Print Friendly

Joakim Ollén; Förbudssverige

Av Redaktionen | 31 december 1979


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

JOAKIM OLLEN:
Förbudssverige
”Förbudssverige” är ett allvarligtfenomen
och ”förbudsriksdag” ettförfärligt uttryck,
menar riksdagsman Joakim Ollen. Han
analyserar härförbudsmentaliteten och
kritiken mot denna. Politikerna har
visserligen rättighet attfatta förbudsbeslut,
men dessa är ofta grundade på en viss
människa- och samhällssyn. Denna delas inte
av alla. Detfinns på sina håll en
”ankmammefilosofi”, en tro på att staten
alltid vet bättre. Den kan leda till direkta
orimligheter iförbudsväg, skadligaför
politikernas anseende – politikerförakt –
och vad som är värre, till orättfärdiga
ingripanden i enskilda människors rätt till
integritet.
”- Vilken regenng skulle vara den bästa?
Den som lärde oss att regera oss själva.” I
den sentensen ger Goethe i ett nötskal uttryck åt en nyckeltanke i modern moderat
ideologi: samhället har långtgående skyldigheter att stödja enskilda människor men må-
let är inte att göra den enskilde beroende av
samhället utan tvärtom. Den enskilde skall
göras stark nog att utan detaljföreskrifter
från överhögheten klara sig på egen hand.
Det vore synd att säga att Goethes ord i
någon nämnvärd grad har väglett svensk politik under senare decennier. Riktigare är
nog att hävda motsatsen. Samtidigt som vi
genom ett starkt utbyggt utbildningsväsende
har blivit ett allt mer välutbildat folk – åtminstone ”på papperet” – har de styrande
politikernas förtroende för den enskildes
förmåga att själv fatta mogna beslut i frågor
som rör henne successivt minskat. Likt en
välartad ankmamma har riksdagen klargjort
för sitt folk att man inte ämnade lämna det
vind för våg utan genom restriktioner och
förbud skydda den enskilde från att själv
behöva fatta beslut och ta ansvar.
Den här utvecklingen har gått dithän att
det förfärliga uttrycket ”förbudsriksdag” på
senare tid har kommit till flitig användning i
folkmun och i massmedia. Det är sannolikt
ingen överdrift att påstå att en del av de
förbudsbeslut som fattats har bidragit till att
många tyckt sig se en ökad klyfta mellan
väljarna och de folkvalda. När de valda i allt
för hög grad börjar uppträda som folkets
förmyndare har de överskridit sina befogenheter, heter det. Härmed har också förbudsivrandet kommit att bli ett principiellt problem av betydande räckvidd. De enskilda
282
förbuden är ofta relativt ointressanta. Om
en viss företeelse förekommer eller inte spelar liten roll. Men om förbudet mot företeelsen ifråga uppfattas som ett utslag av förmynderi och till och med som stridande mot
det mandat som väljarna givit, måste givetvis
kritiken tas på allvar.
Närmare betraktad kan kritiken mot politikernas förbudsmentalitet beskrivas ur två
synvinklar. Den ena har just antytts: politikerna överskrider sina befogenheter när de
inför förbud som uppfattas som utslag av
långtgående förmynderi. Ur en annan synvinkel kan man säga att det visserligen är
demokratiskt korrekt att nya förbud successivt införs, men det är stridande mot den
politiska färdriktning man önskar. Den
förra – mera formalistiska – infallsvinkeln
leder in i en återvändsgränd. De förbudsbeslut som fattats har tagits i full överensstämmelse med konstitutionen, och att hävda att
riksdagens befogenheter i det här avseendet
skulle begränsas av annat än regeringsform
och riksdagsordning är att hänge sig åt föga
fruktbärande metafysiska funderingar. Att
uttrycka kritiken mot förbudsbesluten på
detta sätt leder därför ingenstans men kan
likväl vara en riktig beskrivning av många
människors subjektiva uppfattning om riksdagens agerande.
Men om man verkligen vill attackera förbudsmentaliteten på ett givande sätt måste
den andra infallsvinkeln väljas. Liksom det
är fullt möjligt för en riksdagsmajoritet att
höja skatter, avskaffa betyg och införa illa
genomtänkt lagstiftning kan man införa ett
antal mer eller mindre ogrundade förbud.
Det är inte ens olämpligt att göra det om
man anser att den enskildes behov av att bli
skyddad mot allehanda mindre önskvärda
företeelser successivt ökar. Men tror man att
människor är kapabla att själva fana beslut
och ta ansvar, ja tror man rent av att människor kan ges ett bättre skydd genom att samhället verkar för att de skall bli i stånd att
”regera sig själva” än med ett aldrig så utvecklat och invecklat system av statliga förordningar och författningar, då måste man
också ställa sig kallsinnig till tanken att
mänskligheten skulle bli lyckligare av att
ständigt få den egna handlingsfriheten omgärdad av nya restriktioner. Slutsatserna av
detta resonemang blir dels att förbudsbesluten, trots att de kan uppfattas så, inte står i
strid med våra demokratiska principer men
dels också att förbudsbesluten ingalunda är
resultatet av en opåverkbar utveckling. De
är orsakade av medvetna politiska beslut,
grundade i en viss syn på människan och
samhället.
Förmynderiet
Men vilka förbudsfrågor är det då som uppfattas som utslag av förmynderi? Det kan ju
nämligen inte vara så att alla de förbudsbeslut som fattats av riksdagen kan inrangeras
bland de kritiserade förbuden. Ingen skulle
exempelvis komma på tanken att hävda att
förbud mot misshandel, bedrägeri eller
spionage som riksdagen uttryckt genom bestämmelser i brottsbalken skulle vara olämpliga. Inte heller kan kritiken mot förbudsivrarna vara riktad mot att exempelvis farliga
läkemedel är receptbelagda eller att vissa
gifter inte får spridas hur som helst i naturen, trots att sådana bestämmelser också inrymmer förbudsmoment.
Uppenbarligen måste de kritiserade förbuden vara av ett annat slag. Exempel på
genomförda eller ifrågasatta förbud som
väckt kritik är mellanölsförbudet, förbudet
mot krigsleksaker, alkoholreklamförbudet,
förbud mot John Travolta-filmer och förbud
mot enarmade banditer. Vad kan då vara
det karakteristiska för dessa förbud? Ett sätt
att svara på den frågan är att ange vissa
begränsningar i samhällets rätt att meddela
förbud av olika slag och därefter se hur de
nu nämnda förbuden förhåller sig till dessa
begränsningar. Frågan blir alltså: vad bör
medborgarna kunna begära av sådana beslut som inskränker handlingsfriheten för
den enskilde.
En huvudpunkt bör vara att samhället inte
ska kunna förbjuda beteeHden som i största
allmänhet är olämpliga. Även om en bred
riksdagsmajoritet, och befolkningsmajoritet
också får man hoppas, säkert tycker att det
är olämpligt att svara fräckt och snäsigt på
tilltal kan det knappast komma i fråga att
förbjuda ett sådant beteende. Det är inte
heller lämpligt att folk super sig fulla, spelar
bort alla sina pengar, genom brist på omtanke gör sina medmänniskor besvikna eller
vansköter sin hälsa så att de ligger samhällets
sjukvårdsapparat onödigt mycket till last.
Ändå skulle knappast någon, förhoppningsvis, vilja lagstiftningsvägen förbjuda dessa
beteenden. Individens olämpliga beteende
måste vara kvalificerat skadligt för andra
personer eller för samhället. Särskilt högt
bör kvalifikationsgränsen självfallet sättas
när det gäller beteenden som är skadliga för
283
den enskilde individen själv.
En annan förutsättning för förbudsregleringen bör vara att den skadliga effekten är
både klart dokumenterad och allmänt förekommande. Det kan inte räcka att ett fåtal
störs av en olämplig hantering. I så fall skulle inte bara all alkoholförtäring och tobaksrökning utan också bilkörning omedelbart
förbjudas. Vidare är det väsentligt att förbudet leder till att missförhållandet rättas till i
rimlig mån. Ytterligare ett krav som bör
kunna ställas är att förbudsbesluten framstår som konsekventa i sin utformning. Om
flera företeelser är ungefär lika olämpliga
eller skadliga bör således alla tillåtas eller
förbjudas. Möjligen kan till denna korta
sammanställning av oskrivna regler som vanligtvis iakttas vid ställningstaganden till nya
förbud fogas en mera oprecis regel av innehåll att förbud bör ha en förankring i den
allmänna opinionen. Dessa kortfattat uppställda regler är, ehuru uttryck för en subjektiv politisk uppfattning, knappast särskilt
kontroversiella. Men hur förhåller de sig då
till de fem förbudsfrågor som tidigare
nämnts.
Vad skall förbjudas?
Först något om den kvalificerade skadligheten. Alkoholreklam kan knappast vara skadlig i den bemärkelsen att den skulle befrämja
ett ökat alkoholmissbruk. Det har aldrig visats att alkoholreklamförbud leder till minskad alkoholkonsumtion och inte ens under
riksdagsdebatten i frågan påstods att förbudet skulle leda till några egentliga förbättringar. Alkoholreklamen syftar till att styra
284
konsumtionen till vissa märken – i allmänhet något dyrare sorter – och inte till att
höja totalkonsumtionen. När det gäller mellanöl kan konstateras att inte ölet som sådant
utan ungdomens försämrade alkoholvanor
var den skadliga effekt man ville komma åt.
Ingenting tyder hittills på att man har lyckats i den strävan och frågan blir därför om
mellanölet i sig var så farligt som man ville
göra gällande. Attjohn Travolta-filmer skulle ha någon mera kvalificerat skadlig effekt
tror jag kan avvisas utan någon djupare argumentation. När det slutligen gäller krigsleksaker och enarmade banditer är bilden
mindre entydig. Det kan hävdas att båda
dessa företeelser medför en inte obetydlig
skada för vissa enskilda personer. Liksom
när det gäller mellanölet finns det dock substitut till båda förlustelserna, varför effekten
av ett förbud i hög grad kan ifrågasättas.
Inte heller dessa båda förbudsförslag torde i
varje fall uppfylla kravet att den skadliga
effekten både skall vara klart dokumenterad
och allmänt förekommande.
Hur är det då med konsekvensen i förbuden? Alkoholreklam förbjöds men inte tobaksreklam. Varför? Mellanöl förbjöds men
det finns ölsorter som både är svagare och
starkare, förutom alla tillgängliga vin- och
spritsorter. Är det konsekvent? Att förbjuda
John Travolta-filmer men tillåta allsköns annan smörja – behövs exempel? – på våra
biografer ger inte intryck av någon särskilt
stringent konsekvens. Första pris i inkonsekvens tas dock av förbudet mot enarmade
banditer. Samtidigt som det förbjuds förekommer totospel som bevisligen ruinerat
personer men som riksdagen inte bara tilllåter utan ”tjänar” hundratals miljoner kronor på varje år.
Ytterligare ett krav som medborgarna
skulle ha rätt att kunna ställa på nya förbud
är att de ska ha en förankring i den allmänna opinionen. När det gäller mellanölet
och alkoholreklamförbudet visar opinionsundersökningar att så inte är fallet. Förbud
mot John Travolta-filmer har mig veterligt
ingen undersökt den folkliga uppbackningen av. Om jag får våga mig på en gissning tror jag att resultatet skulle bli nedslå-
ende för den socialdemokratiska riksdagsmannen Åke Gustafsson som framkastade
förslaget. När det gäller krigsleksaker och
enarmade banditer är utgången kanske
mera oviss. Någon stark förankring i den
allmänna opinionen torde dock inte heller
dessa förbud ha.
Nu finns det ju också andra förbud som av
vissa har tagits som exempel på förbudsraseriet. Förbudet mot aga av barn är ett så-
dant. Det är emellertid inte gångbart som ett
sådant exempel. Visserligen ska sägas att vi
från moderat håll ville ge agabestämmelsen
en mera positiv och mindre förbudsinriktad
karaktär, men förbudet ter sig likväl berättigat. Ett väsentligt moment den
lagstiftningsakten var att klargöra att ringa
misshandel är ringa misshandel också om
den utövas av föräldrar mot barn. Bestämmelsen är konsekvent till sin utformning och
riktar sig mot något som nutidens barnpsykologer torde vara överens om är kvalificerat skadligt. Det kan visserligen diskuteras
om det fanns någon bred allmän opinion
bakom lagstiftningen i denna fråga. Men
också härvidlag finns det en skillnad i förhål- !ande till exempelvis mellanölsförbudet.
Många människor drack mellanöl och tyckte
det var gott och reagerade naturligen starkt
mot förbudet. Det stora flertalet människor
torde dock vara motståndare till att man ska
slå barn även om en del av dem tycker att
förbudet är onödigt. Men i fråga om barnagan rör det sig ändock om en bestämmelse
som ligger i linje med ett handlingsmönster
som omfattas av en sannolikt mycket bred
opmwn.
Förbudsriksdagen
Om det nu kan fastslås att ett antal beslutade
och ifrågasatta förbud strider mot en rad
principer som borde tillämpas när medborgarna ska åläggas nya restriktioner, uppkommer frågan : varför beslutar en riksdagsmajoritet på det här sättet? En förklaring är
att det i ett socialt väl utbyggt land som Sverige kan bildas vakuum i det politiska beslutsfattandet. I en strävan att göra ett bra samhälle perfekt tvingas man bli allt mer detaljerad i beslutsfattandet och bortser då gärna
från vilka bieffekter detaljregleringarna får.
Personligen tycker jag att det politiska livet i
allt för hög grad präglas av sådant ”detaljsnickeri” som de fem ovannämnda förbuden
är exempel på. I motsvarande mån ägnas allt
för lite intresse åt att verkligen styra den
gigantiska offentliga sektor som politikerna
ju har ansvaret för. Men det är nu en annan
historia.
En annan förklaring – som inte motsäger
den förra – till att riksdagsmajoriteter ställer sig bakom mer eller mindre ogrundade
förbudsförslag är att vissa företeelser anses
285
moraliskt olämpliga. Det anses t ex olämpligt
att det förekommer alkoholreklam i ett land
där statsmakternas strävan är att minska alkoholkonsumtionen. Det anses kanske
omoraliskt med krigsleksaker i ett land som
länge levt i fred och strävat efter avspänning. Med det resonemang som tidigare
förts här räcker det dock inte med sådana
allmänna moraliska funderingar för att motivera förbud. Men det är ju bara min uppfattning. Ibland heter det också att solidariteten med de svaga kräver att man avstår
från enarmade banditer, mellanöl, alkoholreklam och John Travolta. Argumentet är
intressant och bestickande men farligt.
Bland mina postulat ingick att en företeelse
rimligen bör vara skadlig för mer än ett fåtal
som missbrukar den. Det aldrig genomförda
förslaget om förbud mot att bära kniv borde
annars omedelbart genomföras liksom åtskilliga dussintalet förbud mot redskap och
företeelser som kan missbrukas – jag låter
gärna läsarens fantasi här leka själv. Men det
verkligt principiellt intressanta i solidaritetsresonemanget är att det bygger på den ”ankmammefilosofi” som nämndes inledningsvis: Tron att staten inte bara alltid vet bäst
utan dessutom är i stånd att som i ett snöre
leda varje individ in på den rätta av vägar.
Visst behövs det förbudsregler till skydd
för den enskilde individen, det har redan
konstaterats flera gånger. Men att tro att det
ligger någon solidaritet gentemot de svaga i
att uppställa rader av detaljföreskrifter är
självbedrägeri. Vem tror att man verkligen
gör en insats för dem som befinner sig i ett
tragiskt alkoholberoende genom ett alkoholreklamförbud. Hur många riktigt speltokiga
J
286
räddar vi genom att förbjuda de enarmade
banditerna. För mig framstår den typen av
”solidaritetsaktioner” närmast som ett hån
mot ·de många utslagna i vårt land, som
borde kunna begära kreativt tänkande och
effektiva hjälpåtgärder från de politiska beslutsfattarna.
Till detta kan läggas ytterligare en allvarlig invändning mot solidaritetsargumentet.
En allt mer detaljerad reglering skapar en
passivitet hos människorna. Hastighetsbegränsningar gör att man i mindre utsträckning själv behöver bedöma vilken fart som
kan vara lämplig. Samma passivitet kan också drabba den verkliga och uppriktiga solidariteten mellan människor. ”Varför ska jag
bry mig om min granne när samhället på
min bekostnad skyddar honom upp över
öronen.” Denna tendens till ökad egoism i
ett läge då samhället tagit patent på solidariteten och håller ett orimligt högt skattetryck
märks bl a genom det tilltagande skattefusket, som ju indirekt drabbar alla som är i
behov av samhällets insatser. Känslan bland
människor för att genom samhället kanalisera solidarisk hjälp tycks ha avtagit i samma
takt som bidragen till dessa insatser alltmer
kommit att kännas som tvång.
Att förbudsivrare kan finnas i alla partier
omvittnar riksdagens voteringsprotokolL
Men om denna artikel har någon mening,
har den gjort sannolikt att de kritiserade
förbuden bygger på en viss samhällssyn och
människosyn som i vart fall är fjärran från
de ideer som omhuldas bland moderater.
Helt klart är ju också att moderaterna i riksdagen i vida högre grad än andra partier,
och ofta påfallande ensamma, har kritiserat
eller ställt sig avvisande till nya tokiga förbudsförslag. Mycket talar för att det också
framgent blir en viktig uppgift för det partiet att rida spärr mot förbudsmentaliteten
och förmynderi. Inte minst för att skydda
politikernas anseende, som verkligen inte
mått bra av en del förbudsbeslut, men framför allt i syfte att slå vakt kring den enskilda
personen, hans rätt till integritet och ett ökat
självbestämmande – och därmed följande
ansvarskänsla för andra.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner