Print Friendly

Joakim Nilsson; Texaspajasen vann

Av Redaktionen | 31 december 2004


2004


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Texaspajasen vann!
l av Joakim Nilsson
Han kunde inte vinna. Det var omöjligt. Michael Moore hade ju sagt det.
Ändå står han där som en tydlig segrare: George Bush – Texaspajasen.
Bäva månde svenska journalister.
D
AGEN EFTER DET amerikanska presidentvalet avslöjar de svenska korrespondenternas ordval och nyhetsvinkling exakt hur
vänstervriden svensk utrikesjournalistik
har blivit. I Aftonbladet skriver Otto
Mannheimer: ”Vädret självt reagerade på valresultatet.
Tvärt emot prognoserna var valnattens morgon regnsur
och blåsig.” I samma tidning har kollegan Wolfgang
Hansson följt upp med rubriken ”Så drabbas världen av
Bushs nya styrka”. En trött Lars Moberg, SVT:s UsAkorrespondent, kommenterar Kerry-förlusten från ett
dämpat Boston: ”John Kerry är ju, om man så vill, en
mycket mer sofistikerad politiker, än George Bush är,
och det här landet kanske inte vill ha en sån ledare.” studioreportern från Stockholm ställer ännu en fråga: ”Det
är ju en kluven nation som nu har valt president. Nästan
hälften av amerikanerna är ju förlorare i dag. Hur kommer det att märkas?”
Aftonbladets nätupplaga visar en videosnutt från
USA med ”mannen-på-gatan”-intervjuer. Folk är chockade. Dessa amerikaner har tydligen inte träffat en enda
människa som röstade på Bush. Intervjuerna är utförda
på Times Square, i Kerrytrogna New York. Filmen avslutas med bilder från Washington där en liten grupp synbart upprörda kvinnor demonstrerar mot det valfusk de
anser att Bush har bedrivit under rösträkningen. Strax
intill, utmed ellipsen söder om Vita huset, brukar Lyndon LaRouches supportrar upplysa Washingtonborna
om fördelen med att flytta till Mars. Aftonbladet väljer
dock att fokusera på kvinnorna som anklagar Bushadministrationen för valfusk, i DC-valkretsen där John
Kerry fick 90 procent av rösterna.
SVERIGE MOT USA
Världen ”drabbas” av att den största demokratin väljer
ledare. Hälften av amerikanerna är förlorare och den
andra hälften är ovärdig en sofistikerad politiker av John
Kerrys snitt. Och precis som i rapporter från Nordkoreas nyhetsbyrå reagerar till och med vädret i USA på
politiska kriser. Detta är slutsatsen vi kan dra av de svenska mediernas bevakning av USA-valet där alltså George
W Bush återvaldes.
Jag tror inte att alla svenska journalister inser att de
vinklar sina nyheter. Inte heller behöver flera av de svenska utrikeskorrespondenterna nödvändigtvis vara offer
för patologisk sekterism även om nyhetsbevakning kan
ge sken av att fungera på det sättet- den enskilda reportern ser inte hur snedvriden den egna världssynen är
eftersom alla runt omkring hjälper till att befästa samma
bild. Dålig journalistik får inte förväxlas med avsiktligt
vinklad journalistik.
En allmänt vedertagen tes inom kommunikationsvetenskapen utgår från att mediers lansering av nyheter
till stor del handlar om att bygga vidare på nyhetskonsumenternas förutfattade meningar- den världsbild som
medierna tidigare har lyckats föra ut. Framgångsrika
nyhetsförmedlare beter sig som opportunister- de känner sin publik väl och serverar information på ett sätt
som nyhetskonsumenterna förväntar sig. I ett land som
Sverige, där 80 procent av de folkvalda riksdagsledamö-
terna uppgav att de ville se John Kerry som president
(enligt en opinionsundersökning utförd av Svenska Dagbladet), skulle det snarare vara märkligt om vi fick se
nyheter vinklade till George Bushs fördel. I dag är allt
fler nyhetskonsumenter medvetna om att det förhåller sig
på det sättet. Men det är långt ifrån alla som inser exakt
hur mycket nyhetsdramaturgin från svenska medier
bedrar den svenska publiken.
SÄLJANDE STEREOTYPER
Efterhandskonstruktionerna och analyserna från valet
2004 är en lektion i hur svenska journalister lever på att
leverera gamla myter och stereotyper. Bush ska enligt detta
koncept avporträtteras som en avskydd och inkompetent
ledare. Om detta misslyckas ska de väljare som står bakom
honom i stället misstänkliggöras. När Newt Gingrich ledde
republikanernas valseger 1994 sades det vara de arga, vita,
kristna fundamentalistiska männen som hade lyckats ta
över USA:s kongress. Tio år senare har denna mediebild
inte förändrats en endaste millimeter.
s:
m
o
>–<
l>
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 61 El
Uncovwtd · Jbe wnole Trutn about tht lraq War
~a.-111-t.Ooa>m.US…,.,fl’«)
l’tloll•••or,…,.,..,_omrn.,.,…n,.. mo.>tnM•ta””r••ooc”r-.,….,
-1Hitwt-t•Jr-ll>lld”‘””I’MI_.,~Wit””‘I””11NCMJIHUS
:;:..::-Wol)t.,,._,.,…,…l”‘l_ ..,.._,,.,muthwontal’lllti- ::::”‘..—–?C~H..,.I’MIOOC……,….,.,,.,…oroor~?-
_.__….._
Betänk då detta- Bush var populärast och vann en
majoritet av rösterna i följande väljarkategorier: Män
(55 procent), vita kvinnor (55 procent) samt samtliga
ålderskategorier över 30 år (52,5 procent). Bland dem
som kallar sig moderata mittenväljare röstade 45 procent på ”Texasfundamentalisten” Bush. Han gjorde dessutom ett rekordval bland väljarblock som traditionellt
är starka demokratsympatisörer. Hos de spansktalande
gick han framåt med 9 procentenheter sedan valet år
2000 och lyckades nu nå 44 procent.
Angående beskrivningen av Bush som de rika amerikanernas kandidat kan vi konstatera att han mycket
riktigt vann en majoritet bland väljare som har en årsinkomst på över 100 000 dollar per år. Tilläggas bör då
att detta är samma väljarkategorier där Ralph Nader har
sitt starkaste stöd. Jag väntar ännu på den dagdåNader
kallas för överklassens kandidat av svenska journalister.
DEN MORALISKA RÖSTEN
Ett av problemen för europeiska journalister är att förklara motsättningar mellan republikaner och demokrater utan att gå bort sig i den europeiska höger-vänsterskalan eller att fokusera på skillnader mellan inkomstgrupper. Om de lyckas med detta konststycke riskerar
de ändå att beskriva Bushs republikaner som ett mansparti. En stor del av den vänsterliberala pressen i USA
har även den jobbat på att försöka föra ut den bilden.
Förra året gjorde USA Today en förstasidesnyhet av ”de
nya politiska skiljelinjerna mellan gifta makar”, där man
intervjuade ett antal så kallade typiska par där mannen
var trogen republikan och hustrun en hängiven demokrat. I år tryckte samma tidning samma nyhet igen- nu
med nya par som intervjuobjekt.
Tvärtemot myten visar det sig efter valet att Bush
vann de gifta kvinnornas röst. Tonvikten ska läggas på att
de var gifta. Ty det är här de nya skiljelinjerna ska dras i
amerikansk politik- mellan dem som är gifta och dem
~~ lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 61
som inte är det. 57 procent av alla gifta amerikaner röstade på Bush, medan det bland andelen ogifta amerikaner var en närmast identisk segermarginal för Kerry- 58 procent. Samma sak gäller dem som uppger att de
går i kyrkan minst en gång i veckan. Det var här Bush
vann sin största seger- bland gifta män och kvinnor
som upplever att det är viktigt med en ledare som har
ryggrad och bokstavligt talat står upp för vad han tror på.
Detta var den moraliska rösten. Flera amerikanska valforskare, däribland Kathleen Hall Jamieson från det
ansedda policyinstitutet The Annenberg Center, har i
omfattande studier pekat på den tydliga trend som visar
att väljare tenderar att värdera de moraliska karaktärsdragen hos politiska kandidater högre än kandidaternas
inställning i olika sakfrågor. Denna trend, som inte alls
ska förknippas med evangeliska teser, har varit ett tydligt
inslag i val efter val sedan början av 1970-talet. Ändå
beter sig den samlade journalistkåren som om en banbrytande företeelse har ägt rum.
Den moraliska rösten kopplas genomgående samman
med Bushs påstått trognaste väljarskara-den vita, kristna
befolkningen från Södern. Den 4 november skriver TT:
”Valet blottade djupnande klyftor i det amerikanska samhället, framför allt mellan storstädernas intellektuella elit
och bjärtlandets bibeltrogna.” Låt oss för ett ögonblick
bortse från det faktum att beskrivningen känns aningen
nedlåtande mot kristna. Hur kan vi förklara stödet från
den evangeliska högern? Denna grupp har tillmätts en helt
avgörande betydelse för valutgången, enligt de flesta medier,
så även här i USA. Tydligen har de Bibeltrogna kontrollerats av Bushs valstrateg Karl Rove. Men direkt efter Bushs
seger började det synas en hel del sprickor i det republikanska valmaskineriet Washington Post rapporterade bara
några dagar efter valet (8 november) att flera evangeliska
rörelser hade trätt fram och beskrivit hur de själva tagit initiativ till sitt valarbete, när republikanernas partimaskin
varit dåligt organiserad ute på landsbygden.
Tittar vi närmare på statistiken från presidentvalet
kan vi konstatera att medierna gärna överdriver den
evangeliska röstens betydelse. Det finns inget som säger
att Bush har lyckats få ut fler evangeliskt troende till
valurnorna än i valet 2000. Undersökningarna från valdagen kan helt enkelt inte ge någon bra hänvisning eftersom opinionsinstituten har förändrat själva definitionen av vem som är en evangeliskt kristen. Enligt den
rådande definitionen tillhör närmare 26 miljoner av de
röstande amerikanerna denna grupp. Detta, i ett val som
i runda tal drog 120 miljoner väljare till valurnorna.
Bush vann 79 procent av ”den evangeliska rösten”, vilket
motsvarar 20 miljoner väljare. De flesta av de sex miljonerna resterande fundamentalistiska knäppgökar röstade förresten på Kerry, om det nu händelsevis var någon
som var intresserad av att veta det.
Vi tar det igen- Bush vann majoriteten av rösterna
i de flesta demografiska kategorier, alternativt lyckades
göra enorma framsteg inom väljargrupper där han tidigare varit svag. Men det var kristna fundamentalister
som avgjorde valet. Hur är det möjligt? Svaret är naturligtvis att det inte alls är en rimlig tolkning, lika lite som
att påstå att Ohio fällde avgörandet i ett val som i lika
stor utsträckning handlade om röster i swing-staterna
Wisconsin, New Mexico, Florida, Pennsylvania, Iowa,
Michigan och Nevada. Endast i den journalistiska dramaturgin handlar ett val om en tämligen avgränsad
grupp väljare eller om endast en delstat. I verkligheten
var det många delstater och många olika samhällsgrupper som bidrog till den i svenska mediers ögon så apokalyptiska segern.
TT- ALLTID FÖRST MED ATT HA FEL
TT:s beskrivning av valsegern (den 4 november) är
talande för hur svårt svenska journalister har att förstå
amerikansk politik. TT har denna dag inte bara genomgående fel i sak utan bygger även egna små analyser som
helt eller delvis saknar grund. Anledningen till att Bush
vann var, enligt TT, att han var elakast: ”Negativism fungerar […1Valrörelsen var den smutsigaste i mannaminne. Alla klagade. Men smutskastning fungerar, fler
röstade och den elakaste- Bush- vann.”
Hur är det möjligt för TT att rapportera på detta sätt?
Den överväldigande majoriteten av alla de ekonomiska
medel som har gått till skattebefriade påtryckargrupper,
så kallade 527-or, rapporteras ha kontrollerats av Kerrytrogna organisationer. Många av dem, däribland
MoveOn, The Media Fund och Texans forTruthhar lagt
enorma summor på smutskastningskampanjer av Bush.
The A1111enberg Center vid University of Pennsylvania
rapporterade vid flera tillfällen om grova lögner som
presenterades av de Kerrytrogna trupperna- främste
MoveOn. Till detta ska läggas den inte helt okända filmaren Michael Moore vars Fahrenheit 9/11 är talande
för hur smutsig valkampanjen verkligen var- från dem
som stod på John Kerrys sida. Kerrys supportrar var
naturligtvis inte ensamma. Bush-kampanjen, och de fristående organisationerna Veterans for Truth och Club
for Growth sände flera reklamfilmer med påhopp på
Kerry som var direkt osakliga. Men den ekonomiska
uppbackningen bakom smutskastningen av Bush var
oöverträffad. Dock inte enligt TT, som verkar beskriva
valrörelsen som hemmasupportern beskriver en match
mot ärkerivalerna: När det egna laget vinner är det en
produkt av god lagmoral och vackert spel. När motståndarna vinner beror det på felaktiga domslut.
TT:s analys från samma text är också i övrigt direkt
felaktig: ”Okat valdeltagande, i år cirka 60 procent, brukar gynna demokraterna. Den tumregeln gäller inte
längre.”
Faktum är att den tumregeln aldrig har gällt. Men
svenska journalister verkar älska att få det att framstå
som om republikanerna inte har något brett folkligt stöd.
Beräkningar av de röstandes andel av populationen
(National voter turnout) visar något helt annat. År 1952,
då republikanen Dwight D Eisenhower blev vald, bevistade 61,6 procent av amerikanerna vallokalerna. Det var
10,5 procentenheter fler väljare än fyra år tidigare då
demokraten Harry Truman valdes. 1976 vann demokraten Jimmy earter presidentvalet efter att 53,5 procent av amerikanerna hade röstat- 1,7 procentenheter
färre än när republikanen Richard Nixon återvaldes 1972.
Slutligen kommer vi till valet år 2000, då George W Bush
vann efter att 51,3 procent av amerikanerna hade röstat, vilket kan jämföras med presidentvalet 1996 då
endast 49 procent av befolkningen röstade. Faktum är
att det sedan 1960 har funnits en neråtgående trend av
andelen väljare som anser det lönt att rösta. Det stora
undantag var Bill Clintons segerval1992, ett val som för
övrigt drog en lika stor andel amerikaner till vallokalerna (55,2 procent) som valet 1972- då Nixon vann en
jordskredsseger över demokraten George McGovern.
PARTSINLAGAN SOM NYHETSIDE
Hur kommer det sig att uppenbara felaktigheter och
myter blir ledande för svensk journalistik om USA? En av
anledningarna är givetvis, som tidigare har påpekats, att
journalister känner sin publik och serverar vad som efterfrågas. Men det är bara halva sanningen. En stor del av
förklaringen ligger förmodligen också i att det svenska
ruedielandskapet har odlat starka monopolbildningar för
informatio. Public Service har tillsammans med nyhetsbyrån TT haft en närmast absolut kontroll av den bild
av USA som vidareförmedlas till svenskar. Nyhetskonsumenterna i de röda stugorna har generellt sett haft små
möjligheter att skärskåda UsA-bevakningen i svenska
lSvensk Tidskrift l2oo4, nr 61 m
medier på samma sätt som de annars kan göra i frågor av
inrikespolitisk karaktär.
När vi undersöker källorna för svenska medier inser
vi snart vilken världsbild som ska bekräftas. Svenska
medier är ofta flitiga med att hänvisa till amerikanska
auktoriteter för att underbygga sina teser. New York
Times är en av svenska journalisters favoritkällor när det
kommer till analyser av USA. Att tidningen successivt
har politiserat sina nyhetsavdelningar talas det däremot
tyst om. Under de senaste 20 åren har NY Times genomgående rekryterat nyhetschefer från sin vänsterliberala
ledarsida: Max Franke! blev chefredaktör 1986 och hämtades från ledaravdelningen. År 2001 blev Howard Raines chefredaktör efter att ha arbetat på ledarsidan sedan
1993. Även den nuvarande chefredaktören Bill Keller har
jobbat på ledare- och debattredaktionen och kort efter att
han tillträdde sin post utsåg han Philip Taubman, som
tidigare varit ställföreträdande redaktör på ledarsidan,
till chef över NY Times Washington-kontor. Effekterna
av denna politisering har varit oerhört synlig på nyhetsplats i tidningen -dagen efter valet 2004 beskriver tidpartsinlaga från vänsterkanten- i Sveriges television lanseras den som en dokumentär.
Den oreflekterade partsinlagan är journalistikens
regel snarare än undantag. Lisa Karlsson, SVT-reporter
för Agenda, ger ett praktexempel när hon inbjuds att tala
vid en lunchkonferens i Washington DC: ”The ones who
are voting for Bush are the rural voters, those who are
!east Iikely to be hit by a possible future terrorist attack.
They are also the ones who would benefit the most from
Kerry’s economic ideas about minimum wage.” Att
USA:s ekonomkår (AEA) ofta brukar påpeka att minimilöner tvärtom kan öka arbetslösheten eftersom de driver upp priset på arbete, verkar Karlsson helt ovetande
om. I sin roll som reporter tar hon sig friheten att göra
politiska bedömningar – och påstår indirekt att Bushs
ekonomiska politik är dålig för amerikaner på landsbygden. Och hon är knappast ensam om att leverera flagranta partsinlagor. Rapports utrikeskommentator Bo
Inge Andersson recenserar George Bushs tal till nationen i en krönika SVT-den 21 januari 2004 med följande
lakoniska beskrivning: ”Det kändes lite som ett böneningen utslaget i termer av ”Rollback of the enlightenment”.
möte för USA:s kristna höger men
När det egna laget vinner är det var Representanthusets kamdet en produkt av god lagSveriges television är ett
talande exempel på hur långt driven denna vinkling är. När Sveriges
Televisions hemsida ska ge en bild
av opinionsläget under valrörelsen
länkar man till electoral-vote.com
– en hemsida där John Kerry av
någon mystisk anledning alltid
tycks ligga före Bush i statistiken.
mare.” Vidare ger han samma dag
prov på hur det står till med valtemperaturen i USA: ”Demokramoral och vackert spel. När terna har ännu ingen kandidat vilket ger Bush fördelar. Det finns
motståndarna vinner beror dock bedömare som menar att
det på felaktiga domslut.
utgången av presidentvalet den 2
november inte är given.”
Utgången av ett val som ligger tio
Det skulle vara intressant att veta varför SVT inte länkar till de mer betrodda opinionsinstituten Pew, Gallup, Rasmussen eller Zogby utan i stället utgår från en
hemsida som lånar grafik från Kerrykampanjen och närmast uteslutande länkar vidare till Demokraternas hemsidor.
Den 14 oktober sänder SVT1 programmet ”Outfoxed: Murdochs mord på journalistiken” inom ramen
för Dokument utifrån. Temat för filmen är att Fox News
är en stödorganisation åt Republikanerna. Filmen är producerad av Robert Greenwald, som har byggt sin karriär på att göra kampanjfilmer mot republikaner. Den
är finansierad av två Kerrytrogna grupper – MoveOn
samt Center for American Progress. Bland filmens kommentatorer finns komikern Al Franken och Eric Alterman. Franken har med sin radioshow på Air America
bedrivit en uttalad kampanj för John Kerry under valrörelsen. Hans senaste bästsäljande bok heter ”Rush Limbaugh Is a Big Fat Idiot”. Eric Alterman har också han
skrivit flera böcker som kritiserar Bushadministrationen. I USA skulle ingen säga annat än att filmen är en
~~ jSvensk Tidskrift l2oo4, nr 61
månader framåt i tiden är, enligt expertkommentatorn på
Sveriges television, ”inte given”. Det är inte utan att man
häpnar över den nivå av insikt som präglar en sådan analys.
Det är svårt att se hur Andersson värderar de nyheter han presenterar. Mitt under valrörelsen spinner
demokratiska strateger ett rykte om att Bush tänker återinföra värnplikten. Några sådana planer finns inte från
republikanernas sida och ryktet visar sig vara helt utan
substans, vilket bland annat Newsweek rapporterar om
den 11 oktober. Att det rör sig om ett fult kampanjtrick
nämns dock inte med ett ord när Bo-Inge Andersson
levererar sin nätkrönika: ”Rädslan som växer bland dem
om att allmän värnplikt (som under Vietnamkriget) återinförs, kan påverka valutgången.”
LANDET ANNORLUNDA
Vad Sveriges television sänder följs ofta upp av den svenska pressen. Den fördömande bilden av president Bush
är unison. Så fort George Bush nämner Jesus är han en
Bibelrabblande president. Men när valforskare i USA
:5:
m
o
……..
)>
~j~ Sveriges Radio
noterar att John Kerry nämner Bibeln, Gud och Jesus i
långt mycket större utsträckning än Bush under de tre tvsända debatterna, då är John Kerry bara John Kerry.
Att George Bush är en dödsstrafförespråkare har
knappast kunna undgå någon. Presstexts arkiv innehåller 134 artiklar (drygt 38 artiklar per år) mellan åren
1997 och 2002 som beskriver Bush och dödsstraffet.
Tonen är ofta mycket hård- både i det opinionsbildande
materialet och i redaktionell text. På ledarplats i Dagens
Nyheter (94-ll-06) hävdar man på fullt allvar att konservativa republikaner i USA strävar efter att ha ihjäl
svarta amerikaner. Som jämförelse kan nämnas att dödsstrafförespråkaren Bill Clinton finns med i 47 artiklar
(fem per år) mellan 1992 och 2001. Här är vinkeln en
annan. Även om kritik framförs så innehåller flera artiklar förmildrande resonemang om att Clinton har känt
sig tvingad att verkställa dödsstraff, trots att journalisten
tror sig veta att han innerst inne inte vill.
När den svenska pressen ska ”förstå” USA:s republikaner tar de demokraterna till hjälp. Anita Goldman åker
till San Francisco och ”undrar hur det ska gå med demokratin i republikanernas USA” (Aftonbladet 26/7 2004).
Väl där tittar hon på Michael Moores film och läser Sheldon Ramptons och John Staubers bok Banana Republicans. Stefan Jonsson skriver för DN Kultur (4/ ll 2004) i
ett försök att analysera ”det ideologiska kombinat som
präglar Bushs väljare” med hjälp av Thomas Franks What’s the Matter with Kansas? How Conservatives Won the
Heart ofAmerica. Titlarna borde ge en luttrad journalist
en viss hänvisning om den något vinklade inställningen.
Att tro att man kan förstå republikaner genom att läsa
böcker av den sorten är ungefär lika sansat som att tro
att Ordfront bedriver nyanserad politisk information eller
att Bibeln hjälper oss till insikt i Hinduismen.
ANALYSER FÖR FÖRÄNDRING
Att den politiskt vinklade nyhetsselektionen är så markant lämnar stora trovärdighetsproblem för de svenska
nyhetsmedierna i allmänhet och Sveriges television i synnerhet. Public Service-uppdraget måste ifrågasättas när
oseriösa reportage slinker igenom.
När vi problematiserar bilden en aning märker vi
dock att bilden av USA och demoniseringen av president George Bushs republikaner bygger på ett mycket
större samspel än vad mediekritik i allmänhet gör gällande. Det är svårt att ifrågasätta tesen att medier levererar vad kunderna vill ha. Däremot finns det en viktig
förändring av medietandskapet som definitivt kommer
att kunna förändra den nyhetsagenda som fram tills nu
har dominerats av Public Service och nyhetsbyrån TT.
Mytbildningarna är som bekant lättare att bevara om
det finns få konkurrerande nyhetskanaler och små möjligheter för nyhetskonsumenterna att få tag i information som motbevisar den givna tesen. Framväxten av
Internet gör onekligen att verifieringen av nyhetskällor
genom tv-sändningar från utländska stationer, webloggar och konkurrerande nyhetssajter blir ofantligt mycket
enklare. När invånarna i Knäckebrödhult kan ta del av
nyheter i samma ögonblick som invånarna i New York
faller själva grunden för det gamla informationsmonopolet. Möjligen är inte alla svenska journalister medvetna om denna möjlighet till skärskådning av deras
rapportering.
Förhoppningsvis leder den nya tekniken till att de
flesta svenska journalister blir bättre på att inhämta
information, samt korrigera gamla myter och leverera
fakta till sina nyhetskonsumenter. De andra får fortsätta
att smaska på det sura äpplet i fyra år till innan nya träffsäkra analyser ska levereras till de svenska stugorna.
Joakim Nilsson (joakim.nilsson@svet.lu.se) är Fellow vid
Institute for Humane Studies, George Masan University där han for·
skar om politisk marknadsföring. Han har tidigare studerat svensk
drevjournalistik och är författare till boken ”Offentlighetens tribunal- Drevkarlar och demokrati”.
lSvensk Tidskrift 12oo4, nr 61 m

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism