Print Friendly

Jan Samuelsson; vem infiltrerar vem

Av Redaktionen | 31 december 1986


1986


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

JAN SAMUELSSON:
Vem infiltrerar vem?
När en älskarinna till mästerspionen
Kim Philby en gång frågade honom om
vad han egentligen arbetade med, svarade Philby att han ”utförde ett farligt arbete för freden” . Philby är inte den ende
sovjetspion som har beskrivit sin verksamhet som ett arbete för freden. Även
Arne Treholt betonade i sitt försvar att
han utförde ett fredsarbete när han
spionerade för Sovjetunionens räkning.
Det är ingen slump att Philby och Treholt talade om fredsarbete. Den sovjetiska propagandans betoning på fredsbegreppet är av gammalt datum.
Underrättelsekällor i Västeuropa och
USA uppger att Sovjetunionen under det
senaste årtiondet satsat stora personella
och ekonomiska resurser på att påverka
de västliga fredsrörelserna. Inte minst
märkbar är den sovjetiska satsningen på
de kristna fredsrörelserna. Sovjet har
lagt ner ett stort arbete på att förmå kyrkor i Väst att propagera för en ensidig
västlig nedrustning och för att få kyrkorna att stödja uppfattningen att det är ·
Väst som skall bölja nedrustningen. Detta underströks när Leonid Bresjnev i sitt
stora tal vid partikongressen 1982 talade
om vikten av att vinna kristna i Väst för
”Sovjets fredspolitik”. Det finns åtskilliga exempel på att Sovjet haft framgång i
dessa strävanden. Ungefär samtidigt
som den sovjetiska ubåten gick på grund
utanför Karlskrona, drev en rad fredsorganisationer, däribland Kristna Fredsrörelsen kampanjen ”Sverige kan börja”, där man krävde en ensidig svensk
nedrustning. En rad svenska präster,
pastorer och biskopar uppträdde på mö-
ten sida vid sida med representanter för
det Moskva-trogna APK, och uttalade
sig för ensidig svensk nedrustning. Den
71
som vill ta del av en rad exempel på det
sovjetiska inflytandet inom de kristna leden bör studera boken ” Omaka Par”
(Hulten-Samuelsson, Salt & Ljus förlag
-85). Det är ovedersägligen så att Sovjet
har visat ett stort intresse för fredsrörelserna i Väst och att man haft framgångar
i sina kampanjer. l ljuset av detta faktum
upplever jag en del av de uppfattningar
som Peppe Engberg lägger fram i boken
”Sovjet och fredsrörelsen – myt och
verklighet” (Timbro 1985) som förvå-
nande.
Peppe Engberg är journalist och chefredaktör för SKPs tidning, Gnistan. Den
som läser Gnistan, en tidning av hög
journalistisk kvalitet oavsett vad man nu
tycker om SKP, vet att Engberg under
lång tid intresserat sig för den sovjetiska
underrättelseverksamheten i Sverige.
Gång på gång har han i initierade artiklar
återkommit till ämnet. Vid några tillfällen har Engbergs artiklar innehållit unik
information om sovjetisk underrättelseverksamhet. Även ”Sovjet och fredsrö-
relsen” innehåller intressant och till viss
del unik information. Inte minst därför är
boken läsvärd.
När det gäller de uppfattningar om
fredsrörelserna som Engberg för fram är
jag mer kritisk. Engbergs uppfattningar i
sammandrag ser ut på följande vis –
med viss reservation för tolkningarna eftersom det inte alltid framgår tydligt om
det är Engberg eller Svenska Freds- och
skiljedomsföreningens ordförande Lars
Ångström som för fram uppfattningarna:
Det finns en oberoende och alliansfri
fredsrörelse i Sverige centrerad kring
Svenska Freds- och skiljedomsföreningen (SFSF). Det finns också en prosovjetisk fredsrörelse, nämligen Svenska
72
Fredskommitten (SFK). SFk intar en
särställning beroende på det öppna stöd
man ger till den sovjetiska utrikespolitiken. Den prosovjetiska fredsrörelsen är
ingen dominerande kraft i den svenska
fredsopinionen. De senaste årens stora
genombrott för fredsfrågan beror inte på
att sovjetiska propagandamakare har
förvridit huvudena på en massa människor i Västeuropa. Framför allt är det
viktigt att tydliggöra rågången mellan
den prosovjetiska fredsrörelsen och den
oberoende fredsrörelsen. Så långt Peppe
Engberg.
Förvisso är det viktigt att veta var rå-
gången går, men Engberg placerar rå-
gången på fel ställe, vilket beror på att
han utgår från något som skulle kallas för
ett skenproblem. Det är det som är det
tokiga med ”Sovjet och fredsrörelsen”.
Den avgörande frågan är inte om en viss
fredsrörelse officiellt är ett språkrör för
Sovjetunionen eller inte.
Det avgörande är om rörelsen agerar
som om den vore ett språkrör för Sovjetunionen. Om den sedan är styrd, kontrollerad eller influerad – medvetet eller
omedvetet – det kan vi tvista om i evigheter utan hopp om att nå några säkra
resultat. En gammal kommunist som
Engberg borde veta att det aldrig räcker
med att studera en rörelses ideologi.
Minst lika viktigt är dess praxis, dess
agerande. Ett flertal svenska fredsrörelser agerar som om de vore styrda, influerade etc av den sovjetiska propagandan. De för fram sovjetiska ståndpunkter, de vänder sig så gott som enbart mot de västliga vapnen. Det gäller
rörelser som t ex Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF),
Kvinnor För Fred (KFF) och Kristna
Fredsrörelsen (KrF). De hedervärda
pastorerna och biskoparna i KrF är förvisso inga sovjetagenter, men om man
studerar deras uttalanden i fredsfrågor
finner man inga avgörande skillnader
mellan pastorerna i KrF och Sovjets officiella språkrör i Svenska Fredskommitten.
Studera de uttalanden som Wilhelm
Agrell och Maria Bergom-Larsson- två
personer med stort inflytande inom
fredsrörelserna – gjort. Det finns inget
tvivel om att de ensidigt förespråkat de
sovjetiska ståndpunkterna, även om
Agrell ibland når upp till en sådan sofistikeringsgrad att han inte alltid är lätt att
genomskåda. Den s k fredsforskaren Johan Galtung, liksom Agrell och BergomLarssan en respekterad person både
inom SFK och SFSF, har under lång tid
strött prosovjetiska uttalanden omkring
sig. För en tid sedan återkom Galtung
från en kort campingutflykt (!) i Sovjetunionen där han än en gång kom till insikt om att Sovjetunionen är en fredsälskande nation. De sovjetiska ståndpunkterna har fått ett starkt gehör inom de
svenska fredsrörelserna, inklusive
SFSF. Den avgörande rågången går definitivt inte mellan medlemskap och icke
medlemskap i Svenska Fredskommitten.
Engbergs bok är i långa stycken en
reservationslös hyllning till Svenska
Freds- och skiljedomsföreningen och tiU
dess ordförande Lars Ångström. Engberg tycks blunda för SFSFs förflutna.
Vem minns t ex inte den absurda ståndpunkt som SFSF intog i debatten kring
ubåtskränkningarna, nämligen den att
det var det svenska försvaret som provocerade fram de sovjetiska ubåtskränkningarna!
Engbergs helgonförklaring av SFSF
tycks vara upphängd enbart på det faktum att SFSF tillsammans med Svenska
Afghanistankommitten tog initiativet till
den s k 23-mars-manifestationen 1985
under parollen ”Sovjet ut ur Afghanistan”. Frågan är om SFSFs agerande i
fallet Afghanistan verkligen innebär en
vändpunkt. Före Afghanistanmanifestationen befann sig SFSF i ett läge där man
helt höll på att mista sin trovärdighet.
Var inte Afghanistanmanifestationen, till
viss del åtminstone, ett tvångsdrag för
att återupprätta förtroendet för SFSF?
Den intressanta frågan är naturligtvis
vad som ligger bakom Engbergs skönmålning av SFSF. Peppe Engberg är en
rutinerad journalist med mycket goda
kunskaper om fredsrörelserna. Bristande kunskaper som förklaringsgrund
är alltså uteslutet i Engbergs fall. Nej,
förklaringen är den att i ”Sovjet och
fredsrörelsen” är det SKP-politikern
Engberg som för ordet. Journalisten
Engberg kommer i andra hand. Jag tror
att boken skall ses som ett ambitiöst försök från SKPs sida att öka sitt inflytande
inom de svenska fredsrörelserna och
speciellt då inom Svenska Freds- och
Skiljedomsföreningen. SKP har länge
pangat med vått krut i de politiska puffrorna. Engbergs bok är SKPs fram- 73
sträckta hand mot fredsrörelserna. SKP
har redan från starten baserat sin politik
på mer eller mindre dolt inflytande över
enhetsfronter, tvärpolitiska organisationer. Ett välkänt exempel är De Förenade
FNL-grupperna där SKP (dåvarande
KFML) utövade ett stort inflytande under många år.
Peppe Engberg är alltså inte en av dessa gamla SKP-are som ”sålt sig till kapitalet”, vilket han beskyllts för i prosovjetiska kretsar. Engberg har visserligen
sålt smöret, men han har ingalunda tappat pengarna. De har han investerat i
SKPs politiska framtid. Om nu någon
har utnyttjat Engberg så är det i varje fall
inte näringslivet.
Sovjet utnyttjar fredsrörelserna.
Engberg utnyttjar näringslivet.
Utnyttjar Sovjet Engberg?
De stora pjäserna låter bönderna utkämpa sina skenfäktningar. Bakom böndernas mörka rad glider de omärkligt i
position. Diskret intar de sina anfallsställningar. De nyttjar bönderna som de
vill. Peppe Engberg vill gärna vara en
spelförare, en som utnyttjar. Frågan är
om han ändå inte är en bonde, en som
låtit sig utnyttjas i ”Sovjet och fredsrö-
relsen”. I sin iver att gå SKPs ärenden
har han intagit en position som i det
långa loppet gynnar Sovjetunionen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner