Print Friendly

Janerik Larsson; Varför var inte balternas sak vår

Av Redaktionen | 31 december 1990


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

JANERIK IARSSON:
Varför var inte
balternas sak vår?
Ännu för två år sedan fanns det
knappast täckning för påståendet att ”balternas sak är vår”.
Varlörhardetvarffså, ”ågade
Andres Kiing då i SvT.
Janerik Larsson framlägger
ytterligare några skäl härtill. Bilden av den neutrala svenska
sanningssägaren, värnaren om
de små nationernas rätt är vare
sig imponerande eller övertygande.
Janerik Larsson är informationschefpå Svenska Arbetsgivareföreningen.
I
Svensk tidskrift nr 4-5/ 1988 skrev
Andres Ki.ing under rubriken ”Balternas sak är vår!”
Nu ett par år senare finns det täckning
för rubriken. Men så var det knappast för
två år sedan. Inte ens bland huvuddelen
av Svensk Tidskrifts läsare, vågar jag för- .noda. Då hade dock omvandlingen av
Sovjetunionen börjat, men det som hände
under 1989 slog, tror jag, alla med häpnad. Förmodligen också Andres Ki.ing.
Men i dag när vi alla är så intresserade
av vad som sker i Estland, Lettland och
Litauen kan det finnas anledning till några
ärliga funderingar över varför opinionslä-
get såg ut som det gjorde för så kort tid sedan.
Jag tror att jag inte var ensam om att
under många år tycka att främst Andres
Ki.ings envisa opinionsbildning för balternas sak var beundransvärd men påfrestande.
I Svensk Tidskrift-artikeln anger Ki.ing
följande skäl för den ”tystnadens konspiration” som så länge gällde Baltikum:
l. De flesta svenskar hade inte en aning
om vad som hände i Baltikum i andra
världskrigets slutskede. Baltikum invaderades utan militärt motstånd när västvärldens intresse riktades mot västfronten.
2. Skarnkänslor över baltutlämningen.
skuldkänslor över det snabba och snöda
erkännandet av den sovjetiska ockupationen 1941 (första land efter Nazi-Tyskland).
3. Okunnighet om den baltiska gerillakampen mot den sovjetiska ockupationen
som enligt Ki.ing var den långvarigaste
och blodigaste i Europa efter andra
världskriget.
Ki.ing hade säkert inte för avsikt att uttömmande besvara frågan. Jag tror att det
finns ytterligare ett antal förklaringar:
– Den svenska okunnigheten som han
berör tror jag har betydligt vidare förklaringar. Den historiska okunnigheten om
hur det såg ut före 1941 är en.
– Striden om baltutlämningen paralyserade opinionen under lång tid. Den
kom att koppla balternas sak till frågor
rörande balter som samarbetat med nazisterna. Balternas sak blev en politiskt
”extrem” fråga i svensk debatt- högerextrem.
– Synen på nationalismen. Ända till
helt nyligen har den vedertagna svenska
uppfattningen, i den mån en sådan finns,
varit att ”Europas gränser ligger fast” och
att nationalistiska krav på nya gränser
eller nya statsbildningar skulle vara ett
hot mot freden. Detta är, menar jag, fortfarande en mycket allvarlig fråga. Jag är
åtminstone inte för egen del beredd att in
blanco acceptera det rimliga i alla nationalistiska grupperingars krav. Ett fritt
Skåne tycker jag t ex, så skåning jag är
med snapphanerötter, inte är en aktuell
fråga.
– Acceptans av maktens rätt. Detta ät
givetvis den mest allvarsamma aspekten
på den fråga jag behandlar. Sovjetunionen
sågs till ganska nyligen som en supermakt
vars maktmedel var sådana att det var en
meningslös tankelek att föreställa sig att
makthavarna i Moskva skulle acceptera
109
att någon del av unionen blev självständig.
Sovjet är vår store granne och det finns en
”finlandisering” också av våra hjärnor; en
blandning av skräck och fascination förtrollar oss.
När Andres Kling idogt under 70- och
80-talen på olika sätt kom med sina på-
winnelser om ofriheten i dessa nära
grannländer så konstaterade man att detta självklart var legitima åsikter som skulle släppas fram i debatten (element av
självcensur har varit avsevärt mindre i
Sverige än i Finland, tror jag), men samtidigt var det något obekvämt som man
försökte glömma så snabbt som möjligt.
Det fanns ju så mycket annat att engagera
sig både för och emot; bekväma, ”enkla”
problem som låg så långt bort geografiskt
att nyanserna, komplikationerna kunde
lämnas åt sidan.
Frågan om den svenska synen på Baltikum är sålunda en sanningens spegel för
oss. Det är inte en helt imponerande bild
som möter oss när vi tittar i denna spegel.
Den neutrala svenska sanningssägaren,
värnaren om de små nationernas rätt etc
kommer inte riktigt till sin rätt. Vi är nog i
verkligheten en bra bit ömkligare än vi
oftast lyckas inbilla oss. Det kan vara nyttigt att ha det perspektivet när vi nu i
andra sammanhang diskuterar de svenska
relationerna med vår europeiska omvärld.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner