Print Friendly

Jan B Jörnmark; Vem hjälper biståndet

Av Redaktionen | 31 december 1987


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

JAN B JÖRNMARK
Vem hjälper biståndet?
‘ ‘Biståndet har sedan självständigheten pumpats som ett narkotikum i ekonomins ådror
för att få lite liv i den. Men i stället har
hjälpen kommit att hålla liv i den gamla
ordningen och omintetgjort varje försök
att skapa interna resurser eller mobilisera
massorna i kollektiva ansträngningar.
Lasse Berg: Vem hjälper biståndet?
Raben & Sjögren 1987
U-hjälpen har enkelt förvärrat situationen genom att den befriat regeringen från
tvånget att mobilisera landets egna resurser, vilket bara kan ske genom att beskatta landsbygdseliten och de rika i städerna
som nu skor sig på biståndet.
En ny klass av parasiter har vuxit sig feta på biståndet som de ser som en gratis
resurs som kan konsumeras utan bekymmer om motprestation. En klass har vuxit
fram som tar det som en självklarhet att
staten finns där för att föda dem. Detta leder till ineffektvitet. Slöseri och korruption har mångfaldigats inom systemet.”
Den citerade är chef för Bangladesh
Institute of Development Studies, Dr
Rehman Sobhan. Platsen för citatet är
Lasse Bergs bok ”Vem hjälper biståndet?”
Uttalandet återfinns redan tidigt i boken, på s 21, och slår an det tema som sedan blir bestående boken igenom. Berg
argumenterar på ett övertygande och förtjänstfullt sätt för ett förändrat bistånd.
Det har, menar han, i väsentliga delar förslösats eller rent av varit skadligt.
I bokens första dellåter Berg oss möta
två exempel på hur biståndet utformats i
praktiken i Mozambique och Bangladesh.
Den här delens stora förtjänst består i att
Berg förmår visa på de brister som både
vänster- och högerstrategier för utveckling dras med.
Mozambiques statsfarmer visar upp en
slående bild av ineffektivitet och yttre beroende, samtidigt som småjordbruket
försummats. I Bangladesh möts vi av en
bild där biståndet främst gynnat de gamla
utvecklingsfientliga storgodsägarna. I bå-
da fallen ser vi hur de fattiga fått minst
och hur deras utvecklingspotential, i värsta fall, till och med motarbetats.
Bokens andra del är en diskussion av
mer teoretisk natur. Trots att Berg här går
in på flera olika teoribildningar, blir diskussionen aldrig svår att följa. Kristallklart och övertygande bibehåller Berg sin
röda tråd och visar oss att resurserna
kommer att finnas den dag vi bestämmer
oss att utnyt~a dem.
Dessutom får vi en intressant och ärlig
analys av det sydostasiatiska undret. Avsnitten som behandlar Lewis och Hydens
bidrag till teoribildningen är också mycket förtjänstfulla.
Bokens tredje och sista del handlar om
biståndet. Vi får en historik om hur biståndet växte fram i skuggan av Marshallhjälp och statliga femårsplaner.
Därefter beskrivs vilka olika organ och
medel det svenska biståndet har och en
genomgång av de internationella organisationer vi valt att arbeta genom (FNorgan, världsbanksgruppen).
I Bergs analys av denna biståndsverksamhet möter vi så åter bilden av en hjälp
som kommit till korta genom att industrialisering prioriterats i alltför hög grad.
I den mån biståndet nått jordbruket är det
alltför ofta grupper med negativ utvecklingspotential som uppmuntrats.
Så blir detta bokens grundtema i alla
362
tre delar: U-ländernas största resurs,
småbönderna, har glömts bort av både interna och externa makthavare. Så länge
massor inte mobiliseras och ges möjlighet
att höja sin produktion, så länge kommer
också utveckling att vara omöjlig.
Temat knyter an till mycket av de senaste årens utvecklingsdiskussion, som ju
kommit att ske i någon form av de storskaliga utvecklingsfilosofiemas baksmälla. Ur 50- och 60-talens industrialiseringsdrömmar har 70- och 80-talens
svältkatastrofer formats.
ULF KRISTERSSON:
Ändå behåller Berg en egen profil i
denna nyströmning. När debatten de senaste åren alltmer centrerats runt kapitalismens starka, dynamiska kraft och nödvändighet, behåller ändå Berg sin tro på
ett ärligt kollektiv och en ärlig socialistisk
stats möjligheter att lyckas i sina utvecklingsstrategier.
Även om vi inte behöver instämma i
allt i författarens diskussion, är det ändå
en mycket stimulerande och intresseväckande bok som Berg har skrivit.
Renässans för den skapande människan
D
et är tacksamt och trevligt att ge
en positiv recension av en bok
som ingen väntar sig att recensenten har uppskattat. Det är inte lika roligt
att skriva mindre gillande om böcker där
ingen – allra minst författaren eller ”rö-
relsen” han representerar – väntat sig
uppskattning och lovord. Orsaken är uppenbar; om recensenten anses ha subjektiv anledning att på förhand ha bedömt
boken negativt, blir naturligtvis recensionen varken ”rättvis” eller intressant för
andra.
Anders Johnsson: Renässans för den
skapande människan. Folk och samhälle
1987
Den risken får jag nog ta. Folkpartiets nyligen utgivna skrift ”Renässans för den
skapande människan” med – som det står
– ”manus av A Johnsson efter en ide av B
Westerberg” lovar gott – alltför gott? –
före läsningen. Ämnet: den skapande
människan, varje tidsålders entreprenör,
hon som skapar så mycket om bara ingen
hindrar henne, är tveklöst högintressant
och ligger dessutom s a s i tiden.
Den drygt hundrasictiga bokens budskap känns inte ”fel” i bemärkelsen att de
politiska slutsatserna som dras är ointressanta, eller att de bara alltför populära
organisationsteoretiska resonemangen är
malplace.Boken handlar ju om samhället,
politiken och inte minst ledningen. Det
kan därför tyckas nonchalant att avfärda
en bok med att budskapet är trivialt,_men
en allmärl diskussion om det decentraliserade beslutsfattandet, individuellt skapande och ansvar för resultaten, liksom

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner