Print Friendly

Jan-Erik Nyberg; Tjänstemännen på arbetsmarknaden

Av Redaktionen | 31 december 1973


1973


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

JAN-ERIK NYBERG:
Tjänstemännen på arbetstnarknaden
Den ökade arbetslösheten bland tjänstemän är ett aktuellt och svårbemästrat
problem. Civilekonom Jan-Erik Nyberg
i TCO analyserar flera orsaker till den
pågående utvecklingen. strukturomvandlingen är en sådan, konjunkturproblemen innebär andra. Svårast har
vissa marginalgrupper, de allt för
specialiserade, de handikappade, i vissa
fall de äldre. En företagsnedläggelse
medför erfarenhetsmässigt att 15-20
procent av tjänstemännen inte kan
finna ny anställning på den ordinarie
arbetsmarknaden. V ad skall göras, frågar
författaren, som också försöker ge några
svar.
Vårt lands förvandling till ett industrisamhälle är nu sett från arbetsmarknadsS)’Inpunkt fullbordad. Jordbrukssektorn sysselsätter blott 7 procent av befolkningen,
ooh framtida förändringar i denna lilla
andel kan bara få mycket marginella effekter på sysselsättningsstrukturen. Antalet
industrisysselsatta kulminerade i början av
1960-talet. Industrins årliga produktion
ökar inte längre lika snabbt som produktiviteten, vilket medför ett minskande arbetskraEtsbehov.
Offentlig förvaltning, undervisning, sjukvård, socialvård m m omfattade 1972 22
procent av de yl1kesverksamma. Denna andel har mer än fördubblats under de senaste tjugo åren. Tjänstesektorn totaLt sysselsatte hela 55 procent av arbetskraften.
Övergången från det industriella till det
efterindustriella samhället är således nå-
got som inte enbart hör framtiden till.
Dessa förändringar är inte unika för
vår-t land. Vi kan i varierande grad notera motsvarande i alla jämförbara industriländer. Utvecklingen kan i stora drag
antas ha återspeglat majoritetens önskemål som konsumenter av varor och tjänster. Annars skulle den inte ha kommit till
stånd. Behovet av a~t använda växande resurser till en snabbare ökning av varukonsumtionen har upplevts mindre starkt
än behovet att öka konsumtionen av tjänster och service av olika slag – inte minst
sådant som den offentliga sektorn i vårt
samhälle tillhandahåller, sjukvård, utbildning m m. Effekten av dessa konsumentpreferenser på arbetsmarknadsstrukturen
förstärks av det faktum, att produktion av
varor kan rationaliseras hårdare än tjänsteproduktion. Även om varoutbud och
tjänsteutbud ökade likformigt, skulle skillnaderna i produktivitetsutveckling innebä-
ra att arbetskraft måste överföras från varuproduktion till tjänsteproduktion.
Tjänstemannayrkenas expansion
Antalet sysselsallta i tjänstemannayrken har
ökat från 1,3 milj 1965 till 1,7 milj 1972.
90 procent av denna ökning faller på de
tjänsteproducerande näringarna – varav
50 procent på den offentliga sektorn –
där tjänstemännen ju utgör en dominerande del av samtliga anställda. De förskjutningar mot en större tjänstemannatäthet
som skett inom industrin skulle alltså bara
förklara en liten del av tjänstemannayrkenas tillväxt under senare tid.
Samtidigt som tjänstemannayrkena expanderat, har de varit utsatta för ett hårt
tryck från de nytillträdande, hemmafruar
och ungdomar, som i överväldigande utsträckning sökt tjänstemannabefattningar
av olika slag. Det har inneburit växande
svåJrigheter för de nytilLträdande att få anställning i yrken de utbildat sig för och
medfört, att något äldre tjänstemän fått
uppleva en hård konkurrens från den unga
välutbildade generatianen. Låt oss nämligen inte glömma, att medan 90 procent av
20-25-åringarna har lägst gymnasieutbildning, har den äldre generationens
tjänstemän i stor utsträckning endast folkskola eller realskola som utbildningsbakgrund.
Dessa utbildr{ingsförhåhlanden återspeglas också i arbetslöshetsstaJt:istiken. Arbets- 143
lösa tjänstemän har i större utsträckning
än icke arbetslösa en dålig utbildning.
Arbetslösheten bland tjänstemän
Enligt arbetskraftsundersökningarna hade
Sverige 1972 en genomsnittlig arbetslöshet
på 107 000 personer, av vilka 30 000 var
att hänföra till tjänstemannayrken. Dessa
har alltså en lägre relativ arbetslöshet än
övriga yrken men i gengäld något längre
arbetslöshetsperioder. Arbetskraftsundersökningarna har den fördelen, att de ger
en någorlunda fullständig bild av den totala arbetslösheten, men deras siffror kan
av statistiska skäl inte användas för ett
mera detaljerat studium av tjänstemannaarbetslösheten.
På säkrare stattistisk grund står vi, om vi
begränsar vår analys till arbetslösheten
bland medlemmar i TCO-förbunden och
SACO. Det innebär en begränsning till ett
studium av arbetslösheten bland tidigare
yrkesverksamma och lämnar utanför analysen bl a de flesta nytillträdande, tjänstemannagrupper inom LO, de utförsäkrade
samt den för varje år minskande gruppen
tjänstemän, som av andra skäl än att de
är ny.tillträdande saknar försäkringsskydd
mot arbetslöshet. Antalet arbetslösa medlemmar i tjänstemannakassor har tiodubblats på sju år från i å:rsmedeltal 573 år
1965 till 5 768 år 1972. Januari 1973 uppmättes det hittills högsta antalet försäkrade
arbetslösa tjänstemän eller 6 922.
Arbetslösheten på TCO- och SACOområdet är i huvudsak koncentrerad till
byggnadsverksamhet, industri och handel.
144
Tre TCO-förbunds arbetslöshetskassor, Industritjänstemannaförbundet, Arbetsledareförbundet och Handelstjänstemannaförbundet, svarar för ca 80 procent av samtliga arbetslösa.
Arbetslösheten i dessa förbund har stigit
från några tiondels procent ännu vid mitten av 1960-talet tiU 1,8 procent för SALF,
1,4 procent för HTF och 1,2 procent för
SIF i årsgenomsnitt 1972. Som jämförelse
kan nämnas, att industrikassorna på LOområdet sedan den nuvarande arbetslöshetsstatistiken infördes för snart tjugo år
sedan inte uppmätt en årsarbetslöshet överstigande 1,8 procent förrän 1971 och 1972,
då man noterat 2,2 respektive 2,4 procent.
Den relativa arbetslösheten bland tjänstemannagrupper utanför byggnadsverksamhet, industri och handel är alltjämt obetydlig- 0,1-0,3 procent.
Orsakerna
Trots att de arbetsmarknadspolitiska medlen byggs ut mycket krafitigt, har den totala arbetslösheten successivt stigit sedan
mitten av 1960-talet. Den är nu den högsta sedan Arbetskraftsundersökningarna
startades 1961 och sedan den nuvarande
statistiken över registrerade arbetslösa infördes 1955. Direkta jämförelser med ännu
äldre statistik är inte möjliga, men en analys ger ändå vid handen, att den öppna
arbetslösheten sannoHkt nu är högre än
någon gång tidigare under efterkrigstiden.
Hela antalet arbetssökande, som inte
kunnat placeras på den ordinarie arbetsmarknaden, har stigit ännu snabbare och
tre- eller fyrdubblats sedan början av
1960-talet. En del av dessa är arbetslösa,
huvudparten dock sysselsatta genom arbetsmarknadsverkets försorg.
För tio år sedan hade Sverige den industrialiserade västvärldens lägsta öppna
arbetslöshet. Det har vi inte längre, även
om vi tycks hävda oss något bättre än genomsnittet. I gengäld är sysselsättningsgraden högre än i något annat jämförbart
land. Det gäller i synnerhet kvinnor. För
kvinnor med barn under 7 år har förvärvsfrekvensen t ex stigit från 38 procent 1967 till 54 procent 1972. Denna
kraftiga ökning hade inte varit möjlig utan
att en rad nya arbetstillfällen tillkommit.
Ändå berörs alltfler människor av sysselsättningssvårigheter. Det är delvis ett
konjulllkturproblem. I nuvarande konjunkturläge har den långsiktiga sysselsättningsökningen stoppats upp. Medan tvåårsperioden 1968-70 gav ca 120 000 nya
sysselsättningstillfällen har åren 1970-72
bara gett ett tillskott på knappt 10 000.
Denna stagnation drabbar främst de nytinträdande på arbetsmarknaden. Det visar
den mycket höga ungdomsarbetslösheten.
En ökad aktivitet i samhällsekonomin
skulle högst väsentligt minska denna
grupps problem.
Annorlunda förhåller det sig med dem,
som är på väg att tappa sin förankring på
den ordinarie arbetsmarknaden. Deras
problem består även i en annan konjunktur. Åtskilliga människor har av olika skäl
– ålder, handikapp, otillräckliga eller då-
ligt vidmakthållna kunskaper- så låg attraktivitet, att de inte kan konkurrera om
nya arbetstillfällen. Denna låga attraktivir
tet är i vissa fall reell, i andra, inte minst
när det gäller äldre, snarare ett uttryck för
en fördomsfull inställning från arbetsgivares och ibland också arbetskamraters sida.
För dessa marginalgrupper uppstår sysselsättningsproblemen, när de inte längre
kan behålla sina anställningar utan tvingas
ut i en fruktlös konkurrens om nya jobb.
Undersökningar har visat, att det vid varje
företagsnedläggelse eller driftsinskränkning finns en grupp arbetare eller tjänstemän – ofta 15-25 procent av samtliga
anställda – som löper betydande risk att
inte kunna finna ny anställning på den ordinarie arbetsmarknaden. Företagsnedläggelse, långtidsarbetslöshet, utslagning från
arbetsmarknaden eller skyddad sysselsättning är den vanliga gången för dem.
strukturomvandlingen
Den accelererande strukturomvandlingen
inom näringslivet blir därför en huvudförklaring till de ökade arbetslöshetsproblemen. strukturomvandlingen har hittills
stötts och delvis också stimulerats av de
faokliga organisationerna i vårt land. Den
har också många positiva effekter. Industrins internationella konkurrenskraft och
inhemska lönebetalningsförmåga stärks.
Den konkurrensdugliga majoriteten av de
löntagare, som berörs av förändringarna,
har också upplevt deras positiva effekter,
nämligen nya och bättre betalda arbeten.
En minoritet av konkurrenssvaga har däremot fått bära de negativa följderna i
form av utslagnmg från arbetsmarknaden
eller försämrade villkor.
De fackliga organisationerna har varit
145
positiva till tanken på strukturomvandling av näringslivet, därför att de ansett,
att arbetsmarknadspolitiken kunnat garantera de berörda löntagarna en ny lämplig anställning på den öppna arbetsmarknaden. Kan den nuvarande arbetsmarknadspolitiken inte åstadkomma detta, står
valet mellan en ändrad attityd till förändringar i näringslivet eller en utbyggnad av
arbetsmarknadspolitiken med nya medel.
Även om samhällets oförmåga att bemästra strukturomvandlingens effekter är huvudorsaken till de långsiktiga arbetslöshetsproblemen, finns det naturligtvis också
andra förklaringar, olämpliga arbetsförhållanden, en mer lönsamhetsinriktad syn på
anställningspolitiken etc.
Det är vanskligt att uttala sig om arbetare eller tjänstemän drabbas hårdast av
utslagningsmekanismen. Tjänstemän i offentlig tjänst har alltjämt en betydande
anställningstrygghet, även om framtida
försämringar för deras del är långtifrån
otänkbara. På den privata sektorn varierar anställningstryggheten kraftigt och har
i huvudsak försämrats inom de mest konkurrensutsatta delarna, industri och handel. Betraktar vi förhållandena inom industrin kan det något förenklat sägas, att
tjänstemännen alltjämt löper mindre risk
än arbetarna att förlora jobbet men att
däremot tjänstemän vid avsked kan se
fram mot längre arbetslöshetstider. I detta
avseende är tjänstemannagruppernas situation svårare än arbetargruppernas. En
stor del av förklaringen ligger sannolikt i
att många tjänstemän är hårt specialiserade och att deras kunnande är starkt före- 146
tagsorienterat och därigenom litet värt
i konkurrensen om nya arbeten. Till detta
skall läggas, att en dominerande del av
de nytillträdande på arbetsmarknaden är
utbildade för och söker anställning i tjänstemannayrken. Konkurrensen om nya arbetstillfällen blir därigenom extra hård.
Vad kan göras?
Sysselsättningspolitiken måste lösa tre problem: att skapa fler sysselsättningstillfällen, att avlägsna hinder för förvärvsarbete,
samt att anpassa de tillgängliga arbetsuppgifterna efter arbetskraftens förutsättningar.
I huvudsaik kan nya sysselsättningstillfällen endast skapas inom industri och offentliga tjänster. Industrisysselsättningen
går visserligen långsiktigt tillbaka, men
tillbakagången kan naturligtvis bromsas, i
första hand genom att det svenska näringslivets konkurrenskraft gentemot utlandet
stärks.
ökad sysselsättning kan också skapas inom den offentliga sektorn. Det är ingen
tvekan om att det finns eftersatta behov
hos stat och kommuner. Köer och bristsituationer på åtskilliga områden liksom inriktningen av hela den politiska debatten
vittnar om detta.
Skall den offentliga sektorn kunna öka
sitt utbud av tjänster och därmed sina arbetstillfällen under den närmaste framtiden, krävs antingen att skattebetalarna
övertygas om de offentliga utgifternas
nödvändighet och behovet att finansiera
dem med skattemedel eller att stat och
kommun i betydligt större utsträckning än
vad som nu sker avgiftsfinansierar sina ut·
gifter.
Det kan vara mycket annat än en allmän brist på sysselsättning som gör att
en del människor inte kan ta ett arbete.
LokaJ. bundenhet till en viss ort har slagit
ut många kvinnliga TCO-medlemmar
från arbetsmarknaden till ofrivilligt hemarbete. ÅtskilEga andra hindras från utträde på arbetsmarknaden av brister i
samhällsservicen. Det kan gälla dåligt utbyggd barntillsyn eller usla allmänna kommunhlcationer, som förhindrar resa mellan
bostad och tänkbar arbetsplats även i fall
då pendlingsavståndet i och för sig är rimligt.
I många fall är det dock så, att själva
arbetsmarknadens struktur gör det omöjligt för många människor att få och behålla ett arbete. Överkrav på arbetssökande och redan anställda bidrar till utstötningen på arbetsmarknaden. Det är därför nödvändigt, att arbetsuppgifterna konstrueras efter arbetskraftens förutsättningar och att arbetsgivare i görligaste mån
förhindras att konkurrera om den attraktiva och högpresterande arbetskraften och
lämna de övriga åt sitt öde eller åt att bli
föremål för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Det är uppenbart, att en del arbetsupp·
gifter kräver mycket speciella intellektuella
och fysiska förutsättningar. Men arbets·
marknaden som helhet varken får eller
behöver byggas upp enbart med hänsyn
till vad de högpresterande kan utföra. Det
bör kunna krävas av de flesta arbetsgivare att de har en sammansättning av sin
arbetsstyrka som i prestationshänseende
motsvarar arbetskraftens genomsnitt.
För att på ett smidigt sätt medverka till
att arbetsuppgifterna anpassas efter de arbetssökandes förutsättningar bör samhället
i första hand lita till ekonomiska stimulanser och effekterna av de anställdas
medverkan i personalplaneringen. Men
man kan inte bortse från, att direkta styrningsåtgärder från statens sida kan bli
nödvändiga, eftersom det är staten som i
sista hand har att se till att de åtgärder
vidtas, som är nödvändiga för att alla
147
människor skall kunna evbjudas lämplig
sysselsättning.
Att bidra till det gemensamma produktionsvesultat vi alla lever av är det främsta
medlet för människors självförverkligande. Därför bör alla ha rätt till arbete. Men
samtidigt skall all sysselsättning vara så
produktiv som möjligt. Det finns därför
bara begränsade möjligheter att skapa arbeten som för var och en helt överensstämmer med tidigare yrkeserfarenheter eller
utbildning.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner