Print Friendly

Joakim Stymne; Euron är både vacker och hållbar

Av Redaktionen | 31 december 2003


2003


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Euron är både
vacker och hållbar
l av Joakim Stymne
Det viktigaste ekonomiska argumentet mot euron är att Europa inte utgör vad som
kallas ett optimalt valutaområde. Men både forskning och praktisk erfarenhet
har visat att det är ett osäkert antagande
F
LERA AV MINA PRÄKTIGT borgerliga bekanta
har tagit ställning mot euron på sistone. Tidigare har en tvehågsen inställning varit det vanliga. Inte ens hos ”naturliga” euroanhängare
har man märkt mycket av den entusiasm som
rådde inför folkomröstningen om svenskt ED-medlemskap 1994. Men nu har jag flera gånger hört ett ”nu har
jag faktiskt bestämt mig för ett nej”. Vadan detta?
Jag tror att ställningstagandet ofta går att förstå som
en missnöjesyttring över EU i allmänhet. Tyskland,
Frankrike och Italien- EU:s tyngsta länder- tycks alla ha
svårare ekonomiska problem än Sverige. Att Valery Giscard d’Estaing leder EUs framtidskonvent gör att det från
I förhoppning om att kunna kasta lite mer ljus över
”vackra och hållbara” argument för och emot ett infö-
rande av euron i Sverige har jag gått igenom några av de
skrifter som har publicerats i ämnet under de senaste
månaderna. Tagna tillsammans tror jag att de sammanfattar bilden både av vad forskningen förmår säga i frå-
gan och vad som sägs när den mer akademiska forskningen inte längre räcker till. skrifterna är Europa ja –
euro nej! av Nils Lundgren (Fischer & Co 2003), antologin Därför euron – tio ekonomer om den gemensamma valutan (Ekerlids förlag 2003), dubbelboken
Behåll kronan!/Inför euron! av Ursula BergelJohnny
Munkhammar (Pocky 2003) och till sist tidskriften Ekosvensk horisont ter sig som ännu ett
trix att främja franska intressen.
Europeiska centralbankschefen
Wim Duisenberg misslyckas alltför
ofta med att övertyga om sina penningpolitiska beslut men lyckas
istället med konststycket att framstå som samtidigt tomtig och arrogant.
”Det verkligt viktiga är
nomisk Debatt 2003:4, ett temanummer om EMU.
dock de mikroekonomiska INGA POSITIVA EFFEKTER?
följderna av ett
Nils Lundgren är en ekonom med
socialdemokratiska böjelser som
länge har legat i frontlinjen i den
ekonomisk-politiska debatten.euroinförande.”
Men jag undrar om inte det som verkligen har bidragit till en viss kokett rebelliskhet bland personer som
normalt är för ett närmare europeiskt samarbete är statsminister Göran Perssons insatser på senare tid. När han
i mitten av maj uttalade att han inte vet ”ett enda argument mot som är varken vackert eller hållbart” lyckades
han förolämpa alla tvivlares intelligens på det mest obetänksamma sätt. Inte minst eftersom åtskilliga tvivlar
just för att det finns högt respekterade debattörer och
akademiker som har framfört en hel hoper argument
som talar mot euron. Kombinationen av en uppenbart
knackig europeisk ekonomisk konjunktur och en splittrad inhemsk opinion kring euron gör det lätt att kosta på
sig att ta avstånd från den gemensamma valutan.
Under kronförsvaret under hösten
1992 var han en av det fåtal framträdande ekonomer
som offentligt vågade uttrycka tvivel på det kloka i politiken. I sin eurobok argumenterar han kraftfullt för nejlinjen. Han använder sig skickligt av det retoriska greppet att själv formulera motståndarnas (det vill säga euroanhängarnas) ståndpunkter för att därefter bemöta dem.
Han betar på detta sätt av såväl det han kallar politiska
argument (23 stycken) som ekonomiska argument (21
stycken). Flera argument är förstås straw men, som formuleras för att enkelt kunna mejas ned. Till exempel det
påstådda argument nummer fyra, som säger att Sverige
borde införa euron för att ”gottgöra vår fega neutralitetspolitik” under andra världskriget. Mot detta invänder Lundgren att det geopolitiska läget tvingade Sverige
m
c
;o
o
-o
m
……
C./1
;:>;;
-i
<):>:
G)
<
l>
rlSvensk Tidskrift l2oo3,nr 3-41 11!1
att agera som det gjorde under kriget. Det
må så vara, men i varje fall jag har inte
hört någon ja-sägare som hävdar att Sverige har begått krigsförbrytelser som ett
euroinförande skulle utgöra botgöring
för.
€ f
Detta hindrar honom dock inte från att
lägga fram invändningar som det finns
skäl att ta på allvar. Om jag tar mig friheten att ansa hans något yviga exempelsamområde debatterades intensivt i Europa under mitten av
1990-talet inför införandet av den gemensamma valutan. Euromotståndet är helt avhängigt av om begreppet
optimalt valutaområde är relevant eller ej. Om det inte
är det, eller om Europa med ett deltagande av Sverige
trots allt utgör ett optimalt valutaområde, faller grunden för ett nej till euron. Övriga argument mot euron
är nästan alla en följd av slutsatsen att EU inte utgör ett
optimalt valutaområde och att den gemensamma valutan därför med tiden ger upphov till ökande interna
spänningar.
Tre premisser måste vara uppfyllda för att begreppet
optimalt valutaområde över huvud taget ska vara relevant. För det första att det föreligger en reell risk för
asymmetriska chocker. För det andra förutsätter det att
centralbank och regering i det mindre området har bättre
förmåga att möta sådana chocker och stabilisera ekonomin än vad som är fallet då ett land har gett upp sin penling så finner jag att hans euroargumentation baserar sig på några centrala premisser som lyder som följer.
Under det senaste decenniet har Sverige och svenska politiker tagit sig i kragen och framgångsrikt stabiliserat den
svenska ekonomin. Riksbanken gör sitt jobb skickligt
och om vi behåller den självständiga penningpolitiken
med en flytande krona kan den motverka effekten av
chocker som drabbar Sverige annorlunda än resten av
Europa. Se förresten bara på Tyskland: landet har problem som klart ”Det går inte att undvika att
förvärras av ECB:s räntepolitik. Att
införa en gemensam valuta har omröstningen om införande
ningpolitiska självständighet. För
det tredje förutsätter det att en fritt
rörlig växelkurs bidrar till att stabilisera landets ekonomi – inte att
destabilisera den.nästan inga positiva effekter, bara
minskade växlingskostnader och
dessa är försumbara.
av euro i Sverige blir en Euromotståndarna hävdar att
dessa premisser är uppfyllda. För det
första tycker man att det är självklart
att ett område som sträcker sig från
Norra Polcirkeln till Gibraltarsund
Liksom alla seriösa nejsägare
bygger Lundgren sitt motstånd på
föreställningen att Europa inte är
ett ”optimalt valutaområde” och
omröstning om vi tror på
EU eller ej.”
att ett svenskt deltagande därför skulle leda till att den
svenska ekonomin kommer att bli mindre stabil och
antagligen få ökade strukturproblem. Att ett valutaområde är optimalt betyder på svenska att det är lagom
stort. Det är stort nog för att hålla kostnaderna nere för
transaktioner. (Det minsta tänkbara valutaområdet
består av en person- om alla hade sin egen valuta skulle
vi tvingas ägna oss åt byteshandel vilket envar som försökt byta en hyreslägenhet i Stockholm vet är en kostsam
process.) Samtidigt är det litet nog för att inte skillnader
i ekonomisk utveckling mellan olika delar ska bli ohanterliga. Euromotståndarna ser förstås Sverige som ett
”lagom” stort område.
ASYMMETRISK CHOCK
Ju större ett valutaområde är, desto större blir risken att
det man kallar en ”asymmetrisk chock” drabbar en
enskild region. Om en region överger den egna valutan
försvinner förmågan att motverka sådana chocker med
penningpolitik. Det finns inte längre en egen växelkurs
som kan parera till exempel en lokal kostnadskris och
den centralt satta räntan riskerar att avvika från den som
är lämplig för den lilla regionen.
Frågan om ED-länderna utgör ett optimalt valuta- ~~ lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 3-41
och som har stora regionala skillnader i näringslivsstruktur och inkomster drabbas av
omvärldsförändringar som påverkar olika regioner olika
starkt. För det andra framhåller Lundgren skillnaden i
konjunkturstyrka i Irland och Tyskland som ett uttryck
för att spänningar kan uppstå och är svåra att rätta till i
valutaunionen. Han hävdar att de EU-länder som inte
har infört euron (Sverige, Storbritannien och Danmark)
har klarat sig bättre på senare år än EMU-genomsnittet,
till exempel ifråga om offentliga finanser, bytesbalans,
arbetslöshet och BNP-tillväxt. Detta skulle tyda på att
utanförskap skapar bättre förutsättningar för ekonomisk
framgång, troligen till följd av bättre stabiliseringspolitik.
Vad gäller den tredje premissen, att en fritt rörlig
växelkurs bidrar till att stabilisera ekonomin, hävdar professor Nils Gottfries i sitt inlägg i Ekonomisk Debatt och
Nils Lundgren i sin bok att de stora kronsvängningarna
under senare år har varit välmotiverade i storlek och
riktning. Kronan stärktes när svenska ekonomin behövde
stramas åt och den har försvagats när ekonomin behövde
stimuleras.
GRUNDMURAD MISSTRO MOT EU
Vad gäller övriga nejsägare i buketten av skrifter har de
inte så mycket att tillägga utöver Lundgren. Alla tar fasta
på problemet med optimala valutaområden. Ursula
Berge intar en mer eftertryckligt ED-negativ linje i sin
bok och säger att ”folkomröstningen om EMU är ett
höger-vänsterval – mellan kvarhållen möjlighet till
demokratisk styrning och oreglerad marknadsliberalism”. (Hon är det slags debattör som konsekvent säger
”demokratisk” när hon menar ”politisk”.) Hon gillar
Riksbanken bättre än ECB eftersom Riksbanken trots
sitt oberoende har med politiker i direktionen (Riksbanken har ”demokratisk legitimit~t” eftersom Kristina
Persson har varit riksdagsledamot och Lars Heikensten
politisk chefstjänsteman i regeringskansliet)
Jag är inte övertygad om att Nils Lundgren håller
med Berge om att politiker är finare än andra människor
men hon för fram något som egentligen bara står mellan
raderna i hans bok: en grundmurad misstro mot hela
ED-projektet. Optimala valutaområden eller ej- EMUmotståndet går hand i hand med ett ED-motstånd. Och
effekterna, vilka är de som kan förväntas gynna tillväxten på sikt.
Men euroförespråkarna måste också ha något att säga
om problemet med optimala valutaområden och utformningen av konjunkturpolitiken. De har faktiskt en hel
del empiriskt stöd för att ifrågasätta relevansen av
begreppet i dagens Europa.
Först frågan om asymmetriska chocker. John Hassler
analyserar i sitt bidrag till boken Därför euron hur konjunkturförloppen i olika ED-länder har samvarierat. I
sin empiriska studie drar han den viktiga slutsatsen att
”konjunkturasymmetrin” inom EMU har minskat- det
vill säga konjunkturerna i de olika medlemsländerna ligger alltmer i fas med varandra. Det svenska konjunkturförloppet har också efter hand kommit att följa de
stora EMU-länderna närmare i spåren. Sveriges värsta
chocker under de senaste decennierna – i bemärkelsen
sådant som fått det svenska konjunkturförloppet att
”Euromotståndet är helt
Sverige är ett av de få länder där
medborgarna har högre tankar om
det egna landets demokratiska institutioner än om EU:s. Det går inte
att undvika att omröstningen om
införande av euro i Sverige blir
en omröstning om vi tror på EU
eller ej.
avvika markant från omvärldensinföll efter oljekrisen 1973-74 och i
början av 90-talet. Hassler konstaavhängigt av om begreppet terarattibådafallenvarinhemska
optimalt valutaområde är
stabiliseringspolitiska vägval den
centrala orsaken till att den svenska konjunkturen avvek kraftigt
och ogynnsamt från omvärldens,
inte följden av någon chock som
relevant eller ej.”
Flera av euromotståndarna kritiserar de politiska argumenten för euron. Birgitta
Swedenborg deltar i Ekonomisk Debatts EMU-nummer.
(Hon presenteras som forskningsledare vid SNS. Eftersom Ekonomisk Debatt har vissa akademiska pretentioner hade det varit på sin plats att presentationsrutan
också nämnt att hon är aktiv medlem i Föreningen Medborgare mot EMU.) Hon menar att EMU inte är ett
fredsprojekt utan tvärtom ökar konfliktriskerna. Även
detta argument tar förstås sin utgångspunkt i att EMU
inte utgör något optimalt valutaområde utan kommer
att uppleva svårlösta inre spänningar.
ensidigt skulle ha drabbat Sverige.
Hasslers forskning bekräftar alltså att EMU-ländernas konjunkturer har kommit att bli mer synkroniserade. Flera av författarna i Därför euron, bland annat
Hans Genberg, refererar till ytterligare forskning som
visar att det generellt är så att konjunkturcyklerna är
mer korrelerade i valutaunioner. Betyder det att de
”asymmetriska chockerna” har blivit ovanligare? Eller
vad är det som pågår? När man ställer dessa frågor börjar man närma sig själva kärnan i resonemanget om det
ekonomiska samarbetet inom EU och den gemensamma
valutans roll i detta sammanhang.
STABILA VILLKOR
m
c
;o
o
”O
m
……
Vl
;;>;;
-i
<
J> :
G)
<
l>
rEn enda statsvetare, Uppsalaprofessorn Sverker Gustavsson, deltar i de anmälda skrifterna. Det är synd med
tanke på att statsvetarna rimligen borde ha något intressant att anföra om en process som ju ändå är politisk till
sin natur. Det har tyvärr inte Gustavsson. Det framgår att
han inte gillar projektet. Men någon kanske kunde tala
om för karln att euron redan existerar.
Ett centralt ~käl.till att ~U över ~ f € fhuvud taget existerar ar att
man ända sedan Kol- och
stålunionens dagar velat
göra de europeiska län- ~
KONJUNKTURERNA MER LIKA VARANDRA
Sammanfattningsvis lägger euromotståndarna stor vikt
vid makroekonomiska nackdelar med den gemensamma
valutan: problemet att föra en självständig politik för att
parera konjunktursvängningar. De lägger liten vikt vid de
mikroekonomiska fördelarna och menar att dessa är obetydliga. Förespråkarna poängterar de mikroekonomiska
dernas ekonomier mer
integrerade, undanröja U~ .
handelshinder mellan ~
länderna, och så långt
det är möjligt tillgodo- ~
göra sig de samhällsekonomiska vinster
‘s-v-en_s_k_T-id-sk-r-ift_l_2_oo_3_,n-r -3—,4 m
som följer av ökad handel. Mer handel innebär mer integration; medborgaren i ett land blir mer beroende av
hur köpkraft och konsumtionsbenägenhet utvecklar sig
bland medborgarna i andra länder, företag lever inte
tryggt i ett lokalt monopol utan påverkas snabbt när nya
produkter eller effektivare produktionsprocesser utvecklas i andra länder. I förlängningen blir de nationella ekonomierna alltmer lika.
ED-länderna gjorde en makalös kraftsamling under
en stor del av 90-talet just för att få sina ekonomier mer
stabila och mer lika varandra. I början av 90-talet led
Europa av efterverkningarna av en stor ekonomisk kris,
galopperande budgetunderskott och alldeles för stora
statsskulder, stora skillnader i inflationstakt och långräntenivåer som var 5-6 procentenheter högre i länder
som Sverige och Italien än i Tyskland. När Maastrichtvillkoren för införandet av den gemensamma valutan
antogs 1991 innebar det mycket stora krav på de presumtiva medlemsländerna att skapa stabila villkor för
sina ekonomiska utveckling. Villkoren innebar att statsskulderna skulle reduceras till hanterliga nivåer och att
inflationen skulle bromsas upp. Alla euroländer skulle
ha en i grunden stabil ekonomi, vilket minskar risken
att man senare råkar ut för chocker som framtvingar
behovet av ”stabilisering”. Och trots att det förekom en
hel del trixande måste man säga att processen var framgångsrik.
Tillväxt- och stabilitetspakten har sedermera ersatt
konvergenskriterierna och syftar till att tvinga medlemsländerna till en fortsatt stabil politik med låga budgetunderskott och låg inflation. Trots att pakten är behäftad med uppenbara problem är poängen ändå att den
har skapat mekanismer som ska förhindra medlemmarna från att föra en politik som förvärrar effekterna av
störningar i ekonomin.
STARK OCH SVAG SAMORDNING
Vi har på inte stort mer än ett decennium lämnat ett
fragmenterat Europa där länderna hade stor möjlighet att
bestämma sin egen ekonomiska politik. I stället har vi
skapat allt fler gemensamma politikområden. Ste- ~ fan Lundgren gör i sitt bidrag till Ekonomisk
~’ . Debatt en överskådlig genomgång av de
kP.)(I- områden där den ekonomiska politiken
inom EU är samordnad. Områden där
politiken är gemensam inom EU är penningpolitik (för de länder som infört
euron) och konkurrenspolitik Områden
där samordningen av politiken är stark
är frågor som budgetpolitiken och inre
marknaden. stabilitets- och tillväxtpakt,
ekonomiska riktlinjer, underskottsförfarande, gemensamma överenskommelser,
IJlSvensk Tidskrift l2oo3, nr 3-41
rådsdirektiv, ecofinsammankomster- det finns ett stort
antal samordningsformer, aktörer och procedurer för
att skapa likartade ekonomiska förutsättningar i länderna och att i god tid hindra dem från äventyrligheter
som kan skapa instabilitet. Sedan tillkommer också ett
stort antal politikområden där det finns samordning,
men av mer svag sort, som finanspolitik och arbetsmarknad. I allt detta framgår att penningpolitiken, alltså
den gemensamma valutan, bara är ett av många områden
där fasta institutionella arrangemang syftar till att åstadkomma integration av EUs ekonomier.
Min egen uppfattning är att euromotståndarna alltför mycket nedvärderar betydelsen av denna samordning. Den gemensamma valutan är ett, men ett viktigt,
inslag i en politik som strävar till att skapa stabila ekonomiska förutsättningar inom hela Europa. Denna politik minskar risken för just de ”asymmetriska chocker”
som euromotståndarna oroar sig för. Och det är ju just
risken för asymmetriska chocker som är den första förutsättningen för att begreppet optimalt valutaområde
ska vara relevant.
ÖVERSKATTAD AKTIVISM
Den andra förutsättningen är som sagt att de inhemska
institutionerna verkligen är förmögna att stabilisera ekonomin när ett land trots allt råkar i knipa. Sveriges relativa framgångar under senare år framhålls gärna av euromotståndarna. Men frågan kvarstår vad som egentligen
åstadkommit att den svenska ekonomin ser stabilare ut.
Klas Eklund framhåller i sitt bidrag i Därför euron att
ekonomin stabiliserats för att Sverige har genomfört
hårdhänta saneringsåtgärder och institutionella förändringar som budgetreformer, inflationsmål och en självständig riksbank. Kort sagt att politikernas möjlighet att
egensinnigt ratta konjunkturpolitiken kraftigt inskränkts.
Euromotståndarna pekar på Tysklands problem idag.
Men är det så självklart att en självständig tysk konjunkturpolitik är vad landet behöver? Ekonomin har
svårhanterade strukturella problem som måste lösas med
strukturpolitik Tjänstesektorn är en alldeles för liten
andel av ekonomin för ett land på Tysklands utvecklingsnivå. Det är inte med penningpolitiska beslut man
löser sådana problem.
För övrigt förvånas jag över hur stor tilltro man i
eurodebatten plötsligt sätter till stabiliseringspolitikens
förmåga. Problemen med att utforma en aktiv stabiliseringspolitik som gör ekonomin mer stabil, snarare än
mindre, borde vara välkända för alla som har funderat
över det senaste halvseklets ekonomiska historia. Även de
flesta euroförespråkare tar upp den kastade handsken
och försöker lösa problemet med minskat stabiliseringspolitiskt handlingsutrymme. En hel statlig utredning (stabiliseringspolitik i valutaunionen, SOU
2002:16) har behandlat frågan och föreslår åtgärder som
ska göra det lättare att stabilisera ekonomin med finanspolitiken när man har gett upp den penningpolitiska
självständigheten. Lycka till, säger jag, till försöken att
”avpolitisera” delar av budgetpolitiken.
SVÅRT ATT ÖVERTYGA
Min gissning är att frågan om nackdelarna och problemen med aktiva konjunkturåtgärder (snarare än en så
stabil politik som möjligt) är ett område där det blir oerhört svårt att övertyga euroskeptikerna. Aven om konjunkturerna har blivit mer lika kommer det alltid att finnas ett land det går ”bäst” för och ett det går ”sämst”
för. Och politikerna måste göra något! Det är ju därför
vi har dem. Den tunga bevisbördan borde ligga på den
som förespråkar en aktiv konjunkturpolitik, tyngre bevisbörda ju mer aktiv den ska vara. Lång praktisk erfarenhet, och mycket forskning, visar på fundamentala proMen i dagens värld, där valutahandeln till den absolut övervägande delen är föranledd av handel med finansiella instrument och inte av betalning för export och
import av varor och tjänster, stämmer detta inte alls. De
flesta är överens om att kronan under senare år drivits hit
och dit till följd av aktiemarknadstrender med begränsad
koppling till de underliggande svenska ekonomiska förhållandena. När Ericsson föll följde kronan med eftersom
utlänningar sålde Ericssonaktier och därför också kronor.
Kronan stärktes införTeliasbörsintroduktion när utlänningar gjorde sig redo att investera i aktien. Under en
lång tid var kronan svag när AP-fonderna och andra
svenska institutionella placerare ökade andelen utländska värdepapper i sina portföljer.
I flera år argumenterade ekonomer på finansmarknaden för att kronan var undervärderad baserad på ”fundamenta”- stark bytesbalans, låg inflation, god tillväxt.
Trots detta stärktes kronan inte. Pehr Wissen underblem med att föra en politik som
aktivt möter störningar i syfte att
stabilisera ett lands ekonomi.
Vi ska vara beredda på att skillnader i konjunktur mellan olika
euroländer kommer att finnas. Ekonomiska problem av olika slag kommer alltid att uppstå. Det är svårt
att i krisögonblicket se skillnad på
”Frågan kvarstår vad
som egentligen åstadkommit
stryker i Därför euron att den
potentiellt mycket voJatila växelkursen kraftigt försvårar för Riksbanken att kontrollera de monetära förhållandena. Faktum är att
de stora kronrörelserna har gjort
att Riksbanken i praktiken ofta har
varit nära att tappa kontrollen över
penningpolitiken. Riksbanken var
att den svenska ekonomin
ser stabilare ut.”
strukturproblem och konjunkturproblem. Det kommer
alltid att framföras högljudda krav på att politiker ska
lösa problemen. Den europeiska integrationspolitiken
under det senaste decenniet har dock kraftigt minskat
risken att sådana problem uppstår eller spårar ut. Vi ska
vara tacksamma för att möjligheten att föra en aktiv konjunkturpolitik har begränsats.
HUR STARK ÄR RIKSBANKEN?
Förutom risken för asymmetriska chocker och förmå-
gan att föra en bra aktiv stabiliseringspolitik måste en
tredje förutsättning vara uppfylld för att teorin om optimala valutaområden ska vara relevant. Det är att en rörlig växelkurs verkligen bidrar till att stabilisera ekonomin. Klas Eklunds bidrag till Därför euron visar mycket
övertygande att detta knappast kan vara fallet. Argumentet kräver att växelkursen ”återspeglar fundamenta”,
det vill säga rör sig i enlighet med förändringar i konkurrenskraft. Om valutan rör sig av andra orsaker försämras centralbankens förmåga att utforma penningpolitiken som den vill. Visst kan den sätta räntan, men
de monetära förhållandena, alltså hur mycket ekonomin
stimuleras eller stramas åt, är också en följd av hur växelkursen utvecklar sig. Centralbanken har full kontroll
över penningpolitiken bara om växelkursrörelserna är
små och förutsägbara.
åtskilliga gånger orolig för att den svaga kronan skulle
leda till inflationsimpulser i den svenska ekonomin.
Impulserna blev lägre än vad Riksbanken egna beräkningarna antydde – tur det, för annars hade betyget på
Riksbankens framgångar under senare år blivit betydligt sämre än vad euromotståndarna nu hävdar.
MIKROEKONOMIN VIKTIGAST FÖR TILVÄXTEN
An så länge har denna artikel handlat nästan uteslutande
om makroekonomi, det vill säga om sådant som gör att
ekonomin fluktuerar. Det verkligt viktiga är dock de
mikroekonomiska följderna av ett euroinförande, alltså
sådant som påverkar den långsiktiga tillväxten. Kommer
handeln att öka? Blir marknaderna effektivare?
När Lundgren och andra närmast raljerar över hur lite
man tjänar på att ha samma valuta och slippa växla tar de
avstamp i uppskattningar som visar att om kostnaden för en
valutatransaktion är liten blir kostnaden för alla valutatransaktioner fortfarande liten. Sådana beräkningar ledde
bland annat till att den så kallade Calmforsutredningen 1996
såg begränsade samhällsekonomiska fördelar med att övergå
till en gemensam valuta. Att jag och många andra har en
maggropskänsla att något mer händer när man finns i
samma valutaområde är ett otillräckligt motargument. Går
det att visa att skilda valutor är mer av ett handelshinder än
vad som tycks motiveras av den direkta växlingskostnaden?
m
c
;a
o
\J
m
….,
(/)
:;>:::
-1
<
):>:
G’l
<
):>
rlSvensk Tidskrift l2oo3, nr 3-41 fl
För ett par år sedan publicerades en inflytelserik studie av den amerikanska forskaren Andrew Rose som visar
att platser som tillhör samma valutaområde har mycket
större handel än länder som inte gör det, när man har
tagit hänsyn till alla andra faktorer som förklarar handelsflöden. Effekten är tillräckligt stor för att ge ett avsevärt tillskott till tillväxten. Rose resultat och den omfattande uppföljande forskningen får mycket uppmärksamhet i åtskilliga av de här refererade skrifterna (se
framförallt bidragen av Hans Genberg och Karolina
Ekholm i Därför euron och av Harry Flarn i Ekonomisk
Debatt). Mycket möda har lagts ned av kvalificerade forskare på att vederlägga Andrew Rose slutsats att en valutaunion kraftigt ökar handeln. Forskningsläget idag har
trots detta i allt väsentligt bekräftat hans resultat. En
gemensam valuta har en stor (om än svårkvantifierbar)
effekt på handelns storlek. Och detta är själva huvudkriteriet på en framgångsrik valutaunion: om valutaunionen har lett till mer handel mellan medlemmarna
(förstås utan att i motsvarande grad minska handeln
med resten av världen) har den lyckats.
Det finns ingen vedertagen teori för varför effekten
Allt detta kan förväntas leda tilllägre kapitalkostnader och därför också ökad investeringsbenägenhet Yrjö
Koskinen och Mattias Nilsson presenterar i Ekonomisk
Debatt forskning som visar att införandet av euron har
lett till ökade marknadsvärden på företag i EMU-länderna relativt företag utanför (och med hänsyn tagen till
alla andra relevanta faktorer). De visar även att investeringarna har ökat. De drar slutsatsen att orsaken till detta
just är minskade kapitalkostnader.
Kapitalmarknaden är ett särskilt tydligt fall av hur
den gemensamma valutan påverkar konkurrenstryck och
marknadsförhålllanden inom en bransch. Det finns
starka indikationer på att konkurrensen ännu är ofullständig inom många branscher i Europa och att en större
marknadsintegration kan bidra till generell prispress.
Richard Friberg och Mattias Ganslandt redogör för
omständigheterna i sin artikel.
NEJETS DYNAMIK
Vad händer vid ett nej till euron i höst? Carl Johan Åberg (i
Därför euron) och Johnny Munkhammar (i Inför euron)
berör frågan om utanförskapets pris. Ett nej till euron är
på handeln skulle bli så mycket
större än vad statiska beräkningar
av minskade växlingskostnader och
minskad valutarisk antyder. Varför
är vi på marginalen obenägna att
”Ett nej till euron är inte
inte ett ja till status quo. Även ett nej
kommer att förändra den inhemska
politiska dynamiken. Ett nej är ett
avståndstagande till ett fortsatt aktivt
deltagande i den ekonomiska inteett ja till status quo.”
handla över en valutagräns? Kanske den långsiktiga växelkursrisk som det inte går att gardera sig mot innebär att
många investeringar i exportinriktade verksamheter aldrig
blir av. Kanske det är så att växlingskostnaderna är högre
än vi har trott för många av de transaktioner som till slut
aldrig blir av över gränserna: privatpersoner och småfö-
retag får betala åtskilliga procent för en transaktion, inte
några hundradels procent som ett storföretag. Kanske
man uppfattar en gemensam valuta som att man gör affä-
rer inom samma institutionella ram och att man därför ser
en mindre risk i att inleda nya affärsförbindelser inom
samma valutaområde. Även om kanalerna är dåligt
utredda finns det nu alltså omfattande forskning som visar
att en gemensam valuta spelar stor roll för handeln.
DÅLIG KONKURRENS
Några andra områden av mikroekonomisk karaktär förtjänar att nämnas. En är att euron har dramatiska effekter för kapitalmarknadens struktur, vilket diskuteras i
Pehr Wissens bidrag till Därför euron. Euron har lett till
en snabb integration av kapitalmarknaden. Konkurrenstrycket ökar på finansiella institutioner. Marknaden
för företagsobligationer har ökat snabbt inom euroområdet i och med att ”hemmamarknaden” har blivit så
mycket större. Institutionella förvaltare har diversifierat sina portföljer över euroområdet.
EIJ iSvensk Tidskrift l2oo3, nr 3-41
grationen inom EU. Nejet är ett kraftfullt ja till en mer ambitiös svensk stabiliseringspolitik, något som har en avskräckande historia. Det stärker den traditionalistiska falangen
inom den splittrade socialdemokratin. Det betyder att ”mitten” i den svenska politiken kommer att flytta vänsterut.
Det kommer att infektera den svenska inrikespolitiska debatten i åratal framåt och skapa låsningar som kommer att kännas igen från resultatet av kärnkraftsomröstningen.
Enligt min uppfattning missar euromotståndarna
hur den europeiska ekonomiska integrationen egentligen
fungerar. De underkänner de framsteg som har gjorts
och att dessa i sig leder till högre stabilitet än vad som
annars hade varit fallet. De kan peka på problem som
olika länder i Europa har för närvarande men de kan
inte säga hur det hade sett ut om integrationen hade gått
mindre långt. De överskattar politikernas och centralbankernas förmåga att identifiera och bemöta chocker
med aktiv konjunkturpolitik. De underskattar de betydande effekter för ökad konkurrens, integration av marknader och i slutändan ökad handel och välstånd som en
gemensam valuta ger. Och de underskattar de utvecklingsfientliga strömningar som ett nej i höstens folkomröstning skulle komma att främja.
Joakim Stymne (joakim@cyngor.se) var tidigare chefs·
ekonom vid Alfred Berg Fondkommission.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner