Print Friendly

Jemen och den arabiska våren

Av Susanne Tarkowski | 30 september 2011

Ännu ett arabland i brand. Oljeproducerande Jemen står inför svåra utmaningar, i synnerhet efter den arabiska våren. Frågan är hur landet ska kunna utvecklas. Susanne Tarkowski, författare till rapporten ”Utvecklingen efter den arabiska våren – Från kleptokrati till kapitalism?” (Frivärld) skriver om ett land i djup kris.

Sanaa Foto: Franco Pecchio
Det här fotot är tillgängligt under licensen Creative Commons Attribution 2.0 Generic

Som det fattigaste landet i regionen står Jemen inför enorma ekonomiska, demografiska och miljömässiga svårigheter. Även innan det nuvarande politiska tumultet bröt ut i februari 2011, stod landet inför svåra utmaningar vad gäller dess utveckling.

Jemens BNP per capita är bland de lägsta i regionen, cirka 2 600 dollar. Jämför detta med Egyptens cirka 6 300 dollar och Libyens knappt 14 000 dollar. Landet hamnar också lågt på hela listan över indikatorer för mänsklig utveckling såsom läs- och skrivkunnighet, spädbarnsdödlighet och medellivslängd.

Den jemenitiska ekonomin har blivit hårt ansträngd av snabb befolkningstillväxt. Befolkningen har fyrdubblats sedan 1965 och huvudstaden Sanaa har svällt från 135 000 invånare 1975 till 1,75 miljoner idag. Den starka urbaniseringen beror dels på att människor strömmar in till staden i jakt på jobb, men även på den enorma fattigdomen och ökande vattenbristen på landsbygden. Jemen har redan mindre färskvatten per capita än nästan något annat land i världen, och Sanaa kan snart bli den första huvudstaden som får slut på vatten. För en redan instabil och byråkratiskt oduglig regering innebär situationen stora utmaningar vad gäller sjukvård och utbildning.

Politiska oroligheter som drabbat landet under 2011 har fört Jemen till randen av ekonomisk kollaps. Det finns flera orsaker till detta. För det första har protester och militära ingripanden stört den normala ekonomiska aktiviteten i hela landet. För det andra har attacker mot oljeledningar stört statens huvudsakliga inkomstkälla: oljan. Eftersom oljan utgör ungefär 25 procent av Jemens BNP och 70 procent av statsintäkterna gjorde attackerna att statsinkomsterna rasade, vilket förvärrade krisen som redan orsakats av oroligheterna. Transportkostnader och livsmedelspriser sköt i höjden.

Fram till 1990 var Jemen delat i två stater: den norra Arabrepubliken Jemen (Nordjemen), där det officiellt rådde ett marknadsbaserat ekonomiskt system men där självförsörjande jordbruk var ekonomins grund, och den södra People’s Democratic Republic of Yemen (Sydjemen), som var en socialistisk stat med nära band till Sovjetunionen och Kina. 1970-talets oljeboom i regionen förändrade radikalt ekonomierna i både Nord- och Sydjemen när miljontals jemeniter lämnade landet för att hitta jobb. Deras penningförsändelser hem blev centrala för den jemenitiska ekonomin.

Olja upptäcktes i mitten av 1980-talet i både Nord- och Sydjemen och förändrade ekonomierna ytterligare. När länderna förenades 1990 kom oljan att utgöra huvuddelen av intäkterna. Idag kommer ungefär 70-75 procent av statsintäkterna från oljan.

I början av 1990-talet drabbades den jemenitiska ekonomin av en plötslig chock: landets regering stödde den irakiska invasionen av Kuwait, vilket ledde till att årliga bistånd från Saudiarabien och Kuwait på 300 miljoner dollar drogs in, liksom det mesta av det amerikanska biståndet på 42 miljoner dollar. Mer kännbart blev det när cirka en miljon jemenitiska gästarbetare tvingades hem från Gulfstaterna. De viktiga penningförsändelserna sjönk drastiskt.

De återvändande gästarbetarna – de flesta arbetare utan yrkesutbildning och hälften analfabeter – ansträngde ekonomin hårt och förvärrade därmed arbetslöshetssituationen. Många av de hemvändande slog sig ned i kåkstäder vilket drev på skapandet av en ny urban underklass.

Sedan 1990-talet har en kombination av ekonomisk liberalisering, återkommande våldsamheter och nepotism skapat en växande klyfta mellan majoriteten och en liten elit. Den plötsliga växlingen till marknadsekonomi från en ekonomi baserad på självförsörjande jordbruk, tillsammans med minskningen av inkomsten från penningförsändelser, ledde till enorma mänskliga kostnader på 1990-talet. Under detta årtionde föll BNP drastiskt samtidigt som livsmedelspriserna ökade med flera hundra procent. Fattigdomen fördubblades medan en liten elit grundade förmögenheter.

Med övergången till marknadsekonomi och utvecklingen av ett beskyddarbaserat samhälle har också markinnehavet koncentrerats till några få familjer, vilket tvingat fattiga bönder till nödförsäljning av mark. Samtidigt har traditionella industrier, som båttillverkning och sesamproduktion, ofta haft svårt att konkurrera med billigare varor från utlandet, som till exempel glasfiberbåtar och billig vegetabilisk olja.

Den akuta fattigdomen i Jemen lär inte stimulera gräsrotsdebatter om ekonomi. Att konkret stödja gräsrötterna i landet kan vara ett bra sätt att uppmuntra idéer om den fria marknaden långsiktigt. Som exempel kan nämnas att jemenitiska företagare har problem med att skaffa krediter, och de är kanske inte alltid medvetna om att de är berättigade till banklån eller lån från biståndsorgan. På liknande sätt står den komplicerade och korrumperade statliga byråkratin som hinder för nyföretagande. Att effektivisera statliga regler och bestämmelser skulle kunna ge den ansträngda ekonomin en viss stimulans. Emellertid måste detta ske sida vid sida med en utveckling av infrastrukturen.

Ett problem är att det är oklart vem som är ”staten” i Jemen och vem det kommer att vara under de kommande åren. Detta har gjort det svårt för det internationella samfundet att veta vem man ska samarbeta med. Salehs regim är djupt korrupt och har misslyckats med att styra landets effektivt. Å andra sidan består oppositionen av en splittrad och ofta löslig grupp av stamshejker, studentaktivister och andra aktörer i samhället.

Vi kan bara hoppas att någon tillstymmelse av enighet kommer att framträda mellan dem och därigenom möjliggöra en ekonomisk utveckling framöver.

Susanne Tarkowski är kommunikationskonsult i Libyen. En längre version av artikeln och hennes rapport om den arabiska våren finns på tankesmedjan Frivärlds hemsida.
Redaktör: Boris Vasic

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner