Print Friendly

Järnladyn är ett tecken i tiden

Av Lars Anders Johansson | 23 december 2011

Filmer om konservativa politiker brukar inte vara några hjälteporträtt. Filmindustrins välvilja gentemot den politiska högerns företrädare har hittills varit begränsad. Oliver Stones Nixon (1995) tecknade ett osympatiskt porträtt av den paranoide presidenten. Samme regissörs skildring av den senaste amerikanske presidenten, W (2008), har också fått utstå mycket kritik från George W Bushs anhängare för att vara en orättvis och osmickrande skildring.

Margaret Thatcher är en minst lika kontroversiell politiker som de två av Stone skildrade presidenterna. Det vittnar inte minst den rikliga flora av populärkulturella uttryck av avsky som riktats mot henne. Som gammal punkare har jag genom åren tagit del av en hel uppsjö punklåtar på temat. Från Billy Braggs ”Thatcherites” till The Exploiteds ”Don’t pay the poll tax”. Även artister i populärkulturens mittfåra valde att uttrycka sin avsky. Ett av de mer osmakliga exemplen är Elton Johns ”Merry christmas Maggie Thatcher”:

“Merry Christmas Maggie Thatcher
We all celebrate today
‘Cause it’s one day closer to your death”

Det fanns med andra ord skäl att anta att den stort uppslagna spelfilmen om den politiker sovjeterna döpte till Järnladyn skulle ansluta till denna kritiska hållning.

Regissören Phyllida Lloyd och manusförfattarinnan Abi Morgan närmar sig emellertid ämnet med en helt annan ingång. Vi får möta den åldrade Margaret Thatcher, uppvisande tecken på en begynnande demens, samtidigt som hon försöker hantera den smärtsamma sorgen efter maken och mångårige livskamraten Dennis Thatcher, som envisas med att återvända till henne i form av hallucinationer. Greppet gör att publiken omedelbart får en intim relation till protagonisten och förmår se människan, den ensamma och sårbara, bakom politikern och maktmänniskan med pärlhalsbanden och den spektakulära frisyren.

Genom minnesbilder får vi sedan följa med genom Margaret Roberts, och senare Thatcher, uppväxt, spirande politiska karriär, familjelivet, vägen till parlamentet, till partiledarposten och sedermera valsegern och premiärministerskapets vedermödor. Hoppandet mellan nutid och dåtid kan stundtals bli lite tröttande och tillbakablickarna emellanåt väl rapsodiska och kortfattade. Det är ett märkligt och storslaget levnadsöde som sammanfattas på en timma och tre kvart och ibland känns det som att man går lite väl fort fram.

De enorma opinionsframgångarna efter segern i Falklandskriget och de följande omvalen berörs knappast alls. Annars är de viktigaste vändpunkterna skildrade, från kolgruvearbetarstrejken till den Poll tax som skulle bli inledningen till hennes fall. Jag misstänker dock att den som saknar bakgrundskunskaper till och från kan ha svårt att hänga med i den hastiga historielektionen.

Meryl Streep gör, föga förvånande, en strålande insats i huvudrollen, både som den kraftfulla politikern på karriärens höjdpunkt och som den förvirrade åldringen. Alexandra Roach som mycket porträttlikt spelar den unga Margaret Thatcher gör det också med den äran. I hennes rollprestation ryms såväl den politiska idealistens engagemang som den unga kvinnans frustration och blyghet inför ett helmanligt och fördomsfullt etablissemang.

Järnladyn rymmer förvånansvärt lite kritik gentemot den förda politiken. Visst får man följa protesterna, demonstrationerna, kravallerna och IRA-bombningarna, men allt skildras ur Thatchers perspektiv. Överhuvudtaget är filmen välvilligt inställd till sin huvudperson, något som redan renderat en hel del kritik internationellt, och som definitivt torde kunna reta upp en och annan kulturjournalist här hemma. Förmodligen mycket mer än vad Steven Soderberghs hjälteskildring av massmördaren Che Guevara gjorde.

Det är nog inte alltför långsökt att förmoda att Lloyd och Morgan uppmärksammat något som det radikalsocialistiska feministetablissemanget valt att förbigå med tystnad: den enastående prestation som det innebar för en ung kvinnlig politiker att ta sig upp till toppen i ett helmanligt och tillika stockkonservativt politiskt etablissemang av det slag som det brittiska torypartiet utgjorde vid tiden för Thatchers uppgång. Margaret Thatcher om någon utmanade ett patriarkat och vann. En starkare kvinnlig förebild får man leta efter. Trots detta går hon inte hem hos de kvinnosakskämpar som den sista tiden slutit upp kring Valerie Solanas förbittrade Scum-manifest.

Att Järnladyn kommer nu och tillika med en av världens främsta skådespelerskor i huvudrollen är ett tecken i tiden. Dels för att självständiga kompetenta kvinnor som Margaret Thatcher tycks mer intressanta för dagens självmedvetna unga kvinnor än 60-talets offerpredikanter. Det gäller inte minst bland unga borgerliga politiker som centerpartiets Annie Lööf.

Dels för att den globala ekonomiska krisen visat på vikten av en ansvarstagande ekonomisk politik och där framstår Thatchers hårdföra besparingsåtgärder som väl motiverade. Samma sak gäller nedläggandet av dödsdömda näringsgrenar som varvsindustrin och kolgruvorna – något som återspeglades i den svenska alliansregeringens karaktärsfasta agerande i turerna kring Saab. Thatchers ande svävar över många liberalkonservativa regeringar världen över, även om få av dagens politiker tycks lika grundade i sina värderingar som hon. Det är med andra ord rätt tid för ett hyllningsporträtt på vita duken.

Lars Anders Johansson, är kulturansvarig vid tankesmedjan Timbro och ingår i Svensk Tidskrifts redaktion.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner