdar också att jag
blandat ihop vetenskap och politik. Politikerns roll är att intuitivt bestämma hur det
bör vara. Vetenskapsmannen skall redovisa
hur det verkligen är.
Föreställningen om att de politiska församlingarna styrs av en inneboende anda inbjuder lätt till ren antiintellektualism. Politiska
beslut får ett drag av opåverkbarhet som
strider mot ideen om demokratiska organ
som rationellt verkande beslutscentra.
Om den inneboende andan i en politisk församling spelar en större roll för de konkreta
besluten än den intellektuella prövning, som
måste föregå omröstningarna, vore det ytterst allvarligt. Det skulle innebära att politiska beslut definitionsmässigt styrs av andra
faktorer än det mänskliga och upplysta förnuftet. Traditioner och fördomar betyder mer
än den logiska prövningen av en viss åtgärds
ändamålsenlighet för det man vill uppnå. Nu
är det bevisligen och lyckligtvis inte så det är
tänkt att beslutsfattande skall gå till, vare sig
det sker i auktoritära eller demokratiska
former. Att fatta rationella beslut utifrån en
intellektuell prövning av mål och medel uppfattas fortfarande som eftersträvansvärt. Det
är ett begränsat fåtal som ger upp inför den
ofta påtagliga irrationaliteten i beslutsfattandet och väljer att se detta som ett resultat av
ett institutionernas eget själsliv.
Socialdemokraterna har en sådant teleologisk syn på samhället med stort S, på facket
och på de bostadspolitiska institutionerna.
De förra sägs företräda löntagarna. De senare
uppges föra en social bostadspolitik. Men
facket kan bara sägas företräda löntagarna
om de också gör det i de konkreta beslutssituationerna. Aldrig så storstilade ändamål
gör inte att ett beslut om löntagarfonder blir
mer eller mindre förankrat bland medlemmarna. När det gäller den sociala bostadspolitiken kan det på goda grunder ifrågasättas
såväl om den är social, som om den överhuvudtaget kan bestås med erkännandet att
vara en politik.
Att Ljungbergs politiska inställning ligger
nära socialdemokraternas är kanske inte så
förvånande. Socialdemokraternas kollektivistiska tradition har drag som inte sällan på-
minner om de som återfinns i konservatismen
och vice versa. Konservativa teoretiker har
sällan ställt intellektuella krav på den politiska beslutsprocessen. Utvecklingen i Sverige sedan mitten av 1960-talet visar att också
många socialdemokrater slutat med detta.
Ljungbergs gräns mellan vetenskaplig debatt och samhällsdebatt är både ofruktbar
och farlig. Den är ofruktbar därför att det inte
finns en så snäv gräns i verkligheten. Gränsen går mellan värderingar och fakta, men det
är icke uteslutande förbehållet vetenskapsmännen att uttrycka sig i är-satser eller politikerna att uttrycka sig i bör-satser. Men
Ljungbergs gränsdragning är framförallt farlig. Den leder till att de intellektuella kraven
på politiker och andra debattörer sätts alltför
lågt. Med Ljungbergs sätt att resonera kan
mytbildning och propaganda lätt försvaras.
Även om det inte görs anspråk på att myterna
är sanna anses de lika sanna som det som
verkligen är sant. Och det är detta som jag
anser måste bekämpas för att demokratin
skall kunna försvaras inte bara som en
trosföreställning bland andra utan också som
en effektiv styrelseform.
-Politiker är satta att leda en nation och
därvid uppfylla vissa krav som medborgarna
ställer. En del av dessa krav har sin utgångspunkt i ideologiska föreställningar. Andra har
sina rötter i rent materiella överväganden.
Men oavsett detta kan politiker aldrig kosta
på sig att handla bara efter någon slags intuition om hur saker och ting bör vara. Politikerna måste ha en uppfattning om hur det
verkligen förhåller sig. Och verkligheten –
vad som är eller icke är – kan faktiskt intellektuellt prövas.
En politiker måste också göra klart för sig
vilka handlingsalternativ som finns. Dessa
tas fram efter en prövning av hur en viss
åtgärd står i överensstämmelse med det resultat man vill uppnå. Stora delar av den ekonomiska politiken bygger tex på förutsättningen att de skilda inslagen intellektuellt kan
prövas.
Det tredje steget är att politikern försöker
övertyga om den lösning han eller hon anser
vara riktig. Också här måste vi givetvis ha
rätt att ställa intellektuella krav på argumentationen. Annars blirju vinsten eller förlusten
i debatten enbart beroende av röststyrkan eller av förmågan att dupera. Politiken skulle
lika gärna kunna överlämnas åt en kår av
medicinmän vars förtroende hos allmänheten
CARL JOHAN LJUNGBERG:
Svar till Olof Ehrenkrona
Det är svårt att förstå varför Ehrenkrona finner mina synpunkter så betänkliga. Jag är
ingalunda emot att nya förslag prövas i avsikt
att söka ta bort det dåliga och ogenomtänkta.
Avsikten med min traditionalism är just att
utesluta en del av det godtycke som Ehrenkrona tillskriver mig.
Den andajag talar om skall vara en motvikt
mot bl a ”myter” och ”propaganda”, inte ett
medel att utbreda sådant. Om ordet ”anda”
stöter, kalla det då gärna referensram. Min
495
enbart är en tros- eller åsiktsfråga. Men demokratin förutsätter icke bara åsikter hos
väljare och valda. styrelseformen förutsätter
förvisso också ett stort mått av insikter.
Slutligen har jag icke hävdat att toleransens villkor har uppfyllts om den intellektuella prövningen iakttagits. Så är det givetvis inte. Den som pläderar för intellektualismen uttrycker en värdering av hur man skall
uppträda i det politiska eller vetenskapliga
samtalet. Den intellektuelle tolererar inte antiintellektualismen på samma sätt som demokraten icke tolererar kommunismen. Men det
viktiga är vilket uttryck detta tar sig i det
praktiska handlandet. Ideer bekämpas icke
med våld. Det gäller också galna ideer. Intellektualismen kan heller icke försvaras med
hjälp av debattmetoder som bryter mot de
egna spelreglerna. Därför föder intellektualismen ett tolerant uppträdande gentemot det
nya och avvikande så länge det kan utsättas
för en rimlig prövning på förnuftsmässiga
grunder. Antiintellektualismen däremot är
nästan alltid ett vapen som används mot förändringar eller för att driva fram revolutioner.
poäng är att konkreta erfarenheter och vanor,
rätt fattade, ger bättre ledning i praktiska ting
än abstrakta debattregler. Erfarenheten vidgar beslutshorisonten utan att på förhand låsa
besluten.
Beträffande den risk jag berört för intolerans under intellektualismens täckmantel bemöter mig inte Ehrenkrona. Fast intellektualismen sägs vara en ”värdering” bland andra,
skall den tydligen dogmatiskt upprätthållas.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner