Print Friendly

Janerik Larsson; Det möjligas konst

Av Redaktionen | 31 december 1984


1984


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

l
JANERIK LARSSON:
Det möjligas konst
I denna artikel analyserar Janerik Larsson den politik som Ronald Reaganfört i
USA och Margaret Thatcher i Storbritannien. De har framför allt ändrat det
”politiskt möjliga” i respektive länder.
Janerik Larsson gav 1983 111 boken
‘”Ett annat England”.
Precis som förr – fast litet mindre och
ett nytt språkbruk. Så kan man beskriva
både Margaret Thatchers 4 1/2 år vid
makten och Ronald Reagans tre år i Vita
huset.
Det är ett kontroversiellt betyg. Anhängare till Thatcher och Reagan har åtskilligt att invända.
l. Visserligen har de båda samma politiska retorik, men övriga omständigheter för deras maktutövning försvårar
jämförelser.
2. Framförallt Thatcher, men i hög
grad också Reagan, har förändrat det
”politiskt möjliga” i respektive länder.
Det politiska tänkandet, den allmänna
debatten har påtagligt förändrats.
Flera av välfärdsstatens dogmer, tex
att ytterligare några byråkrater, ytterligare understöd och statsanslag kan lösa
alla problem, har raserats nästan helt
och hållet.
Både Thatchers och Reagans politiska
motståndare befinner sig i en djup ideologisk kris. l båda fallen (labour i UK
och demokraterna i USA) är den enda
användbara politiska linjen anklagelser
mot de regerande för social okänslighet,
för att ha påtvingat de fattigaste i samhället onödigt lidande genom sin politik.
Men denna kritik mot Thatcher visade
sig inte hålla måttet då den prövades i
parlamentsvalet i juni 1983. Thatchers
seger blev mycket stor – i mandat räknat. Och som det brittiska valsystemet är
konstruerat är det nästan helt meningslöst att räkna på något annat sätt. Väljarna tar nämligen hänsyn till valsystemet (enmansvalkretsar där den söm fått
flest röster vinner mandatet) och passade därför på att ge labour ett gediget
underbetyg genom att ge alliansen liberaler/socialdemokrater sitt stöd inte
minst i säkra toryfästen.
Myten om att valet ”gick dåligt” för
Thatcher är i sanning en myt.
Men, för att återvända till den inledande tesen, är det så att varken Thatcher
eller Reagan gjort något särskilt för att
uppnå de resultat de sagt sig eftersträva?
Svaret på den frågan beror givetvis på
vad man anser viktigt. Men om man för
ett ögonblick bortser från alla sådana
nyanser så är svaret nog, ärligt talat, nej.
Varför har Thatcher och Reagan inte i
sin praktiska politik lyckats genomföra
det de sade sig eftersträva?
Svaret är egentligen mycket enkelt:
även om ramarna för det politiskt möjliga vidgats så har detta i högre grad gällt
det politiska språket, retoriken om ni så
vill, än de konkreta politiska åtgärderna.
Den offentliga sektorn har inte minskat vare sig i UK eller USA. skattetrycket har inte minskat vare sig i det ena
eller andra landet. Tvärtom.
l både USA och UK finns det ekonomiska styrkefaktorer som hjälpt till att
klara av situationen. Nordsjöoljan har
varit ett ekonomiskt-politiskt plus för
Thatcher. Utan detta styrkebälte hade
en hel del åtgärder inte varit möjliga.
Den riktigt hårda nöten för Thatcher,
Reagan – och deras efterträdare oavsett
vad de heter – utgörs av nödvändigheten att vidta åtgärder som drabbar de
breda grupper som hittills klarat sig väl.
l UK har reallönen för dem som har
jobb stigit under hela Thatchers regeringstid. Den lilla minoritet som blivit
arbetslös har inte förlorat jobben på
grund av Thatchers politik utan till följd
av konjunkturnedgången som i sin tur
har internationella förklaringar. De an- 107
ställda som upplevt sina jobb som föga
hotade har blivit mindre strejkbenägna
och har accepterat en lägre inflationstakt. Men höjd reallön har de fått. Fackföreningar i alla länder representerar
dem som har jobb; intresset för de arbetslösa är enbart förbehållet högtidstal
och demonstrationer.
Tvärtom kan man hävda att den framgångsrika kampen mot inflationen i UK
och USA bidragit till att minska klyftan
mellan dem som har jobb och dem som
inte har jobb.
Men hotet mot framtiden utgörs av
alla de förmåner som de breda intressegrupperna skrivit ut till sig och som nu
på något sätt skall finansieras. De förmå-
nerna administreras ineffektivt och redan en effektivisering inom denna del av
den offentliga sektorn upplevs som ett
hot av viktiga väljargrupper.
Den slutsats man kan dra av detta är
att trots den styrka Thatcher och Reagan
haft och har så är det näst intill omöjligt
att i ordnade former ge sig i kast med den
”revolution i små steg” som Mats Svegfors talat om – och som givetvis i än
högre grad gäller Sveriges förhållanden.
Medelvägen är den enda politiskt möjliga vägen och därför har både Reagan
och Thatcher valt den vägen. De kritiseras för detta från alla håll – men deras
ställning i opinionsmätningarna är hög.
Ty de tycks förena de båda egenskaper
som man efterlyser hos politiska ledare i
västdemokratier: att både äta kakan (i
retoriken minska offentliga sektorn, sänka skatterna etc) och ha kakan kvar (ett
omfattande förmånsnät som inte alls ens
främst gäller de fattiga och de svaga utan
som utgörs av subventioner till medeloch överklasserna).
108
Massmedia spelar med i spelet, ty det
är ett spel, när Reagan och Thatcher anklagas för att ha ställt till med social misär etc. Thatcher har sannolikt gjort
mera än någon brittisk politiker efter kriget för att motarbeta social misär och har
dessutom satsat mera i reala penningmått mätt än någon företrädare på hälsovårdssektorn m m. Även Reagan har
ökat de sociala utgifterna, stödet till den
mångfald program vars främsta mottagare dels är de byråkrater som administrerar dem dels grupper som i och för
sig skulle leva på en historiskt sett mycket hög standard bidragen förutan.
Den svåra lågkonjunkturen har givetvis skapat en del akuta problem i Storbritannien. Men dessa är utanför det politiskt hanterbaras ram. Det faktum att
fackföreningar och företagsledningar i
samverkan prissatt sig bort från stora delar av världsmarknaden – inklusive den
brittiska hemmamarknaden – kan inte
JO Downing Street göra särskilt mycket
åt – om man inte har möjligheten som i
Sverige att hela tiden devalvera bort problemet.
I USA har Reagan visat sig vara den
främste keynesianske politikern i världshistorien. Han har nu ”blåst på” en högkonjunktur som främst avser att vinna
valet i november. Men man ska kanske
inte helt utesluta att Reagan åstadkommer en så hög och långvarig tillväxt att
även USAs stora budgetunderskott blir
hanterbart utan att man på allvar ställer
frågan hur ekonomin skall hanteras för
att undvika hyperinflation och massarbetslöshet.
Å andra sidan, och det är kanske till
slut det viktigaste, så innebär kanske regeringar som Thatchers och Reagans att
ramen för ”det politiskt möjliga” fortsätter att vidgas. I så fall kommer motståndarnas position att alltmer försämras. Då
kan läget uppstå då de små stegens revolution börjar ändra färdriktning. Men än
är vi inte där i USA och UK.
Går det ens att komma dit i Sverige?
~——————————————–.—~——————…

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner