Print Friendly

Jens Knocke; Nomenklaturan och realsocialismen

Av Redaktionen | 31 december 1990


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

UllERATUR
JENS KNOCKE:
Nomenklaturan och realsocialismen
N:
omenk/aturans mästare är en
bok av den numera i Bonn boatte sovjetiske historikern
Michael Voslensky, översatt till franska
från ryska och tyska. Sovjetforskningen
på franska är omfattande, vilket, inom
parentes sagt, kan förklara fransmännens
brist på entusiasm för besökande Sovjetledare. Det är också via franskan som vi
fatt ett ord som annars länge använts enbart i Östeuropa, nämligen ”realsocialism”, le socialisme reel, för att beteckna
socialismen som den faktiskt, d v s här
och nu, fungerar. Vaslenskys första bok
finns redan på svenska, Nomenklatura
(Tidens Förlag, Stockholm 1983, och
som talbok på stadsbiblioteken). Den här
bör också snarast översättas, och översättaren kommer inte att få tråkigt eftersom Nomenklaturans mästare på sina ställen är direkt rolig, det sorgliga ämnet till
trots. Och på förlagsbilden liknar Michael
Vaslensky faktiskt Mark Twain, fast utan
mustascher.
Michael Voslensky: Les maitres de la
Nomenklatura, Pierre Belfond,Paris 1989
Det är också Vaslenskys franska förläggare, Belfond, vi kan tacka för att vi alls känner till det ryska ordet ”Nomenklatura”.
Facktermen nomenklatur används ju, t ex
i svenskan, i betydelsen en systematisk
ordlista eller förteckning inom en vetenskap eller ett yrke, men sedan Belfond
(1980) gav ut hans ”Nomeklaturan: de
priviligierade i Sovjetunionen” (La
Nomenklatura les priviligies de
I’U.R.S.S., Pierre Belfond, Paris 1980),
har den ryska formen och dess betydelse
blivit kända även i vår del av världen.
1984 års upplaga av det franska uppslagsverket Stora Larousse har sålunda under
ordet ”Nomenklatura”:
”Ryskt ord som betecknar en systematisk
förteckning av de ämbeten som styr Partiets
och statens organ och ekonomiska företag
och sociala organisationer jämte förteckningen över de personer som förmodas
inneha dessa poster, upprättad av Sovjetunionens kommunistpartis Centralkommitte. Michael Voslensky har spritt denna
betydelse av ordet i sin bok La Nomenklatura (1980) genom att tillämpa det på den
priviligierade klassen i Sovjetunionen bestående av den kader som innehar den beslutande makten och dess släktingar; det
torde röra sig om en grupp omfattande tre
miljoner individer.”
Michael Vaslensky föddes 1920 i Sovjetunionen. Hans första uppdrag, omedelbart efter Andra Världskriget, var som
översättare, bland annat vid rättegångarna mot de nazistiska krigsförbrytarna i
Ni.irnberg, sedan vid den allierade kontrollkommissionen. 1950 flyttas han hem
till Moskva där han arbetar i nära kontakt
med kommunistpartiets Centralkommitte
innan han skickas på uppdrag i Prag och
Wien för Världsfredskongressen. Åter
hemma får han uppdrag av den sovjetiska
Vetenskapsakademin, bland annat som
sekreterare i Nedrustningskommissionen, sedan som viceordförande i Historikerkommissionen Sovjetunionen/ DDR.
Hans professur i historia vid Lumumbauniverstitet i Moskva och hans plats i Rå-
det för socialvelenskåp har gett honom
ytterligare anknytning till den mäktiga
Centralkommitten. Vaslensky har träffat
åtskilliga av de mästare och gesäller som
utgör eller aspirerar till dagens Nomenklatura.
l
.f
70
Både på franska och på svenska har ju
ordet ”mästare” två betydelser, dels härskare eller överman, dels virtuos i en svår
konst, och denna tvetydighet i bokens titel
är ingen tillfällighet. Den svåra konsten
ifråga är den dagliga politiken inom Nomenklaturan och partiet, eller ”apparaten”, som ryssarna säger. Vaslensky anspelar här och var på schack, men också
på rysk roulett, lika relevant i sammanhanget: den aparatchik som ger sig in i
spelet kan varken ge eller räkna på pardon. ”Nomenklaturan har, en gång för
alla, gjort till sin den princip som säger att
den som inte är med oss är emot oss.”
Den man – kvinnorna är få- som tagit
sig in i Nomenklaturan och lyckas klamra
sig fast där en tid har bevisat att han verkligen är mästare i ett farligt spel. Hans
vinst är maktens sötma, priset är hans heder. Som Vaslensky så tydligt visar upphöjer spelet korruption till dygd: systemet
permanentar det moraliska förfallet i Sovjetunionen. Vaslensky sympatiserar inte
med de lyckade mygelvirtuoserna, han är
upprörd över det elände de skapat för
vanligt folk i hans fädernesland, och han
föraktar dem för det pris som de själva
fått betala. Men fenomenet Nomenklaturan perverterar livet för flera hundra miljoner människor. Nomenklaturan är sannerligen värd ett porträtt.
Vaslensky är mannen att teckna det
porträttet, inte bara därför att han är kunnig, utan också därför att han är bergtagen, av spelet såväl som av spelarna.
Man kan vara fascinerad också av det onda. Är man därtill en skolad historiker begår man en läsvärd bok, och det är vad
Vaslensky gjort.
Vaslensky är till skolning historiker,
och han börjar därför med ”anfäderna”,
Karl Marx och Friederich Engels. Med all
respekt för deras historiska och – i mindra mån – deras vetenskapliga betydelse
har Vaslensky svårt att gilla människan
Karl Marx. Och ändå är det inga hemligheter Vaslensky hittat, han har helt enkelt
läst den omfattande brevväxlingen mellan
Marx och Engels, en sann brevroman.
Det är främst Karl som porträtteras, men
inget tyder på att Friederich någonsin
äcklades av vännens otroliga vulgaritet.
Karl Marx var ingen trevlig man. Lite
generad citerar Vaslensky följande brev
(Correspondence. t 7, p 61 i den franska
bibliografin): ”Lasalle, denna negerjude,
sticker gudskelov i slutet av denna vecka.
Jag är numera säker på, som förresten
framgår av hans huvudform och hårtyp,
att han nedstammar från negrer, en av
dem som följt med Moses vid flykten ur
Egypten (med mindre än att hans mor
eller farmor har legat med en neger). Sannerligen, denna blandning av den judiska
typen och den germanska på negroid
grund kan endast ge upphov till något underligt.” Föraktet drabbar också belgare
(smutsiga), danskar, islänningar, engelsmän (förstockade) och den ”slaviske lögnaren.” Endast germanen finner nåd inför
de tvås ögon. Inte underligt att historiker
frågat sig hur mycket Adolf Hitler hämtat
hos Karl Marx; säkert är att Hitler läst
Marx.
Karls kvinnosyn då? ”Kvinnor måste
uppenbarligen alltid hållas under förmynderskap” skriver han till Friederich
(Corr. t 10, p 143). Familjen? ”A very
happy event: i går underrättades jag om
att min frus onkel dött.” Han omtalar sin
mor som ”den som hindrar att jag ärver.”
Han gör familjens olycksaliga piga, Helene, med barn och förnekar faderskapet
genom att i många år få Engels att framstå
som fadern; barnet – Frederick – får besöka Helene endast genom köksingången.
Osv osv.
De två Anfäderna framstår med andra
ord som ovanligt frånstötande personligheter. Men enligt Vaslensky ådagalägger
de en ”beundransvärd enträgenhet”,
nämligen i etableringen av en ideologi,
och deras politiska skicklighet är för Vaslensky höjd över allt tvivel. Med ansprå-
ket på vetenskaplighet är det sämre ställt,
vilket de två vännerna var intelligenta nog
att också själva inse. Så skriver Marx i ett
brev till Engels (Corr. t 5, p 15): ”Det är
möjligt att jag biter mig i tummen, men i så
fall kan man ju alltid klara sig undan med
en smula dialektik. Det är klart att jag
tällt upp mitt artilleri så att jag får rätt
även i motsatt fall.”
Vaslensky sammanfattar: ”Sålunda
föddes marxismen – en världsåskådning,
en tanke presenterad som vetenskaplig
teori.” Voslensky tror att Marx och Engels
ingalunda saknade politisk fantasi, och
han anser det därför rimligt att utgå ifrån
att de som lanserade den berömda tanken
på proletariatets diktatur visste vad som
komma skulle: ”en namnlös, hemlig och
diktatorisk härskarklass som utgav sig för
att vara proletariatets spjutspets.” Och
kapitlet om Lenin motsäger då inte denna
dystra efterhandsprofetia.
Vaslensky bygger sitt porträtt av Yladimir Iljitj Lenin bland annat på material
som blivit tillgängligt först under senare
tid, tack vara glasnost rent av också i Sovjetunionen. Hit hör en kall beräkning av
vilka lidanden bolsjevikrevolutionen
åsamkade det ryska riket. Man kan i dag
beräkna att under åren 1917-1922 dödades tretton miljoner civila. Tretton miljo- 71
ner klassfiender, d v s adliga och storborgare? Icke, svarar Voslensky: det
fanns nämligen, allt som allt, knappt 2,5
miljoner adliga att ha ihjäl, och antalet
storborgare var mycket begränsat, 1,5
miljoner högt räknat, tillsammans alltså
på sin höjd fyra miljoner adliga och storborgare. Ur dessa två skikt räddade sig
två miljoner till utlandet. Kvar blir alltså
minst elva miljoner avrättade, mördade
och ihjälsvultna. Att det fanns inte så få
barn bland dessa elva miljoner klassfiender är ett faktum, än i dag kusligt levande i
det ryska folkminnet.
Men det var ju också Lenin som 1917
publicerade sina ”Profetiska ord” där han
så poetiskt säger ·au revolutionen skulle
liknas vid barnafödande som ”av kvinnans kropp gör en smärtsam, halvdöd, pinad köttmassa.” Smaskiga profetiska ord.
Två fäder hade den ryske prinsen Sviatopolk som föddes år 6488 efter världens
skapelse (år 980 e Kr.): hans svåger tog,
efter att ha slagit ihjäl sin bror, dennes
hustru, och så fick Sviatopolk, senare med
tillnamnet ”Den Förbannade”, två fäder.
Också Nomenklaturan har två fäder,
säger Voslensky: Vladimir I Lenin och
Josef V Stalin. Lenin och Stalin var inte
vänner, men det var Lenin som fick in Stalin i kommunistpartiets Centralkommitte,
det var Lenin som gjorde Stalin till medlem i sin regering och det var Lenin som
lät Stalin bli generalsekreterare i Centralkommitten. ”Stalin är den naturliga förlängningen av Lenin,” säger Voslensky.
Tillsammans skapade de det maktsystem
som numera kallas Nomenklaturan.
Högst upp i Nomenklaturan sitter det
sovjetiska kommunistpartiets Centralkommittes generalsekreterare.
Det är naturligtvis inte Sovjetunionens
72
284 miljoner medborgare som väljer den
mäktige generalsekreteraren, men det är
inte heller partiets medlemmar (20 miljoner eller 7% av befolkningen) som utser
sin partiledare. Ej heller är det delegaterna vid partikongressen, utan det är Sovjetunionens kommunistpartis Centralkommitte, d v s 307 personer (eller
0,0001 %av befolkningen), som formellt
avgör. Även detta avgörande är en formsak. I realiteten är det tolv man, nämligen
Politbyråns medlemmar, som föreslår den
nye generalsekreteraren för Centralkommitten. Centralkommitten kan tacka ja
”efter enhällig omröstning” eller ”enhälligt” – skillnaden de två termerna emellan
är att den förra betyder att inte alla röstade för kandidaten (fallet när Michail Sergejevitj Gorbatjov blev generalsekreterare, den 11 mars 1985).
Generalsekreteraren representerar så-
lunda inte folket, inte Partiet, inte ens partiets Centralkommitte, utan Politbyrån, la
creme de la creme. Alla generalsekreterare har varit medvetna om detta, och för att
vinna legitimitet i utlandet har de fått förse sig med diverse titlar. Josef Stalin kallade sig regeringschef samt, under kriget,
försvarsminister med mera. Leonid
Brezjnev, liksom efterträdarna Juri Andropov och Konstantin Tjernenko, utsåg
sig själva till ordförande i Högsta Sovjet.
Michail Gorbatjov har som bekant skapat
och sedan valt titeln president, en förutsättning för att äta lunch hos drottning
Elisabeth II.
Detta kan man skratta åt, men Vaslensky visar att skämtet innehåller en viktig
sanning: tillsättningsproceduren uttrycker
att den som härskar över Sovjetunionen
gör det i kraft av att vara den högst uppsatta inom Nomenklaturan. Det ingår i
realsocialismen att göra det helt klart för
envar som lever under systemet eller, som
alla vi andra, tvingas att leva med det, att
det är Nomenklaturan som härskar. Nikita Chrusjtjov var ordförande i Sovjetunionens ministerråd, men som bekant kunde
inte detta rädda honom när det kom till
kritan: ”Koncentration av makten kan gö-
ra partichefen till diktator endast med
Nomenklaturans stöd,” slår Vaslensky
fast, och detta är avgörande för förståelsen av dagens situation.
Genom Vaslenskys porträtt av varje
generalsekreterare och hans närmaste
män börjar vi ana hur ormboet ser ut, hur
man slingrar sig för att komma upp, eller
förhala dränkningen. Intrigerna kulminerar då och då i byte av generalsekreterare,
men enligt Vaslensky förbereds ständigt,
inom Nomenklaturan, en statskupp, i stil
med vad vi annars i dag känner bara från
sådana länder i Tredje Världen där befolkningen räknas för intet.
Den nuvarande generalsekreteraren är
ett exempel på likgiltigheten för folkets ve
och väl: innan han fick den posten hade
Gorbatjov hand om lantbruket och här
har han, enligt Voslensky, inte bara misslyckats med att rätta upp en förfärlig situation, han har inte ens lyckats hindra att
den förvärrades,”vilket ingalunda hindrat
honom från att nå toppen.” Men Vaslensky gör gällande att det inte bara är politiskt som Sovjetunionen är ett u-land:
”Sovjetunionen gör anspråk på att vara
mänsklighetens avant-garde medan det i
realiteten är ett underutvecklat land.” Är
Sovjetunionen då alls en supermakt? Ja,
svarar Voslensky, på det militära planet;
Sovjetunionen är också på långa vägar
den största exportören av vapen till Tredje Världen. Och Vaslensky citerar en
medlem i Centralkommitten: ”Försvarssektorn är helig för oss; det kommer inte
på tal att det skall finnas brister på den nivån.” Men på alla andra områden går det
bra med brister.
80 % av den tid – 65 miljarder timmar
per år – som befolkningen tillbringar i
köerna går åt för att köpa livsmedel, enligt
den sovjetiska Vetenskapsakademin. Barnadödligheten placerar Sovjetunionen på
femtionde plats i världsstatistiken, under
Barbados och Mauritius. Det finns 4 000
distriktssjukhus i landet, och av dem har
700 inget vatten alls, 2 000 är utan avlopp och 2 500 saknar varmt vatten. Utgifterna för vård uppgår till 700 kr per år
och person i de ”rika” Estland och Litauen, till 544 kr i Moldavien, till 433 kr i
Kirgistan och till 413 kr i Tadjikstan. Voslensky fortsätter med statistik över tuberkulos och tarmsjukdomar, skolbarnens
hälsa (hälften av skolorna saknar centralvärme, vatten och avlopp), och antalet
studenter per tusen invånare som nu förlänar Sovjetunionen 23:de rangen (för tio
år sedan nionde) i världen. Och Voslensky är noga med att påpeka att han citerar
uteslutande officiell statistik. Läsaren
frestas hålla med den engelska tidskriften
The Economist som kallat Sovjetunionen
ett Övre Volta medlämvapenbärande raketer.
Är det, frågar sig Voslensky, verkligen
omöjligt för Sovjetunionen att finna en
lugnare och klarare procedur för att byta
ledare? Ja, svarar han, det är omöjligt, ty
Nomenklaturan avskyr ”de oförutsebara
konsekvenserna av en institutionalisering.
Dess ultrakonservativa mentalitet avskräcker den från att riskera något som
helst experimenterande inom det för den
avgörande området,” maktapparaten.
73
”Man har maktens monopol, och man
släpper inte det bytet för att jaga efter
skuggor.”
Voslensky börjar sin genomgång av
Gorbatjovs realpolitik med att ta västliga
läsare ner på jorden: Väst tycks av varje
ny generalsekreterare hoppas att just han,
omsider, skall göra Sovjetunionen till ett
normalt land. Sådana förhoppningar är
emellertid dömda att grusas eftersom
Sovjetunionens politik inte beror på
generalsekreterarens goda eller onda vilja, utan på Nomenklaturans reella intressen. Detta vet sovjetmedborgarna sedan
Chrusjtjov, men vi verkar ha svårt inse det.
Att Gorbatjov är en relativt ung man har
ingen betydelse: Stalin var yngre än Gorbatjov när han kom till makten. Inte heller
den i Väst så omtalade föryngringen inom
Politbyrån imponerar på Voslensky (som
härvidlag bland annat stöder sig på den
franska sovjetforskaren Michel Tatu).
Michail Sergejevitj Gorbatjov är född
1931, i Stavropol i Norra Kaukasien; både
hans farfar och far tillhörde Nomenklaturan. 1950 skrivs han in vid juridiska fakulteten i Lomonassov-universitetet i Moskva, vilket inte är allom givet. Enligt intervjuade studiekamrater från den tiden var
Gorbatjov föga intresserad av studierna
och juridiken, utan satsade målmedvetet
på en politisk karriär. 1978 -han var då
en mogen man – publicerade Gorbatjov i
Stavropols Pravda en panegyrik över
Brezjnevs krigsmemoarer, en bok som,
enligt Gorbatjov, utmärker sig ”genom
djupet av sitt ideologiska innehåll, genom
vidden i generaliseringarna och författarens åsikter. Boken har framkallat ett
varmt eko i alla sovjetmedborgares hjärtan. Kommunisterna och alla arbetare i
stavropol uttrycker en tacksamhet utan
74
gränser gentemot Leonid Iljitj Brezjnev.”
Sex månader senare befordrades Gorbatjov.
Vaslensky tror dock inte att det var
denna hyllning till ledaren – bland annat
känd för att aldrig läsa vad det vara månde – som var orsaken till avancemanget:
”Inom Nomenklaturan är det aldrig individen som uppnår de höga positionerna,
utan alltid gruppen. Härav kommer den
tradition som kräver att de som befinner
sig högt upp stödjer sig på Nomenklaturamedlemmar från sin region och i sin tur
hjälper dessa att komma upp sig i hierarkin.” Detta stillsamma påpekande är, som
framgått, inte Vo!lenskys enda allusion på
u-landsfasoner i Sovjetunionen. Hur som
helst, Gorbatjov förstår att utnyttja den
lokala regionen: både Suslov och Andropov är från trakten, och Gorbatjov ”har
ett angenämt leende”, som Gromyko sagt
om honom, visserligen med tillägget att
detta leende döljer ”tänder av järn”. Men
än så länge bara ler Gorbatjov mot
Brezjnev-garnityret, bland annat vid traktens kuranläggningar där många av de
gamla och mycket gamla koryfeerna ofta
vistas.
Vaslenskys redovisning av maktkampen kring den senile Brezjnev illustrerar
den mogne Gorbatjovs smarthet i det lilla,
och hans förslagenhet i de större sammanhangen. Däremot vet Vaslensky föga
att berätta om mannen och hans familj.
Juri Andropov, en av Gorbatjovs företrä-
dare – och allierade inom Nomenklaturans topp – dolde sin fru för omvärlden,
Gorbatjov döljer visserligen inte sin fru
Raissa, även om hon synts mindre på sistone, men är noga med att aldrig omnämna andra familjemedlemmar. Raisså har
sålunda aldrig svarat på frågor om parets
barn. Ej heller har journalister fått besöka
något av Gorbatjovs många residenser;
det enda man vet är att han helst bor på
landet och i patricierhus i stan, och har
dyra vanor (västjournalister har hittat
Gorbatjovs London-skräddare, och på-
står sig rent av veta vad armbandsuret och
Raissas örhängen kostat, liksom de givetvis följt Raissa med hennes Gold Card
från American Express på hennes inköpsrundor i Väst). Som Vaslensky försynt påpekar är inte paret Gorbatjov typiskt för dagens sovjetmedborgare (enligt
The Economist ligger BNP per invånare i
Sovjetunionen under Gabon ). Men, som
Stalin sa med anledning av· polischefen
Beria och hans olyckliga skolflickor, ”när
någon arbetar bra och mycket skall han
ges möjlighet till ordentlig avkoppling.”
Och enligt Vaslensky arbetar Gorbatjov hårt. Han talar med sydrysk accent
och mästrar inte alltid språkets alla nyanser, men Vaslensky betraktar honom likafullt som en framstående talare, bland annat därför att han kan tala utan manuskript, vilket är ovanligt i Sovjetunionen.
”Gorbatjov är en mycket talangfull politiker”, konstaterar Voslensky. Han är dagens mästare inom Nomenklaturan, men
inte envåldshärskare, och de resultat han
uppnått rör än så länge nästan enbart utrikespolitiken,
När därför den sovjetiska pressen under Gorbatjovs glasnost – genomsiktighet – har blivit betydligt mera innehållsrik än tidigare beror det på att Gorbatjov
nu fullföljer två syften, tror Voslensky: eftersom merparten av Nomenklaturan är
mer eller mindre stalinistisk och motarbetar Gorbatjovs reformer inom Politbyrån
och ”apparaten” (partiet) använder Gorbatjov pressen för att diskreditera Stalin
och Brezjnev, precis som Chrusjtjov hade
gjort före honom. Det andra syftet är mer
subtilt och siktar på att vinna den inhemska intelligentsian, misshandlad under
Stalin, oälskad under Chrusjtjov och misstänkliggjord under Brezjnev. Gorbatjovs
inställning till intelligentsian är enligt Vaslensky visserligen tvetydig, men Gorbatjov tycks ha förstått att om Sovjetunionen
skall ha någon chans att komma ur sin underutveckling måste intelligentsian, och
då i synnerhet den tekniska och vetenskapliga delen, mobiliseras. Nu arbetar
denna utan entusiasm; den fullgör förelagda uppgifter, men inte mera, och detta
omöjliggör det språng framåt utan vilket
Nomenklaturan kommer att stjälpa Gorbatjov.
Tbokens avslutande kapitel sammanfattar Vaslensky Rysslands och Sovjetunionens moderna historia och räknar
upp några av de förhoppningar man i
Väst haft på utvecklingen i Sovjetunionen.
Är det t ex rimligt, som man trott i decennier och i synnerhet sedan Brezjnevs död,
att tänka sig att Nomenklaturan kommer
att ersättas av teknokrater? Stalins
Nomenklatura lyckades ju göra sig av
med Lenins gamla garde under 1930-
talets senare hälft. Men nej, säger oss Voslensky, det är naivt att tro att teknokraterna – som visserligen finns, men alltid i
apparatens periferi – skall kunna bryta
apparatchikernas maktmonopoL Nomenklaturan har lärt sig av Lenins och andras
misstag och sänker inte garden. Visserligen händer det att experter släpps in i
Nomenklaturan, men då, visar Vaslenskys erfarenhet, förvandlas de snart tilllika goda kålsupare.
Kan man då tänka sig en lugn utveckling mot en liberalisering, mot en ”post- 75
Nomenklatura” regim? Knappast, den
härskande klassen – som Vaslensky då
och då kallar ”den feodala” – kommer
inte att ge upp sin position, trots medlemmarnas eventuella nummerkonton i
Schweiz. Vaslensky avhåller sig från att
spå om utgången av en eventuell folklig
resning mot Nomenklaturan, vis som han
är av historiens lärdomar om utgången av
revolutioner. En statskupp då? ”Västerns
politiker har som uppgift inte bara att tillförsäkra sig en militär överlägsenhet mot
den grupp som skulle kunna komma att
bildas mot Nomenklaturan,” skriver han
därför, ”utan Väst måste också lägga
hinder i vägen för varje utveckling mot ett
krig.” Och till den ändan finns det bara ett
medel: att få Nomenklaturan att följa den
fredliga utvecklingens väg. Eftersom det
inte är möjligt att övertyga Nomenklaturan måste man skapa en situation i vilken
dess egna klassintressen får den att föredra ett fredligt återtåg inför den ”historiska processen: dess tillbakadragande från
makten.”
Men är detta alls realistiskt? Och om
Nomenklaturan förlorar sin makt, kommer man då inte att stå inför ett kaos som
leder till en ny diktatur?
I bokens sista rader drömmer Voslensky, trots all sin försiktighet, om det samhälle som skall komma efter Nomenklaturan. ”Än känner vi det inte, det tillhör ett
fjärran sekel. Allt vad man i dag kan säga
är att detta samhälle inte kommer att bli
barn till marxismens grundare och Nomenklaturans mästare. Ty vår värld …
går inte från friheten till slaveriet utan från
slaveri till frihet.”
Och Vaslensky är ju trots allt historiker. Kanske han vet vad han talar om?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner