Print Friendly

Jan-Olof Sundell; Politisk Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

JAN-OLOF SUNDELL:
Politisk litteratur
I sin artikel ger fillic Jan-Olof Sundell
synpunkter på flera betydelsefulla historiska och politiska arbeten. Av dessa kan
nämnas två som behandlar andra världskriget: Harrison Salisburys bok om
Leningrads belägring och Barbara Tuchmans bok om general Stilwell, båda av
mycket hög klass. Författaren diskuterar
den nya amerikanska skolan av revisionistiska historieskrivare, som påverkat några
svenska kritiker, och han nämner den
begynnande omvärderingen av Kennedyepoken. Till sist återger han med sympati
Anthony Sampsons kritik av !TT, men
utöver dessa arbeten har han läst bl a
Erling Bjöls Världshistoria och
Konrad Lorenz.
Det råder sannerligen inte brist på intressant aktuell litteratur av både politiskt
och historiskt intresse. Man måste välja,
och varje urval präglas naturligtvis av
skribentens egen samhällssyn och hans
värderingar. Här gjorda urval återspeglar
dessa förhållanden. Jag har också tagit
upp några böcker som inte är helt nya
men ändå förtjänar att uppmärksammas,
delvis därför att de har behandlats obetydligt i svenska massmedia trots att de är
obestridligt intressanta.
I dessa energibristens dagar kom jag för
en tid sedan att ta fram en bok som fått
stå oläst kanske till följd av sin längd. Det
rör sig om den som det verkar definitiva
skildringen av den tyska belägringen av
Leningrad under andra världskriget. Boken heter The 900 days – The siege of
Leningrad och författare är den berömde
amerikanske journalisten Harrison Salisbury. Han är bland annat känd för sin redogörelse för sin tid som New York Times
korrespondent i Moskva vid tiden för Stalins död och som en av de första västerländska journalister som fick möjlighet att
rapportera om verkan av de amerikanska
flygbombningarna i Nordvietnam i mitten
av sextiotalet.
Boken om Leningrads belägring är kanske det bästa som kommit från Salisburys
penna. Det är naturligtvis fråga om ett
utomordentligt ämne, och författaren missar inte möjligheten att skriva ett verkligt epos. Han ger en oförglömlig bild av
det ryska folkets tapperhet mot skenbart
omöjliga odds, men samtidigt är det en
skrämmande beskrivning av intriger och
156
brutalitet från de makthavandes sida. Den
ende högre kommunist som framstår i en
något bättre dager än tidigare är Leningrads partichef Zhdanov. Efter Zhdanovs
död 1948 under oklara omständigheter
drabbades de flesta av hans medarbetare
från kriget i Leningrad av utrensningar
och försvann från scenen. Mycket av den
dokumentation, som samlats under belägringen, skingrades under Stalins sista år.
Redan under kriget, t o m medan belägringen ännu pågick, fick författare och
journalister inte offentliggöra sina skriverier alls eller först efter att ha tvättat manuskripten på kontroversiellt stoff. I själva
verket torde det knappast i Sovjetunionen
finnas en sådan kritisk sammanställning av
belägringen av Leningrad som motsvarar
Salisburys mönstergillt balanserade och
fascinerande redogörelse.
Det är också en skrämmande bok. Belägringen av Leningrad utsatte staden för
en väldig materiell förstörelse och befolkningen decimerades enormt. Den 15 april
1942 beräknades födoämnesförråden efter
ett befolkningstal, som bara var en tredjedel av det som varit vid blockadens inledning den 30 augusti 1941. En del människor lyckades man evakuera, men det
stora flertalet svalt ihjäl. Salisbury beräknar den totala dödssiffran i Leningrad
med förstäder under kriget till minst 1,1
miljoner till följd av svält. Även de som
överlevde blev i många fall märkta för
livet av sina upplevelser de hårda vintermånaderna 1942 i en stad där de kommunala transportmedlen inte fungerade, liken lämnades kvar på gatorna i många
fall under lång tid och det inte fanns nå-
gon värme i husen till följd av bränslebrist. Man åt hundar, och det lär också
ha förekommit fall av kannibalism.
Ett vältaligt uttryck för befolkningens
lidande utgör de dagboksanteckningar,
som flera år senare påträffades och som
gjorts under vintern 1941-42 av en elvaårig skolflicka. Hon berättar kortfattat om
hur den ena familjemedlemmen efter den
andra dör under vintern och början av
våren till dess hon själv är ensam kvar.
Fast hon sedan evakuerades, omkom hon
ändå ungefär ett år senare som en följd
av sitt försvagade allmäntillstånd. Det här
är en bok som likt Anne Franks dagbok
– låt vara på ett annat plan – ger en
bild av hur kriget drabbar de vanliga människorna och som man aldrig glömmer.
De intellektuellas förräderi
Den första socialiststaten har länge fasci.
nerat intellektuella utanför Sovjetunionen.
Åtminstone var det fallet fram till 50-talet
och avstaliniseringen. Hur kunde det komma sig att så många framstående vänster·
intellektuella kunde identifiera sig starkt
med Sovjetunionen och det oavsett om de
var medlemmar av kommunistpartiet eller
bara sympatisörer? Det är det problemet
som den engelske historikern David Caute
ägnat sin uppmärksamhet i den förra året
utgivna studien The Fellow-Travele11
(Weidenfeld & Nicolson). Caute finner
som en förklaring bland många, att så
många vänsterintellektuella var skeptiska
eller direkt fientliga till utvecklingen i sitt
eget land. Det mest slående exemplet
makarna Sidney och Beatrice Webbs monumentala bok Soviet Communism – a
new Civilization?, första gången publicerad 1935. När den andra upplagan utgavs
1937, hade den antydan till osäkerhet som
tidigare möjligen kunde ha funnits hos
författarna ersatts av en fast övertygelse,
som bland annat tog sig uttryck i att det
avslutande frågetecknet hade strukits.
En utmärkt komplettering till Cautes
översikt utgör två artiklar i respektive november och decembernummerna 1973 av
den engelska kulturtidskriften Encounter.
Den första behandlar The ideological Pilgrim och jämför vad gårdagens ideologiske
resenär sökte finna i den unga Sovjetstaten med sextiotalets och sjuttiotalets vänsterresenärer till Kuba, Nordvietnam,
Nordkorea, Albanien och Kina. Den andra artikeln behandlar frågan om de intellektuella på 30-talet var lurade av propagandan eller om de i själva verket var
medvetna om fasorna i Stalins fängelsestat
med dess massavrättningar och slavläger.
Författaren, en engelsk litteraturhistoriker
vid namn George Watson, fastställer att i
flertalet fall visste de ganska bra vad som
försiggick. Värre var att många av dem
livligt förespråkade tillgripande av revolutionärt våld mot avvikande individer
och tidigare medlemmar av ”förtryckargrupper” som kulaker och borgare. Det är
en skrämmande läsning. Watsons sammanfattning har i viss mån sin spets mot en
av Cautes mindre lyckade ideer, att medlöparna var någon sorts sentida ättlingar
till 1700-talets upplysningsrörelse: ”Mellan 1933 och 1939 stödde många (och
157
kanske de flesta) engelska intellektuella
under femtio års ålder, och ett stort antal
i andra västländer, medvetet det största
massmordet i mänsklighetens historia.
T o m historikerns anklagande öga måste
nödvändigtvis blinka i det skarpa ljuset
av detta konstaterande. Man kunde önska
att beläggen inte vore så överväldigande
som de är.”
Världen efter 1945
För den som vill orientera sig om vad som
hänt under de senaste decennierna i världen finns nu ett intressant standardarbete
på svenska författat av professorn i internationell politik vid universitetet i Arhus
Erling Bjöl. Han har tidigare utgivit en
skarpsinnig liten pocketbok om Öst-Västkonflikten. Hans nya arbete i tre delar har
överrubriken Världshistorien efter 1945
(Bonniers). De två delar som i skrivande
stund har utkommit handlar om Den internationella politiken och om De rika länderna. Under våren 1974 skall den avslutande tredje delen om Revolutionens och
svältens värld utkomma. Hela serien är
utgiven i samarbete med Utrikespolitiska
Institutet.
På många sätt är detta ett utmärkt arbete. Det är utomordentligt tillfredsställande att en i stort sett välbalanserad och
kunnig framställning över vår tids historia
blir tillgänglig på svenska, och verket hör
naturligtvis hemma i alla bibliotek. Men
Bjöls text är inte invändningsfri. Även om
det grundläggande greppet är bra och
uppläggningen i stort sett väl genomtänkt
är framställningen ibland påtagligt subjek- 158
tiv. Kanske beror den understundom egendomliga slängigheten i uttryckssätten på
författarens långa journalistiska förflutna,
innan han vid mitten av sextiotalet slog in
på allvar på den akademiska banan, ·kanske på hans egna personliga värderingar,
man vågar nästan säga fördomar. I många
fall stör detta inte nämnvärt; jag delar
t ex Bjöls höga uppskattning av en politiker som Ernest Bevin och dennes verksamhet som engelsk utrikesminister i slutet av
fyrtiotalet.
Men i andra fall kan författarens närmast socialliberala värderingar i förening
med en tendens till ett spekulativt skrivsätt leda till egendomliga resultat. Mest
påtagligt blir detta när Bjöl har att skriva
om personligheter som han uppenbarligen
inte känner något som helst gemensamt
med. Direkt orättvis blir han i sin karakteristik av Barry Goldwater i samband
med presidentvalkampanjen 1964: ”Han
representerade synpunkter som både utvecklingen och flertalet väljare för länge
sedan lagt bakom sig . . . Efter valnederlaget drog sig Goldwater mer eller mindre
utskämd tillbaka men kom 1968 åter in på
sin gamla plats i senaten.” (De rika länderna s 163, bildtexten). Fullkomligt befängd blir framställningen om Goldwater
och hans eventuella medansvar för mordet på John Kennedy 1963: ”Vid en tidpunkt då amerikanerna ännu var skakade
av den förfärliga tragedin året innan, valde republikanerna i Barry Goldwater en
representant för just den högerradikalism
som många ansåg vara åtminstone moraliskt medansvarig för vad som skett.” (Den
internationella politiken s 399 f) Detta är
politisk polemik och inte historieskrivning.
Vänsterns historieskrivning
Politisk polemik i historieskrivningens fonn
har blivit mycket vanlig när det gäller
konflikten mellan USA och Sovjetunionen
efter 1945. Den s k revisionistiska skolan
vill i motsats till ett mer traditionellt synsätt som bekant lägga huvudansvaret för
det kalla krigets uppkomst inte hos Sov·
jet utan hos USA. Det har i England och
framför allt USA framträtt en lång rad
revisionistiska historiker under senare år.
Tidigare har de traditionella historiker·
na ignorerat denna historiesyn. Man har
således i sina egna framställningar av det
kalla kriget underlåtit att diskutera de aJ.
ternativa tolkningar, som revisionisterna
lagt fram med få undantag när. Under
senare år har dock skett en viss omsvängning. Den senaste och mest genomarbetade ”motboken” heter The New Left and
the Origins of the Cold War (rm1cet111•
University Press). Författaren, Robert
mes Maddox, är biträdande professor
historia vid Pennsylvania State U
sity. Maddox har tagit fasta på den
akademiska, vetenskapliga apparat
revisionisterna använder sig av till
likhet med alla andra forskare. Han
granskat de revisionistiska
framställningar genom att undersöka
ras notsystem och redovisar på en rad
punkter, som var och en för sig kan
en förhållandevis obetydlig uw<>tauulJ~lJal
sammantaget en i sak förödande
Revisionisterna visar sig ha brutit mot
r
L
b
n
n
e1
lll
F:
le
te.
pe
flesta vedertagna regler för historieskrivning. De anger felaktiga sakuppgifter, förvanskar citat, bryter ut i och för sig korrekta citat ur sitt sammanhang så att helhetsbilden förvrids, läser in innebörder i
uttalanden som inte rimligen kan vara riktiga vid tillämpningen av normala kriterier, gör uttalanden som framkommit i
tex den amerikanska administrationen på
låg nivå till representativa för bedömningen på hög nivå trots att belägg härför antingen saknas eller det t o m finns uppgifter som går stick i stäv med den presenterade tolkningen.
Det är ett digert syndaregister som den
bistre kriarättaren Maddox lyckats få
fram. Han har naturligtvis gjort det helt
riktiga. Han har tagit reda på om revisionisternas delbitar av verkligheten stämmer
eller ej. Den slutsats man kan dra är bl a
att det uppenbart är en utmärkt (om än
tvivelaktig) metod att skapa respekt hos
sina läsare att överväldiga dem med en
notapparat, som åtminstone ser vetenskaplig ut. Hur många läsare tar sig tid eller
har faktiska möjligheter att kontrollera
tex den i särklass uslaste av alla revisionistböcker, David Horowitz The Free
World Colossus? Den flitige Maddox har
gjort det och slutsatsen av hans granskning är, att ”Långt ifrån att vara ett exempel på ‘seriös’ forskning – eller forskning av vad slag det vara må – är The
Free World Colossus föga mer än en polemik med fotnötter.”
Maddox’ omdömen om andra revisionister som Appleman Williams, Fleming, Alperowitz och Kolko är i sak föga mildare,
159
även om de understundom i tonen är nå-
got välvilligare än hans förkastelsedom
över Horowitz. Denne har ju därtill –
genom att hans bok olyckligtvis redan
1965 översattes till svenska- kommit att
spela en sällsynt olycklig roll för opinionsbildningen på visst yngre politiskt håll här
i Sverige. Maddox sammanfattar resultatet av sin bok och av sin kritik på följande sätt: ”En nyvänsterversion av ursprunget till det kalla kriget kanske är fullt möjlig. Om det är fallet, så återstår att skriva
den.” Man kan bara hoppas att sådana
övertygade anhängare av den revisionistiska skolan här i Sverige som Bengt Lindroth på Sveriges Radio, Gunnar Fredriksson på Aftonbladet och DN-kolumnisten
Nordal Åkerman läser Maddox bok och
sedan – förhoppningsvis – stämmer ned
tonen i sina beskrivningar av den revisionistiska skolans segertåg genom amerikansk historieskrivning.
Revision av Kennedy-epoken
Synen på John och Robert Kennedy har
börjat förändras. Det är kanske ofrånkomligt att en uppvärdering av politiska personer under deras livstid och första tiden
efter en tragisk, förtidig död så småningom kan bytas mot en mer skeptisk och
kritisk syn. Ett exempel på den kritiska
synen på bröderna Kennedy är den konservative engelske journalisten Henry Fairlies – medarbetare i bl a Times, Spectator och Encounter – studie The Kennedy
Promise – The Politics of Expectation
(Doubleday). Fairlies grundläggande tes
är att John Kennedy i samband med sitt
160
makttillträde skapade överdrivna och sakligt obefogade förhoppningar om att på
politisk väg under den store ledargestalten
i presidentens person lösa samhälleliga problem, problem som i många fall var av
sådan beskaffenhet och sådan svårighetsgrad att det inte gick att lösa dem på konventionell politisk väg utan snarare måste
leda till att man tvingas söka leva med
dem. När det nämligen visar sig, säger
Fairlie, att problemen (t ex relationerna
mellan raserna i USA) inte går att lösa,
då är det stor risk för att det uppkommer
besvikelse och sedan aggressivitet riktad
mot det politiska system, vars främsta fö-
reträdare är ansvariga för den ursprungliga falska bilden av verkligheten. Fairlies
bok är intressant, men den är på sitt sätt
lika ensidig som de tidigare väl positiva
biografierna om John Kennedy och han
pressar sitt material på ett ibland otillbörligt sätt. Inte desto mindre kan hans bok
en gång komma att visa sig fruktbar för
en kommande historieskrivning om ledarna för the New Frontier.
USA och Kina
Till de problem, som John Kennedy lämnade efter sig olösta vid sin död, hörde
som bekant Vietnam. Efteråt kan man
inte undgå att fråga sig hur det egentligen
kunde komma sig att amerikanerna kunde
lockas in i det politiska och militära moras, som de politiskt förvirrade förhållandena i Indokina utgjorde. Varför valde
man frivilligt att ta vid där fransmännen
lämnade av? Ett djupperspektiv gör det
amerikanska agerandet än mer svårbegripligt, ty det var faktiskt inte första gången
man fått erfara i modern tid vad det innebär att samarbeta i ett krig med en
motspänstig, korrumperad och odemokratisk regim i ett krig på Asiens fastland.
Det är inte i första hand Korea som här
avses utan de erfarenheter, som den amerikanska militära och politiska ledningen
gjorde under andra världskriget, när general Stilwell fick i uppdrag att aktivera
Nationalistkinas krigföring mot Japan efter Pearl Harbor. Den lika berömda som
förträffliga populärhistorikern Barbara
Tuchman har ägnat en tjock studie åt
Stilwell and the American Experience in
China (Macmillan/Bantam Books). Hon
har tidigare bl a skrivit om första världskrigets inledningsskede – The Guns of
August, på svenska Augusti 1914 (Forum) . Boken om Stilwell är en tragisk berättelse om stora ambitioner och svikna
förhoppningar. Bilden av Chiang KaiShek är utomordentligt negativ – likheterna med Diem i Sydvietnam senare är
påtagliga. Däremot upplever man den
gamle bitvargen Vinegar Joe Stilwell som
en ovanligt fascinerande general, en sträng
republikan som ändå tidigt kom att anse
att framtiden i Kina låg hos kommunisterna. De var de enda som efter kriget
med Japan hade konstruktiva lösningar
för framtiden och över huvud taget var i
stånd att modernisera Kina så att landet
skulle kunna frigöras från sitt sekelgamla
beroende av de västliga stormakterna.
Konrad Lorenz
Nyligen har etologen Konrad Lorenz framträtt som samhällskritiker med den lilla
skriften Civilisationens åtta dödssynder
(Pan/Norstedt). Lorenz har ju framför
allt blivit känd för sina studier av djurs
beteende och har sedan överfört slutsatser
om djurens beteende att vara tillämpliga
även på människan. Utan ordentlig kunskap härom riskerar vi att göra oss skyldiga till allvarliga felgrepp i vår utformning av dagens och morgondagens samhälle, menar Lorenz. Här har Lorenz gått
över till att läsa lagen för den moderna
västerländska civilisationen och den har
mycket på sitt samvete enligt honom;
överbefolkning, miljöförstöring, människans teknologiska kapplöpning med sig
själv, känslornas utarmning, någonting
som han kallar genetiskt förfall, den tilltagande mottagligheten för indoktrinering,
raserandet av traditionerna och kärnvapenkapprustningen.
När Lorenz håller sig till sitt fackområ-
de förefaller det en lekman att vara både
tänkvärt och intresseväckande, men när
han försöker sig som allmän samhällskritiker blir resultatet mer blandat. Det finns
riktiga observationer och skarpsinne också
här men tyvärr också en viss gnällighet
över förändringar i samhället, som ibland
kommer farligt nära ett rent kverulerande.
ITf – ett ovanligt företag
I vår krympande värld spelar de stora internationella företagen en allt större ekonomisk och politisk roll. Kapitalets internationalisering har inte motsvarats av nå-
got motsvarande beträffande arbetarorganisationerna och regeringarna. Både för
161
den fackliga rörelsen och för enskilda regeringar utgör de internationella företagens verksamhet ett tilltagande bekymmer. Det är ingen tvekan om att de spelar en på många sätt nyttig och konstruktiv roll i världsekonomin, men de skapar
också problem. Ett exempel på ett sådant
företags agerande lämnar den välkände
journalisten Anthony Sampson – känd
från Anatomy of Britain och The New
Europeans-med sin bok om !TT-bolaget, The Sovereign State – The secret
History of ITT (Rodder and Staughton,
på svenska utgiven av Wahlström och
Widstrand). I och för sig är nu ITT ett
av allt att döma ovanligt konstigt och
ovanligt otrevligt bolag, men det hindrar
inte att det enskilda fallet illustrerar vad
som kan hända när tillräckligt samvetslösa personer får kontroll över betydande
ekonomisk makt.
Sampson markerar mycket klart, och
det är en av de stora förtjänsterna med
hans bok, att han inte kan anse ITT som
typiskt för internationella storföretag.
Tvärtom har det alltid varit avvikande
under hela sin drygt femtioåriga tillvaro,
då det i stort sett i tur och ordning har
kontrollerats av två särpräglade personligheter, Sosthenes Behn och Harold Geneen.
ITT sysselsätter 400 000 personer över
hela världen och hade 1972 en försäljning
på 7,3 miljarder dollar. Därmed ligger fö-
retaget på elfte plats i världen. Man har
sökt utnyttja sitt inflytande också i politiska sammanhang. Under andra världskriget sökte Behn gardera företagets in- 162
tressen så att hur kriget än gick skulle ITT
ha intressen förankrade hos den sida som
till slut segrade. Man har länge velat
framställa sig som en företrädare för den
fria företagsamheten och som en försvarare av västerländska värderingar. Det är
naturligtvis mot den bakgrunden man
måste se bolagets egendomliga manövrer i
samband med presidentvalet i Chile 1970,
då Allende skulle hindras att tillträda sitt
ämbete också efter det han hade blivit
vald. I den riktningen sökte ITT att på-
verka State Department. Dokumentationen härom finns utgiven i en liten pocket·
bok i serien Verdandi-debatt med titeln
Socialismen måste krossas. Tilläggas kan
att boken kom ut redan för ett år sedan,
således långt före militärkuppen i Chile.
Man bör dock akta sig att av de publicerade dokumenten – som ursprungligen
avslöjades av den amerikanska kolumnisten Jack Anderson – dra slutsatsen att
USA :s regering vare sig 1970 eller 1973
aktivt sökte respektive hindra Allende att
tillträda presidentämbetet eller störta hans
regering.
\
1:
k

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner