Jan Jörnmark; Mellan förändring och tradition


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

-·– . – — . —
-JAN JÖRNMARK:
Mellan förändring och
tradition
Europas ekonomiska historia de
senaste två århundradena uppvisar en omväxlande bild av
verklig internationell arbetsdelning och protektionism. Att genomdriva nödvändiga strukturella förändringar i basindustrier
och jordbruk har varit förenat
med stora svårigheter.
Med 1989 i backspegeln och
Europa inom synhåll är det tydligt att förändringens momentum
växer. Nittiotalet skapar förutsättningarna för en verklig västeuropeisk integration.
Jan Jörnmark är fillic i ekonomisk historia.
T
rettio- och femtiotalen befinner sig
på ett oändligt avstånd. Västeuropeiska samhällstrukturer baserade på bönder, gruvor och textil- och stålindustri är idag upplösta. Industriella ruiner är på väg att ersättas av en verklig europeisk integration. Att regioner som
Lorraine, Vallonien, Saar, Sydwales och
Bergslagen för trettio-fyrtio år sedan var
kontinentens industriella kärnor verkar
nästan kuriöst; ändå kunde dessa industriella strukturer med rötter i artonhundratalet ända in på 80-talet förlama ekonomier och fälla regeringar.
Att jordbruket fortfarande var den dominerande näringen i bötjan av femtiotalet – och ännu sysselsatte runt en fjärdedel av befolkningen – breddar ännu mer
perspektivet på den västeuropeiska efterkrigsutvecklingen.
Dessa samhällsstrukturer var rotade i
traditioner från 1800-talets tidiga industrialisering, en omvandling som hade
haft sina rötter i stigande agrar produktivitet, småskalig landsbygdsindustri och
tung industri koncentrerad tilllokala koloch järnmalmsfålt.
Under 1970- och 80-talen konfronterades detta fortfarande levande arv med
massiv industriell och social omvandling.
I ett utbrott av industri- och socialtraditionalism ifrågasattes under en tid grundvalen för efterkrigstidens samhälle: ekonomisk tillväxt, politisk pluralism, teknologisk förändring.
Internationell arbetsdelning
I själva verket hade redan den tidiga industrialismen en gång varit revolutionär, när
skrå- och ståndssamhällen skakades i sina
grundvalar. Redan före 1870-talet var en
152
demokratisering av Västeuropa påbörjad,
när kapitalismens dynamik sprängde särintressens egoism och skapade verkliga
nationer.
1800-talets ekonomiska expansion
skapade förutsättningarna för en verklig
internationell arbetsdelning. Mot slutet av
seklet var import av kött och spannmål till
Europa en realitet; med det nya seklet inleddes ytterligare en industriell omvandling, långt innan den första industriella revolutionen mognat. På tjugo- och trettiotalen var elektrifiering, bilism och mekanisering av jordbruket realiteter. Oljans
revolutionerande konsekvenser – inte
minst för kolgruvorna- började också stå
klara.
Parallellt med detta hade redan den tidiga industrialismen skapat samförståndslösningar. Den gamla ståndsstatens
patriarkatism levde vidare i socialkonservatismens samhälle; Bismarck och Disraeli insåg tidigt explosiviteten i den oreglerade strukturella omvandlingen. Efter
1880 växte sociala och industriella regleringar fram tillsammans med agrar och industriell protektionism; samtidigt innebar
folkrörelsens framväxt – bonderörelsen,
arbetarrörelsen- att de nya sociala rörelserna kunde inlemmas i den existerande
strukturen, inom ramen för en konsensusinriktad reformistisk stat.
Nya krav på nationalstaterna
Under mellankrigstiden blev systemets
känslighet uppenbar, när internationell
konkurrens och teknologisk omvandling
ställde nya krav på dessa nationalstater.
Motståndet mot förändring artikulerades
under trettiotalet av introspektiva och
autarkiskt inriktade politiska rörelser.
Världshandeln kvoterades och slogs i bitar, när nationella lösningar prioriterades
och staten växte ut till ett organ för att
skapa social fred mellan samhällsbärande
korporationer.
I England, t ex skapades 1931 en konservativ samlingsregering, vilken raskt
skar av landet från världsmarknaden, när
det stod klart att samförstånd var omöjligt
utan organiserade marknader. Därefter
löstes kolgruvornas strukturella problem,
(dessa sysselsatte trekvarts miljon britter
och hade efter 1920 förlorat i stort sett
hela exportmarknaden, samtidigt som
bunkerolja ersatte kolet som drivmedel
för fartyg), genom en intern kvotering av
den brittiska marknaden, administrerad
av branschen själv. stålindustrins bekymmer löstes på samma vis; här kom det stålverk som representerade mellankrigstidens viktigaste teknologiska genombrott
att få en lokalisering som varit optimal på
1840-talet, när en konservativ branschorganisation och en socialt inriktad regering innehade principiell vetorätt mot nyinvesteringar. Landets bönder fick första
gången på över hundra år ett utökat ekonomiskt skydd.
Över hela Europa gick mönstren igen,
när den politiska oviljan till förändring
stelnade i traditionalistiska politiska rö-
relser. Den uppenbara katastrof som låg
latent i modellen blev tydlig med kriget;
efter 1945 var denna chock en direkt orsak till att en verklig västeuropeisk integration inleddes, när en generation framsynta västeuropeiska politiker orkade acceptera det faktum som två världskrig
tydligt hade visat: Deras stater var ohjälpligt bundna till varann. Den politiskt
framtvingande enhetsprocess som inleddes med Kol- och stålunionen 1951 hade
ingen direkt ekonomisk spegelbild: De
kvottillvanda kol- och stålproducenterna i
Frankrike, Tyskland och Belgien hade fö-
redragit kvoterade marknader. Självklart
hade många av dem rätt: Med Paris- och
Romfördragen och GATT-avtalen inleddes en process som snabbt innebar sociala, ekonomiska och politiskaförändringar
av oerhörda dimensioner, där de själva
kom att sopas bort av en snabbt växande
konkurrens.
Under JO-talet växte staten ut till ett
organ för att skapa social fred mellan samhällsbärande korporationer.
I detta sammanhang bar 30-talets ekonomiska politik inom sig fröet till sjuttiooch åttiotalens kris. Depressionens ekonomiska politik hade förstärkt och systematiserat en tradition där föråldrade
strukturer fick överleva, där vansinniga
lokaliseringsval gjordes av sociala skäl
och där statens roll som social domare
gav den en roll att spela som konjunkturell städgumma och producent av ständigt
växande mängder av noll-prissatta offentliga tjänster.
Kapitalismens natur – den permanenta strukturella revolutionen – skapade
efterfrågan på en mjuk statsmakt, vilkens
socialt och ekonomiskt medlande funktion artikulerades genom skapandet av
nationella – socialt medvetna – skrån.
Det västeuropeiska sättet att handskas
med de nya medier som blev kommersiellt möjliga på 20- och 50-talen är symptomatiskt: I den svenska konsensusmodellen drev statligt kontrollerade medier
153
sin verksamhet, formellt ägda av allt vad
folkrörelser hette.
I efterkrigstidens internationaliserade
värld drevs de motsättningar som var inneboende i en kompromiss mellan förändring och tradition till sin logiska
punkt, när statens roll som gemensamt
hus blev för trång för offentliga och privata särintressen i behov av lång- eller akutvård.
Efterkrigstidens tvehågsenhet
Under 50- och 60-talen hade dessa problem dolts av en massiv expansion byggd
på bilism, urbanisering och billig energi. I
de expansiva industrisektorerna var en
produktivitetsutveckling av enorma mått
möjlig, när decennier av europeisk eftersläpning hämtades igen på femton-tjugo
år. Kontinenten gick från bondland till
masskonsumtion på en halv mansålder.
Den gamla industristrukturen ingav
visserligen bekymmer när den internationella konkurrensen ökade, men i expansionens kölvatten kunde ännu de traditionella kol-, stål- och textilproducenternas
bekymmer skylas över med statliga stöd
och internationella multifiberavtal. Jordbrukssektorn erbjöd extraordinära problem och hade en lång tradition av särintresseledd statsinterventionism Alltså
skapades här monstrum av regleringar,
krönta av EG:s gemensamma jordbrukspolitik CAP, där franska, tyska och holländska särintressen hjälptes åt att bygga
ett regleringssystem fullt av inre motsättningar och yttre avskärmningar. Regleringamas karaktär att premiera intensiv
massproduktion av spannmål, fläsk och
mjölk gynnade minst av allt specialisering
eller nischproduktion, istället drevs av- 154
kastningsnivåerna raskt in absurdum med
hjälp av hormoner, konstgödsel m m; antalet bönder föll sedan drastiskt, när
markpriserna blev funktioner av höga
interventionsprisnivåer.
Efterkrigstidens västeuropeiska tvehågsenhet mellan förändring och traditionalism syns kanske tydligast i Frankrike,
där någon dramatisk ”industriell revolution” egentligen aldrig skett: Direkt efter
kriget härskade här traditionella storhetsdrömmar: Genom att hindra Tyskland
från industrialisering skulle Frankrike bli
den kontinentala stormakten, ekonomiskt
och militärt. När det snart nog stod klart
att amerikanerna inte tänkte tillåta ett förverkligande av dessa drömmar om tysk
permanent underutveckling, tog man
istället ledningen i bildandet av Kol- och
stålunionen, för att åtminstone åstadkomma någon form av regional kontroll över
Ruhr.
I detts skede av internationalisering,
skapade landets arkaiska industristruktur
och en efterbliven, nästan pre-industriell,
agrar sektor problem. Ekonomisk planering startades redan på fyriotalet, samtidigt som priskontrollsystem ändå nödvändiggjorde statliga investeringssubsidier. Jordbruksfrågans centrala roll blev
tydlig under 60-talets början, när De
Gaulle gjorde lösningen till ett villkor för
att man skulle stanna i den Gemensamma
Marknaden.
Industrins grundläggande problem
blev än tydligare med EEC:s gradvisa genomförande under sextiotalet: Företagen
var, internationellt sett, små och hade låg
produktivitet, följaktligen var vinst- och
investeringsnivåerna otillräckliga och eftersläpningen mot de västeuropeiska konkurrenterna hotade att bli permanent.
Med den femte planen, (1965), inleddes därför en politik för att skapa ”national champions”; att uppmuntra franska
företag att gå samman genom att binda investeringshjälp till fusioner. Den statliga
industripolitikens verkliga karaktär av
sentimentalism och prestigesökande är
tydlig när man ser på politikens verkliga
innehåll fram till1970: statliga energimonopol skapades, kolgruvorna subsiderades och stålindustrin fick investeringshjälp, när döende företag fusionerades för
Depressionens ekonomiska politik
hade förstärkt och systematiserat en
tradition där föråldrade strukturer
fick överleva, och där staten fick en
roll som konjunkturell städgumma.
att leda varann till graven. Typisk för tidsandan – inte bara i Frankrike – är ett uttalande av ordföranden istålproducenternas branschorganisation: ”Arbetsgivaren
har idag förlorat rätten att göra konkurs”.
Bakom liknande social retorik skulle under sjuttiotalet snart sagt vilka verksamheter som helst försvaras.
I början av sjuttiotalet hade landet upplevt femton-tjugo år av fyra-fem procentig årlig tillväxt, men ändå bestod
många av de strukturella problem som
långt tidigare identifierats: Relativt små,
hemmamarknadsorienterade företag,
1800-talslokalisering av basindustri,
övervuxen jordbrukssektor.
Samförstånd blev mardröm
Med sjuttiotalet dog den västeuropeiska
drömmen om ”das soziale Marktwirtschaft”, där ett evigt socialt och ekonomiskt samförstånd kunde uppehållas i en
samtidig process av förändring och stillastående.
Här hade tjugo år av kapitalistisk tillväxt gjort det möjligt för politiker att agera jultomtar, för att höljas i ära av de särintressen som de själva emanerat ur – vare sig dessa var ”industriellt”, ”socialt” eller ”kulturellt” betingade.
För här växte samförståndet ut till en
mardröm där stat,folkrörelse och industri
knöts till varann i en grotesk häxdans. De
professionaliserade folkrörelserna artikulerade intressen långt utanför det egna
gebitet – politisering och intressebreddning fick skapa underlag för koalitioner
och nya krav. Med hjälp av myndigheter
och kommissioner skapades sedan eviga
tummelplatser för intressekamp, där man
tillsammans kunde organisera, reglera
och skapa trögheter; vilka i sin tur kunde
hålla liv i nya grupper med intressen i status qou. Det systematiserade samförståndet skapade alltfler ”apparater”, i symbiotisk gemenskap och evigt samarbete med
halv-offentliga, ”samhällsbärande”, kravmaskiner.
Oljekriserna 1973-74 och 79-81 var
självfallet inte ensamma orsak till samförståndets sammanbrott, men de massiva
prisförändringarna blev en yttre press på
stater som blivit beroende av billig energi
för att skyla över en växande ineffektivitet
vad gällde energianvändning likväl som
företagsorganisation, industrilokalisering
och offentliga sektorer/regelsystem. Med
stagnerande hemmamarknader och tilltagande konkurrens från NIC-länder barn- -..__ . — – –
155
nade också 50- och 60-talens tillväxtindustrier i problem. Den traditionella industrins problem förstärktes naturligtvis
också.
Det politiska systemets själmotsägelser
– förändring i total social harmoni – blev
nu allt tydligare. Den sociala orons 1968
var en direkt reaktion på systemets tilltagande oförmåga att uppfylla sin sociala
domarroll – att studentrevolten fick ett så
brett socialt genomslag i just Frankrike,
där EEC skapade långt större problem
för den traditionella socioekonomiska
strukturen än i t ex Holland och Tyskland
känns logiskt. Efter 1966-67 års recession växte sedan problemen med att upprätthålla full sysselsättning utan ökade
inflationsnivåer – vilka i sig skapade
ytterligare missnöje.
Den politiska strukturens traditionella
sätt att fungera gjorde den i själva verket
synnerligen ineffektiv att handskas med
dessa bekymmer: Begränsningarna blev
uppenbara när den fallande tillväxten slöt
det ekonomiska systemet – utan tillväxt
förvandlades särintressenas julafton till
ett småskuret gräl om en krympande kaka. Försöken att driva politiken vidare enligt principen ”business as usual” resulterade mot sjuttiotalets slut i mardrömslika
inflationsnivåer och skapade utrymme för
en ny, värre, oljechock 1979-81.
Traditionalismens höjdpunkt
sjuttiotalet hade på detta vis formats till
traditionalismens höjdpunkt. Den skenbara radikalisering som de traditionellt
reformistiska socialdemokratiska partierna genomgick, var i verkligheten uttryck
för en närmast desperat längtan efter status quo, i en situation där det blivit tydligt
156
att radikala förändringar av de traditionella sektorerna var oundvikliga – om
marknadsekonomin och frihandeln inte
inskränktes. Ryggmärgsreaktionen hade
samtidigt en bred, populistisk, anklang.
Dels var den nya vänsterrörelsen i allt
väsentligt det samförståndsinriktade sextiotalets skapelse – vad man önskade var
mer full sysselsättning, mer stöd till tradtionalistisk verksamhet, (vare sig detta
gällde varv, bönder, stålarbetare eller
gruvarbetare), mer industriell styrning
och mer offentliga resurser, allt detta skapade en värld där samhällsvetarnas roll
som planerare slapp störas av märkliga figurer från västgötaslätten. Än mer väsentligt var det ändå att de nya medelklassgrupper som byggt och bebodde 60-talets
förorter delade dessa traditionalistiska
ideal: Sökandet efter en trygg ekonomisk
utveckling var en självklarhet, landsbygdsröttema levde och den goda staten
var ett verkligt mål. Den alternativa musikrörelsens ifrågasättande av masskonsumtion, stat och kapital har sin tydliga
spegelbild i dansbandens enorma storhetstid i början och mitten av sjuttiotalet,
där tryggheten i det socialt igenkänningsbara och traditionella symboliserades av
sentimentala schlagers av typen Ӏr det
konstigt att man längtar bort nån gång”,
på åttiotalet fick denna gemensamma traditionalism sin bekräftelse när Wiehes
och Afzelius gråtmilda smörsånger blev
älskade svensktoppsettor.
Oförmågan att bryta med förgångna
mönster var tydlig under sjuttiotalet, när
de politiska partiemas gemensamma rötter blev tydliga: Svenska borgerliga politiker stod för de största industrinationaliseringarna i landets historia, samtidigt som
samma regeringars totala bundenhet vid
50- och 60-talens sociala och offentliga
arv drev fram en handlingsförlamning
som spräckte regeringar, lämnade korporativismen i fred och skapade enorma
budgetunderskott.
I England, där industristrukturen var
som mest föråldrad, fragmenterad och
fallfårdig drev Heath-regeringen traditionell socialkonservativ politik. De grundläggande skillnaderna mellan 30- och 70-
tal tog ut sin rätt när regeringen föll i ett
moln av kolrök och inflation: Det hade
Inom CAP, EGs jordbrukspolitik,
hjälptesfranska, tyska och holländska särintressen åt att bygga ett regleringssystem fullt av inre motsättningar och yttre avskärmningar.
blivit oändligt mycket svårare än på trettiotalet att skärma av sig från omvärlden.
Därefter gjorde tories 1975 ett historiskt
val, när en partiledare utanför den traditionella socialkonservativa kärnan valdes.
Labour, å andra sidan, hade tagit över för
att fortsätta köpa borgfred med subsidier,
samtidigt var det tydligt att landets nä-
ringsliv höll på att kollapsa fullständigt:
Bilindustrin, som tjänstgjort som mjölkko
under 50- och/60-talen, befann sig nu
med mer än ena foten i graven, misshandlad av internationell konkurrens och endemiska strejker. Varv, kol, textil och stål
var välkända akutpatienter. När labourregeringen 1979 föll var landets ”basindustrier” förvandlade till svarta hål för inflationsskapande budgetunderskott.
I Frankrike förde borgerliga regimer
under sjuttiotalet liknande politik, helt i
linje med sextiotalets konsensusplaner.
Alltså växte de industriella problemen
och inflationen samtidigt som det sociala
missnöjet till sist skapade utrymme för en
socialistregering vid åttiotalets början.
Mitterrandregimens program, som bestod av traditionalistiskt inriktade nationaliseringar och expansion av basindustrier, hällde fotogen på den inflationistiska lägerelden, varefter socialisterna
1984 tvingades bryta med allt vad de tidigare hållit heligt.
Tjugo år av kapitalistisk tillväxt
hade gjort det möjligt för politiker
att agera jultomtar.
Politiskt kontraproduktivt
För vid åttiotalets början eller mitt stod
till sist det politiskt kontraproduktiva i
traditionalism klart över hela Västeuropa:
Tio år av investerande i status quo hade
bara lett till inflation, social oro och accelererande ekonomiska problem – vilket i
sig innebar att de i socialt lugn investerande regeringarna fick allt svårare att överleva nästa val. Trots försäkringar om förtjänsterna av samhällsekonomisk lönsamhet, (nyspråk för olönsamhet), och långsiktigt satsande, (d:o för aldrig sinande
miljardförluster), visade sig de ekonomiska problemen bara växa, tillsammans
med medelklassens missnöje.
Från att ha varit ett samhälles lösningar
på konkreta problem, hade samförståndet
i detta läge förvandlats till en tvångströja.
Priset för ineffektivitet, beslutsvånda och
ekonomisk irrationalitet stod nu tydligt på
ett dramatiskt vis. 1989-91 års händelser
öster om Elbe bar det slutgiltiga vittnesmålet om detta.
157
När reorganisationen av de västeuropeiska statema i detta läge tog fart var
också de dramatiska implikationerna tydliga. Skräcken för Thatcher var rationell
– politiken hotade välfärdsstatens klientsystem, men avgörande för systemförändringens genomförande var att samförståndsstrukturen redan undergrävts när
dess traditionella lösningar inte längre
förmådde ge medlemmarna betalt i form
av högre löner, pensioner, bidrag etc etc.
Internationell integration
Den ökande internationella integrationen
och den bevisade impotensen hos den gemensamma trygghetsapparaten urholkade tron på den starka staten, när den förlorat möjligheterna att bedriva intern,
”expansiv” ekonomisk politik, den politik
som varit samförståndets förutsättning.
Ropen om ”Thatcherism” och social nedrustning förlorade i trovärdighet när den
korporativistiska regndansen inte längre
bär frukt.
Över hela Europa blev förändringens
mönster tydliga ju längre 80-talet led. Det
brittiska exemplet var tidigt, eftersom landet befann sig i ett extremt läge. strejkerna i de traditionella stål- och kolnäringarna 1980 och -84 hade tio år tidigare förmodligen både förlamat ekonomin och
fållt regeringen, nu visade de bara hur försvagade baserna för den traditionella industripolitiken blivit, när strukturella förändringar minskat dessa branschers betydelse och importmöjligheterna dessutom
ökat. I detta nya läge blev det framåt 80-
talets mitt möjligt att reorganisera både
industrin och den splittrade och förlamande fackföreningsrörelsen. Produktiviteten ökade sedan snabbast i Europa,
158
och efter 1985 blev det på allvar möjligt
att privatisera restrukturerade företag,
samtidigt som man förmådde attrahera
utländska investeringar. Med 90-talets intåg har reformeringen av de tunga statliga
monopolen inletts med trust-reformen av
sjukhusen inom National Health Service.
I kroniskt sjuka stater som Frankrike
och Belgien – där problemen förstärkts
av den språkliga tudelningen – skedde en
närmast samtidig omläggning runt 1983/
84. Även här var det reorganisationen av
de allt mer resurskrävande ”basindustrierna” som blev inledningen till en ny
ekonomisk politik. I båda länder hade
sentimental konsensuspolitik bara förmått skapa inflation och förvärra social
oro och!eller regional separatism.
Svensk samförståndspolitik
I Sverige kunde samförståndspolitiken
fortsätta en bra bit in på åttiotalet, när de
grundläggande bekymren dolts av en serie devalveringar. I det globala uppsving
som följde på Nordamerikas och Västeuropas reformering och relativa tillfrisknande skapades förutsättningar för ytterligare en valperiod i dårarnas paradis. Inför valet -88 kunde Elisabeth Höglund
fortfarande fråga ut politiker efter den
svenska millimetermodellen: ”Vet du
Bengt Westerberg/Carl Bildt/Musse Pigg
hur många kronor din skattemodell kostar ett lågavlönat sjukvårdsbiträde”; efter
valet genomförde de icke tillfrågade socialdemokraterna den största skattereformen på hundra år i vilket fall som helst.
För valperioden 1988-91 blev i verkligheten, trots traditionalismens – Centern, Kommunisterna och Miljöpartiet –
framgångar i valet, början på en verklig
svensk reformering. Inför trycket av en
fortsatt okontrollerad kommunal finansieringssituation, ineffektiv offentlig sektor, stadigt växande inflation, ökande
spänningar från den avreglerade kreditmarknaden och en begynnande internationell konjuktursvacka skedde märkliga
omorienteringar: skattereformen och
EG-frågan är exempel på det omöjligas
möjlighet. Som symboliska tidens tecken
framstår andra företeelser. Till allehanda
skrän har t ex taxi- och äppelnäringar avreglerats och jordbruks- och tekopolitiken lagts om. Ytterligt viktigt verkar det
vara att kompetens hos två hörnstenar i
samförståndsbygget ifrågasätts: Kommuner och landsting har drabbats av skattestopp och trycks mot omorganisation, när
det stått klart att all normal kontroll gått
förlorad över dessa ohyggliga konglomerat i samförstånds-, trygghets- och regleringsbranschema.
Brottet med traditionalismen
Motståndet och protestema mot förändringarna visar på de revolutionära elementen i dem: Harold Macmillan, den
gamle Tory-ledaren, blev ett eko från 50-
och 60-talen med sitt förtvivlade utbrott
över Thatcher: ”Hon säljer ut familjesilvret”. Att Prins Charles vid åttiotalets slut
gjorde sig till talesman för samma patriarkalism, att Påvestolen 1990 varnade för
kapitalismens girighet, att svenska präster
tillsammans med Sara Lidman demonstrerar mot förbättrad infrastruktur är lika symptomatiskt för förändringens karaktär – vad som gör det till en verklig
vattendelare är brottet med den traditionalism som den offentliga sektoms sjuttiotalsvänster övertog från, och delade

med, den patriarkalistiska socialkonservatismen. Den inneboende patriarkalismen går i Sverige igen i protesterna mot
EG som en kvinnofålla: Utan ett makalöst
skattetryck kan inte kvinnor beredas arbete i den offentliga sektorn. Underförstått måste alltså kvinnor, som hjon, beredas ”sysselsättning” av en allseende storebror, som därefter delar ut 10-12 000
spänn i månaden till de tacksamma och
”sysselsatta” kvinnorna.
Samförståndet växte till en mqrdröm, där stat, folkrörelse och industri knöts till varann i en grotesk
häxdans.
Ändå är det ett redan förlorat krig man
för, där allmän negativism och grinighet
fått ersätta visioner: Konsensushögern
har bara sjuttiotalet att visa för sig, vad
vänstern gäller dog alternativet i november -89: Med öststatsregimernas fall dog
drömmarna om produktionstillväxt i en
socialt konserverad miljö, där dekret fått
ersätta marknader. Dagen efter visade sig
mycket få välja nya omgångar av Bundnis- 90 utopier, (Kanalen och 1V l hann väl
intervjua de flesta). Vad övrigt var av
”vänstervisioner” visade upp en än sorgligare bild mot 90-talets början: I
Nicaragua hade de svenska volontärerna
inte rösträtt, i Tanzania, Zambia, Angola,
Mozambique och Etiopien hade väststödda experiment i ”socialism” och ”kollektivism” förött länderna bortom allt för- 159
stånd. På Kuba, till sist, satt en ensam testuggande förtryckare. Var tionde kuban
hade, å andra sidan, lyckan att befinna sig
i Florida.
Förändringens momentum
Irreversibiliteten i åttiotalets förändring
framträder tydligt. Den förändringsprocess som tog sitt avstamp i det sena artonhundratalets och det tidiga nittonhundratalets teknologiska och ekonorruska förändringar kunde bara väljas bort till ett
oerhört pris. Omöjligheten i att planera
bort förändring bekräftades åter med
sjuttiotalets flykt in i traditionalism; hundra, hundrafemtio år av samförstånd byggt
på nationellt jordbruk, basindustri och
allomfattande offentlig sektor förlorade
därefter – i märkligt snabb takt – alltmer
av sin relevans och legitimitet.
Med 1989 i backspegeln och Europa
inom synhåll är det tydligt att förändringens momentum växer. Nittiotalet skapar
förutsättningarna för en verklig västeuropeisk politisk integration. A andra sidan
är omöjligheten för ens denna Gemenskap att välja bort den internationella dimensionen tydlig när de introspektiva
jordbrukssystemen är på väg att rämna inför trycket från Östeuropa och USA.
Med denna integration och internationalisering ersättes marknadslösningar
alltmer av agrara rötter och patriarkalistiska nationalstater. Priset för det som
väljs bort är kanske inte heller så högt: Rigiditet, kollektivism, och PeO Enqvists visioner.