Jens Rydström; Statens normalsex skapar nya avvikare


2001


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Q)
:ro
..c
E
ro
U)
statens normalsex ske
l av Jens Rydström
På 1940-talet fick homosexuella män välja mellan att spärras in på sinnessjukhus
eller låta sig kastreras. Nu har vi fått sexköpsförbud istället, medan bastuklubbar
varit olagliga i 15 år. Staten fortsätter att lägga medborgarna till rätta under täcket,
också genom välvilliga förordningar som den nya partnerskapslagen.
I
NOM KORT KOMMER bastuklubbslagen sannolikt
att avskaffas. Den_na lag som förbjuder offentl~ga
lokaler där mänmskorkan träffas och ha sex tillkom 1987, efter vad som skulle kunna betecknas
som ett skolexempel på moralisk panik. I kölvattnet av en upphetsad merliedebatt om aids besökte
journalisten Peter Bratt på Dagens Nyheter några träffställen för homosexuella män och skrev sedan ett antal
alarmistiska artiklar om att bastu- och videoklubbar fungerade som smitthärdar. Artiklarna fick en enorm
respons och den nya lagen snabbehandlades av riksdagen.
I samma veva skärptes smittskyddslagen för att möjliggöra tvångsisolering av HIVsexualitet. Före 1900-talet existerade inte homosexualiteten som begrepp och sexuella handlingar mellan personer av samma kön ansågs i princip som en synd eller
ett brott som vem som helst kunde begå som inte hade
stark karaktär. I och med den moderna sexologin fick
sodomiten en diagnos, förvandlades till ”den homosexuelle” och tillskrevs en rad andra egenskaper. Detta fungerade förvisso som en befrielse och en förklaring för
många män och kvinnor som kände kärlek och åtrå till
personer av samma kön. Men samtidigt innebar skapandet av den homosexuelle att den samhälleliga kontrollen ökade och blev mer finmaskig. Dessutom innebar
upplevelsen av homosexuell
positiva personer.
Det har länge stått klart att
bastuklubbslagen är av noll och
”Friheten hade också ett pris.” identitet att de som definierade
sig själva som sådana ålade sig en
intet värde när det gäller RIV-prevention. Och vad gäller smittskyddslagen så ville Smittskyddskommitten att
den skulle bygga på ett förtroendefullt förhållande mellan läkare och patient, vilket rimligen borde vara effektivare än polisiära åtgärder. Orsaken till att man ändå
valt en hårdhänt reglerande väg i dessa frågor står nog att
söka i statens attityd till sexualitet.
Som en röd tråd genom olika epoker och politiska
konstellationer går viljan att reglera sexualiteten -vare
sig det rör sig om intitiativ från en kristen höger eller
från en socialistisk vänster. Det medeltida förbudet mot
alla sexuella handlingar utanför äktenskapet- bestämmelserna om enkelt och dubbelt hor gällde ända till1937
-var bara ett äldre och klumpigare sätt att omgärda sexualiteten med förbud. I vår tid dras gränsen för det tillåtna annorlunda, men förbuden mot sexköp och våldspornografi är på sitt sätt uttryck för samma vilja till
reglering.
”DEN HOMOSEXUELLE” SKAPAS
En särställning för att förstå vår tids reglering av sexualiteten intar det moderna samhällets definition av homorad restriktioner betingade av
den nya identitetens krav.
Under förra århundradet har homosexualiteten
disciplinerats och heterosexualiteten befriats – från att
ingendera över huvud taget har existerat som begrepp.
Distinktionen mellan homosexuell och heterosexuell har
blivit en av de mest grundläggande faktorerna för att
förstå det moderna samhällets starka betoning av normaliteten.
I min avhandling Sinners and Citizens (Stockholm
2001) har jag studerat rättsfall rörande brott mot strafflagens 18 kap. 10 §,som förbjöd tidelag och ”otukt emot
naturen.” Materialet visar hur uppfattningen att sex mellan personer av samma kön beror på en specifik läggning etableras och får olika konsekvenser.
I december 1941 ställdes en 42-årig folkskollärare
från ett litet samhälle i Västerbotten inför rätta för
homosexuella handlingar- tillsammans med sina 16
älskare. Folkskolläraren hade under en följd av år idkat
ett synnerligen energiskt sexliv med traktens unga män,
de flesta i åldrarna 17-25 år. Ingen av dessa unga män
identifierade sig själv som homosexuell, och alla förklarade inför domstolen att läraren sagt att det var vanligt
mlSvensk Tidskrift jzoo1, nr 61
?ar nya avvikare
mellan män att ha sex och att det var mindre riskabelt än
att göra det med en kvinna.
Samtidigt hade läraren satt in kontaktannonser och
byggt upp ett landsomfattande kontaktnät med män som
identifierade sig som homosexuella. Med dessa kunde
han diskutera sin homosexualitet och kunde även aspirera på mera djupgående, känslomässiga förhållanden.
För sin delaktighet i brottet döms ynglingarna till straffarbete men får villkorlig dom, medan läraren skickas på
rättspsykiatrisk undersökning. Han diagnosticeras som
konstitutionellt homosexuell av ”den mera aggressiva
som en medicinsk störning. Men i och med att förövarna av ”onaturlig otukt” ansågs handla som de gjorde för
att de var sjuka ställdes de rättsvårdande myndigheterna
inför ett moraliskt och juridiskt dilemma. Man kunde
ju inte sätta sjuka människor i fängelse. Men vad skulle
man då ta sig till med dem? Lösningen blev att jämställa homosexualitet med sinnessjukdom.
Resultatet av detta nya synsätt slår igenom i domstolarna under 1930-talet. Allt fler får villkorlig dom,
den genomsnittliga strafftiden halveras och fler och fler
blir straffriförklarade på grund av att de är ”förståndets
typen” och bedöms vara i behov
av vård. Från häktet överförs han
till sinnessjukhus – ett öde som
också drabbar flera av hans
homosexuella vänner i andra
delar av landet.
”Den sexuella mångfalden
bruk berövade.” Samtidigt inleds
den politiska process som kom
att resultera i avkriminaliseringen av homosexuella handlingar
mellan vuxna 1944.
utarmas i en skötsam värld.”
VÅRD ELLER STRAFF
Rättsfallet illustrerar en pågående förändring i synen på
sex mellan män. Läraren kan å ena sidan ha vänskapligt
sexuella förbindelser med yngre män på sin hemort utan
att dessa behöver ta på sig någon homosexuell självförståelse, och å andra sidan utveckla sin homosexuella
identitet tillsammans med ”likasinnade”. Det moderna
samhällets grundläggande distinktion mellan homosexuellt och heterosexuellt har därvid anammats av honom
själv och hans brevkontakter.
Samhällets reaktion visar också med all önskvärd tydlighet hur viktig den distinktionen har hunnit bli: man
erbjuder vård åt de homosexuella och straff åt dem som
inlåtit sig i sådant utan att själva vara homosexuella. De
kallades med tidens medicinska jargong för ”pseudohomosexuella” och ansågs alltså förtjäna straffgenom att de
ägnat sig åt homosexualitet utan att ha någon läggning
som tvingade dem till det.
Redan i början av 1900-talet urskiljdes homosexualitet som en självständig sexuellläggning och förklarades
ÖKAD KONTROLL
Vi ser här således en gradvis liberalisering i lagstiftning
och rättspraxis. Men parallellt med denna liberalisering
ökar den samhälleliga kontrollen och blir mera finmaskig. Antalet åtal för homosexuella handlingar fördubblas under 1930-talet, från cirka 3S per år till cirka 70
per år, för att under början av 1940-talet nå toppar kring
drygt l 00 åtal per år.
Och även om den genomsnittliga strafflängden minskar så fördubblas andelen sakfällda som straffriförklaras och bedöms i behov av vård. Enligt 1929 års sinnessjuklag var det läkarens sak att avgöra om en psykiskt
sjuk brottsling var i behov av vård eller inte. Domstolen
fick på grundval av rättsläkarens utlåtande avgöra om
den åtalade skulle straffriförklaras enligt S kap. S § strafflagen och bli en s.k. femfemma. Men när domstolen väl
hade fattat det beslutet blev brottslingen kriminalpatient
och hans vidare öden avgjordes helt inom den medicinska sektorn.
En ung skogsarbetare som 1941 står under åtal för
homosexuella handlingar skriver i sin nöd till RFSU och
Vl
OJ
3
::r
OJ:
([)
J Svensk Tidskritt l2001, nr 61 m
Q)
:ro
.c
E
ro
(/)
ber om hjälp. Han har fått besked av läkaren att han är
imbecill och i behov av vård: ”Ja detta var verkligen svårt
för mig, jag känns ju så frisk själv, det är ju bara de
homosexuella böjelserna som jag nu lider av.” RFSU svarar och säger att han måste vara tålmodig. ”Hur länge
ni kommer att fä stanna [på sinnessjukhuset] kan inte
på förhand sägas av någon. Emellertid brukar det inte
holm, men 1946 framförs klagomål frän hans arbetskamrater att han sminkat sig på jobbet. Dessutom skall
han ha förgripit sig på några pojkar i tioårsåldern, något
som han nekar till. När hans mor framför en formell
begäran till polisen att pojkarna skall förhöras får hon
svaret att detta är omöjligt ”då någon polisanmälan om
brottslig gärning icke ingivits av dem mot Eder son.”
Ärendet är sålunda i sin helhetbli särskilt länge. Ett års tid får
ni nog räkna med till att börja
med. Men det beror till största
delen på er själv, på ert eget uppförande. Sköter ni er bra och
”Läraren från Västerbotten ett medicinskt ärende och några
juridiska eller polisiära myndigheter tilläts inte yttra sig. Några
är senare får hennes son bosätta
vägrade låta sig kastreras.”
visar att man kan lita på er kan
ni ganska snart ha utsikt att bli försöksutskriven.”
KASTRERING
Medicinskt tog sig dilemmat uttryck i att det
sig utanför sjukhusområdet, men
får avslag på en mängd ansökningar om att fä flytta frän
Sala. Overläkaren menar att det vore alltför riskabelt att
låta honom bo i en storstad med dess koncentration av
homosexuella män. Först efter tolv år blir han definitivt
egentligen inte fanns någon vård att erbju- utskriven.
da. En del av dem som togs in på sinnessjukhus var nedbrutna av situationen de
hamnat i och fick lugnande medel, men
andra fick bara gå och ”sköta sig bra” tills
det kunde bli tal om utskrivning. En radikal metod som stod till buds var kastrering.
I teorin kunde detta ingrepp, liksom sterilisering, bara ske på frivillig väg, men i praktiken ställdes
mänga inför valet att bli kvar på mentalsjukhuset eller
begära kastrering.
Läraren från Västerbotten vägrade låta sig kastreras,
men blev 1944 utskriven frän Umedalens sjukhus som
”återställd” efter att ha övertygat läkarna om att han
egentligen var heterosexuell – bland annat genom att
kurtisera de kvinnliga sjuksköterskorna på avdelningen.
Han hade då tillbringat två är på mentalsjukhuset. Den
unge skogsarbetaren vägrade
HOMSEXUELLA NÄTVERK
När lagstiftare och debattörer diskuterade avkriminaliseringen av homosexualitet var det framför allt två saker
som oroade dem: dels att homosexuella män och kvinnor skulle förföra och förstöra unga pojkar och flickor
och dels att en lagändring skulle leda till ”ett mera ohöljt
ådagaläggande av homosexuella böjelser”, som strafflagberedningen skrev i sitt utlåtande 1941. Oron för förfö-
relse ledde till att sexuella handlingar mellan personer
av samma kön fick en högre åldersgräns, men oron för
att homosexuella skulle visa sig mera öppet var svärare
att komma åt med lagstiftning. Detta blev i stället föremål för polisiära ingripanden.
Under 1930-talet avslöjade polisen i en rad svenska
orter homosexuella nätverk vilket resulterade i spektaockså låta sig kastreras och fick ”Flera självmord och krossade
tillbringa mycket lång tid på Salkulära rättegängar med upp till
40 ätalade i större och mindre
orter som Jönköping, Halmstad,
Norberg och Sandviken.berga sinnessjukhus. Den ansvarige överläkaren skrev i oktober
1949 till patientens mor: ”[D]et
karriärer blir följden.” Ofta kretsade dessa
enda vettiga enligt min åsikt vore, att han ginge med på
operation, som jag så många gånger talat med honom
om. Sedan kunde han efter några månader bli fri.”
En mjukare form för kontroll tas i bruk under 1930-
talet. Det är möjligheten att stä under tillsyn av ”hjälpverksamheten för psykiskt sjuka”, dvs den psykiatriska
öppenvården. Detta möjliggjorde för många kriminalpatienter att leva ett någorlunda normalt liv, men de
kunde inte flytta till annan ort och de kunde när som
helst låsas in, om övervakningen gav vid handen att de
inte skötte sig.
Den unge skogsarbetaren blev småningom försöksutskriven och kunde jobba i en charkuteributik i Stocknätverk kring en
eller ett par centralgestalter som hade
sexuella kontakter dels sinsemellan och
dels med unga män frän orten. Genom
att pressa medlemmarna i nätverket på
namn och systematiskt förhöra alla i
deras omgivning kunde polisen ofta få
fatt på ett stort antal personer.
I de stora städerna gjorde polisen också tillslag och i början av 1940-talet satte stockholmspolisen
pissoarerna i Humlegården under bevakning. Detta
resulterade i en kraftig ökning av antalet åtal, men också
i att nya kategorier ställs inför rätta. Tidigare hade främst
män ur arbetarklassen åtalats, men bekvämlighetsinEm iSvensk Tidskrift l2oo1,nr 61
rättningarna frekventeras också av medlemmar av överklassen som nu åker fast i det allt finmaskigare nätet.
Flera självmord och krossade karriärer blir följden av
detta, men ironiskt nog drabbar dessa polisiära åtgärder
framför allt en kategori handlingar som lagstiftarna avsåg
att legalisera, nämligen sex mellan vuxna.
KVINNLIG OTUKTSTEKNIK?
Den svenska lagstiftningen var ovanlig i och med att även
kvinnor omfattades av förbudet mot homosexuella
handlingar. I övriga Europa hade endast Finland, Österrike, Grekland, och några schweiziska kantoner likande
lagstiftning. Men när homosexualitet mellan vuxna skulle avkriminaliseras stod strafflagberedningen inför ett
problem: skulle den högre åldersgränsen även gälla förhållanden mellan kvinnor? strafflagberedningens ordförande Karl Schlyter skrev 1941 till strafflagsprofessorn
Ivar Agge: ”På grund av bristen på polisrapporter svävar
jag i djup okunnighet om den kvinnliga otuktstekniken’:
För att råda bot på situationen lät Schlyter sända ut
en enkät till ett antal personer som antogs besitta kunskaper om kvinnlig homosexualitet: läkare och psykologer, men också rektorer för
ken hotar de specifikt homosexuella kulturyttringar som
byggts upp under generationer.
Regleringen av sexualiteten drabbar visserligen både
hetero- och homosexuella.
Men hela homosexualiteten
hörde tidigare till det otillåtnas sfär
och i skydd av sitt utanförskap kunde den homosexuella subkulturen utveckla sexuella praktiker som nu av
många stämplas som omoraliska, kvinnofientliga eller
förråande. Kravet på att homosexualiteten accepteras
blir alltså att den tar avstånd från dessa praktiker. Promiskuitet, pornografi, sadomasochism och sex i det
offentliga rummet motarbetas till förmån för monogami och kroppsnära, kramig sex i hemmet.
Det är en öppen fråga vilka värden som går förlorade då den homosexuella subkulturens kärna närmar sig
den välartade sexualitetens och investerar i reproduktionen av familjeidealet. Förändringen inleddes för tre
kvarts sekel sedan, när det onämnbara blev föremål för
ett allt intensivare tal, och fullflickskolor. Malmöläkaren Olga
Börjesson svarar att hon en gång
haft två sjuksköterskeelever till
undervisning. Flickorna närde en
intensiv vänskap, delade säng
och lägenhet och smektes och
kysstes ofta. Men när en av dem
”Lösningen blev att jämställa
följs nu, när det monogama
homosexuella paret välkomnas i
den välansade samhällskroppen.
Staten välkomnar alltså den skötsamme bögen och den familjebildande flatan, men gör samhomosexualitet med
sinnessjukdom.”
”av en tillfällighet” fick höra talas om homosexualitet
slutade de genast med sitt beteende.
På så vis kunde kunskapen om homosexualiteten
vara nog för att begränsa dess utövande, för vem ville
bli betraktad som sexuellt pervers? Innan kategorin
”homosexuell” hade spridits bland folk i allmänhet innebar inte sexuella handlingar med en person av samma
kön att man var tvungen att ikläda sig en identitet som
sjuk eller avvikande. Myndigheternas strävan att underlätta situationen för de homosexuella präglades av denna
nya kunskap om könet. Visserligen underlättades livet
för hundratusentals människor i och med att det blev
möjligt att leva som ”homosexuell,” men friheten hade
också ett pris. stigmatiseringen var stark även efter det
att homosexuella handlingar legaliserats och den medicinska och polisiära övervakningen av det sexuella beteendet ökade snarare än minskade.
KRAMIGT
Kanske kan även lagarna om registrerat partnerskap
för homosexuella ses som ett led i en välment kontrollpolitik? Flera homosexuella har kritiserat just dessa lagar
som det yttersta tecknet på en normaliseringsprocess vilhället det? Kriminologen Eva
Tibys avhandling om våldet mot homosexuella visar vilket allvarligt samhällsproblem det har kommit att bli i
och med exponeringen och öppenheten. Låt oss inte göra
oss några illusioner om den genomsnittlige heterosexuelle mannens tolerans för avvikelser. I stället för att utsättas för övergrepp från statens sida ser vi nu hur de homosexuella måste skyddas av staten från övergrepp från
samhällsmedborgarnas sida.
Jag förespråkar inte någon nostalgi för den dolda
subkulturen med dess dess utsatthet och paranoia. Sannolikt är världen bättre nu än för femtio år sedan, också
för bögar och flator. Men vi bör inte glömma bort medaljens baksida och vi bör noga begrunda skötsamhetens
pris. Förutom att den sexuella mångfalden utarmas i en
skötsam värld, leder denna utveckling till nya utanförskap. Genom att acceptera normaliseringen av sexualiteten medverkar vi till att nya hierarkier uppstår och till
att de som hamnar utanför den nya normaliteten ytterligare stigmatiseras.
Jens Rydström Uens.rydstrom@historia.su.se) är fil. Dr. i
historia och vik. lektor vid stockhalms universitet.
V>
OJ
3
::r
QJ:
([)
lSvensk Tidskrift l2oo1, nr 61IJl