Print Friendly

Jan Söderqvist; Folkomröstningars förkastlighet

Av Redaktionen | 31 december 2003


2003


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

JAN SÖDERQVIST OM
folkomröstningars förkastlighet
V
ad ska vi egentligen ha politikerna till? Deras tilltagande
maktlöshet och minskande manöverutrymme gör dem alltmer stryktäcka
och fjäskiga.
Och när de nu vägrar att fatta beslut i en såpass viktig och komplex fråga som EMU, och gör den till föremål för ännu en spektakelbetonad folkomröstning,
innebär det i praktiken att de arbetsvägrar och därmed
avhänder sig ännu mer makt, vilket undergräver deras
redan utsatta position ännu mer. Därför måste deras
allmäna funktionsduglighet ifrågasättas.
Vi har ju för Guds skull redan röstat om EMU.
Flera gånger, dessutom. Dels när vi folkomröstade
härom sistens om ett Maastricht-fördrag som innefattar en valutaunion, dels när vi därefter har bekräftat det hela genom att välja en kraftig riksdagsmajoritet för en anslutning. Så vad är problemet?
V
ISSERLIGEN HAR VI EN GAMMAL fin tradition i
Sverige av att strunta blankt i folkomröstningarnas resultat, och tack och lov för det. Fortsatt vänstertrafik hade, till exempel, inte varit sådär jättelyckat. Men något sådant vågar vi inte lita på den här
gången. ”Folkviljan” ska förmodligen respekteras. Vilket är detsamma som att slagord och kändistjafs kommer att fälla avgörandet. Och ingen behöver ta något
politiskt ansvar.
Somliga, särskilt till höger, menar att politik och
politiker är av ondo rent generellt, och att täta folkomröstningar är ett prima sätt att beskära valda representanters makt. Dessa sägs utgöra en egen klass och
förmodas främst se till egna intressen, och något ligger det väl möjligen i detta. Men följer därav verkligen
att folket självt är skickat att avgöra komplicerade
ödesfrågor?
M
ASSANS DUMHET är ju det klassiska argumentet
mot folkomröstningar. Men problemet är nog i
så fall inte så mycket begåvning som intresse, tid och
tillgång till relevant information. I den grekiska stadsstaten diskuterades frågorna av engagerade medborgare på torget, vilket var lätt gjort eftersom antalet
röstberättigade var begränsat. I våra dagar, när statsbildningarna har vuxit och rösträtten har utvidgats,
har vi istället massmedierna. Vilket i det aktuella fallet innebär att Helle Klein och någon till sitter i en
tv-soffa och betygsätter hur pass tråkiga de nyss debatterande partiledarna har varit. Detta i Sveriges public
service-television. Det är så seriöst det blir.
Vänner av täta folkomröstningar har sitt paradis
på jorden: Kalifornien. Här har man i libertariansk
anda fråntagit politikerna makten över mer än 85 procent av budgeten, vars användning redan är föreskriven av folkomröstningar. Frågan är då vem som har
erövrat den makt som politikerna har tappat. Folket? Nja, möjligen rent formellt. I själva verket
finns makten, som Fareed Zakaria skriver i sin
uppmärksammade bok ”The Future of Freedom”, samlad ingenstans. Kalifornien är idag
ett konkursbo, omöjligt att administrera när
penningstarka särintressen skriver sina egna
lagar med hjälp av påkostade propagandakampanjer, utan att behöva gå en omväg över
en politisk församling. Det gemensamma far
illa, exemplen är hur många som helst. Politiken retirerar, och med politikernas tilltagande
makt- och ansvarslöshet följer, begripligt nog, en
tilltagande respektlöshet från medborgarnas sida.
OCH NÅGONSTANS HÄR är det väl skon faktiskt klämmer. Direktdemokrati fungerar
bara under mycket speciella omständigheter där
väljaren i princip också är valbar, det vill säga: i små
församlingar med goda och jämnt spridda kunskaper. Vad vi har istället är den representativa demokratin och den delegerade maktutövningen, ett system som folkomröstningen undergräver utan att
kunna erbjuda något annat än undermålig tv-underhållning i gengäld. Liksom deflation är ett mer akut
hot än inflation i många viktiga ekonomier, är politikens svaghet idag i viktiga avseenden mer problematisk än dess styrka. Varför röstskolk i höst kunde
betraktas som en medborgerlig välgärning.
Jan Söderqvist Uan.soderqvist@bahnhof.se) är redaktör
på tidskriften Axess, kritiker i bland annat Svenska Dagbladet,
och författare till bland annat ”Det GlobalaImperiet” (med Alexander Bard).
lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 3-41 111

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner