Print Friendly

Jan Brögger; Ledarskapskris och gräsrotsrevolt

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

JAN BR0GGER:
Ledarskapskris och gräsrotsrevolt
Författaren till dennafrån norskan översatta artikel är prfessor i socialantropologi vid
Trondheims univeristet. Professor BreJgger
talar – ty artikeln hölls ursprungligen som
ettföredrag i studieselskapet Sarrifunn og
Naeringsliv (utgivet av Elingaard Forlag,
Oslo) -om norskaförhållanden, men vad
han säger är tillämpligt också på svenska.
Han utgårfrån det stormanlopp, som gjorts
mot universitetens kvalificerade ledning i
medveten avsikt att ersätta den med en totalitär ”gräsrotselit”. Angreppen mot t ex betygssystemet är enligtförfattaren avsett att dölja
det faktum, att man eftersträvar makt utan
vetenskapliga kvalifikationer. De etablerade
ledarna saknar alltför ofta politisk begåvning och har inteförstått situationen. Det gör
däremot de härskande inom den politiska
världen som därför, säger han, inom samhället skapat en egen maktapparat av skrämmande dimensioner.
Vi har under de sista 7-8 åren upplevt nå-
got av ett stormanlopp mot de etablerade ledarpositionerna inom samhället. Vid universiteten, på arbetsplatserna och inom den
mest väletablerade av alla hierarkier, den katolska kyrkans organisation, utsättes ledarskapet ofta för en stark och otålig press. Detta fenomen väcker flera fundamentala frå-
gor. För det första: är det ett uttryck för en i
och för sig glädjande mognadsprocess inom
de västliga demokratierna? Är vi med andra
ord på väg mot förverkligandet av en liberal
dröm om större ansvarsmedvetenhet och individuell utveckling för allt större grupper
av befolkningen? Om det förhåller sig så:
bör vi kunna räkna med att de viktigaste avgörandena träffas med allt större insikt och
vederhäftighet i den tid som kommer? När
vi får veta svaret på denna fråga, kan vi
framställa nästa problem: vilka mera långsiktiga konsekvenser kan denna rörelse få
för samhällets och kulturens utveckling?
Den första frågan är inte lätt att besvara.
En närmare värdering måste bygga på en
mera ingående förståelse av de djupare
krafter, som bestämmer de sociala processernas inriktning och innehåll. Här står kulturvetenskapen ännu bara i sin begynnelse.
Vi kan inte ha krav på att man skall komma
med matematiska bevis för den ena eller den
andra tolkningen. Jag ber därför mina läsare att ha denna reservation i minnet, när jag
i det följande framställer min egen syn på saken.
Avgörande för min uppfattning är en undersökning, som jag företagit av ett italienskt bondesamhälle. Detta samhälle, vars
anonyma liv vuxit fram i Aspromantes karga
fjällandskap, hade vad man skulle kunna
kalla en utpräglad folklig kultur. Den manifesterade sig i trosföreställningar, ritualer,
musik och berättarkonst. Den var inte särskilt rik och inte heller särskilt originell. Man
måste vara mycket romantisk för att kunna
se något storslaget eller lovande i denna
folkliga kultur. Jag tror mig kunna visa, att
den kulturella fattigdomen hade ett nära
sammanhang med det sätt, på vilket kulturtraditionen bevarades, förmedlades och bearbetades.
Så vitt jag kunde förstå var det italienska
bondesamhället föga skapande ur kulturell
synpunkt. Hela dess kulturella repertoar av
föreställningar och världsbild hade det fått
uppifrån, först och främst genom den katolska kyrkan. Jag fann ganska riktigt en del
trosföreställningar och bruk, som var av äldre datum än kyrkan. Men detta var uppenbart reminiscenser av en gemensam Medelhavskultur, först och främst av grekiskt ursprung. Bondesamhället hade således visat
en förbluffande förmåga att bevara delar av
en tradition, men eljest var det att betrakta
som en passiv mottagare. Detsamma gäller
nog i icke ringa mån också vårt eget norska
bondesamhälle. Därför att det låg så långt
efter den europeiska kulturutvecklingen i
tid, har det varit oss möjligt att tro att vi så
att säga hade uppfunnit kulturen här hemma, ty de skick och bruk, som hölls i hävd i
någon av våra dalgångar, hade för länge sedan övergivits i de kulturskapande centra.
Detta förhållande kan ges en socialantropologisk tolkning, eller jag skulle kanske
kunna säga en kunskapssociologisk tolkning,
och den fråga som ligger närmast till hands
61
är: vilken social organisation är det som förvaltar kulturen? l Syditalien var det först
och främst den lilla kärnfamiljen. Bara det
kulturgods, som var meningsfyllt och som
kunde tas upp och förmedlas av denna enhet, blev en del av bondekulturen.
Vart tog bygdegenierna vägen, kan man
kanske fråga. Beteckningen i sig själv anger
något av svaret: i ett samhälle av denna typ
råder jämställdhetslagen med hård hand.
Det finns inte något incitament till att göra
en insats utöver det vanliga. Det finns heller
inte någon scen, där färdigheter och kulturella insatser i vid mening kan framställas.
Inom bondesamfundets sociala organisation
fanns ingen plats för en e l i t. I detta förhållande ligger nyckeln till förståelsen av vilka
förhållanden som är bestämmande för kulturell utveckling och skaparkraft; det är en
del av svaret på den första frågan och antyder perspektiv på den andra.
Olika eliter
Vad har då dessa synpunkter att göra med
ledarskapskris och gräsrotsrevolt? Sammanhanget är inte omedelbart iögonenfallande
men ligger i förhållandet mellan den kulturbärande eliten och dess plats i den sociala
strukturen. Detta gäller inte lika mycket för
dem som skall fatta administrativa och politiska avgöranden som för teknisk och konstnärlig specialisering. Jag skulle därtill kunna
foga vetenskaplig. Häri ligger ett ofrånkomligt demokratiskt dilemma, som såvitt jag
kan se inte har någon lättillgänglig lösning.
Vi vet, att det inte finns något som till den
grad kan stimulera människan till en ska- ———~—————————-
62
pande insats som en miljö, som inbjuder till
öppen konkurrens, där den mest framstående insatsen får den största belöningen. Detta
gäller troligen lika mycket på skridskobanan
som i politiken, i näringslivet och vid universitetet – för att nu nämna några närliggande exempel. Det är när den sociala ordningen skapar sociala kraftfält av den typ som
här antytts, som det sker en galvanisering av
den mänskliga förmågan, som är nödvändig
för varje högre civilisation. Med detta är
också sagt att varje högre civilisation är beroende av en elitstruktur. Det ligger i detta
påstående inga föreställningar om övermänniskor med av Gud givna rättigheter att bruka sina medmänniskor för egna ändamål, de
må vara än så upphöjda. Det är bara ett
konstaterande av ett faktum när det gäller
utnyt~andet av mänsklig talang.
Det är nödvändigt för demokratin att ha
ett medvetet förhållande till samma faktum.
En demokratisk lösning på förhållandet,
som väl är inprogrammerat i det mänskliga
samhället, är att låta eliten hållas, men under
kontroll. En annan är att avskaffa eliten, vilket enligt min bedömning aldrig kan bli annat än ett program, ty utbildning av eliten är
en ofrånkomligt organisatorisk konsekvens
av varje mera komplex samfundsbildning.
Gräsrotsrevolt kan mot denna bakgrund
bara betraktas som ett slagord, som används
för att maskera en djupare maktkamp i samhället. Vad det i verkligheten är tal om är ett
anslag mot den etablerade ordningen från
en annan elits sida, som vill komma fram.
akantusrankerna i telemarksmönstret. Den
har inte uppstått här hos oss och har som en
del av den ideologiska traditionen förmedlats till landet av den intellektuella eliten.
Den är med andra ord inte ett spontant utan
ett utifrån infört fenomen.
Men det hade inte varit möjligt att spela ut
dessa ideer om det inte hade funnits en
grogrund för dem. Varje elit behöver en resonansbotten för att kunna utvecklas. Om
den inte finns eller inte kan mobiliseras, kan
man med ganska stor säkerhet säga att eliten
förlorar sin inspiration. Detta är något av
förklaringen både till ledarskapskrisen och
till den så kallade gräsrotsrevolten. Man kan
i det norska samhället i dag ana konturerna
av en ny maktelit, som utnyt~ar en ideologisk kris till att kasta sina motståndare av vä-
gen. Ett ledarvacuum kan inte bestå mer än
ett kort ögonblick förrän det fylles av ett nytt
ledarskikt, som inte har de fallna ledarnas
moderation och självbehärskning.
Det kan utifrån detta fastslås, att stormen
mot de etablerade ledarpositionerna inte är
ett uttryck för ökad politisk mogenhet. Motsatsen är långt mer trolig. De högröstade
kraven på medbestämmanderätt och den
nästan systematiska desavoueringen av expertis, insikt och erfarenhet, som åtföljer
stridslarmet, är ett tämligen säkert kännetecken på bristande mogenhet. Den första frå-
gan är härmed besvarad utifrån mina förutsättningar.
Gräsrotsrevolten är i sig själv ett elitfeno- En totalitär elit
men, och gräsrotsföreställningen i populär För att kunna säga något klokt om de mera
mening i Norge är ungefär lika norsk som långsiktiga konsekvenserna av dessa tendenser måste vi förstå något av rörelsens sociala
bakgrund. Det är icke någon lätt uppgift att
utreda varför detta våldsamma motstånd
mot den etablerade ordningen kommit just
nu. Flera förklaringar ligger nära till hands.
En av dessa är utbildningssamhället, som
har skapat en generation, som verkar äga
långt större självmedvetande än tidigare
släkten.
Det handlar därtill om en generation, som
har blivit utsatt för en anti-auktoritär form
av uppfostran; men ingen av dessa förklaringar går på djupet. Man skall inte heller
undervärdera betydelsen av den snabba och
nästan okontrollerade urbanisering, som
har ägt rum inte bara i vårt land utan i hela
den västliga världen. De nyetablerade statsmiljöerna saknar den finmaskiga sociala
struktur, som man finner i de mera genomskinliga lokalsamhällena, och bjuder därför
det uppväxande släktet långt mindre social
kontroll och utövar mindre uppfostrande
påverkan. Detta har starkt bidragit till den så
kallade främlingskänslan, och en biprodukt
till denna är en farlig känsla av anonym frihet: intet är längre heligt, det är alltid möjligt att slippa undan de mera förpliktande
sociala relationerna. stadsekologiens speciella karaktär gör det lokala samhället så litet
översiktligt att det skapas likgiltighet. Det
bör här i förbigående anmärkas, att detta inte är någon oundgänglig följd av urbaniseringen utan sammanhänger med efterkrigstidens sovstad-stil. Europa har en stadstradition, som vi borde blåsa liv i. Jag avser inte
att idealisera landsbygden och hyser ingen
önskan att avveckla det urbaniserade samhället, men det är problem, som måste tas
63
upp till medveten debatt.
Det verkar nämligen som om dessa miljö-
er befordrar en mera aggressiv och självhävdande livsstil än de mera integrerade lokala
samhällena, och detta har just sammanhang
med bristen på förpliktande sociala relationer. Det gör, att man inte har kontroll över
stora områden.
Man kan bara ha osäkra antaganden om i
vilken grad angreppen, som förefaller vara
systematiska, mot den etablerade samhällsordningen är medvetet planerade. Vi har ju
hört de högröstade appellerna om en ödeläggelse av det bestående samhället. Men vi
vet inte i vilken grad anstormningen är medvetet iscensatt och koordinerad. Man bör
alltid vara på sin vakt mot alltför fantasifulla
konspirationsteorier. Det är ofta för enkelt
att bevisa en sådan uppfattning efter maximen post hoc ergo propter hoc. Att en bestämd
utveckling tjänar bestämda intressen är i sig
själv inte något bevis för att den är iscensatt
just av dessa intressen. Man får å andra sidan inte bli så försiktig att man helt utesluter
ett sådant sammanhang. Personligen tvivlar
jag inte det ringaste på att drivkraften i t ex
studentupproret har varit ett totalitärt elitskikt med stram inre disciplin och taktisk
kunnighet. Dess kamp var också oroväckande framgångsrik. Förhållandena är nu tillrättalagda för ett gradvis utbyte av en elit,
rekryterad efter akademiska förutsättningar, mot en som är politiskt rekryterad.
Här har undfallenheten hos det etablerade ledarskiktet varit nedslående och från
min personliga synpunkt oförståelig. Utifrån ett missförstått liberalt synsätt och demokratisk vederhäftighet har det låtit mak- 64
ten glida sig ur händerna och berövat sig
självt möjligheterna att styra utvecklingen
genom en fackligt försvarbar rekryteringspolitik.
av politiska talanger, som i kvalitetskriterier
ser ett hinder för totalt herravälde.
Kvalitetskriterierna inom vår kulturtradition representerar ett skydd för den ickepolitiska begåvningen. Genom att avskaffa
ett något så när sakligt värderingskriterium
Med jämlikheten som vapen som betyg öppnar man vägen för manipulaEtt grundtema i tidens förkunnelse är järn- torerna och berövar de mindre självmedvetlikhet. Ordet låter som en sliten fras. Detta na, men ofta långt värdefullare begåvninghänger troligen samman med ett halvt med- arna deras skydd. Genom att politisera revetet erkännande av att mycket av det som kryteringsprocesserna till alla ledarställninggynnas i likställighetens namn i verkligheten ar gör de processen kort med de omistliga
är ett sken. Jämlikheten gäller bara så länge talangerna, som är nödvändiga för att kvaliden kan utnyttjas till att bryta ned den be- tet, anständighet och humanitet skall råda. l
stående elitens försvarspositioner. Om jag denna kamp har tanken på gräsrotsdemotrodde det minsta på att den aspirerande eli- krati visat sig vara en nyttig allierad.
ten skulle kunna skapa ett bättre och mera Uppfostran av de stora massorna till kvalimänniskovänligt samhälle, skulle jag se på . ficerat deltagande i det politiska och kultuutvecklingen med sinnesro. Men jag känner
mig tämligen säkert övertygad om att den
samhällsordning, som vi nu skymtar konturerna av också i orge, är i strid med de flesta av de värderingar, jag sätter högt och som
kan betecknas som den kristna humanismens. Detta, menar jag, är de mest långtgå-
ende konsekvenserna av rörelsen. Vår kulturs bästa egenskaper, dess medmänsklighet
och dess skaparkraft, är beroende av att rekryteringen till den politiska kulturbärande
eliten sker med kritik och respekt för kvalitet. Det är karakteristiskt att det just är mot
kvalitetskraven, som den aspirerande eliten
riktar sina hårdaste angrepp. Detta drabbar
i första hand skolan och utbildningsinstitutionern;J, och kravet på att avskaffa betygen
är ett handfast bevis på denna taktik. Här
avslöjar också den aspirerande eliten sin
egentliga natur. Den består först och främst
rella livet har alltid varit demokratins största
uppgift. Men härtill finns inga genvägar och
här har vi sett, att vulgära massrörelser gång
på gång i nyare historia har fördärvat möjligheterna för de mest värdefulla krafterna.
Ledarskapets villkor
Det är med en viss motvilja man efterlyser
en större maktvilja hos de etablerade ledarna. Makt kan så lätt missbrukas, men intet
samhälle kan bestå utan maktutövande. Det
är en människosamhällets paradox att det är
de mest moraliskt ansvariga, vederhäftiga ledarna, som har den minst utpräglade maktviljan. Just på grund av sin höga moral ser
de på makten med misstänksamhet och låter
sig därför många gånger utmanövreras av
en mindre behärskad begåvning. Vi ser i
Norge med stor misstänksamhet på allt som
smakar aristokrati – Ja, på ledarskap över
huvud taget. Skall vi tro Henrik Ibsen har
denna mentalitet rötter långt tillbaka i vår
historia. Hos oss
”skrukker seg hjertene, smyger seg sinnene,
veke som vaiende vidjer for vindene,
kan kun om en ting i verden de enes,
den at hver storhet skal styrtes og stenes,
heiser som merke usseldoms klute
setter de aeren i flukt og i fall.”
Jag vågar ändå framställa den förmätna
tanken att först och främst den brittiska aristokratin har skapat mönstret för en ledarstil,
som har gjort en kombination av maktvilja
och humanitet möjlig. Att denna stil är på
defensiven också i Storbritannien är därför
ett nedstämmande tidens tecken. Jag har
ibland frågat mig själv, om den faktiska
blodförlusten under två världskrig rent fysiskt har bidragit till att reducera den brittiska elitens ställning rent demografiskt. Men
detta är bara en anmärkning i marginalen.
Det är en känd sak, att det blåser på topparna, och det skall idag till en mer än vanligt stark maktvilja för att fatta de nödvändiga, men impopulära besluten. Det har lyckats de politiska manipulatorerna att skapa
en atmosfär, som gör även den mest legitima
maktutövning olustbetonad, speciellt för de
moraliskt ansvariga. Dagens ledare är rädda
för att bruka sin makt – och deras rädsla
kan ibland verka nedslående. Men får man
en blick bakom kulisserna kan man förstå
hållningen. En aspekt på ledarkrisen är att
de rent formella uttrycken för ledarskap faller bort, både de yttre insignierna och de
mera subtila formerna för verkställande.
65
Det är väl nu bara inom det militära och kyrkan som man omger positionerna med ett
visst mått av rituellt dekorum. Bortfall av rituella benämningar för rang skall man inte
heller undervärdera. l många fall har de en
nyttig funktion. Inte därför att de är nödvändiga för att betona makten utan för att
bespara ledaren och hans publik konflikter.
Detta kan man betrakta utifrån en enkel och
banal sociologisk analys:
Vi har alla olika sociala roller. Några av
dessa är vanskliga att spela ut inför samma
publikum. Det är tex mycket vanskligt att
vara nära och förtrolig vän med en person,
som man i kraft av sin ställning har en viss
makt över. Det kräver en taktkänsla och en
självbehärskning från bägges sida, som det
är omänskligt och orealistiskt att vänta av
vanliga dödliga. Själva kombinationen inbjuder till manipulering eller subtila former av
korruption. Om man därför berövar en ledarposition skyddet av ritualer mot etablering av informella relationer med dess publik, ställer man i verkligheten en ledare inför sociala situationer, som det skall speciell
förmåga till för att bemästra. För att sätta saken på sin spets kan vi säga, att det fordras
förmåga att bibehålla ytliga kontakter och
förmåga att taktfullt avvisa alla försök att
etablera personligt förpliktande relationer
utanför ledarskapets legitima relevansområ-
de. Varje ledare blir ju utsatt för invitationer
till vänskap, som senare kan visa sig vara riskabla.
Den stormötesinställning, som man i dag
har lyckats etablera på många arbetsplatser,
gagnar i verkligheten inte någon reell likställighet. Den inbjuder tvärt emot ofta till ett
66
maktspel, där, som jag redan antytt, ofta faller med charismatisk förmåga. Härtill
icke önskvärda härskartalanger drar det kommer, att en delledarpositioner nödvänlängsta strået. digtvis måste innehas av ganska vanliga
Formernas betydelse
Proletariseringen av umgängesformer och
stil är således inte utan biverkningar för den
sociala strukturen.Jag menar inte att en förgången stil skall återupplivas. Varje tid måste finna sin ton. Men jag tror att de många
försöken att utrota formalitet i sociala relationer är ett skickligt angrepp på ledarrollerna. Många tycker t ex att distinktionerna
mellan du-formen och De-formen är riktiga
– för att nu ta ett banalt exempel. Men av
fruktan för att verka överlägsna, gammaldags styvbenta osv böjer de sig, ty det är i
grund och botten fråga om bagateller. Men
Norsk Rikskringkasting har i sin propaganda för en proletarisering av umgängesformerna klart uttryckt, att de anser denna
språkdistinktion vara ett redskap i de härskande klassernas tjänst. På ett sätt har de
rätt. Det avstånd, som etableras genom en
sådan form, gör det svårare att i en formell
relation införa mera personliga appeller och
att ombilda en ledarsituation till ett förhål- !ande mellan medmänniskor. Detta kan ju
ha sina positiva sidor, och en stark och dominerande ledargestalt kan inte ha några problem med sådana formaliteter.
Men det finns en sida av detta problem,
som man inte kan bortse från, nämligen att
inte alla ledare äger så kallad charisma, den
förmåga som skall till för att dominera en situation som ledare. Det är inte säkert att förmågan att fatta kloka beslut alltid sammanmänniskor, som kan behöva ett visst formellt
skydd för att kunna fungera i sin roll. Faller
denna formella apparat bort, kan de försättas i en situation som de inte kan bemästra,
därför att någon bland publiken kanske har
personliga egenskaper, som i en informell situation gör h o n o m tillledare.
Det byråkratiska systemet har makt att
förläna en ledarställning vad vi kan kalla rutiniserad charisma, som bygger på ritual och
form. Det är också en nödvändig mekanism
för att skilja på person och ämbete. Det är
ämbetet som skall respekteras, inte personen, men genom att sudda ut gränserna
mellan dessa relevansområden i en persons
liv får man hela tiden de personliga relationerna inblandade. Särskilt Max Weber har
påvisat betydelsen av detta förhållande i
samhällets förvaltning av ledarpositionerna.
I det militära och inom prästerskapet gör
man ännu som nämnt i tämligen stor utsträckning bruk av ritualer, som skapar rutiniserad charisma. Det är med en grundlig
insikt i sociala mekanismer som gräsrotsmanipulatorerna angriper alla former, som
skyddar ledare. Detta är i verkligheten taktik
för att erövra makt på icke-konstitutionella
premisser. I sina yttersta konsekvenser kan
detta beröva de centrala, folkvalda organen,
i första hand Stortinget, dess möjlighet att
stärka det konstitutionellt rekryterade ledarskapet. Det inbjuder utomparlamentariska
grupper att delvis undergräva det legitima
ledarskapet och därmed att erövra en makt,
som inte står under någon verklig kontroll.
Socialisterna och eliterna
Den syn på elitens roll, som jag har antytt i
det föregående, är icke originell. Den är en
del av den marxistiska förkunnelsen och har
av tex Antonio Gramsci blivit behandlad på
ett synnerligen insiktsfullt sätt. Gramsci gav i
sin analys av det han kallade den borgerliga
hegemonin en redogörelse för hur eliterna i
de västliga demokratierna skulle manövreras ut, och hans anvisningar har i stor utsträckning följts. Elitteorin har också upptagits av demokratiskt orienterade teoretiker.
Främst bland dem står utan tvivel Max Weber. Att den tradition han representerade
spelar så liten roll i dag sammanhänger med
den förfårliga tragedi som nationalsocialismen förde med sig över Västeuropa. Det
kan här vara på sin plats att påminna om att
den också var ett vulgärt massfenomen, som
lyckades totalt beröva konkurrerande eliter
deras makt och inflytande.
l den socialistiska världen har man klart
insett elitstrukturens betydelse för den eta- 67
blerade ordningen. Men här har man etablerat ett politiskt elitmonopol och skapat en
maktapparat av skrämmande dimensioner
för att kunna bevara den politiska elitens enväldiga makt. Det är inte denna situation vi
önskar i vår del av världen. Vi måste därför,
trots vad som här anförts, vara lyhörda också mot aspirerande eliter. Det är nödvändigt
för att samhället skall bevara sin dynamik.
Men vi måste vara på vår vakt mot de manipulationer, som den totalitära eliten i dag fö-
retar bakom gräsrotsdemokratins fasad. Det
handlar nämligen om ett skickligt försök att
etablera ett politiskt elitmonopoL
För att bevara vår demokratis bästa sidor
måste vi styra mellan de reaktionära elitmonopolernas Scylla och de totalitära politiska
eliternas Charybdis. Detta är en vansklig
seglats, men norrmännen har trots allt traditioner i sjömanskap som kan stämma till en
behärskad optimism. Men det är oundgängligt nödvändigt i dag att den totalitära rörelsen utmanövreras innan det är för sent.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner