Print Friendly

Jan Olof Bengtsson; Tage Lindbom; Mystik

Av Redaktionen | 31 december 1991


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

JAN OLOF BENGTSSON:
Tage Lindbom: ”Mystik”
T
age Lindbom har gjort sig känd
som en av våra mest betydande
tänkare; hans verk har översatts
till engelska och franska och har rönt avsevärd internationell uppmärksamhet. I
självbiografin ”Omprövning” (1983) har
Lindbom åskådligt redogjort för sin väg
från marxistisk socialism och arbetet som
chef för Arbetarrörelsens Arkiv till den
religiöst förankrade konservativa ståndpunkt, som han omfattat alltsedan sextiotalets början. Få har som Lindbom förmått analysera den västerländska sekulariseringsprocessens olika aspekter och
dess konsekvenser inte minst för samhällssynens förändringar. Lindboms bok
”Sancho Panzas väderkvarnar” från 1962
kan med fog betecknas som ett i det närmaste genialiskt verk, som på grund av sin
djärva självständighet, sin komprimerade
skärpa och sin stilistiska elegans förtjänar
att räknas som en modern klassiker. Genom sina bästa verk intager Lindbom en
värdig ställning vid sidan av tänkare som
Jacques Maritain, Henri Massis, Erich
Voegelin, Erich von Kuehnelt-Leddihn
och Richard Weaver.
Tage Lindbom:Mystik. Norrna 1990
Detta omdöme gäller dock i första hand
Lindboms politisk-filosofiska analyser i
verk som ”Sancho Panzas väderkvarnar”
och, delvis, ”Riket är ditt”. Lindboms
andliga åskådning är oskiljaktigt förenad
med dessa analyser, och rymmer förvisso
ovärderliga insikter, men det måste dock
sägas att när han som under sjuttio- och
åttiotalet alltmer renodlat givit uttryck för
en esoterisk ståndpunkt i jämförelsevis
utdragna, ofta tämligen rigida traktater
med ett stundom doktrinärt mässande
tonläge, som saknar den lätthet och finess
som författaren dock tidigare visat sig
mäktig, han inte heller äger samma självständighet. I dagens av banal sensualistisk
materialism och opportunistisk popintellektualism förhärjade svenska kulturklimat är förvisso Lindboms senaste bok
”Mystik” ett under av självständighet och
tvivelsutan ytterligt värdefull; tar man
emellertid i beaktande Lindboms läromä-
stare på esoterikens område, filosofer
som Rene Guenon, Frithjof Shuon och
Kurt Almquist, framstår denna gren av
Lindboms författarskap delvis i ett annat
ljus.
Lindbom är visserligen inte nödvändigtvis en sämre förvaltare av philosophia
perennis än dessa tänkare; snarare är det
så att själva denna tradition som sådan
inte är ovedersägligen giltig på alla punkter. I likhet med föregångarna närmar sig
Lindbom alltmer den indiska filosofin. På
detta område förefaller mig samtliga ovan
nämnda författares kunskap inskränka sig
till den Shankaritiska skolan, och de uppvisar alla en bristande kännedom om de
personalistiska och teistiska riktningar
som finns såväl inom den indiska filosofin
som inom de judisk-kristna och islamska
traditionerna. Det intellektiva överordnas
kä.rleken, de unika gudsrelationerna och
den andliga mångfalden förnekas. Med
detta ställningstagande för den odifferentierade enhetens impersonalism tycks mig
Lindbom också oförmögen att göra rättvisa åt senare tiders idealistiska filosofi,
som han avfärdar en bloc som profanhumanistiska förvillelser. På detta sätt gör
han knappast rättvisa åt exempelvis den
s k svenska personlighetsfilosofin under
1800-talet, för vilken huvudpunkten var
dels etablerandet av en strikt transcen- 66
dentalistisk, men också personlig, gudsuppfattning, dels kritiken av den hegelianska panteistiska immanentismen.
Det är möjligt att innehållet kräver de
formella och stilistiska förändringarna
hos Lindbom; hans bristande förståelse
för den personalistiska filosofin och
andligheten- i de gamla uppenbarelsereligionerna, i den svenska personalismen
alltifrån Geijer till Vitalis Norström, som
dessutom varit av sådan utomordentlig
betydelse för den svenska frihetliga konHANNA ERICSSON:
Slottet – ett korthus
A
nders Ehomarks uppmärksammade och väl mottagna bok
”Slottet” är efter en närmare
granskning inte särskilt imponerande. Essän är förvisso en trevlig beskrivning av filosofen Tocquevilles liv, men knappast en
vetenskapligt acceptabel analys av hans
ideer.
Anders Ehnmark: Slottet. En essä om
Alexis de Tocqueville. Norstedts 1990
Under efterkrigstiden har den svenska
statsmakten och den offentliga sektorn
vuxit sig starka på den enskildes bekostnad. På område efter område har socialdemokraterna fråntagit den enskilde incitamenten att själv styra och ta ansvar för
sitt liv. Redan för ett och ett halvt sekel sedan varnade den franske tänkaren och
politikern Alexis de Tocqueville för detta.
servatismen, såväl som hos alldra nyare
teister och personalister som exempelvis
Buber och Mounier, får anses allvarligare.
Med hänsyn till dessa brister får den andra grenen at Lindboms författarskap, som
parallellt med utgivningen av böcker som
”Den gyllene kedjan”, ”Bortom teologin”
och nu ”Mystik” under de senaste åren
representerats av böcker som ”Roosevelt
och det andra världskriget” och ”Fallet
Tyskland”, i lika hög grad välkomnas.
Tocqueville upplevde själv 1848 års revolution och hans föräldrar undkom med
nöd och näppe revolutionen 1789. Utifrån erfarenheterna av den tumultartade
revolutionära utvecklingen och flera studier utomlands har han pekat på problem
och faror med demokrati, jämlikhet och
massans styre. Tocqueville är dock inte
reaktionär; han ser demokrati och jämlikhet som en naturlig historisk utveckling.
Däremot vänder han sig mot den revolutionära oredan, som förstörde mycket
gott i l’ancier regime.
Tocqueville föredrar istället den amerikanska stegvisa demokratiutvecklingen,
med balans mellan statens makt och den
enskildes frihet. Han har dock kritik
också mot detta system. Staten ska, enligt
Tocqueville, vara en god fader som förbereder medborgarna för det vuxna livet
och han varnar för den omyndigförkla-

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner