Print Friendly

Jan Garton; De sårbara demokratierna

Av Redaktionen | 31 december 1987


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

JAN GARTON:
De sårbara demokratierna
U
r Frankrike springer sedan andra
världskrigets slut en källa till neutralism mellan de två supermaktsblocken. Ej endast general de Gaulles
skamkänslor över Frankrikes otillräcklighet och beroende av de allierade för att
kasta ut den tyska ockupationsarmen utan
även landets kvardröjande stormaktsambitioner bär skuld till detta. För att manifestera sitt oberoendefrån Västblocket har
franska statsmän även efter de Gaulle
vinnlagt sig om en relativt stor öppenhet
mot Öst. Smärttröskeln inför inre sovjetiskt förtryck och yttre expansion flyttades
upp. Detta har i fransk politisk debatt, liksom i svensk, speglats av en överdriven tro
på teorin om de två supermaktemas moraliska ekvivalens- den s k kålsuparteorin.
Jean-Fran~ois Revel: De sårbara demokratierna. Timbro Förlag 1986
Jean-Fran~ois Revel, tidigare redaktör
och chefför L’Express, kan dock ej skyllas
för att gå i denna fälla. Hans Comment les
Demoeratiesfinissentbar nu äntligen givits
ut på svenska med en något mindre pessimistisk titel – De sårbara demokratierna.
Revel skriver i en fransk intellektuell
tradition vars anfader kan sägas vara Alexis de Toqueville som 1835 gav ut sin klassiska studie av modem demokrati – Demokratin iAmerika. I deToqueviiles anda
tar Revel sin utgångspunkt i demokratiernas sårbarhet inför yttre hot från totalitära
stater. Revels analys växer till enskoningslös holmgång med det totalitära kommunistiska systemet, förkroppsligat i Sovjetunionen och dess vasallstater. Men även
hans kritik mot demokratierna för deras
bristande viljaattinse det gravaläge de befinner sig i blir bitande.
Revels bok är av sådan kaliber att den
avslöjar en hel generations myter och önsketänkande, uppbyggda i syfte att stänga
ute en obehaglig verklighet, så att vi med
oförbruten kraft kan ägna oss åt det som
demokratin ger så goda förutsättningar för
– att i ett inåtvänt, fritt samhälle trygga ett
materiellt och andligt välstånd.
Liksom Oausewitz i vom Kriege, har
Revel skrivit en analys av konsten att på-
tvinga motståndaren sin politiska vilja.
Men där Oausewitz ägnar sig åt det militära våldet, dissekerar journalisten och
skriftställaren Revel ideeroas och symbolernas slagfält där propaganda och desinformation blir en ”fortsättningav politiken
med andra medel”. På ett mycket klargörande sättbeskriverförfattaren hurSovjetunionen genom propaganda och desinformation tillsamman med upprepadediplomatiska utspel exploaterar de myter vi
själva byggt upp. Så småningom kan
aggressom själv ikläda sig de symboler –
som ‘fred’ och ‘rättvisa’ – på vilka demokratierna bygger sin legitimitet: ”hur kan
man i längden låta bli att påverkas av en
stat som använder tiden till att föreslå nonaggressionspakter – den skulle väl inte
kunna vara aggressiv?” frågar författaren.
Aven sjuttiotalets avspänningsperiod
kläs av som ett i raden av ”den kommunistiska expansionens verktyg”. Medfacit i
hand kan vi ju nu konstatera att medan
Väst uppmuntrat av det politiska tövädret
sänkte sin militära gard, betraktade Sovjetunionen endast detente som en taktiskt
betingad respittid för att rusta ikapp och
förbi västmakterna.
Och skulle vi tvivla om den kommunistiska expansionens beskaffenhet, tvekar
inte Revel att kalla den vid dess rätta
namn: Imperialism. Och till skillnad från
L
80
marxistiska akademiska spetsfundigheter
som ekonomisk och kulturell imperialism,
satsar Sovjetunionen på gammal hederlig
territoriell expansion.
Sovjetunionen må visserligen nu för
tänkande människor ha förlorat sin ideologiska dragningskraft. Men enligt klassiskt revolutionärt mönster har propagandan skyddat en inledningsvis svag rörelse
från kritisk granskning, tills dess att man är
redo att uppfylla sina mål genom militär
styrka.
Revel varnar också för att sovjetisk imperialism på ett ödesdigert sätt skiljer sig
från de gamla kolonialrikenas expansion:
Där de klassiska rikenas expansion små-
ningom avstannade och man övergick till
att konsolidera sin makt genom inre reformer, måste den kommunistiska expansionen obönhörligt fortsätta. Eftersom kommunismen är så illa rustad att lösa grundläggande interna problem i de samhällen
som skapas, måste riket för att inte disintegrera hållas samman genom en ständig expansion utåt. Möjligen kan man avstanna
när det inte längrefinns kvar några ‘monument över dess misslyckande’ -dvs demokratier.
Genom en briljant analys av hotet och
demokratiernas inneboende sårbarhet inför detsamma – av vilken endast några få
delar här kan återges – har Revel ställt
diagnosen på demokratiernas ‘sjukdomsbild’. Bara detta gör boken värd att läsa.
Men ger han då något recept för
tillfrisknande och överlevnad? Ja, vi kan
absolut inte möta de totalitära statema
med deras egna metoder, varnar Revel. Vi
kan överleva bara genom ”att ställa upp
den rena tanken mot ideologin, kunskap
om verkligheten mot lögnen, men knappast motpropaganda mot propagandan,
utan sanningen”.
Aven för demokratiernas diplomatiska
agerande drar Revel en viktig slutsats. Har
han rätt om expansionismens beskaffenhet, kan den självfallet inte mötas av en
eftergiftspolitik i syfte att visa god vilja.
Eftergifter skulleju i så fall bara utgöra stimuli för ytterligare expansion. Endast från
en styrkeposition kan man då förhandla
framgångsrikt.
Själv är han dock relativt pessimistisk.
Erfarenheterna visar hur svårt det är att
bemötaen utopi med kallafakta. Men trots
allt är det nog den enda möjliga behandlingen. Endast genom att slå hål på propagandan kan vi återerövra de symb~ler
som utgör demokratiernas ryggrad och ger
dem nödvändigt självförtroende för att stå
emot det yttre trycket.
Genom att ensidigt koncentrera sig på
det yttre hotet, riskerar dock Revel att förbiseden intimakopplingen mellaninreoch
yttre hot. Alltför många av våra intellektuella har bländats av de totalitära utopiernainsvepta i propaganda. I ställetför att ge
medborgarna stöd och självförtroende blir
de ‘apologister’ och demokratins dödgrä-
vare. Och så länge sanningssökandet vid
våra universitet förmörkas av relativism
och positivism förnekas även de som instinktivt känner avsky för de totalitära
ideologiernas relevanta analysverktyg.
Åven om översättningen ibland blir en
aning valhänt, är utgivningen av Revels
bok ett mycket lovvärt initiativ. För den
klentrogne må Revel vara en ‘moralistisk
alarmist’. För läsaren med öppet sinne, är
De sårbara demokratierna ett viktigt tillskott till en svensk säkerhetspolitisk debatt
som alltför sällan når bortom kanoner och
ubåtar.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner