Print Friendly

Janse en diplomat på farligt uppdrag

Av Mats Johansson | 16 juli 2010

Diana Janse
En del av mitt hjärta lämnar jag kvar
Alfabeta 2010

Diana Janse Foto: Severus Tenenbaum

Det är ingen vanlig reseskildring hon har skrivit, den unga diplomaten Diana Janse; vore hon legitimerad utrikeskorrespondent skulle hennes dagboksliknande noteringar från två år i Afghanistan tillhöra avdelningen klassiska korreböcker, kanske med den skillnaden att hennes ”jag” visar mer privata känslor och svaghet än vad manliga reporterveteraner normalt gör.

I USA skulle hennes text ha väckt stor uppmärksamhet som obligatorisk läsning i New Yorker och gjort henne förmögen som bästsäljare med tillhörande kändisskap och anbud om filmversion, kanske med en kopia av en ung Meryl Streep i huvudrollen.

Nu kan hon glädjas åt goda recensioner och med svenska mått hygglig försäljning för att vara en seriös debutant med politiska budskap. Men framförallt med bekräftad vetskap att kunna skriva, därtill något som många är intresserade av att läsa. Man kan bara hoppas att få läsa mer av Diana Janse; om inte annat lär långa kvällar på nästa postering som Sveriges nya sändebud i Georgien ge skrivtid till annat än rapporter hem till UD.

Förhoppningsvis blir tillvaron där något fredligare och bekvämare – om inte Ryssland mobiliserar etniska motsättningar som förevändning för nya attacker och ockupationer – än i våldets och fattigdomens Kabul, som det tedde sig ur västerländsk synpunkt 2004-05. Mycket bättre ter sig inte läget idag, ännu återstår något sekel av civilisationsutveckling innan fred, frihet och välstånd blir möjligt, och föga tyder på att det internationella biståndet kan snabba på tidens gång med nämnvärd effektivitet.

Vid ett framträdande i riksdagen före midsommar underströk Janse det paradoxala i situationen; den militära internationella närvaron är nödvändig för att möjliggöra internationellt bistånd, samtidigt som den är talibanernas livsluft. Hennes prognos var tydlig; väst måste stanna, annars bryter inbördeskriget obönhörligen ut med åtföljande terror och nya flyktingtragedier, det som skulle förhindras.

Det är inga lysande utsikter, särskilt inte för närvarande småstatstrupper, inklusive den svenska. Det är ett krig som är svårt att vinna men inte får förloras. Känsliga för opinionssvängningar är frestelsen stor för alla regeringar att inleda ett återtåg innan liksäckar tvingar fram en exit och de ädla motiven för närvaro börjar skymmas av kostnaderna på hemmafronten. Särskilt en socialdemokrati fångad i vänsterns krav på att USA ska utrymma alla sina baser världen runt kommer i händelse av valseger att snabba på svensk reträtt från en otacksam uppgift.

Diana Janse har genom sitt undersökande reportage åskådliggjort nationsbyggandets begränsningar, med styrkan hos exempel på ett vardagligt plan. Det är inte efterkrigs-Tyskland eller Japan eller Sydkorea omvärlden ska rädda denna gång. Därmed inte sagt att den svenska närvaron inte gör någon nytta i landet som är världsledande på två områden: export av heroin och dåliga ursäkter. Till de senare finns en stabil grund lagd efter århundraden av förtryckande traditioner i stam- och klanvälden, dominerade av militanta män.

Om dem skriver Janse:

”Vad tyder på att samma krigsherrar fredligt skulle kunna enas om hur landet ska styras den här gången? … Jag skulle vilja hävda att vem som helst skulle vara bättre lämpad, att det inte finns några som är sämre lämpade än just dessa män.”

Dock styr de, gödda av bistånd, tills nästa generation korrupta män tar över. Kvinnorna får vänta.

Redaktör Mats Johansson är riksdagsledamot (M) och styrelseordförande i Svensk Tidskrift.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner