Print Friendly

Jan Sundin; Eko-kommissionens filosofi i ny tappning

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.


JAN SUNDIN:
Eko-kommissionens filosofi i ny tappning
Eko-kommissionens slutbetänkande
resulterade i en proposition med
riktlinjer för bekämpandet av den
ekonomiska brottsligheten.
Kommissionens tankar om rättssäkerhet
och solidaritet återfinnes i regeringens
proposition. Författaren utsätter
statsråden Ingvar Carlssons och Sten
Wickboms filosofi och förslag för kritisk
granskning.
.—————————-.
Jan Sundin är kammarrättslagman.
För bortåt ett år sedan kom den välbekanta eko-kommissionen med sitt slutbetänkande. Det innehöll en hel del av
kommissionens filosofi , om rättssäkerhet, samhällelig solidaritet och den
”ideologiska tårtspaden” , det sällsamma instrument som – genom att ta
från välbeställda och ge till fattiga –
skall skapa jämlikhet, ja, även lycka och
välbestånd för alla.
I oktober förra året kom regeringen
med en proposition som innehöll riktlinjerna för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet. I flera avseenden ansluter sig regeringen till kommissionens
tankar när det gäller rättssäkerhet och
solidaritet. Den sällsamma tårtspaden
har dock inte kommit med i propositionen.
solidariteten
Främst är det problemen kring solidaritet och rättssäkerhet som kan vara av
intresse. När det gäller detta ämne är det
statsrådet Ingvar Carlsson som står för
regeringens tankar i propositionen.
Statsrådet Carlsson slår till en böljan
fast att alla demokratiska samhällen vilar
på regelsystem som antagits av en majoritet och som förpliktar alla. Flertalet av
dessa regler är, menar Carlsson, folk
överens om. I flertalet fall följer man
reglerna även om kontrollen är bristfällig. Det beror enligt Carlsson på vad som
kallas ”frivillig efterlevnad” och det är
någonting som enligt Carlsson är mycket
viktigt. Den frivilliga efterlevnaden bygger inte minst på att reglerna uppfattas
som rimliga och riktiga och har stöd i
folks rättsmedvetande. Men det räcker
enligt statsrådet inte med detta. Allmänheten måste dessutom förmås att begripa
260
att vi lever i ett solidariskt samhälle. solidaritet är, inskärper han, inte ett honnörsord, fritt svävande över den materiella verkligheten. solidariska band mellan människor formas i ett växelspel mellan ekonomisk utveckling och värderingar med förankring i en lång kulturell och
social tradition. Men, påpekar Carlsson,
ett solidariskt beteende kan i längden bevaras endast om det ter sig rationellt för
den enskilde. Hederlighet och hjälpsamhet måste enligt statsrådet få sin belö-
ning i omgivningens handlande. Man
måste kunna lita på att andra människor
handlar efter ungefär samma normer
som man själv. Om alltför många bryter
mot denna filosofi kommer enligt Carlsson samhällsmoralen i gungning.
Hur är det i dag enligt statsrådet Carlsson med solidariteten? När det gäller
ekonomisk brottslighet tycker Carlsson
att situationen är bekymmersam. Nu behövs det, menar han, ökad statlig kontroll för att bibehålla och stärka tilltron
till vikten av ett gemensamt solidariskt
ansvar för grundläggande samhälleliga
normer. Men kontroll räcker inte, menar
Carlsson. Den måste kompletteras med
bland annat skärpt social kontroll från
anställda, konkurrenter och konsumenter.
Finns det egentligen så mycket att invända mot statsrådet Carlssons filosofi?
Tankarna omfattas säkert av många, i
varje fall i teorin. Man måste dock trots
allt komma med några invändningar. När
det gäller beskattningssystemet är det tyvärr så att många av reglerna inte alls har
stöd i allmänhetens rättsmedvetande.
Det gör att folk inte alltid underkastar sig
”frivillig efterlevnad”. Brister det på
den punkten är det inte så lätt att förmå
folk att förstå vikten av solidaritet.
Tvärtom finner den enskilde det vara
”rationellt” att strunta i solidariteten,
om han bjuds tillfälle därtill. Någon belö-
ning har han ingalunda att vänta sig, om
han deklarerar hederligt. l stället tar det
allmänna det mesta av ”extraknäck”
och annat. Inte heller får den som är
hederlig sin belöning i ”omgivningens
handlande”.
Samhällsmoralen är förvisso som
statsrådet Carlsson funnit i gungning. l
och för sig är det då logiskt att skärpa
kontrollen så att den blir järnhård, allomfattande och allt genomlysande såsom
den välbekanta telescreenen i Orwells
roman ”1984”. Frågan är dock om en
sådan kontroll leder till ökad solidaritet.
Alla torde inte vilja besvara frågan jakande.
Det mest uppseendeväckande är emellertid vad statsrådet Carlsson talar om
avslutningsvis. Kontroll räcker inte, tycker han, utan måste kompletteras med
social kontroll. Den kontrollen skall utföras, inte av taxeringsrevisorer utan av
allmänheten i form av anställda, konkurrenter och konsumenter.
Många som läst detta frågar sig vad
statsrådet Carlsson menar. Det är svårt
att tolka hans tankar på annat sätt än att
han öppet manar till angiveri. Sådan
verksamhet skall utövas av anställda,
konkurrenter och konsumenter. En anställd som misstänker att hans arbetsgivare ägnar sig åt skattefusk i någon form
– kanske räcker det att den anställde
tycker att arbetsgivaren lever ett uppseendeväckande lyxliv – skall således tala
om sina misstankar för skattemyndigheterna så att de kan undersöka saken. På
samma sätt skall konkurrenter och konsurneoter förfara. Ett allmänt angiveri
skall således förekomma. Hur många
svenska medborgare vill vara med om en
sådan ”social kontroll”?
Rättssäkerheten
I fråga om rättssäkerhetsbegreppet hade
eko-kommissionen åtskilliga mer eller
mindre grumliga tankar. Den enda rimliga slutsats som man kunde dra av kommissionens funderingar kring ämnet var
att den ansåg att det är så betydelsefullt
att bekämpa ekonomiska brott att man
inte får vara så värst noga med medlen.
I propositionen hittar man en del tankar kring begreppet rättssäkerhet. Två
statsråd står för funderingarna, nämligen
Ingvar Carlsson och Sten Wickbom.
Frågan är dock om det tjänar så mycket till att söka analysera de båda statsrådens funderingar. Statsrådet Wickbom
gör nämligen, mitt i allt sitt filosoferande, följande programförklaring: ”Hävdvunna rättssäkerhetsbegrepp gör sig gällande med samma styrka och har samma
krav på att bli tillgodosedda i samband
med ekonomisk brottslighet som i samband med annan brottslighet”.
Därmed har Wickbom på sätt och vis
sopat undan eko-kommissionens dimmiga och tvetydiga filosofi.
Hur som helst kan det vara av ett visst
intresse att veta något om de båda statsrådens eller rättare sagt regeringens tankar i ämnet. Carlsson skiljer mellan ”formell” och materiell rättssäkerhet och
han tar därmed otvivelaktigt ett nytt
grepp i ämnet. Den formella rättssäkerheten är, menar han, rättssäkerhet i traditionell mening, medan den materiella
innebär att medborgarna skall kunna
261
utgå från att de inte drabbas av brott.
Med detta vill Carlsson ha sagt att det är
viktigt att brott bekämpas.
Statsrådet Wickbom är en smula klarare än sin kollega. Han menar att rättssäkerheten inte kan begränsas till att gälla skyddet för den enskilde lagöverträ-
daren. Att samhället och människor
bereds skydd mot att utsättas för brott
kan, menar Wickbom, också ses som en
fråga om rättssäkerhet.
Inte så litet konfunderad blir man när
man begrundar de två statsrådens funderingar. Hittills har man utan tvivel förknippat rättssäkerhetsbegreppet med
den enskilde människan och hennes roll i
samhället. Däremot är talet om att samhället eller rättare sagt staten har något
behov av rättssäkerhet en nyhet. Det
måste vara innebörden i Wickboms filosofi såvitt jag förstår. Därigenom har
man gett begreppet en ny och överraskande innebörd.
När man i propositionen talar om den
nya rättssäkerheten avses i själva verket
effektivitet i rättsväsendet så att brott
upptäcks och beivras. I och för sig kan
man inte invända något mot att man ökar
effektiviteten på detta område. Men varför talar man då om rättssäkerhet?
Orwell skildrar i sin roman ”I984” –
enligt många aktuell i våra dagar – hur
man manipulerar med ord. ”Frihet är
slaveri” är ett känt exempel. Det är
bland andra den flitige filologen Syme
som ägnar sig åt detta arbete. Jag vill inte
påstå att de båda statsråden manipulerar
med ord men när det gäller rättssäkerhet
ger de åt begreppet en alldeles ny innebörd.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism