Print Friendly

Jerker Widén; En lektion med Machiavelli

Av Redaktionen | 31 december 2000


2000


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

som händer i den riktiga världen.
Man kan fråga sig, teori om vad?
I huvudsak utgör modellbyggarna
ett hantverksskrå i vilket hantverkarna
utvärderar varandras arbete och där
de använder pengar som ytterst kommer från källor (skattebetalare, stiftelser, studenter och donatorer) som inte
vet något om och som inte bryr sig om
hur detta hantverk utförs. Utanför
skrået har hantverket dock inget värde.
Även om statistisk signifikans är
viktig som en grundläggande metod
för att studera världen, används den
på ett sätt som ofta är irrelevant. Att
få fram statistiska resultat är ett slags
prestation. Men sällan placeras de
resultaten i en bredare argumentation
i någon policyfråga. Om ett sådant
försök sker, är det oftast inte de stiliga,
avancerade statistiska resultaten som
övertygar. Mycket ofta är enklare sorters bevis och resonemang mycket mer
trovärdiga. Men de enklare sorterna
ses inte som prestationer av klubben.
Med andra ord passar den verkliga världens komplexitet inte så lätt
in i tekniska framställningar. En seriös policydiskussion leder in i ett
omfattande snår av moraliska, juridiska, politiska, historiska och institutionella frågor. Eftersom studier
på sådana områden inte kan användas som redskap för logiska lekar
och statistiskt letande efter önskade
resultat, avvisas de av klubbledarna.
AKADEMISK PANTOMIM
Den nationalekonomiska yrkeskå-
rens andefattiga tendenser har trotsats och kritiserats av några av efterkrigstidens stora nationalekonomer:
Friedrich Hayek, Ronald Coase, Thomas Schelling, Albert Hirschman,
James Buchanan, Erik Dahmen, Gordon Tullock, Israel Kirzner, Johan
Myhrman, Peter Bauer och Deirdre
McCloskey. (Flera av dem har skrivit kritiska bidrag som återfinns i en
nyligen utkommen antologi som jag
varit redaktör för, What Do Economists Contribute?, publicerad av New
York University Press och Cato Institute.) De har argumenterat för att de
resonemang och bevis som har störst
sprängkraft inte är framtagna eller
uttryckta matematiskt. Sådana resonemang och bevis, likt Adam Smiths
skrifter, kan läsas och förstås av fler
än bara specialister. Viktiga ekonomiska ideer kan läras ut och utvecklas genom att enbart använda numeriska exempel, eller t o m utan någon
matematik alls. Faktum är att matematik ofta förgiftar den teoretiska
utvecklingen.
Likt en skådespelare som i en
pantomim låtsas fånga fisk, låtsas
klubbekonomerna hålla på med policyanalys. Men när pantomimer framförs är det få som inte förstår att det
är en fiktiv värld- en insikt som inte
är lika spridd när det gäller det natioEn lel<tion med Machiavelli
av Jerker Widen
F
INNS DET NÅGOT ATT LÄRA
av den italienske renässansfilosofen Niccolo Machiavelli?
Klassiska tänkare och
författare från så vitt skilda läger
som William Shakespeare, Francis
Bacon, Edmund Burke och Karl
Marx har alla förfasats och förundrats över Machiavellis kyliga men
också skarpa iakttagelser om statsmannakonst och politisk filosofi.
Han lämnar ingen tänkande människa oberörd. slughet, politiska
intriger och dubbelspel, cynisk och
hänsynslös strävan efter makt och
berömmelse – det är inga stillsamma tankar renässansftlosofen väcker. Liksom under tidigare epoker
uppfattas fortfarande epitetet machinalekonomerna håller på med. Om
en scenarbetare vid en pantomim
skulle kasta in en riktig fisk från sidan
av scenen, som om skådespelaren
verkligen fångat en fisk, skulle publiken skratta, eftersom verkligheten
gjort intrång i det artistiska framfö-
randet. Men om någon, vid en akademisk föreställning, skulle vara
dumdristig nog att förklara att alla de
viktiga metoder som modellbyggaren
använder misslyckas med att hjälpa
oss att bättre förstå verkligheten, då
skulle klubbledarna sluta sig samman
och kasta ut en så fräck person.
Samhället skulle ha mycket att
vinna på om nationalekonomerna
gjorde mer arbete som är relevant
för policyfrågor. Men på MIT, Stanford, Chicago – och, såvitt jag förstår, skolor som Handelshögskolan
och Stockholms universitet – kan
akademiska ekonomer fortsätta i sin
egen värld, med att ge varandra jobb,
pengar och ihåligt beröm, medan de
låtsas att deras modellbyggande och
deras statistiska bagateller bidrar
positivt till samhället i stort.
ÖVERSÄTTNING: NICLAS BERGGREN
Daniel B Klein (dklein@scu.edu)
är Associate Professor i nationalekonomi vid
Santa Clara University och gästforskare vid
City-universitetet i stockholm.
avellisk som något av en skymf,
något som man personligen inte
gärna vill kännas vid. Att termen har
använts för att beskriva det politiska
spelet i dagens Ryssland under Boris
Jeltsins presidentskap är föga förvå-
nande, men passar det verkligen på
vår egen statsminister, som lite
skämtsamt har kallats Vingåkers
Machiavelli?
Kanske det. Men säkert är i alla
fall att den intellektuella miljö han
verkade i skiljer sig från vår. Men
trots att Machiavellis tänkande faller tillbaka på stämningar i medeltim
””o
::J
o
3
lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 1lE!J
.__
o4–‘
Vl
I
dens Florens, nosade han på framtidens konflikter. Machiavelli förtjä-
nar verkligen epitetet som den förste moderna politiska tänkaren. Om
den politiska filosofin under antiken
präglades av moralism och sökandet
efter den ”goda” staten, var medeltiden sysselsatt med att tolka och
beskriva politiken i religiösa termer.
Det banbrytande i Machiavellis
angreppssätt var hans ambition att
studera politikens verkliga natur och
inte försöka hitta ideala principer
om vad den borde vara. Också i vår
El] lSvensk Tidskrift l2ooo,nr 1l
tid finns denna tendens att blunda
för verklighetens ofta brutala maktspel. Boris Jeltsins cyniska ageranden i den ryska inrikes- och utrikespolitiken ter sig ofta för oss svenskar
som så abnormt och moraliskt förkastligt att det inte ens förtjänar seriösa studier. Men då glömmer man
att detta beteendemönster har varit
regel snarare än undantag genom
historien, även i vårt land. Denna
Machiavellis distinktion mellan
deskriptiv och normativ analys är
därför mycket viktig och en av
anledningarna till att hans politiska
filosofi står sig stark än idag.
Men är all Machiavellism verkligen är av ondo i vår egen samtid?
Eller har vi istället ett och annat att
lära av denna originelle filosof?
DET ONDA FRAMFÖR DET GODA
I Machiavellis värld lever det oföränderliga sida vid sida med det föränderliga. Människan är och har alltid varit, menar han, mer benägen
till ont än till gott och tenderar att
främst tjäna egennyttan snarare än
allmännyttan. Utan robust och konsekvent ledarskap hotar därför alltid
kaos att bryta ut. Trots denna utprä-
glat pessimistiska syn på människans
natur är människor, fortsätter
Machiavelli, i allmänhet kapabla till
goda gärningar men bara om de
tvingas till det. Detta måste i första
skeendet utföras av suveränen med
rena maktmedel, men riktig stabilitet nås på längre sikt inte förrän
denne skapat livskraftiga institutioner bestående av moraliska regler,
lagar och förordningar. Samtidigt
som den mänskliga naturen är i det
närmaste oförbätterlig är samhället
och den politiska arenan i ständig
förvandling. En god ledare måste
därför, menar Machiavelli, vara
pragmatisk i sitt agerande gentemot
omvärlden och alltid anpassa sitt
ledarskap till omgivningen snarare
än det omvända. I Fursten finns det
flera historiska exempel på statsö-
verhuvuden som försökt sig på det
senare alternativet. Vidare gäller det
att inte vara naiv, försiktig eller för
snäll i det politiska agerandet eftersom motståndare ständigt väntar på
ett tillfälle att ta över platsen vid
maktens köttgrytor. Bättre därför att
förekomma än att förekommas. För
ett framgångsrikt ledarskap krävs
slutligen också ett erkännande av det
faktum att tillfälligheter ofta styr
skeenden i vår omgivning och att
även den starkaste och intelligentaste någon gång kan ha otur. Segerns
frukter väntar dock den som tålmodigt bidar sin tid och som ständigt
har överseende med Fru Fortunas
nycker, konstaterar Machiavelli kallt.
HELGAR ÄNDAMÅLET MEDLEN?
Men vad kan Machiavelli lära oss
idag?
Det finns i mitt tycke en fundamentallärdom som fortfarande står
sig femhundra år efter den skrevs.
Detta är den moraliska konflikt som
finns inom politiken mellan mål och
medel. Av etiskt korrekta metoder
följer inte med automatik sedesamma konsekvenser. Tvärtom kan
cyniskt maktspel ofta resultera i otvivelaktig framgång, både på det
moraliska och det politiska planet.
Svensk utrikespolitik under det
Kalla kriget är ett bra exempel. Det
var oerhörda vinster i att officiellt
framstå som ett neutralt och alliansfritt land samtidigt som man i hemlighet samarbetade militärt med
västmakterna. Man fick därigenom
det bästa av båda världar. Visst är det
också Machiavelliska metoder när
Göran Persson vidhåller Sveriges
alliansfrihet samtidigt som vårt land
fördjupar det militära samarbetet
inom EU. Denna politikens tvådelade natur har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Den går inte att
förbjuda eller nonchalera, utan
måste alltid tas i beaktande.
Är det då viktigare att agera dygdigt men förlora, än att vinna med
moraliskt betänkliga metoder?
Det är en evig fråga. För mer vardagliga problem kan ett sådant val
tyckas enkelt för en dygdig och laglydig medborgare, men på den vindpinade skådeplats där det hänsynslösa och ofta brutala maktspelet
avgörs kan det inte sällan betyda
skillnaden mellan ljusa framtidsutsikter och fullständig katastrof, ja,
ibland även mellan liv och död.
Beslutet att släppa en atombomb på
Hiroshima vid andra världskriget
slut kan till exempel tyckas vara en
helt omoralisk handling, men om
alternativet hade varit 100 000 stupade amerikanska soldater kan man
ännu ha en viss förståelse för att President Truman ändå valde detta sätt
att slutföra kriget. Även om ovan
nämnda fall är ett ganska radikalt
exempel på konflikten mellan mäl
och medel finns det mer subtila och
vardagligare varianter som likväl
visar på samma dilemma. Och vare
sig man i vissa fall sympatiserar med
den Machiavelliska metoden (att
ändamålet helgar medlen) eller inte,
ten för ögonen sakta men säkert tappar både sitt existensberättigande
och sin legitimitet att styra.
Här är ett problem för dagens
socialdemokrati som för en pragmatisk politik med fortsatt regeringsmakt som ett av de övergripande målen och som alltmer går ifrån
sina ideologiska ”rötter”. Detta förvirrar väljarna som hör politikerna
säga en sak men göra något helt
annat. Machiavelli lär oss att en
måste man erkänna att
detta är ett legitimt problem som kräver både saklig analys och moralisk
eftertanke.
Vår italienske vän hade
förmodligen försvarat detta
problem med argumentet att
ALLA LURAR ALLA
Det finns också problem
med Machiavellis teorier.
det alltid kommer att finnas
För det första, förutsätts ju människor SOm låter Sig luras.
att hans Furste har en naiv
och okunnig omgivning där hans ränker och dubbelspel belönas på andras
bekostnad. Man kan dock fråga sig
vad som händer om alla till slut
använder sig av Machiavellis metoder?
Då finns det ju ingen att lura vilket är
en förutsättning för att systemet skall
fungera!
Vår italienske vän hade förmodligen försvarat detta problem med
argumentet att det alltid kommer att
finnas människor som låter sig luras,
om inte ständigt, så i alla fall vid
enstaka tillfällen och i vissa oaktsamma ögonblick. Han skulle utan
tvekan basera detta på historisk erfarenhet och det är lätt att hålla med
honom. Det är dock ett problemfyllt
skådespel som kan anas i en värld
styrd helt med Machiavelliska metoder och de naivas skara borde ju
logiskt sätt bli allt färre och allt mindre benägna till att luras av politiskt
dubbelspel. slutprodukten blir en
kaotisk värld där cynism och misstänksamhet härjar fritt och där alla
blir fiender till alla. Utan tvivel ingen
tilltalande tanke. Ett annat mer praktiskt problem är att en politisk ledare som endast har den politiska maksådan fokusering på makten inte är
ett recept för långsiktig framgång,
utan snarare en säker väg till undergång, både för den enskilde ledaren
och folket. Alla kompetenta och
dynamiska statsmän (och kvinnor)
med ambitioner för framtiden måste
alltid bereda plats för ett visst mått
av idealism i sin politiska verktygslåda, eftersom endast idealism kan
frambringa den kreativa entusiasm
och optimism om ett bättre liv som
är ett nödvändigt bränsle i den politiska processen.
Det kan diskuteras om vår egen
statsminister har den egenskapen,
men hans utstuderat pragmatiska
och stundtals något burdusa ledarstil har onekligen vissa likheter med
den ledartyp som skissats av vår italienske renässansfilosof. I Machiavellis värld är ju spelet om makten
lika oändligt och tidlöst som dess
uttrycksformer är talrika och mångfasetterade.
Jerker Widen (jakewiden98@hotmail.com) är doktorand i diplomatisk historia
vid King’s College, London.
I
(/)
,……
o
lSvenskTidskrift l2ooo, nr 1 lm

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner