Print Friendly

Janerik Larsson; Vad sysslar frikyrkorna med

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEBATT
JANERIK LARSSON:
Vad sysslar frikyrkorna med?
H
ögerns frikyrkor behövs, skriver
SvT i sin briljanta ledare (nr 4-5).
Javisst.
Men vad ska frikyrkorna syssla med?
Det är den frågan jag vill ha debatt om
och jag tycker inte att det självklara svaret
är att långsiktigt spelar det ingen roll vad
”högerns frikyrkor” sysslar med. En smula tillspetsat tycks det vara SvTs uppfattning.
Jag känner själv ingen partipolitisk
bundenhet men väl en stark frändskap
med m/fp. Det år således ingen snäv partipolitisk avgränsning jag söker utan aktiv
idedebatt som ställer viktiga frågor om
vårt samhälle och vår värld idag och i
morgon.
Som redaktör för Marknadsekonomisk tidskrift 1987 till och med utgången
av 1991 har jag också i handling sökt bidra till en bred idedebatt – utan att jag
haft någon påtaglig känsla av att det funnits några ämnenjag sökt ”censurera” (ett
begrepp SvT för in i debatten). Som
redaktör för SAF-tidningen 1980-1987
bidrog jag aktivt till att föra in den s k nyliberala idedebatten i Sverige.
Men jag tycker det är ofrånkomligt att
man beaktar några grundläggande förändringar i verkligheten när man nu för
debatten vidare om vad ”högerns frikyrkor” ska prioritera. Man måste alltid
prioritera – även i idedebatten!
l. Världen har förändrats radikalt efter
Berlinmurens fall den 9 november 1989.
Då tog 1900-talet slut. Kommunismens
fiasko är ett oomtvistligt faktum – även
om vi säkert kommer att få uppleva att
den återuppstår som t ex nationallsocialism på sina håll. Marknadsekonomins/
kapitalismens seger är mera relativ. Man
ska ju aldrig jämföra ideologin kommunismen/socialismen med marknadsekonomi/kapitalism som är ett sätt att beskriva förutsättningarna för en fungerande
ekonomisk ordning.
Tankeverket kring det ”civila samhället” tycks mig ha mera ideologi i sig – här
finns enligt mitt synsätt ett högprioriterat
utvecklingsområde för liberala och konservativa samtids- och framtidstänkare.
striderna med den besegrade fienden
-kommunism/socialism som ideologihar ett begränsat intresse numera. Däremot tycks sådana strider ha ett oerhört
uppmärksamhetsvärde i den gamla kulturelitens högborgar på diverse kulturredaktioner, i Sveriges radio-koncernens
olika redaktioner m m. Den i Sverige tämligen obrutna vänstermakten över stora
delar av media är ett intressant fenomen
värt en egen debatt.
2. Den liberal-konservativa idedebatten har i decennier sysslat med kritik. Nu
gäller det också att vara offensiv, att både
finna lösningar på verklighetens komplexa sakfrågor och att värva proselyter.
Denna mentala förändring till förmån för
en konstruktiv offensiv tror jag är det riktigt svåra. Alla framgångsrika rörelser
sägs ha varit ”emot” och inte ”för”. Det är
kanske inte alltid sant. Men den som idag
vill arbeta med t ex frågor kring förändringsarbetet inom den offentliga sektorn
möter enligt klassisk public chokemodell starka intressenter som är ”emot”
– och själv måste man nu vara ”för”!
Detta förutsätter en omfattande dialog
med många olika individer och grupper.
Från att ha varit ”emot” den gamla ordningen måste man argumentera ”för” det
nya – och skapa allianser för förändringsprocessen. Vem som bäst bygger allianserna för framtiden är en nyckelfråga.När

den politiske analytikern E J Dionne Jr i
”Why Americans Hate Politics” diskuterar denna fråga i amerikansk kontext tror
han att det är en ny vänster som kommer
att klara av detta bäst; han tror att den
amerikanska högern kommer att återfalla
i splittrad sekterism.
3. Ett viktigt och uppenbart område är
att söka bredda den nya liberalismens ödmjuka insikter om politikens begränsning.
När man nu läser de olika partiemas idepolitiska tidskrifter är åtminstone mitt intryck att man nått en bra bit på väg.
Den folkpartiet närstående idetidskriftsfloran (och även dagspressen) är
jämförelsevis torftig i detta avseende.
Folkpartiets rykte som ideparti har åtminstone under 80-talet varit betydligt
överdrivet för den som följt partiet och
dess press.Frånvaron av genuin idedebatt
ersätts ofta av en ofta välformulerad,
emotionell retorik om allt vad man ”vill”.
Som om vilja och förmåga vore detsamma.
Tidskriften ”Liberal debatt” har jag
troget följt sedan tidigt 60-tal och jag
skulle tro att en studie av tidskriftens
innehåll under 80-talet – kanske en jämförelse med t ex ”Svensk linje” – skulle ge
en del av förklaringen till att fp:s position
under samma tid försvagats.
Det straffar sig att strunta i en grundläggande idedebatt.
Om ”högerns frikyrkor” blir ett snävt
begrepp som endast avser en del debattö-
rer som står Fria Moderata studentförbundet och kanske MUF nära tror jag att
risken är stor att det liberal-konservativa
genombrottet i Sverige kommer att gå
mycket trögt.
4. Europa-frågan och ”ekonomismen”.
Frågan om Sveriges medlemskap iEG (ev
-~- . ….. —
331
EU) kommer att vara helt central under
några år framöver.
Jag har en känsla av att 80-talets ”nyliberalism” i viss mån med rätta kan kritiseras för att ha varit en ”ekonomism”,
d v s föreställningen att endast ekonomiska relationer är av betydelse.
EG hade inte nått där man befinner sig
idag om det inte vore för andra huvudsakliga drivkrafter än önskan om att maximera ekonomisk tillväxt. EG är inte något
”ekonomistiskt” projekt.
Vår bild av Tyskland som enbart drivet
av ekonomiska effektivitetsprioriteringar
är felaktig. Tyskland kommer under 90-
talet att visa upp ett helt annat ansikte –
både mera intressant och mera oroande
(här finns t ex i en stark miljöopinion frön
till protektionism).”Europa” har varit och
förblir en överideologi av central betydelse i tysk politik.
Mina slutsatser är att det är viktigt att
prioritera och det är viktigt att man söker
ge sig i kast med de centrala utmaningar i
verkligheten som kräver en fast idemässig
grund för att kunna hanteras. Det är viktigt att bredda basen för det liberal – konservativa förändringsarbetet.
Det skadar inte ens om man nu till slut
efter ett 80-tal av socialdemokratisk utveckling av insikt som bromsats av intressegrupper skulle få med sig betydande delar av socialdemokratin.Jag är osäker om
detta kommer att ske, men jag vill inte
utesluta det. Socialdemokratins idestrateger borde läsa EJ Dionne Jr.
Jag vill avslutningsvis nämna några
områden som jag tycker är viktiga att fundera över.
– Nationalismen. En ohämmad hyllning av all nationalism är en bekväm men
farlig debattposition. Den nationalistiska
332
våldsorgien i det forna Jugoslavien (ingen
part är i mina ögon oskyldig) är en uppenbar illustration. Fred och frihandel är viktigare än nationalismens strävan efter att
skapa avgränsningar.
– Miljöopinionen är centralplanerarnas och förmyndamas sista stora chans.
Ohederliga problembeskrivningar och ett
samspel med västliga medias kärlek för
negativa nyheter kommer att spela en viktig roll på 90-talet. Här är ett område där
”högerns frikyrkor” hittills knappast gjort
något alls.
Feminismen är kanske en liknande utmaning. Sture Eskilsson har i sitt VD-tal
till Näringslivets fonds stämma i år pekat
på detta fenomen.
PER DAHL:
Vi har förvisso anledning att följa frå-
gor som t ex emanerar från de mycket
speciella och tragiska förhållanden som
råder i några få amerikanska storstäders
innerstäder. Men hur intressant detta än
är så är det inte särskilt meningsfullt att
därav dra slutsatser för svenskt vidkommande.
Ett större intresseför Sverige tycker jag
också hör till 90-talets debattagenda.
Det fria samhällets grundläggande värden, insikterna om hur en fri ekonomi
fungerar – detta är givetvis det grundläggande, permanenta uppdraget för den liberal-konservativa ”rörelsen”.
En enkel samhällssyn – men riktig?
M
OF-ordföranden Ulf Kristersson argumenterar i Svensk
Tidskrift 4-5/1992 på ett slagkraftigt vis för tanken att folkrörelserna är
döende. Att den svenska samhällssubventionerade varianten ligger på sitt yttersta
är nog sant. Men kärnan i riksdagsman
Kristerssons artikel är egentligen inte detta, utan den syn på en politikers up_r.drag i
en demokrati som framskymtar. Ar Ulf
Kristerssons hållning en illusionsfri realism, eller är den en visserligen slagkraftig
men ändå lättköpt cynism, en alltför utarmad samhällssyn? Cynismens förmåga att
ändra den relativa vikten av positiva och
negativa faktorer kan leda till en passivitet, där tesen ”det tjänar ändå inget till”
blir ett bekvämt svepskäl för att inte göra
det som ändå kan göras åt problem.
En cynikers främsta teknik är ofta reduktionen. A är egentligen intet annat än
det långt simplare B, men utstyrt i grannare trasor. Han visar att allt har ett pris,
men intet ett värde. På följande vis beskriver Ulf Kristersson den socialdemokratiska partiledningens inställning till medlemsinflytande:
”Naturligtvis var det ingen i partiledningen som på allvar tänkte bry sig om
synpunktema från Backens socialdemokratiska förening. Naturligtvis var allt ett
spel för gallerierna och naturligtvis fattar
en regering beslut i viktiga frågor även
utan rådslag, studiecirklar och skenhelig
partidemokrati. Så ser verkligheten ut,
och det vet varenda politiker på ledande
nivå. Det som slog snett den här gången
var att hyckleriet blev alltför uppenbart.”
(UK:s kursiveringar.)
Jag vet inte vad den socialdemokra- –

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner