Print Friendly

Jan Söderqvist; Jönsiga debattknep

Av Redaktionen | 31 december 2002


2002


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

JAN SÖDERQVIST om
jönsiga debattknep
A
tt publicera en bok har sina sidor. Det här med att bli läst är
både på gott och ont. Problemet är att andra människors läsande av den text
man har slitit med i månader och år öppnar för otaliga, mer eller mindre
bisarra missförstånd, såväl genuina som uppenbart avsiktliga. Folk läser i förbluffande hög utsträckning helt enkelt något annat än vad man faktiskt har skrivit.
Som när det gäller en recension inlagd av en missbelåten läsare av min och Alexander Bards Netocracy,
på nätbokhandeln Amazons sajt. Annars fick vi överlag femmor av läsarna, varvade men någon enstaka
fyra. Men så mitt i alltihopa fanns där plötsligt denna
etta. En herre från Oxford eller liknande tyckte att det
här var det dummaste han hade läst. Ta detta med
slantsinglingen, skrev han.
På ett ställe i boken förekommer nämligen ett
resonemang om evolutionen och hur denna kan
beskrivas som en algoritm, eller en maskin, som sorterar fram vinnare. Här lånar vi en bild från den amerikanske fiolosofen Daniel Dennett: utslagsturneringen. Det är, skriver vi, högst osannolikt att någon
skulle vinna i slantsingling 20 gånger i rad. Icke desto
mindre kan vi garantera framgallringen av en sådan
turknutte om bara två villkor är uppfyllda: dels tillräckligt mycket tid, dels l 048 576 deltagare som ställs
mot varandra i just en utslagsturnering. Någon kommer då av nödvändighet att vinna 20 gånger i rad,
och alla förlorare har då gallrats bort. På det sättet
kan man betrakta den evolution som har gallrat bort
99,99 procent av alla arter som någonsin har funnits.
I
NTE SÄRSKILT KOMPLICERAT. Icke desto mindre fullt
möjligt att missuppfatta, tydligen. Den ilskne läsaren trodde sig nämligen ha läst att alla dessa slantsingtare skulle garantera att det skulle bli antingen
krona eller klave 20 gånger i rad. Och det hade onekligen varit förfärligt dumt. Men det hade vi faktiskt
inte skrivit. Utan bara just det att någon till slut skulle ha vunnit alla sina 20 ”matcher”.
Nu är ju Amazon en interaktiv miljö, det finns
möjligheten att gå i svaromål. Vilket vi valde att inte
göra – det är litet pinsamt att erkänna att man sitter
och lusläser omdömen om en själv så där. Men det är
i alla fall trevligt att möjligheten finns. Annat är det
med vår tjusiga public service-radio.
Vår andra bok, Det globala imperiet, kom nyligen
ut här i Sverige, och recenserades förhållandevis snabbt
i Pl. En därstädes anställd farbror, Björn Elmbrant, harklade sig och förkunnade att här har vi att göra med
nyliberala tankar. Vilket är riktigt jönsigt. Kokar man
ner denna något yviga text till en enda ide, så är det iden
om att den ekonomiska globaliseringen måste följas av
en politisk dito av en lång rad olika skäl. En starkare
stat på en relevant, global, nivå, med andra ord. Det
vill säga: raka motsatsen till nyliberalism. Dock är
boken starkt kritisk till den traditionella vänstern.
VARFÖR DETTA AVSIKTLIGA MISSFÖRSTÅND är
funktionellt, eftersom just ordet ”nyliberal”
är ett skällsord. Det fungerar så att man kallar
något för nyliberalt, och då förstår alla att det är
dåligt utan att man behöver argumentera vidare.
För säkerhets skull berättade farbror Elmbrant att
vi ävenledes är Pinochet-anhängare och smygnazister, om det nu var någon som ännu tvekade. Och
när vi som ett experiment förhörde oss om möjligheten att gå i svaromål, möttes vi bara av oförskämdheter.
Varför tar jag nu upp er tid med detta? Ren självupptagenhet? Nej, det här är faktiskt litet viktigt.
För konsekvensen av den galopperande fördumningen och förslumningen av medierna- alla de avsiktliga missförstånden, alla de fejkade ”debatterna”- är att
den kvalificerade diskussionen flyttar ut ur offentligheten och in i de slutna nätverken, där man slipper
det värsta tramset. Unga begåvningar vänder i stora
skaror massmedierna ryggen, och söker sig istället till
just interaktiva miljöer. Vilket på sikt leder till just de
förändringar inom politik, kultur och ekonomi som
vi skriver om i våra böcker. Våra mest oförstående
kritiker ger oss vatten på alla våra kvarnar.
Jan Söderqvist Uan.soderqvist@bahnhof.se) är skribent.
Hans och Alexander Bards bok Det globala imperiet: Informationsålderns politiska filosofi utges på Bonnier Fakta.
lSvensk Tidskrift l2oo2,nr 61 ~~

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner