Print Friendly

Jan-Olof Sundell; Lauritz Weibull och den historiska forskningen

Av Redaktionen | 31 december 1977


1977


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

JAN-OLOF SUNDELL:
Lauritz Weibull och den historiska
forskningen
Professor Lauritz Weibull i Lund började
den vetenskapliga historieskrivning som kallats den historiskt kritiska. En av hans efterträdare, professor Birgitta Odin, har givit ut
en bok om Weibull och om det motstånd han
mötte. Fillic Jan-Olof Sundellfastslår i sin
artikel, att med de källor somfinns tillgängliga i dag är Odens framställning av den på
sin tid uppseendeväckande striden mellan
konservativa och mera radikala historiker
övertygande riktig. Han framhåller emellertid, att även om Weibull fick slå sigfram,
fanns det utpräglat konservativa professorer
som Arthur Stille som helt godtog hans medeltidsforskningar. Manfår inte heller glömma att Weibull blev så accepterad att han
blev professor.
Hur sker egentligen vetenskapliga förändringar? Är det så att varje generation forskare bidrar med sina analyser och resultat, så
att man efter hand kumulativt ökar kunskaperna och insikterna om den verklighet som
en bestämd vetenskap behandlar? Eller sker
vetenskapliga förändringar genom skarpa
traditionsbrott, där det tidigare betraktelsesättet utmönstras i förhållande till det nya,
det revolutionära? Detta är fundamentala
frågor vid bedömningen av den vetenskapliga utvecklingen inom den västerländska kulturkretsen. Beträffande naturvetenskaperna formulerade 1962 den amerikanske forskaren Thomas Kuhn i ett uppmärksammat
och omdebatterat arbete ett förord för den
senare förklaringen. Hans bok hette också
”The Structure of Scientific Revolutions”.
Kortfattat är Kuhns tes att vetenskapliga genombrott inom naturvetenskapen, där Kopernikus, Galilei, Newton, Darwin och Einstein kan nämnas som exempel på representativa namn, spelat en avgörande roll för att
föra forskningens framåt. Detta har skett genom att det nya presenterats av en som regel
ensam forskare i skarp konflikt med etablerad uppfattning inom just den vetenskapen
– och ibland också i förhållande till det samhälle, som omgivit forskaren i fråga.
Kulm använder sig av ett för hans analys
centralt begrepp, som han kallar paradigm.
Begreppet är inte helt entydigt, men det vill
synas som om han härmed menar den vetenskapssyn, som förenar en grupp forskare vid
deras arbete med de metoder de gemensamt
arbetar fram. När en bestämd vetenskaplig
grundsyn är etablerad, arbetar flertalet forskare inom denna med normal forskning,
som inte ifrågasätter vetenskapssynen som
sådan. Men ibland händer det att enskilda
vetenskapsmän – eller stundom grupper av
vetenskapsmän – börjar gripas av tvivel mot
de etablerade förklaringarna som det rådande paradigmet representerar. Då inträder
inom denna vetenskap en kris. Detta kristillstånd, då den beprövade vetenskapssynen
ifrågasättes, är en nödvändig förutsättning
för att föra vetenskapen framåt, menar
Kuhn.
Hans bok handlar om förändringar inom
naturvetenskapens historiska utveckling,
men hans sätt att analysera verkligheten har
kommit att påverka forskare också inom
andra verksamhetsområden. En av dem är
professorn i historia i Lund, Birgitta Oden,
som i ett arbete ”Lauritz Weibull och forskarsamhället” (Gleerups- Liber) levererar
det hittills mest genomarbetade och metodiskt medvetna inlägget i ett långvarigt vetenskapligt meningsutbyte kring Lauritz
Weibull som den moderna kritiska historieskrivningens banbrytare i Sverige.
Hur Weibull började
Diskussionen började med ett inlägg av Dr
Rolf Arvidsson i Seandia 1971, uppföljt med
ytterligare inlägg i Mediaeval Seandinavia
1972 och Seandia 1973. Arvidsson hävdade
med stöd av källmaterial, som inte dessförinnan utnyttjats, att Weibull vid utarbetandet
av den banbrytande studien ”Kritiska undersökningar i nordisk historia omkring år
1000” (1911) hade varit starkt påverkad av
den franske litteraturhistorikern Joseph
Bedier. Denne gjorde under åren kring
397
191 Oen intressant analys av de franska medeltidssångerna och legenderna, ”Les
legendes epiques”, vars första delar började
utkomma 1908 och som fanns tillgängliga på
Lunds universitetsbibliotek i oktober samma
år. Vidare utnyttjade Arvidsson de lånejournaler, som finns bevarade för Lunds Universitet för 1890-talet (fram till 1905), då Lauritz Weibull bedrev sina akademiska studier
fram till disputation. Dennes kvantitativt
stora antallån av litteraturhistoriska arbeten
under 1890-talet anser Arvidsson vara ett
viktigt belägg för att Weibull mycket länge
avsåg att disputera i litteraturhistoria och inte i historia.
studieordningen fram till och med licentiatexamen var vid denna tid den, att man
måste examineras i två ämnen men blott
skriva avhandling i ett av dessa. Märkligt
nog fanns det inga formella krav på att en
studerande måste lägga fram sin doktorsavhandling inom samma ämne, i vilket han
skrivit sin licentiatavhandling. En forskare
kunde således inom sin tvåämneslicentiat
lägga fram en avhandling i historia och sedan disputera i litteraturhistoria. Lauritz
Weibull gjorde i praktiken just detta – eller
rättare sagt tvärt om. Hans licentiatavhandling handlade om Thorild (sålunda litteraturhistoria) under det att hans doktorsavhandling ”De diplomatiska förbindelserna
mellan Sverige och Frankrike 1629-1631”
rörde sig inom ämnet historia. Med stöd av
lånejournalernas uppgifter och det faktum
att Weibull utöver licentiatavhandlingen
skrev flera litteraturhistoriska uppsatser under 1890-talet menar Arvidsson, att det först
var mycket sent, kanske bara något halvår
398
före disputationen, som Lauritz Weibull be- det aldrig kan ha varit Lauritz Weibulls avslöt att disputera i historia och inte i littera- sikt att bli litteraturhistoriker och inte histoturhistoria. riker.
Arvidssons teser rönte mothugg från Lauritz Weibulls bror professor Curt Weibull,
som skrev ett memoarbetonat inlägg i Seandia 1972. Men därtill kom att Birgitta Oden i
ett kort inlägg i Seandia 1973 men framför
allt i en utförligare uppsats i Seandia 1975
”Det moderna historisk-kritiska genombrottet i svensk historisk forskning” och i sin bok
om ”Lauritz Weibull och forskarsamhället”
tar upp frågan om Lauritz Weibulls utveckling som forskare från 1890-talets studentår
över disputationen 1899, därpå ~änst som
landsarkivarie vid det nyinrättade Landsarkivet i Lund 1903, via ”Kritiska undersökningar” 1911 fram till professuren i Lund
1919. Oden är en i metodiskt avseende mycket stringent och medveten forskare. Hon
använder i sin analys sig av metoder och
uppslag som hon hämtat bl a från Kuhn,
från litteraturvetenskaparnas diskussion om
litterär beroendeforskning och av Göran
Hermerens analyser av beroendeforskningens kunskapsteoretiska problem. Odens bok
och hennes uppsats i Seandia 1975 bör läsas
tillsammans för att klargöra både hennes intentioner och hennes resultat. Med stöd av
sina metodiskt krävande analysmetoder och
på grundval av en genomgång av ett betydande otryckt källmaterial lyckas Birgitta
Oden nu helt förändra den bild av sannolik
påverkan på Lauritz Weibull från Bedier,
som Arvidsson tidigare sökt påvisa. Hon har
också utnyttjat det intressanta lånejournalsmaterialet sammanställt med annat källmaterial, så att det för läsaren klart framgår, att
Historiesynen
Odens studie om Lauritz Weibull är intressant både rent vetenskapsteoretiskt men också för sitt föremåls skull. Ty det torde vara
obestridligt, att den Weibullska skolan har
spelat en stor roll när det gällt att bryta ny
mark för historievetenskapen i vårt land.
Oden anknyter här till Rolf Torstendahls
doktorsavhandling ”Källkritik och vetenskapssyn svensk historisk forskning
1820- 1910” från 1964. Weibull vände sig i
sin forskning mot det rådande paradigmet,
den konservativa och nationalistiska historiesyn som representerades av forskare som
Harald Hjärne, Sam Clason, Ludvig Stavenow, Arthur Stille och hans blivande konkurrent om Lundaprofessuren Sven Tunberg. Det tog tid innan den Weibullska historiesynen skulle accepteras.
De konservativa historikerna blandade ofta samman historia och politik. Den politiskt
liberale Weibull ville däremot att historien
skulle bli en absolut objektiv vetenskap. Han
var skandinavist – också året för unionsupplösningen 1905 då det hölls ett nordiskt historikermöte i Lund (till vilket han var en av
tillskyndarna). Norrmännen vägrade f ö att
komma, därför att den av dem avskydde
Hjärne skulle vara en av talarna. I februari
1906 ville Weibull och några likasinnade fira
den nordiska fest, som traditionellt högtidlighållits i Lund sedan skandinavismens högtidsdagar men som nu avlysts av studenterna
efter unionsupplösningen. De båda som
hjältekungar ansedda Gustav II Adolfs och
Karl XI l:s dödsdagar var ju nationellt betonade festdagar, men Weibull såg till att
landsarkivets flagga varken hissades den 6
eller den 30 november. Arthur Stille lyckades förmå honom till eftergift beträffande
den 6 november, men den 30 november
fonsatte som Oden säger ”landsarkivets
flaggstång till Stilles djupa förtrytelse” vara
”demonstrativt kal”.
Det är uppenbart att i det dåtida akademiska samhället det måste ha varit besvärligt
för en forskare, som personligen var kontroversiell, att bli professor. Man bör dock komma ihåg att både Lauritz Weibull och före
honom den långt mer kontroversielle Knut
Wicksell ändå blev professorer i det konservativt präglade Universitetssverige. Den
konservative Arthur Stille hörde till dem
som godtog Weibulls medeltidsforskning
från början och som också helt konsekvent
som akkunnig vid professorstillsättningen i
slutet av 19 IO-talet uppfattade den som
banbrytande. Det har tidigare hävdats att
Weibull möttes av samma sorts politiskt betingade motstånd som Fredrik Lagerroth
)tiorde. Han företrädde dock en strängt neutral forskningssyn, det fanns inga kopplingar till de politiskt aktuella frågorna på I91 Otalet, som kan spåras hos Fredrik Lagerroth
och Axel Brusewitz. Men Oden vill ändå
fastslå, att den radikala skepsis mot traditionella och omhuldade nationella myter, som
Weibull intog, utgjorde ett latent hot mot
den dominerande, konservativt präglade
historiesynen. Med hjälp av den kritiska historiesyn som Lauritz Weibull gjorde sig till
399
talesman för kunde man nu börja skapa möjligheter till en historiekonstruktion präglad
av en radikal, vänsterpolitisk utgångspunkt.
Argumentationen mot Weibull från de
konservativa historikernas sida höll sig hela
tiden på ett vetenskapsteoretiskt, ej ett politiskt plan. Oden summerar: ”Weibulls insatser var inte en implicit plädering för parlamentarism eller socialistisk samhällsomstörtning. Det politiska motståndet var ett kulturpolitiskt betingat motstånd, där nationalism
stod mot skandinavism. är den kulturpolitiska schismen kopplades till den metodologiska och historieteoretiska, fanns det en gemensam nämnare: traditionen. Lauritz Weibulls angrepp på traditionen fällde honom i
ett forskarsamhälle, som var berett att slå
vakt om traditionen som både ett politiskt
och ett vetenskapligt värde.” (Oden 263 f)
I stort sett är detta resonemang nog riktigt, men man finner kanske, att Birgitta
Oden pressar sitt material och tema väl mycket. Man kan knappast säga att en forskare
som blir professor ”fälls” av forskarsamhället, låt vara att det var ovisst in i det sista om
inte Sven Tunberg skulle få Lundaprofessuren istället för Lauritz Weibull.
Hur Weibull segrade
”Lauritz Weibull och forskarsamhället” är
en fascinerande bok inte minst därigenom
att den ger så mycket faktisk information om
hur dess huvudperson hade att kämpa sig
fram gentemot en till stora delar oförstående vetenskaplig omvärld. Men den ser hela
utvecklingen ur Lauritz Weibulls och den
segrande historiskt kritiska skolans perspek- 1
400
tiv. En bok som behandlar den förlorande sidan och dess vetenskapssyn återstår att skriva.
En reservation kan dock vara på sin plats.
är Arvidsson lade fram ina resultat, kunde Oden bemöta dem och korrigera dem
med hjälp av sin metodiska medvetenhet
och med stöd av ett stort otryckt källmaterial
– bl a det Weibullska familjearkivet, som tidigare forskare inte hade utnytgat eller kunnat utnyttja. Men möjligheten finns naturligtvis att man senare kan komma på ytterligare källmaterial, som inte stått Oden till
buds, eller att använda metoder som inte
varit aktuella för henne att begagna sig av.
Också hennes resultat kan komma att revideras. Hon är själv starkt medveten härom.
Kritik och försök att falsifiera hennes teser
ser hon som en framgång för vad hon betecknar som sin ”.. . mest grundläggande
värdering, när det gäller forskning: det kritiska vetenskapsmaterialet.”
Birgitta Oden har i alla händelser skrivit
en bok, som innebär en förnyelse av uppfattningen om en vetenskapssyns uppkomst,
spridning och seger. Hennes arbete bör kunna verka stimulerande på andra forskare
som arbetar med paradigmskiften och vetenskapliga revolutioner. I så fall kan den få
en betydelse utöver att behandlajust genombrotten för den Weibullska historie krivnmgen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner