Print Friendly

Jämlikhetspatos i en krympande värld

Av Alexander Funcke | 1 juni 2012

Vänstern ägnar sig åt att bekämpa ojämlikhet. Men varför ska strävan efter jämlikhet stanna vid nationsgränsen i en globaliserad värld? Det frågar sig Alexander Funcke, som tycker att vi istället borde försöka minska fattigdomen.

Rättvis fördelning tycks ligga djupt rotat i människan, om inte biologiskt, så i varje fall kulturellt. ”Varför fick Noa mer glass än Tyra?” En dagisorättvisa. Jämlikhet, som i jämlik resursfördelning, är ett för många både nödvändigt och tillräckligt kriterium för rättvisa. Den vildvuxna socialistiska diskursen har inte mycket annat för ögonen. Korrelationskonstnärer som Wilkinson och Pickett, författarna till boken Jämlikhetsanden, försöker påvisa att världens alla otrevligheter på något sätt härrör sig ur ojämlikhet. Men vad är egentligen kvantifierad ojämlikhet?

Låt oss ta Jämlikhetsanden som exempel. Wilkinson och Pickett uppehåller sig nästan uteslutande i landsskillnader i ojämlikhet; uppmätt som förhållandet mellan de rikaste och de fattigaste 20 procenten. Jaha, varför mäter de just så? En inte alltför tendentiös fråga.

Varför mäts inte ojämlikhet med hjälp av andra mått, så som ginikoefficienten, och varför inte över ens grannskap istället för Sverige? Eller, som förhållandet mellan de tio rikaste och de tio fattigaste procenten på orten? I landsänden? I Europa? Eller i världen? ”Världen krymper” som bekant. Borde det inte öka omfångets omfattning?

Eller är det rent av tvärtom, att den borde minska? Lyckoforskningen indikerar att jämlikhet har betydelse för vår upplevda lycka. De finner dock att vi inte betraktar våra tillgångar i jämförelse med oligarkers, schejkers eller andra engelska fotbollsklubbsägares. Vår upplevda ojämlikhet handlar istället om förhållandet mellan våra tillgångar och de hos folk i vår absoluta närhet. För den lyckomaximerande jämlikhetsivraren skulle detta kunna vara vägledande. Segregation ger lycka. Släng ut de fattiga från Lidingö! För deras egen skull. Det hela ter sig exotiskt, men byt ”Lidingö” mot ”Sverige”.

Dumheter åsido, jämlikhet handlar för de flesta om moral och rättvisa, om att visa ett starkt patos. Varför det är svårt att förstå hur det populära måttet för jämlikhet valts att stanna vid nationsgränserna. Vad finns det för jämlikhetslogik i att bygga tull- och immigrationsmurar kring väst, eller på andra sätt driva upp löner här, om det innebär att arbetstillfällen, kapital och andra möjligheter aldrig når världens allra fattigaste?

Om jämlikhet är en moralisk maxim är varje avgränsning av omfattningen över vilken jämlikheten ska mätas pervers. I takt med att avståndet människor emellan krymper, genom teknikutveckling och globalisering, blir det svårare och svårare för den av patos drivne att förfäkta lokal jämlikhet. Varken på Lidingö eller i Sverige.

Världens krympande borde tillslut sätta svensk barnfattigdom med missade skolresor i kontrast mot ugandisk. Hjärnskador på grund av undernäring, föräldralöshet på grund av HIV och trauman på grund av väpnade konflikter. Här någonstans hoppas jag att det blir tydligt även för den ivrigaste jämlikhetsförfäktaren: Det är fattigdom, och inte lokal ojämlikhet, det är bråttom att bekämpa.

Alexander Funcke är matematikdoktorand vid Stockholms Universitet. Under 2012-2013 är han Network Fellow vid Edmond J. Safra Center for Ethics vid Harvard University.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism